Lovas status och resfeber.

Förra veckan skrev jag ett inlägg om min oro för Lova efter löpet och vill säga ett varmt tack till alla som hörde av sig här i bloggen, på FB, mail och sms! Jag uppskattar verkligen er omtanke och era goda råd och jag kan med glädje (och en stor portion lättnad) berätta att Lova mår mycket bättre!
Samma dag som Pol slutade löpa började Lova bete sig mer som vanligt igen och dagen därpå såg vi en rejäl skillnad. Ytterligare en dag senare så var hon precis som vanligt vilket innebär att det alltså inte är någon livmodersinflammation på gång utan bara massa hormoner! :-) Tänk ändå så mäktiga hormoner är och vilken påverkan de kan ha på oss varelser och hur omöjliga de är att stoppa… Fascinerande.

 

På tal om något helt annat så har vi bara några timmar kvar att njuta av varandras sällskap för inatt/tiiiiiidigt i morgon bitti drar vi till Landvetter för att sedan spendera en vecka utomlands. Hundarna ska vara på Mariedahls hundpensionat, samma som vi ”alltid” använder. Jag skriver alltid inom ”-tecken för vi lämnar ju väldigt sällan bort våra hundar, tvärtom planerar vi ofta resor och utflykter runt dem så att de ska kunna följa med men den här gången går det inte och då är det skönt att ha en reservplan för dem. Lova har varit där flera gånger tidigare och blir alltid lika glad när vi åker dit, redan i bilen börjar hon pipa av glädje och väl framme brukar svansen gå som en liten propeller vilket är skönt att se. För Pol däremot blir det första gången och jag är lite nervös över hur det ska gå. Pol som aldrig spenderat en enda natt utan oss sedan vi hämtade hem henne… Usch och fy.

 

När jag bokade in hundarna på pensionatet pratade jag länge med Jenny (som äger stället) om just detta, att jag var orolig över hur det skulle gå, men Jenny var lugnet själv och fick mig att må betydligt bättre. Hon sa att det nästan alltid går hur bra som helst och att Pol dessutom har en fördel som många andra hundar inte har; en fördel som kallas Lova. Tjejerna ska få bo, sova och rastas tillsammans och de är inbokade i ett rum med rymningssäker rastgård (alla hundrum har egen utgång till en egen utegård men de rymningssäkra rummens utegård har även ett stängslat tak vilket gör att de inte kan klättra upp och över stängslet runt) och det känns bra. Jenny är dessutom från Norrland och har erfarenhet av rasen vilket såklart är ett plus så jag litar på att OM något krånglar så löser hon det, dock har jag svårt att se att det skulle vara något. Lova trivs som sagt bra där och Pol är på många sätt mer självständig än Lova, hon kan t ex gå in och lägga sig i sängen och sova ensam i flera timmar medan Lova oftast föredrar att sova i närheten av mig eller Johan om vi är hemma. De kommer dessutom få mycket motion då de förutom promenader och vistelser i sin utegård även får springa av sig i ridhuset tillsammans, det kommer de gilla! Och sen finns ju massa nya hundkompisar att lära känna och hålla koll på… Men oavsett hur många fördelar som finns så får jag ändå den där känslan i hjärtat av att jag gör något fel som lämnar dem där och den är svår att skaka av sig. Men som Jenny sa till mig: ”Jennie, bara för att du har hundar så innebär det inte att du måste försaka allt för din egen del, du måste ju också kunna få åka bort någon gång ibland och bara vara Jennie och inte Matte-Jennie. Det är ju inte så att du lämnar dina hundar vind för våg stup i kvarten, detta är ett speciellt tillfälle som du ska njuta av och under tiden ska vi ta så väl hand om dina hundbebisar som vi bara kan”.
Hur fint?! Tror inte det är många pensionatägare som pratar i tele i 40 minuter med ägaren när ägaren ringer för att boka.

