Magisk resa med ett tråkigt slut.

Nu är vi hemma efter fyra härliga dagar på Irland. Vi var på konsert med Taylor Swift på fredagen, (som bjöd på en show så att hela Croke Park skakade) under lördagen utforskade vi Dublin, under söndagen åkte vi tvärs över ön till ”Cliffs of Moher” och på måndagen var det dags att åka hem. Vi fick några otroligt fina dagar med mestadels härligt otypiskt irländskt väder (inte en regndroppe!) och gott om tid att njuta av den gröna ön och av varandra. Väldigt välbehövligt efter en stressig och hetsig period!
Under söndagen fick vi ett sådant fint mms från pensionatet med lite info samt massa bilder på hundarna och både Johan och jag satt och fånlog efteråt. Detta är allt som krävs för att två huskyägare ska bli glada och på måndagen satt vi på flygbussen och pratade om hur mycket vi längtade efter våra tjejer och om att vi snart skulle få träffa dem. ”Haha” sa Universum och så ändrades allt.

 


(Johan och jag vid ”Cliffs of Moher”).

 

Vårt flyg från Dublin till Amsterdam blev försenat med ca 1 timme men flygvärdinnan sa att vi ändå gott och väl skulle hinna med vårt flyg till Sverige. Väl på plats hjälpte de oss inte alls, vi fick inte gå av först trots att vi och ett par till var de enda som hade angränsade plan att passa, vi kom heller inte med på den första bussen från flyget in till terminalen, vi fick vänta i 15 minuter på nästa buss och personalen ville inte hjälpa oss genom att t ex ringa vårt plan och säga att vi var på väg. Vi sprang genom hela flygplatsen (Amsterdams flygplats är enorm och vår gate låg på motsatt sida från där vi var) och kom fram till gaten med andan i halsen bara för att få veta att de stängde dörrarna för två minuter sedan och att de inte tänkte öppna dem igen. De hade dessutom redan plockat bort oss från listan. Efter mycket om och men (läs: utbrott) bokade de in oss på ett senare flyg men kvar återstod ju hundarna som vi skulle hämta på pensionatet…

 

Vi ringde såklart men fick inte komma och hämta hundarna alls om vi inte kom inom utlämningstiden och den skulle vi inte hinna till iom att vi skulle få vänta i Amsterdam i flera timmar. Vid detta laget var både Johan och jag helt gråtfärdiga, vi ville bara hem och vi ville träffa våra tjejer! Till slut fick vi tag på en kompis som kunde åka och hämta dem (Halleluja!!) och som skulle möta upp oss hemma och det blev vi oerhört glada och tacksamma för (även om vi såklart ville hämta dem själva) och stressen la sig sakta. Vi tog en bit mat och satte oss i några massagestolar en stund och sedan var det bara att invänta flyget.

 

Väl hemma mötte vi upp Marcus och våra tjejer och de blev så glada över att se oss, de bara pep och viftade på svansarna och ville pussas. Så himla mysigt och efterlängtat! Det är väldigt kul att resa men det är lika kul att komma hem när man har en hund som heter Lova och en som heter Pol för ÅH vad man saknar dem när man är ifrån dem! ❤

 


(Trötta flickor).

 

Annonser

Det finns inget jag i vi.

Livet den senaste tiden har varit helt galet. Jag har varit igång dygnet runt i stort sett och det märks i både kropp och själ. Det är vanliga jobbet på socialtjänsten, Pol har fyllt 3 år, vi ”änglafirade” Exxa på hennes födelsedag 4/6 och lillasyster Hanna har tagit studenten. Det är födelsedagskalas, vänner som behöver ens tid och uppmärksamhet, tomtvisningar, bankmöten och telefonsamtal med mera och jag sitter dessutom med ett (än så länge) hemligt projekt som typ rör bloggen och som – om jag får till det och allt går igenom – kommer bli något av det största som jag gjort, både i livet och med bloggen/mitt varumärke. Någonstans där emellan ska man tydligen handla, laga mat, städa, sova lite och kanske ge sambon en puss också. Ja jösses…

