En liten räv bakom huskyörat…

Tack för alla fina hälsningar här och på Facebook gällande Pol, hon mår fint och vi är såklart oerhört glada och lättade! ❤

 

Dock måste jag dela med mig av något som hände samma kväll som vi var hos veterinären; Jag och Pol satt i soffan och kollade på film medan Lova låg i sängen och sov. Pol utnyttjade väl tillfället att få lite extra gos den dagen iochmed att vi varit så oroliga för henne, man kan aldrig få för mycket uppmärksamhet i Pols värld. Hur som helst, plötsligt hör jag hur Lova hoppar ner från sängen och kommer traskande genom vardagsrummet – och haltar! Att jag inte satte energidrycken i halsen…! Vad är oddsen för att våra två hundar ska börja halta samma dag, särskilt med tanke på att de i vanliga fall är oerhört friska och pigga?!

 

Jag slank ner på golvet och sa väl något i stil med ”Men lilla Bobbo, vad har hänt?” och Lova haltade fram till mig med öronen åt sidorna och ledsna ögon, hela hon utstrålade ynklighet. Hon höll ena tassen i luften och jag tittade på den utan att hitta något onormalt på tassen eller trampdynan, jag fick dessutom bända och böja i lederna hur jag ville utan att hon reagerade.
Balkongdörren stod öppen och jag antar att någon hund gick förbi nedanför för Pol for ut som ett skott och Lova efter – utan att halta ett dugg! Vid det här laget var jag rejält konfundersam så jag gick till köket och öppnade en skinkförpackning, ett ljud som tjejerna känner till väl. Och mycket riktigt, båda kom springande – Lova utan tillstymmelse till haltning – och de fick varsin bit. Jag passade på att koppla Lova och gick ut på gården och sprang lite med henne samtidigt som jag noga studerade hennes steg och hon sprang och rörde sig precis som vanligt. Hm…
Ungefär där slog det mig att även om Lova är världens snällaste, mjukaste och raraste hund så går det inte att förneka att hon är uppfostrad av skådespelerskan Exxa som var en mästare på att fejka än det ena och än det andra för att få som hon ville och jag tror att det var precis det Lova gjorde. Vi la så mycket energi på Pol den dagen och jag tror faktiskt att Lova kände sig lite ignorerad och utanför och hur åtgärdar man det? Jo, man fejkar en skada så att matte blir orolig! 😀 Mycket smart. Lova är så oerhört söt att det är lätt att glömma att det faktiskt lurar en slug liten räv bakom de där fluffiga öronen…

 

Hon har inte haltat sedan den dagen och inte Pol heller efter att hon fick sin spruta så nu är allt frid och fröjd hemma igen som tur är och ordningen är återställd till det normala. Nu gäller det bara att stå ut i två arbetsdagar till för sedan är det semester! 😀 Första veckan kommer gå åt till återhämtning och små utflykter i Göteborg med omnejd och sedan bär det av på familjesemester med Johan och våra prinsessor. Mer om det senare, längtar!

 


(Mobilbild på när flickorna var iväg på semester över påsken och bodde på fint hotell).

 

DIY: Hemmagjord uteleksak för hundar i alla storlekar.

Nu när sommaren och värmen är här så tänkte jag ge er ett diy-tips på hur man gör en hemmagjord uteleksak till era hundar. Det är hur enkelt som helst, kräver inte mycket material och jag kan nästan garantera att era hundar kommer gilla den. Lova och Pol har en i hundgården och den är poppis! 🙂 Såhär ser den ut:

 

 

 

Meningen är förstås att man fyller flaskorna med lite godis och att hundarna sedan ska slå på flaskorna med tassen för att få dem att snurra så att godiset sakta men säkert ramlar ut. Lova ääääääälskar den här leksaken och slår på flaskorna som ett riktigt proffs! 😀

 

Så vad behöver man? Några brädbitar (längd beror på hur stor hund du har och hur stor stomme du behöver bygga), en rundstav att hänga flaskorna på, några rendiskade och tomma PET-flaskor, en borr, en såg, sandpapper/slippapper samt hammare och spik.
Man kan bygga på lite olika sätt, som ni kan se på bilderna nedan. Notera att bilderna är ritade av ett riktigt proffs… 😉

 


(Som på bilden ovan).