 

Pensionatet vill även att man lämnar några referenspersoner om det skulle hända något med hundarna, t ex att någon skulle vantrivas så mycket att den hunden inte kan vara kvar och vi kommer lämna flera vänners namn för att vara på säkra sidan men förhoppningsvis (fingers crossed) så kommer det inte behövas. Jag har även bett min mamma ringa pensionatet någon gång under veckan så att hon sedan kan skicka SMS-rapport till mig. Och mamma har även fått tillgång till min sista vilja gällande hundarna om det skulle hända mig och Johan något, det var en lång lista men det viktigare är att hundarna INTE får säras på utan MÅSTE få komma till samma hem och alltid bo tillsammans. Helst vill jag att tjejerna hamnar hos Nicole, Malle eller Ylwa för där vet jag att de skulle ha det bra resten av livet och få lov att både arbeta och mysa inne i soffan, så som de är vana vid här hemma. Mamma skrattade åt mig och påpekade att mina krav gällande hundarna var så många fler än vad som ska hända med mina pengar, grejer, hur jag vill ha min begravning ect och ja, så är det nog… Resten är ju bara fluff. Oviktigheter. Men hundarna måste alltid få ha det bra och vara älskade, annars skulle jag spöka järnet kan jag säga!!

 

Jag inser ju att detta låter helt sjukt men jag tror att alla föräldrar där ute förstår. Man vet aldrig vad som kan hända och man måste planera för det hemska, oavsett hur jobbigt det är och oavsett om det är helt i onödan (vilket man väl allvarligt får hoppas!). Det ÄR jobbigt att lämna sina snuttar, särskilt om man råkar heta ”kontroll” i andranamn, haha. Men – jag ser samtidigt fram emot att få åka iväg såååå mycket att jag inte ens kan förklara det i ord. Den här resan som vi ska på har varit min dröm sedan jag var liten och nu ska den äntligen bli sann! Så bara hundarna har det bra och bara planet inte kraschar så kommer det här bli en helt fantastisk vecka.
Det kommer av förklarliga skäl vara tyst i bloggen under några dagar men jag lovar att berätta allt när ( inte om – när!!😉 ) vi kommer hem!❤

 

aaa13238947_10154144122469477_8154402171012201481_n(Älsklingarna!)

 

Bortgjord så in i Norden!

Hej kära läsare! Ni skriver ofta i era kommentarer, mail ect att en av anledningarna till att ni gillar min blogg är för att den känns äkta och för att jag inte skönmålar saker som många andra bloggare gör. Det är en sådan otroligt fin komplimang att få som bloggare och jag tänkte därför förstärka den bilden ytterligare genom att berätta vad som hände häromkvällen.

 

Johan och jag håller ju på att renovera som ni vet och vi har som ”regel” att hundarna ska få rasa av sig i rastgården minst en gång om dagen. Häromdagen körde vi två pass i lägenheten och därför blev det vanliga promenader med hundarna men efter kvällsmaten bestämde vi oss för att knalla bort. Det var en sådan fin kväll; halvmånen lyste, mörkret hade sakta börjat falla och det luktade sådär underbart som det bara gör när hösten är på väg, en blandning av brända löv, jord, och naturlig friskhet… Ja, jag får väl erkänna att jag kände mig smått lyrisk (vilket säkert påverkade mitt beteende).

 

Vi delade på hundarna, Johan selade på Pol och körde ett canicross-pass till rastgården en väg och Lova och jag promenerade/intervallsprang dit en annan väg. Tyvärr kom Lova och jag dit först och eftersom det var tomt gick vi in och jag släppte lös Lova. Vi busade lite, jag kastade lite leksaker, sparkade boll osv och Lova tyckte det var kul en stund men sedan tröttnade hon och ville nosa. Jag spejade efter Johan och Pol men de syntes inte till så jag satte i hörlurarna och började lyssna på Spotify och det var här det började gå fel…

 