 

Som tur är finns hundarna. Älsklingsbollarna som tvingar mig att leva i nuet. Häromkvällen hade jag en puls som hette duga och jag hade tusen saker att fixa och for runt hemma som en vettvilling när Lova sa stopp. Hon svansade runt mig som en liten haj, skällde och boffade och vägrade låta sig avspisas. Hejarklacken Pol hjälpte också till även om hon kanske inte hängde med på vad syftet var. Det slutade med att Lova i princip vallade in mig i sovrummet och upp i sängen och efter några minuter insåg jag att det var en oerhört vacker solnedgång på G. Jag öppnade vårt stora fönster på vid gavel och så satte vi oss där och bara tittade, alla tre på rad, tripp trapp trull – jag med en arm om varje hundrygg. Spotify åkte på och så spelade jag ”Take my breath away” med Eva Cassidy på repeat. Och bara var.
Jag vet inte ens hur länge vi satt där, säkert en timme för solnedgången kom och gick och ersattes med en mörk natthimmel och det var den ljuvligaste känslan på länge. Hundarna och jag snuffsade lite på varandra emellanåt, lite pussar och nosduttar delades ut och sakta gick pulsen ner till det normala och jag kunde andas igen, alltså faktiskt andas.

 

Jag har sagt det förr och jag säger det igen – vad vore jag utan mina tjejer?! Förmodligen smått galen och inspärrad någonstans när jag tänker efter… 😉 Nej, nu är det omtag om livet som gäller. Jag är duktig på det i perioder men plötsligt är jag på glid igen utan att jag själv märkt det. Min största svaghet och även min största styrka är min ambitionsnivå; jag är som en pansarvagn som tuffar på mot målet oavsett vilka hinder som ligger framför mig men även en maskin kan bara fungera så länge som det finns bränsle och när det är slut så är det slut och där är jag nu. Jag måste bli bättre på att tanka.

Så ja, omtag som sagt. I morgon har jag unnat mig en extra ledig dag där jag ska bli lite bortskämd med skönhetsbehandlingar samt åka på utflykt med Johan och huskyprinsessorna och bara tanka kärlek från dem. Under kvällen ska vi åka och lämna in hundarna på vårt favoritpensionat och sedan flyger vi till Irland för några dagars semester på tu man hand. Väl hemma igen kommer många ”måsten” ha klarats av vilket innebär att det plötsligt finns utrymme till både vila och nya utmaningar. Nu kör vi!

 


(Instagrambild på älsklingstjejerna).

 

När liten blir stor.

Vill ni veta något helt galet kära läsare? Pol fyller snart 3 år. Alltså… va?! :-O

 

Jag står alltid där som ett levande frågetecken när hundarna fyller år med en enda tanke i min skalle: hur är det möjligt?! När blev den där lilla skitvalpen vuxen?

 

Det känns som förra veckan när vi styrde kosan mot Småland och hämtade upp vår lilla valp hos Annika och syster Prala. Ingen av er visste något, knappt några vänner eller familjemedlemmar heller. Pol är min bäst dolda hemlighet ever, nu såhär i efterhand så fattar jag inte att jag lyckades hålla tyst. Men på något sätt så var Pol min och Johans lilla hemlighet och det kändes rätt att få ha första dagen med henne ”ifred” utan att behöva dela med sig. Att detta inlägg och även detta sedan slog besöksrekord… ja, det är ju en annan femma. 🙂

 