 


(En fyrkantig variant).

 


(En variant som är förstärkt på sidorna).

 

En förrädisk liten knöl och akutbesök hos veterinären.

För ungefär 1.5 vecka sedan hittade vi en knöl på Pol. Den sitter på höger sida av ryggraden lite ut mot höften, är ca 1 cm i omkrets, rosa, hårlös och med två röda prickar på. Min första tanke var ett bett, hundarna är ju i hundgård på dagarna så självklart råkar de ut för flygfän ibland och vi har även sett bromsbett i rastgården, men när knölen inte minskade eller försvann så började jag bli orolig. För varje dag växte oron och jag började googla på bilder och ramlade snart över ett hemskt litet ord; mastcelltumör.

 

Jag vet att man inte ska måla fan på väggen men när man tidigare har sett en älskling bli attackerad inifrån… ja, det förändrar en som person. Man börjar behandla människor och varelser som en brottsplats där ett brott ännu inte har skett. Man sover med skorna vid sängen och med ett öga öppet utifall att något kommer förändras över natten. Ryggen är alltid lite spänd för man vet att man kan behöva slåss mot något oväntat som kommer från ingenstans. Så hur håller man hjärnan kall och sinnet positivt när man tidigare vandrat till helvetet och tillbaka?

 

Dagarna gick och knölen ändrades inte. Johan och jag kände och tittade på den varje dag och frågade varandra om den inte hade krympt liiiite med förhoppningen att den andra skulle säga ja, men icke. Jag försökte verkligen vara en sån där cool person som säger ”vi avvaktar” och det funkade i några dagar men sedan gick det inte mer och jag bestämde mig för att ringa veterinären. Jag beskrev knölen för sköterskan som absolut tyckte att vi skulle komma in och gärna så snart som möjligt, inget bra tecken…

 

Natten till i torsdags sov jag väldigt dåligt (trots att Pols uppfödare snällt hade peppat mig kvällen innan) och på morgonen innan jobbet sa jag till Johan (som var ledig tors-fre eftersom han måste jobba nu i helgen) att jag inte hade någon som helst lust att åka till jobbet. Det tog liksom emot och mina morgonrutiner drog ut rejält på tiden… Kanske jag redan då kände på mig att något skulle hända?

 

Vid 9.15 satt jag i ett jobbsamtal och såg att Johan ringde på privata mobilen, jag tyckte att det var lite konstigt (eftersom Johan sällan ringer mig när jag är på jobbet iom att han vet att jag ofta sitter i olika klientmöten eller pratar i telefon) men tänkte inte så mycket mer på det utan fortsatte mitt jobbsamtal. Sedan såg jag att Johan ringde igen varpå jag tänkte att han säkert hade tappat bort sina nycklar igen och ringde för att fråga om jag hade sett dem (sker minst en gång per dag fyi, det är något fel på karlsloken) så jag tryckte bort honom. Men så ringde han igen. Och igen. Sedan kom två sms i rask följd och då började jag bli riktigt orolig och mycket riktigt; Johan skrev att Pol blivit biten av något och betedde sig jättemärkligt och att han var ruskigt orolig och ville att jag skulle ringa upp så fort jag kunde.
Jag avslutade mitt samtal och kastade mig på min mobil och ringde upp med bankande hjärta. Johan berättade att Pol på morgonpromenaden plötsligt hade hoppat rakt upp i luften och sedan runt runt i cirklar samtidigt som hon hade ”letat” efter något på kroppen. Sedan hade hon tagit några steg framåt, börjat vingla, satt sig ner och sedan lagt sig ner på rygg med benen rakt upp. För en liten skrutt som alltid är på språng och som har energi till tusen så är det högst onormalt! När Johan lockade hade hon ställt sig upp och sedan börjat halta rejält med ena frambenet och Johan kunde se att det svullnade upp. Vi tänkte ju såklart båda två samma sak – ormbett – och Johan fick stränga order om att bära Pol samt att ringa veterinären och fråga om vi fick komma tidigare medan jag rusade in till chefen och meddelade att jag var tvungen att åka hem direkt. Sedan blåste jag hem, tror jag halverade tiden som det brukar ta för mig att åka hem från jobbet, samtidigt som jag hade Johan i örat som höll mig uppdaterad på hur det var med Pol.