Ni kanske inte vet detta om mig men jag älskar musik och mitt humör styrs ganska mycket av vilken sorts musik jag lyssnar på. Jag satte på en spellista och plötsligt började ”All about that bass” spelas i mina hörlurar och jag fick tokfnatt! Det var som sagt en sådan fin kväll, jag kände mig så glad, lättad över att Lova mår bättre (mer om det i ett annat inlägg) och så kom då den där låten och jag blev så himla pepp så jag gjorde vad alla respektabla vuxna gör i den situationen…

… Jag började töntdansa. Jag vet att ni nu får en bild i era huvuden hur detta såg ut men nej, det var sååå mycket värre än ni tror. Tänk er Carlton-dansen från ”Fresh Prince i Bel Air” (kolla youtube om ni inte har sett den) – på stereoider – där har ni hur Jennie Ericsson såg ut den kvällen samtidigt som jag släppte ut diverse ”tjo-ljud”.

 

Så jag dansar och hoppar och slänger med armarna och tjo-ar samtidigt som jag tittar på Lova där hon går runt och nosar i bortre delen av rastgården när jag plötsligt blir medveten om en rörelse i ögonvrån. Jag vänder mig om och rycker till; vid grinden står en ung kille med en Labrador i koppel jämte sig och GAPSKRATTAR!

 

Jag rycker ur lurarna ur öronen och vill bara sjunka genom jorden när han står där och skrattar men som vanligt så är jorden osammarbetsvillig och vägrar att sluka mig hel. Jag tvingar fram ett leende och säger hej, killen säger tjenare och frågar om han och hans hund Daniel får komma in. Jag får fram att Lova löper (stor fet lögn men jag vill ju bara att han ska GÅÅÅÅÅ) och han ler och säger ”Okej, då får vi gå hem istället men tack för att du gjorde min kväll” och sedan börjar han skratta igen och går därifrån. Alltså… hrm… ja… varsågod eller vad säger man? (Jag hör sedan honom skratta ända tills han viker runt hörnet av ett hus och försvinner). Pinsamt.

 

Någon minut senare kom Johan och Pol joggandes uppför backen till rastis och jag berättade såklart att för Johan som också tyckte att det var väldigt roligt. Han har ju sett mig töntdansa så han vet hur det ser ut.😉 Och då kunde jag också skratta åt det, känslan av pinsamhet försvann och jag började känna att ”jaja, jag bjuder väl på det då”. Det får man ju faktiskt göra ibland, livet blir roligare då.

Men ser jag honom på gatan framöver så vänder jag och går åt andra hållet, haha!😀

 

Har ni läsare gjort något som ni tyckte var riktigt pinsamt någon gång och vill ni berätta?

 

124copy3
(Bild på Lova när hon busar med kompisarna Tyra och Freja som bor hos mina kollegor Johanna och Yvonne).

 

Man ska aldrig ropa hej och oro för Lova.

Jahaja, den senaste veckan har inte blivit alls som vi hade tänkt oss. Vi hade en liten minitripp med några vänner inplanerad där vi skulle tälta tillsammans men på grund av renoveringen och hantverkare fick vi ställa in. Allt som har kunnat krångla har krånglat den senaste veckan och det gör att man blir helt dränerad på energi… Men nu är vi någorlunda på banan igen, iaf när det gäller renoveringen.

 

Vi har även varit (och är) lite oroliga för Lova. Hon har precis löpt som ni vet och slutade blöda för ca 8-9 dagar sedan. Dagen efter hon slutade började Pol istället så de har precis gått om varandra. I vanliga fall när Lova slutar blöda brukar hon gå tillbaka till sitt vanliga jag, den lite mer krävande och gnälliga Lova försvinner och vår normala glada Bobbo kommer tillbaka – men inte den här gången. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men något är inte som det ska. Lova känns loj och lite nere, inte alls sådär pigg och glad som hon alltid är annars. Hon äter lika mycket som vanligt men på andra tider, hon vill varken ha frukost eller lunch utan äter istället all mat under eftermiddag och kväll. Hon dricker inte mer än normalt – tror jag – men hon kissar lite mer, precis som hon gjorde när hon hade sin blödning. Hon sover lite mer än vanligt och flåsar lite ibland. Hon är onormalt klängig på Pol och på oss, hon vill vara nära och nästan på oss… Nej, något är inte som det ska. Dock märks detta mest av inomhus, på promenader eller i rastgården är Lova precis som vanligt, springer och busar och leker med Pol.