Hur svårt det än är att förstå hur fort åren har gått så kan jag inte förneka tidens gång när jag tittar på Pol. Något har hänt med henne under år 2018, hon har gått från en ranglig tonåring till att bli en riktig hund. Det låter kanske dumt men ni som vet hur husky-unghundar ser ut förstår vad jag menar… 😉
Hon har på något sätt fyllt ut sin kropp, blivit lite grövre, biffat till sig, fått muskler, växt ikapp sina öron och blivit en riktigt snygg liten dam. Jag trodde att hon skulle få Exxas tunna kropp men nej, Pol är en perfekt blandning av Exxa och Lova; välväxt men elegant. Det är roligt att se. Men det som betyder mest är hennes personlighet, hon är så mjuk och snäll samtidigt som hon är smart och mycket hund att hantera. ”Wild and crazy Pol” skrev hennes uppfödare under en bild på Instagram innan vi köpte henne och ja – de orden är lika sanna 3 år senare…

 

(TBT till när Pol fyllde 1 år. De öronen alltså... 😀 )

 

Frågor om fler flockmedlemmar, copycats i bloggvärlden och hundsemester.

Kommentar från Lina: ”Lite nyfiken på hur du känner inför copycats där ute i bloggvärlden? Finns ju flera hundbloggar som rätt så friskt snor idéer från dig och din blogg… Blir du arg, ledsen, sur, vad? Eller tänker du att du ska ge igen vid lämpligt tillfälle? Du måste inte svara men jag är rätt nyfiken på hur du tänker. Mvh Lina”

Svar: Modig fråga 🙂 Jag vet att det förekommer då flera läsare har uppmärksammat mig på det men i ärlighetens namn så lägger jag inte så mycket energi på det där för det finns ju inget man kan göra åt det. Jag kan – precis som ni tydligen gör – ifrågasätta när folk hävdar att de är ”influencers” och så har de bara några tusen följare på Instagram eller när bloggare hävdar att deras bloggar är såååå himla stora och ändå gapar det tomt ang. kommentarer men ja… Det får stå för dem. Jag tänker att jag uppenbarligen gör något bra när folk stjäl idéer av mig och att deras versioner ändå bara är bleka kopior av min skapelse. 😉
Jag har inga planer på att smutskasta någon eller ge igen, tvärtom. Jag håller på att utveckla bloggen ganska mycket just nu (på ett stadie bakom kulisserna men det kommer snart att börja märkas) och då kan de få chansen att sno fler bra idéer… 😉

 

Kommentar från Anna: ”Jag undrar om ni kommer skaffa barn för att dryga ut flocken? Ni har väl varit ihop ganska länge nu så det borde väl vara dags? 😉 ”

Svar: Hej! Johan och jag är inne på vårt sjätte år tillsammans så jo, det är väl ganska länge. Vi har dock inga planer på barn nu då vi vill bygga hus och gifta oss först. Men om några år kanske om inte mina ägg krympt ihop till små russin då.

 

Kommentar från Madeleine: ”Till Anna: Jag tycker det där var en väldigt okänslig fråga! Tänk om de inte kan? Tänk om de inte vill?
Till Jennie: Jag vill istället fråga så här; O M du och din sambo för in ett barn i er flock, hur tänker ni kring barnet och hundarna? Skulle du lita på att Pol och Lova skulle vara snälla mot barnet? Skulle barnet få hjälpa till med hundarna och skulle du vilja att ert barn växte upp till en ny liten draghundsälskare?”

Svar: Hej! Tack men det är ingen fara. Jag/vi är vana vid att få den frågan. Vad Johan och jag vet så kan vi båda få barn (sedan kan man ju aldrig veta när det väl är dags) men vårt ”problem” är väl mer att vi inte vet om vi vill. När vi pratar om det så säger vi alltid ”kanske någon gång i framtiden” för ingen av oss vill nu eller är redo nu. Vi har så mycket annat vi vill göra. Sedan måste jag säga att för mig personligen så står inte livet och faller med barnfrågan. Många gånger får jag känslan av att folk förknippar barn med lycka och barnlöshet – oavsett om den är vald eller inte – med att man är olycklig och att livet saknar mening. Så känner jag inte alls! Jag behöver inte en viss specifik sak som t ex ett barn för att vara lycklig, för att få en identitet eller för att livet ska ha en mening. Jag är någon även utan barn och jag fyller mitt liv med lycka och mening hela tiden. Både Johan och jag är hyfsat barnkära – en stund – och sedan längtar vi till vårt hem där det är tyst, där man kan sova hur länge man vill och där man kan ha möbler utan syltfläckar så ingen av oss har en biologisk klocka som ringer. Kanske börjar den aldrig ringa. Vi får se.