 

Precis innan jag skulle svänga av avfarten hemåt svängde en bil in framför mig och ni som följt oss länge ”vet” redan vilket regnummer den hade; PYA, som är Exxas mammas namn (och Pols mormor). Då visste jag att det skulle gå bra. Exxa skickar alltid tecken som jag förstår.

 

Väl hemma hämtade jag upp Johan och hundarna och sedan sladdade vi in på Evidensia. Vi fick komma in direkt och veterinären kunde efter en snabb undersökning konstatera att Pol hade blivit stucken av en bålgeting och fått en kraftig reaktion av bettet. Hon fick en kortisonspruta (det uppskattades INTE av fröken!) och vi kände oss väldigt lättade att det inte var ett ormbett. ”Ja, sen var det en knöl som vi skulle undersöka också” sa veterinären och vi kastades tillbaka in i orosbubblan, för ett kort stund hade vi glömt bort den… Dock behövde veterinären bara några sekunder på sig innan han sa att det var en talgkörtel, helt ofarlig och normal. Jag frågade om han var 100% säker och han svarade (helt rätt) att han aldrig kan vara 100% säker gällande något men att han var så säker på att den var ofarlig att det skulle vara slöseri med pengar att ta ett cellprov. Puh! Hej lättnad! 😀
Vi passade också på att prata fästingmedel och han var av samma åsikt som vi; att det är ovanligt mycket fästingar i Göteborg i år och att det är dumt att chansa. Vi diskuterade olika alternativ och fick sedan ett recept på Nexguard som vi valde att testa plus ett recept på kortisontabletter som vi ska ha med oss när vi åker på semester om några veckor. Det var två glada och lättade hundägare och två trötta hundar som lämnade kliniken och åkte hem för att sedan däcka i en hög i soffan tillsammans…

 

Ps. För oss gick det bra den här gången men tänk på att ALLTID kolla upp knölar som ni hittar på era hundar. Enligt veterinären är ca 80% godartade men de som inte är det sprider sig till de inre organen. Hittar man dem i tid och opererar bort all malign vävnad sprider de sig inte och hunden får då leva ett helt vanligt och friskt liv. Väntar man så riskerar man inte bara sin hunds hälsa utan även dess liv. Det är det inte värt! Ds.

 


(Tosse-Pol i rastis).

 

(Ögonen som kan smälta sten och betvinga drakar…)

 

Fästingmedel – hur gör ni?

Ja hörrni, nu är sommaren här och med den även de äckliga fästingarna… Jag hatar dem! Finns det något vidrigare?! Känns inte så. Nu är vi ändå ganska förskonade i Kållered, efter en lång skogspromenad kanske tjejerna har varsin som kryper i pälsarna och jag har förstått på andra hundägare i andra delar av Sverige att det är väldigt lite i jämförelse men ändå – äckelpäckel!

 

Så med upptäckten att de små kräken överlevt ännu en vinter så kommer automatiskt även tankarna om fästingmedel. Det är en ren djungel det där och det är svårt att hitta rätt tycker jag för det finns ju för och nackdelar med allt. Det enda som inte är ett alternativ är att inte använda något fästingmedel alls för vill det sig illa så går det ruskigt, otänkbart illa och den risken vill jag inte ta. Så vad ska man använda?
Dessa metoder har jag använt under mina 10 år som hundägare:

 

*Frontlinedroppar. Dessa fick Exxa under sina första två levnadsår men det kändes aldrig bra i magen (gav henne det på rekommendation av veterinär) och till slut lyssnade jag på den känslan och slutade. Efteråt har jag fått veta att mycket forskning tyder på att det är cancerframkallande… Behöver jag säga att detta medel aldrig kommer komma i närheten av Lova eller Pol?
Fördelar: Fungerade väldigt bra rent praktiskt, de få färstingarna som Exxa fick tvärdog. Går snabbt att droppa på.
Nackdelar: Produkten är ett nervgift, vilket känns läskigt. Och så det med cancerrisken då…

*Vitlöksvatten. Detta är ett hemmakok med lite smått och gott (vitlök bland annat) som man kokar, låter svalna, häller på sprayflaska och sedan sprayar hundarnas päls före varje promenad. Efter promenaden borstar man igenom pälsarna noga.
Fördelar: Giftfritt och naturligt. Fungerar ganska bra, hundarna fick ca 3-4 fästingbett var under maj-september förra året.
Nackdelar: Inte ett fullgott skydd, obehagligt att veta att det räcker med ett fästingbett om färstingen bär på sjukdom. Kräver en del inköp och förberedelse. Luktar en del.