 

Min största skräck är ju självklart att detta ska vara början på en livmodersinflammation, en av fyra tikar får det (precis som cancer faktiskt) och det är ju en mycket allvarlig sjukdom. Jag har inga bra erfarenheter av det heller eftersom det var det som Exxa fick på slutet och trots att vi uppsökte djursjukhuset direkt när vi kände att något var fel så visade alla deras prover och undersökningar ingenting – INGENTING – men det var ändå det det var. Sista dagen blev symptomen så pass tydliga att de visade sig på proverna. Så jag är självklart livrädd för att det ska bli likadant med Lova, alla hundar reagerar ju olika och uppvisar olika symptom på samma tillstånd/sjukdom och det skrämmer mig. Men om man ska försöka vara objektiv och enbart titta på symptomen så känns det inte så troligt. Dessutom är det ju extremt tidigt efter löpet, livmodersinflammation brukar uppstå 1-3 månader efter löpet och detta är ju bara lite drygt en vecka efter.

 

En annan möjlighet är skendräktighet där symptomen stämmer in lite mer än livmodersinflammation men jag har ingen erfarenhet av det alls så jag vet inte riktigt vad jag ska titta efter men någon ”valp” har Lova inte adopterat och hon bäddar inte eller verkar göra sig redo för ”valpning” heller.

 

En tredje möjlighet är att detta är något hormoniellt, Pol började som sagt blöda dagen efter Lova slutade så det flyger definitivt omkring massa hormoner här hemma för tillfället. Och kvinnor/tikar blir ju väldigt påverkade av varandra, kvinnor som bor tillsammans brukar t ex oftast få samma menscykel och även väninnor som umgås mycket och det är ju inget som man själv kan påverka utan det är just hormonerna som styr – tänk så stark biologin kan vara. Dessutom är det sommar, varmt, vårt område är väldigt hundtätt så det springer runt både andra löptikar och snygga hanar… Allt sånt kan ju också påverka. Lovas uppfödare Sofia var mest inne på något hormoniellt och min vän Ylwa (som fött upp och äger Lovas pappa Io) föreslog löpdepression, något som också känns ganska troligt. Det är en sådan skön känsla att ha hundkunniga vänner som uppfödare och som man kan vända sig till för att bolla och även jag lutar mer åt deras funderingar än ett fysiskt tillstånd. Men det är ju bara att fortsätta hålla koll på Lova och vänta och se.

 

017copy(ÄlsklingsBobbo❤ )

 

Huskies på sjön (jodå, det går).

Nu har vi haft semester i 6 dagar och börjar komma in i semesterlunken. Vi sover länge, går långa promenader med hundarna, renoverar, busar i rastgården och spenderar kvällarna med att mysa tillsammans eller med vänner. Semestern har knappt börjat men det känns redan som att detta kommer bli 5 fantastiska veckor!

 

Igår kväll bestämde vi för att bocka av en grej på vår bucket list, nämligen att paddla kanot med hundarna. Vi har aldrig gjort det tillsammans med dem innan men tänkte att ”äh, hur svårt kan det vara?”. Sagt och gjort, vi åkte och köpte två flytvästar till hundarna och brummade sedan vidare till Stensjön och deras kanotcenter. Kanoten som vi hyrde var en kanadensare så vi fick gott och väl plats allihop. Vi tog på hundarna deras flytvästar, hoppade i våra egna, la en mjuk dyna i botten, sköt ut kanoten i vattnet och klev i via bryggan. Lova hoppade självmant i (hon litar alltid på att husse och matte vet bäst den lilla raringen) men Pol var lite mindre imponerad så henne fick vi lyfta i. Hon var dock väldigt lugn när hon väl kom på plats och vi kunde utan problem trycka ut oss från stranden och börja paddla.