Jag är helt övertygad om att Lova och Pol skulle älska att få en bebis att ta hand om! Den bebisen skulle nog vara oerhört omhuldad och beskyddad av sina storasystrar och även om man inte ska lita på någon hund till 100% oavsett hur gudagod den är så skulle jag säga att jag känner att jag kan lita till 99% på mina tjejer.
Barnet skulle absolut få hjälpa till med hundarna och hjälpa till i allmänhet också. Jag vill inte uppfostra en liten skitunge som blir en bortskämd apatisk vuxen. Jag skulle nog över lag försöka uppfostra mitt barn på ett liknande sätt som jag blivit uppfostrad; med massa kärlek, bus, skratt, musik osv men också med ganska strikta regler gällande socker, leksaker ect. Jag skulle skämma bort mitt barn med tid och uppmärksamhet, inte med saker. Min förhoppning är att mitt barn skulle växa upp till en snäll, ärlig, socialt kompetent vuxen som behandlar alla med respekt och som jobbar hårt för sina drömmar och mål. Och ja, självklart hade det varit superkul med en liten mini-musher men det skulle nog komma av sig självt tror jag, jag tvivlar på att någon som växer upp med mig och Johan skulle bli annat än en stor hundälskare! 🙂

 

Kommentar från Sara: Jag undrar om ni har några roliga semesterplaner? Ni som ofta tar med hundarna måste ju ha en del tips gällande det och vad man ska tänka på? Kram! =)

Svar: Det har vi, både med och utan hundarna. Johan och jag ska till Dublin om en månad (långweekend) för att se Taylor Swift live och uppleva Dublin med omnejd. Det ska bli jättekul! Under sommaren, alltså juni-juli, ska vi jobba men har lite saker inplanerade med hundarna på helgerna, bl a ska vi åka ut till skärgården med dem. I augusti har vi semester från våra jobb och då drar vi till Island i 11-12 dagar (tyvärr utan hundarna, vet inte hur jag ska klara mig utan dem?!) och sedan hoppas vi på att även hinna med några dagars fjällvandring med tjejerna i Funäsdalen. Fullt upp med andra ord.
Det viktigaste att tänka på är att vara förberedd på allt. Tänk om det blir varmt, då ska man ha med kylmatta/halsband ect, om hunden skadar sig behöver man ha med ett första hjälpen-kit, vid fjällvandring kan hunden behöva ha sockar för att skydda tassarna… Ja, du fattar. Så tänk på vilken miljö ni kommer vistas i och vilka ev. faror eller skador som kan uppstå där och packa därefter. Ska du ta med sin hund över gränsen så kolla upp pass, vaccinationer ect, ska ni åka mycket bil kanske du behöver mörklägga bakrutorna och installera en burfläkt osv osv.

 

Kommentar från Anna-Karin och Pelle: ”Jag är nyfiken på hur det går med ert husbygge? Har ni hittat en tomt än? Eller tänker ni att ni ger upp och letar tomt längre bort eller köper färdigt hus? Jag undrar också (om det inte är alltför fult) hur dyrt hus ni tänkt bygga och vad er handpenning är på? Man behöver väl 15% nu för tiden? Hoppas du tycker att frågorna är okej. Jag har inga direkta hundfrågor just nu för du skriver ut allting så noga i bloggen!”