*Bravecto. Den omtalade tuggtabletten som ges 1 gång och som sedan skyddar hunden i 3 månader. Lova har fått en sådan tablett vid ett tillfälle sommaren 2015 efter rekommendation av två olika veterinärer.
Fördelar: Fullgott skydd. Enkelt att ge som ”godis” då Lova gillade smaken. Även om produkten inte är fästingavstötande upplevde jag att den hade en sådan effekt då vi inte hittade en enda krypande färsting på Lova under hela våren/sommaren.
Nackdelar: Innehåller gift. Kan ge en del biverkningar, Lova blev dålig i magen under en dag. Är väldigt omtalad, bland annat finns det en Facebookgrupp som heter ”does Bravecto kill dogs?” och som skapar en obehaglig känsla. Många ifrågasätter om tabletten är tillräckligt testad över tid.

 

Av dessa metoder så jag har överlägset mest använt vitlöksvatten/igenomborstning av päls. På något sätt har den känts bäst, kanske på grund av att jag vet att det inte blir några som helst biverkningar, varken stora eller små. Men det går ju inte att komma ifrån att det inte är ett fullgott skydd och jag vet att OM mina hundar skulle få borrelia, tbe eller anaplasma så skulle jag ångra mig. Samtidigt vill jag inte ge ett preparat som ger cancer eller som orsakar något som faktiskt tar livet av mina hundar. Så vad gör man?

 

Vad använder ni läsare för preparat och hur går era tankar kring biverkningar vrs. riskera sjukdomar?

 


(Älsklingarna leker med kompis i rastgården, Lova till vänster och Pol till höger. Bild från vår Instagram).

 

Födelsedagar och skendräktighet.

I tisdags fyllde världens bästa Pol hela två år! Det känns som det var förra veckan som vi hämtade hem henne, den där lilla pluttevalpen som vid några veckors ålder var en mäster-manipulatör utan dess like och som redan från början tog en sådan stor plats i vårt hem. Och nu är hon två?! :-O
Det roliga är att många hundraser, de flesta faktiskt, anses som vuxna när de är två år. Enligt mina erfarenheter får man plussa på ett år till när det gäller huskies, jag skulle säga att de vid tre års ålder blir vuxna och mogna och fina men inte innan dess. Och Pol är inget undantag, hon är fortfarande väldigt valpig, sprallig och full med bus och okynne. Men samtidigt så är hon världens finaste lilla tjej. Pol påminner mig så om Exxa samtidigt som hon är sin egen person också. Hon har samma stora personlighet som Exxa, karisman, utstrålningen… hon syns liksom i mängden. Hon har även Exxas skådespelartalanger och vet precis hur hon ska sätta på sig sitt lilla ”sötansikte” för att få sin vilja igenom. Men hon är snällare än vad Exxa var, inte lika viljestark, inte lika egensinnig. Pol vill göra rätt och har ett ganska stort behov av bekräftelse och beröm. Och hon har en tokig sida på ett sätt som ingen av mina andra hundar har haft, när Pol var liten beskrev hennes uppfödare henne som vild och galen och ja, det är fortfarande mycket träffande ord. 😉 Men hon är samtidigt lugn och eftertänksam och rar… En riktig paradox, precis som sin matte.

 


(Instagrambild på när Lova och Pol smaskade tårta i Skåne. Foto av Åsa Kelpiestuds Jakobsson).

 

Idag är det ytterligare en födelsedag hos familjen Olsson/Ericsson för idag är Exxas födelsedag. 10 år skulle hon ha fyllt idag om hon fortfarande hade varit med oss… Jag har slutat undra varför det fortfarande gör så ont att tänka på henne och bara accepterat att det är så som det är. Hon fattas mig fortfarande.