 

Lova satte sig på dynan som tanken var men Pol ville hellre sitta hos mig så hon fick sitta mellan mina knän istället vilket också funkade fint. Hundarna var heeeeeeelt fascinerade av hela upplevelsen; båten, gungandet, fåglarna som flög eller simmade i närheten, folket och hundarna vid badplatserna… Deras små huvuden vred och vändes nästan konstant i början innan de vande sig. Vi hade både vatten och godis med oss till dem men Lova fick av någon anledning för sig att hon skulle dricka sjövattnet från kanoten (ingen bra idé som ni kanske förstår…) och det tog oss en stund att övertala henne om att inte göra så vi höll på att tippa över, haha. Även Pol prövade på detta men precis då kom en våg så hon råkade doppa hela sitt lilla ansikte och det var inte en positiv upplevelse, hon fnös och frustade och blängde på vattenytan innan hon satte sig tillrätta mellan mina ben igen. Där satt hon sedan under största delen av turen med nosen i vädret och slutna ögon och bara njöt. Där har vi en blivande drottning in the making. Lova satt kvar på dynan men hade mer koll på omgivningen än Pol, det gäller ju att passa på flocken men jag tror att även hon tyckte det var himla mysigt.

 

 

aaa13718526_10154296819474477_684892863370241451_n
( Bjuder på en Instagrambild/familjebild från kanotturen❤ )

 

Över lag var vi väldigt imponerade av hur lugna hundarna var och hur bra de tog den här nya upplevelsen men det kanske inte var så himla förvånande egentligen för båda våra tjejer är väldigt trygga i sig själva och med oss och det är en enorm hjälp när man gör sådana här saker. Vi var ute på sjön i lite drygt 1.5 timme innan vi kände att det fick räcka för den här gången men med tanke på hur bra det gick och hur mysigt det var så lär vi nog göra detta snart igen! Även om vi kommer renovera under en stor del av semestern så känns det viktigt att komma iväg och göra annat också som en familj så vi planerar att varva allt under sommaren. I morgon kommer min pappa och styvmor hit (hon är av den icke-onda sorten fyi, helt underbar och har funnits i mitt liv sedan jag var tonåring) med motiveringen ”ni kan väl ta ledigt från renoveringen några timmar för vår skull” och ja, det kan vi. Så i morgon blir det lunch ute med dem, sedan ska vi visa dem renoveringsobjektet och fika lite men efter det slänger vi ut dem och kör på igen, time is money, people!
I veckan som kommer väntar fler äventyr men mer om det då!
Trevlig lördag alla fina läsare!

 

Bästa dagen!

I förrgår var en sådan där dag som känns i magen, ni vet, när man känner sig så himla lycklig och bara går runt och myser.

 

Först sovmorgon, (2:a semesterdagen av mååååånga, woop wopp!) promenad med hundarna, sedan några timmars renovering innan det var dags att åka hem och äta en rätt försenad lunch. Under eftermiddagen bestämde vi oss för att gå varsin promenad med hundarna och mötas upp i rastgården, vi gör så ibland för att Lova och Pol ska lära sig att de inte alltid måste vara tillsammans och igår kändes som en bra dag.
Jag hängde på mig stora kameran, hoppade i lite sommarklädsel och frågade Lova om hon ville följa med mig och det ville hon förstås. Vi hade världens bästa promenad; solen sken, himlen var helt blå, man kunde känna doften av folk som grillade, alla vi mötte log och var glada, Lova trippade nöjt framför mig i kopplet, jag lyssnade med ett öra på ”Home to me” med Sarah Darling genom mobilen och småpratade lite med Lova samtidigt och det kändes som att vi bara dansade fram… Så himla underbart! Jag blir sådan rätt ofta, det behöver inte hända något superspeciellt (i andras ögon) för att jag ska bli sådär glad och lycklig, det räcker med småsaker för att få mig att le och det är något jag är tacksam över för livet blir sååå mycket bättre om man tänker positivt istället för att sura och klaga hela tiden!