Svar: Hej! Ja du… Det går väl sådär. Vi har letat tomt i 2 år nu och vi letar fortfarande… Köpa färdigt hus är inget alternativ i dagsläget, däremot har vi börjat titta neråt kusten också, alltså inte bara i Kungsbacka utan även i Varberg. Alla mäklare säger att man förr eller senare hittar rätt så det är bara att bita ihop och se tiden an. Men det börjar bli sjukt frustrerande!
Det stämmer att man behöver 15% och nu är det ju nya amorteringskrav också. Dock pratas det om ifall de ska gälla nybyggen eller inte så det kan bli spännande att se. Vi tänker att vi ska försöka göra en del jobb själva och hoppas på att landa någonstans runt 3-4 miljoner exkl. tomt och markarbete. Jag vill inte gå in exakt vad vår handpenning är på men i dagsläget har vi handpenning som täcker ett hus på 4 miljoner så då kan du själv räkna ut vad som minst finns på vårt konto 🙂

 

Kommentar från Stina: Vill gärna fråga en sak, hur visste du att det var dags att säga hej då till Exxa? Jag är så rädd att fatta fel beslut ang min voffsing… Med vänlig hälsning Stina

Svar: Du kommer veta Stina. Din hund kommer tala om det för dig. Titta, lyssna – du kommer inte att missa det. Jag vet inte i vilka omständigheter ni befinner er (sjukdom/ålder?) men våra pälsklingar vet när det är dags och har man bara ett öppet hjärta så kommer du att uppfatta vad din hund vill. Det är så sjukt jobbigt att säga hej då att jag inte ens kan förklara det i ord men en liten ”tröst” i sorgen är när man ändå har känslan att ens hund ville att man skulle släppa taget. Kram! ❤

 


(Systrarna bus).

 

De små äcklen har vaknat… (hur gör ni?)

… och ni som följt oss ett tag vet precis vilka jag menar.
Fästingarna.

 

(Bild lånad av Sporthälsa).

 

Jag hatar dem med en passion som jag inte ens kan uttrycka i ord! Jag har flera vänner som fått ta bort hundar pga fästingrelaterade sjukdomar och det är ju så himla ”onödigt”, man ska gå bort för att man är gammal och levt klart sitt liv, inte på grund av de där vidriga små parasiterna!

 

Detta med fästingmedel är en het potatis och åsikterna är lika många som det finns hundar känns det som. Jag avundas er som bor i områden där fästingar är sällsynta för då kan man ju köra giftfria medel utan att behöva gå med en konstant orosklump i magen. I Mölndals kommun, där vi bor, är fästingar tyvärr väldigt vanliga och man har hittat fästingar som visat sig bära på bla TBE-smitta så vi har inget val, vi måste ha något ”rejält” till tjejerna. Tidigare provade vi Bravecto men Lovas mage gillade inte det och hon var alltså en av de hundarna som fick en påtaglig biverkning.

 

Förra sommaren provade vi Nexguard, en mildare variant av Bravecto, och det var GULD, Lovas mage tålde det utan problem och tjejerna hade inte en enda fästing på hela sommaren. Därför kör vi samma medel i år och våra prinsessor fick varsin dos förra veckan. Det man behöver komma ihåg med Nexguard är att eftersom det är mildare än Bravecto så ska man ge det en gång i månaden istället för en gång var tredje månad för att det ska funka som det ska men så länge man sätter en påminnelse i mobilen så är det inget problem tycker jag.

 

Hur ser det ut för er andra, bor ni i fästingtäta områden och vad ger ni dem för medel?

 

Förändringar, funderingar och frågestund.

Hej kära läsare!

 

Var förra veckan den snabbaste veckan i mannaminne? För mig känns det så. Jag hade en ganska ledsam vecka, främst för att en vän till mig gick bort i cancer, 36 år gammal och efterlämnade man och tre små barn. Jag har både gråtit, lett åt gamla konversationer oss emellan samt omvärderat livet en del. Det har varit svårt att vara som ”vanligt”, både privat och på jobbet. Men som alltid när tråkiga saker händer så tänker jag alltid att jag är så glad och tacksam över alla fina människor och mina fina hundar som finns i mitt liv. Jag orkar allt och klarar allt så länge som ni/de finns! ❤

 