 

Här hemma pågår ytterligare ett fenomen just nu och det är mindre trevligt än födelsedagsfirande; vi misstänker nämligen att Lova är skendräktig. Hon slutade löpa för ca 6-8 veckor sedan och har den senaste veckan betett sig lite underligt. Hon har blivit väldigt ”slickig”, både på sig själv, på Pol men även på mig. Hon lägger sig så tätt intill mig som hon bara kan i soffan eller sängen och riktigt trycker sig mot mig, som att hon inte kan komma nära nog. Hon pendlar också mellan att inte vilja äta alls och att äta massor och hon flämtar mycket, även när hon ligger på balkongen eller framför fläkten. Lova har aldrig varit skendräktig innan och jag har ingen erfarenhet av det men baserat på mina efterforskningar över nätet så är det just skendräktig som hon är. Eller ja, livmodersinflammation kommer förstås också upp på dessa symptom och vi håller extra koll på henne just utifrån det. Men det känns inte så i mitt hjärta, jag är inte orolig för henne på det sättet och inte alls så som jag var när hon betedde sig märkligt precis före Pols första löp om ni kommer ihåg det. Vi försöker aktivera henne lite extra för att se om det går över, hon har inte alls så kraftiga symptom som jag förstått att många andra tikar får så medicin och dylikt känns inte aktuellt. Jag hoppas så att detta ska vara snabbt övergående, både för Lovas och min skull, det är inte sååå mysigt att vakna mitt i natten av att en viss liten dam ligger och slickar mig på ryggen… 🙂

 

 

Det kom ett bud…

** Detta inlägg innehåller reklam**

 

… och knackade på dörren förra veckan och det var från våra vänner på Doggy! Jag visste om budet sedan tidigare men hade ingen aning om att de hade lagt ner så mycket tid på inslagningen, produkterna kom i en superfin trälåda inslagen i cellofan och de hade t o m skrivit ett fint brev till Lova och Pol… Hur gulligt?! Tjejerna har mumsat både mat och godis och ben i x antal dagar nu och är om möjligt ännu mer bortskämda än förut. 😉 Tusen tack Doggy!

 

 

Annars då? Jag har äntligen frisknat till efter förkylningen från helvetet, jag blir så sinnessjukt sjuk nu för tiden (efter utmattningen) och så är jag lite dum och går och jobbar samtidigt. Inte bra, jag vet, men det är svårt att vara hemma i sängen när man jobbar på socialtjänsten…
Vi pratar också mycket semester här hemma, vad vi ska göra och när. Johan och jag har semester i augusti men har sparat två veckor var eftersom vi funderar på att åka på en eller kanske t o m två resor i höst. Vi har länge pratat om Island i september men nu har vi börjat fundera på att åka till våren istället (när snön kommer i september/oktober så stänger Island ”the ring road” och det är den vi vill åka runt hela ön) och istället ta en solresa till hösten/vintern. Svårt. I augusti blir det iaf familjemys för hela slanten, vart vi än åker så tänker vi ta med hundarna och det innebär såklart lite mer planering, något som vi mer än gärna gör för att slippa vara utan våra bäbisar. Johan är inne på att åka till ett hundvänligt hotell på Gotland och utforska ön och jag vill hyra husbil och åka till Norge och fjällvandra, alternativt mest hänga här i Göteborg och ta kortare roadtrips. Vi får se vad det blir. 🙂

 

Och just det… Gissa vilken liten tossemaja som fyller hela TVÅ ÅR i morgon?! Här får ni en ledtråd:

 

(Jag!! 😀 )

 

På västkusten intet nytt…

Det händer inte så mycket här hemma just nu. Jag är fortfarande sjuk, febern har kommit tillbaka och jag känner mig allmänt kass. Det hjälper ju inte att jag varit på jobbet med detta i två veckor heller… Men men, någon gång måste det ju gå över.

 

Som tur är så har vi världens bästa hundar som alltid förstår när matte eller husse är sjuka. ❤ Jag vet inte hur eller varför men jag upplever det som att tjejerna går ner i energi när vi är sjuka, de kräver inte alls lika mycket motion, bus och träning som de gör i vanliga fall. Jag funderar på det är ett gammalt flock/ledarbeteende, att de ser att flockledaren (jag) vilar och att de därför tänker att de också borde vila upp sig inför något och därmed sparar på sin energi…? Eller så är de bara världens mest omtänksamma hundar, who knows. De underlättar verkligen min vardag för tillfället iaf och det är jag så otroligt tacksam för!

 

(Instagrambild på älsklingarna).