 

aaa13718136_10154292599999477_1800015135_o

(Instagrambild från i förrgår).

 

Lova och jag kom till slut fram till rastis och lekte lite tillsammans med en boll innan hon blev sådär stel i kroppen och började speja nedför backen och mycket riktigt, där var husse och Pol. Båda tjejerna blev superlöjliga och la sig ner och liksom smög sig mot varandra innan båda exploderade, rusade fram till varandra och började brottas, haha. De gör alltid så när de varit ifrån varandra, även om det bara gått 10 minuter. Tossiga vovvar!
Töserna spenderade sedan en dryg timme med att brottas, jaga varandra, nosa, springa tillsammans eller bara vila i skuggan och det är så roligt att se. Johan och jag skrattade, pratade och tog en hel del kort på hundarna och planerade fortsättningen av renoveringen medan de höll på och sedan traskade vi hem tillsammans och satte på en film och gosade ner oss i soffan på varandra. Sååå bra dag!

 

Vi körde ett liknande upplägg igår fast utan besök i rastgården för det var helt enkelt för varmt. Vi hade en sådan värmebölja här igår så klockorna nästan stannade och samma gäller idag. I morse fick hundarna en rejäl promenad medan det fortfarande var någorlunda svalt (nåja…) och nu ligger de helt utslagna framför fläkten på golvet och sover vilket passar oss bra för då kan vi åka och renovera medan de sover = win win.
Önskar alla fina läsare en bra dag!❤

 

aaa13819471_10154292600124477_488870774_n
(Ytterligare en Instagrambild från i förrgår. Älskar tjejernas ansiktsuttryck när de tokspringer sådär!)

 

 

Hundapotek på nätet.

Enligt min erfarenhet är majoriteten av oss hundägare 2016 väldigt pålästa när det gäller våra pälsklingar; vi har noggrann koll på deras mat, deras leksaker, deras fysiska och psykiska mående, deras aktiviteter – vi vill helt enkelt att de ska ha det bästa av allt.

 

Jag tillhör definitivt den gruppen som konstant letar efter den ”perfekta” tjänsten eller produkten till mina hundar, jag lägger mycket tid (både i bilen och vid datorn) på att göra reaserch eller åka och handla kvalitétsprodukter till Lova och Pol. På grund av min omtanke för mina hundar har jag alltid känt att det har varit värt den tiden, även om det samtidigt inneburit att jag har fått försöka annat.
Nu har jag dock fått upp ögonen för en tjänst som innebär att jag kan köpa allt de behöver direkt från nätet med bara ett klick och därför vill jag tipsa er läsare om töshundapotek som jag skriver det här inlägget i samarbete med.

 

Tös hundapotek drivs av en utbildad hundfysioterapeut, hundmassör och hundinstruktör och är en webbshop som har allt dina hundar kan tänkas behöva. De har ett brett utbud (och jag menar verkligen brett!) av naturliga, ekologiska och giftfria produkter och du hittar allt ifrån sårvård, fästingprodukter, örondroppar, vitaminter och tillskott till hundtäcken, koppel, leksaker och produkter till husse och matte. Jag kan tycka att det kan vara svårt att hitta exempelvis hundgodis utan massa onödiga ingredienser men inte på Tös hundapotek, titta på det här godiset av kalkon som varken innehåller socker, kemikalier eller tillsatser – ett perfekt belöningsgodis som man kan ge utan att ha dåligt samvete!

 

aaa57772879-origpic-e7c9a0

 

Ni som inte redan är kunder, klicka in er direkt på butikens hemsida och börja läs om deras olika produkter. Jag garanterar att ni, precis som jag, kommer hitta massa saker som era hundar kommer behöva och vilja ha!