Förra helgen valde jag att spendera all min tid med hundarna och det var så välbehövligt! Vi gick långa promenader i solen, satt i rastgården och filosoferade, chillade på balkongen (okej, hundarna chillade och jag skrev på ett utkast till ett framtida projekt som känns såååå spännande!) och bara var med varandra. Som introvert har jag ett behov av att få stänga världen ute ibland – särskilt med tanke på hur intensiv förrförra veckan och helgen var – och bara vara i nuet och det kunde jag bocka av från listan efter förra helgen. Till nästa gång vill säga… som var denna helgen… 😉

 

Som ni ser på sidan så har det skett lite förändringar; min presentationssida är uppdaterad och våra hundvänliga hotellrecensioner hittar ni under fliken ”Vi tipsar”. De låg tidigare som vanliga inlägg men jag tänkte att det var lättare att hitta dem så här. Tänk att det är 4 år sedan som jag gjorde min första hotellrecension?! Galet. Jag fick en fråga för ett tag sedan varför jag inte lägger upp recensioner avseende de hundvänliga hotell som vi inte har gillat och där är också anledningen; jag vill att den här sidan ska vara positiv och därför tipsar jag bara om guldkornen. Så de vi inte gillat hittar ni inte där, däremot så lämnar jag oftast omdömen på tripadvisor och liknande sidor.

 

Under samma flik fast på en annan sida kommer jag även skriva om vår förra Islandsresa och vår kommande, ni är många som frågat vilket jag kan förstå (Islands turism har gått upp 800% läste jag) men jag känner att det inte riktigt passar in i det format som bloggen har idag och vill därför inte publicera det som ett inlägg. Genom att göra så här kan ni som är intresserade läsa och ni som inte är intresserade slipper scrolla förbi massa text och bilder.

 

Gällande just bloggens format så är det också en het potatis just nu. Facebook blir mer och mer impopulärt och därför har vår blogg ingen sådan enskild sida. Instagram trodde många skulle göra bloggarna onödiga men på grund av t ex den nya algoritmen har Instagram faktiskt tappat i betydelse och nu säger experterna att vi går mot att bloggarna kommer igen starkt och att Instagram istället blir en förlängning och då även jag har trott detta under en period så är vår blogg fortfarande mycket aktuell. Men formatet är en annan sak. Jag tycker mig se att bloggar mer och mer blir ”Lifestyle” alltså att man inte bara skriver om sin nisch utan att man blir mer privat och även delar med sig av familj, hus, recept, tips osv och jag vet inte vad jag tycker… Jag inbillar mig att många av er som läser vår blogg är hundmänniskor och som följer oss utifrån den aspekten? Samtidigt dyker det upp en del frågor av det privata slaget… Svårt. Jag får fortsätta grunna på detta.

 

Jag kommer även köra en frågestund snart då det dykt upp en del funderingar det sista här i kommentarerna och via DM på Instagram så därför tänker jag att jag flaggar för det redan nu. Så har du några frågor så kan du passa på att ställa dem under detta inlägg så kommer svar inom kort! 🙂

 


(Tosse-flickorna).

 

Inte alltid kul att ha hund?

Jag är en typisk hundmänniska, har alltid varit och kommer alltid att vara. Jag har mer än en gång blivit kallad ”hundnörd” och tar emot den titeln med stor tillfredsställelse eftersom jag tar det som en komplimang. Och titeln stämmer, jag är en hundnörd. Jag är en sådan där person som pratar om mina hundar på samma sätt som andra pratar om sina barn. När Johan och jag planerar utflykter eller resor så är min första tanke alltid ”Vad kan vi göra för att hundarna ska kunna följa med?”. Om någon vill se en bild på mina hundar så visar jag inte bara en bild från instagramflödet, nej, nej, nej; jag visar 20 plus några filmer. Japp, det är på den nivån.

 

Häromdagen fick jag ett långt mail via Instagram med frågor från en tjej som var intresserad av att skaffa hund och en fråga stack ut lite extra; ”Är det alltid kul att ha hund eller kan man ångra köpet?”. Detta fick mig att tänka till, både en och två gånger och jag började fundera på hur jag känner. Inte den där polerade sanningen som är full med rosa fluff och ett överdrivet användande av ordet ”fantastiskt” utan på riktigt, den där sanningen som finns djupt in i själen, hur hemskt och obekväm den än kan vara att se och acceptera. Och jag insåg att svaret är enkelt; nej det är inte alltid kul att ha hund.

 

Missförstå mig rätt, jag älskar mina hundar! Tokälskar! De är mina barn, mina bästa vänner, min familj, mina stöttepelare och två orsaker till att livet är värt att leva. Att det inte alltid är kul att ha hund har ingenting med Lova eller Pol att göra, det har med mig och mitt liv att göra. Här kommer några exempel:

 

  • När jag fick ryggskott. Detta var under vintern 2010/2011, jag hade gjort slut med min senaste pojkvän och levde ensam med Exxa. Dagen före höll jag på att krocka med en annan bil, det slutade med att jag fick panikbromsa för att personen inte skulle köra in i mig och antagligen så spände jag mig för dagen därpå vaknade jag med  världens ryggskott. Jag var som en fällkniv, kunde varken gå, sitta eller ligga och definitivt inte arbeta. Men jag hade ju fortfarande en liten Exxi-Lutt som behövde gå ut… På kvällarna fick jag hjälp av en killkompis men under dagarna var jag tvungen att lösa biffen själv. Det slutade med att jag band hennes koppel om min midja och sedan kröp jag på alla fyra nerför sex trappor och ut. Det blev inga långa promenader under några dagar men hon fick iaf uträtta sina behov. Jag minns än idag hur ont det gjorde, hur pinsamt det var att möta grannar där man kröp runt och hur det kändes i mattehjärtat att veta att man inte kunde ge sin hund allt som hon behövde och förtjänade. Då var det inte kul att ha hund!

 

  • När jag under en period var så yr att jag fick hålla mig i skyltar och räcken när Lova och jag var ute och gick (detta var några månader innan vi köpte Pol). Under den här tiden upplevde jag att det var hemskt att gå ut och gå och ännu värre med en pigg liten Lova som ville gå långt och dessutom ville hälsa på alla hundar och människor som vi mötte. Samtidigt hade  jag inte så mycket val iom att Johan jobbade så det var ju bara att gå ut och försöka och sedan komma hem dödstrött och kallsvettig. I just de stunderna var det inte så kul att ha hund, det dåliga samvetet över att inte kunna ge Lova hennes vanliga långpromenader (än mindre dragträna) och dessutom även lägga det ansvaret på Johan… Inte optimalt.

 

Inget av detta är dock hundarnas fel utan det är bara ett faktum att när livet ställs på sin spets så blir det mer utmanande att ha hund. Det gäller ju även både andra djur och barn och jag tror att alla upplever stunder i livet när man önskar att man fick vara självisk och sätta sina egna behov främst. Jag tänker att man väljer bort det när man väljer att skaffa en varelse som är beroende av en själv, det kommer liksom med paketet och det får man räkna med. Men att gå från det till att ångra köpet av mina hundar… Nej, det är inte samma sak.

 

Det kan vara ansträngande att ha hund. Jobbigt. Man kan ha stunder när det t ex ösregnar och man redan innan fryser och därför har noll lust att gå ut på en lång promenad eller när man skulle vilja spontanboka en solresa och bara fly vardagen samma kväll men inte kan eller när man inte mår bra och skulle vilja ligga nerbäddad och sova ett dygn för att ladda batterierna men det är ju i stunden. De känslorna är mänskliga, de är nog väldigt vanliga och framför allt; de går över.

 

Så ja, det kan vara jobbigt att ha hund – i stunden- och nej, jag har aldrig ångrat att jag skaffat någon av mina hundar.
Inte ens en sekund. 

 


(Bustjejerna i rastis).