Lycka är…

… att kunna svälja utan att vilja gråta, det har jag kommit fram till idag.🙂 Jag har legat däckad i ca en vecka med en hejdundrande förkylning, feber och hela konkarongen i samma veva som den här fantastiska septembervärmen kom. Min timing är fantastisk som vanligt för vem vill inte ligga nerbäddad i tjocka täcken när det är nästan 30 grader varmt ute… Dock har jag haft två söta små hjälpredor som har tagit väl hand om sin matte.❤
Lova är så klok, hon vet att när matte eller husse är sjuka så är det teamwork som gäller. Hon går på något sätt ner i energi då, gör inga lekinviter eller kommer med leksaker som hon brukar göra, istället blir hon lugn och håller koll på mig och Pol. Går jag och lägger mig i sängen kommer Lova direkt och lägger sig tätt tätt intill och ”passar matte”. Oftast lägger hon även en tass på mig någonstans och jag tolkar det som att hon vill att jag ska veta att hon finns där. Underbara Bobbo.
Pol gillar när vi är sjuka för i hennes värld innebär det bara en enda sak; myspys de luxe. Pol älskar att gosa och mysa och när matte eller husse är sjuk så finns det ju plötsligt massor med tid för just detta och det passar Pol perfekt. Bäddar jag ner mig i soffan med fluffiga sängkläder kommer hon direkt tassande och lägger sig på mig – väldigt bekvämt – och så kommer en djup suck innan hon somnar. Pol sover aldrig så gott som när hon får ligga på sina människor av okänd anledning. Hon lägger sig gärna högt upp, t ex på bröstkorgar eller magar, för det innebär att matte eller husse når att klia i nacken eller smeka öronen och det är så skööööönt… Stora lilla Pol som fortfarande är så valpig fast hon blivit så vuxen.

 

Tack vare mina hjälpredor är jag nu på benen igen och det är såklart enbart deras förtjänst. Det är ju nästan så att jag måste stanna vid djuraffären på vägen hem från jobbet och ge dem en liten present som belöning…?😉

 

14310421_10154463544499477_9174678515014801104_o(Sötnosarna. Bild från vår Instagram).

 

 

From Iceland with love.

Nu har vi varit hemma i några dagar och börjat landa lite efter vår fantastiska resa till ISLAND! Det har varit min dröm att åka dit sedan jag var liten men det känns som att sådana resmål oftast prioriteras bort, som att när man har tiden och pengarna så väljer man oftast andra resmål som Kanarieöarna, Grekland osv, det har iaf jag gjort av oklar anledning. Men nu så!😀
Jag ska inte prata alltför mycket om själva resan här – detta är ju faktiskt en hundblogg folk ;-) – men jag kan säga att det varit helt otroligt! Island är så sinnessjukt vackert så att man knappt kan ta in det och jag kommer inte ihåg sist som jag kände mig så rofylld, så centrerad, så hemma (Ni som följer oss på Instagram vet vad jag menar för ni har ju sett mina lovprisningar där, jag var snäppet från att bli religiös där ett tag, haha). Vi hyrde bil direkt på Keflavik flygplats och såg största delen av västra, södra och östra Island under våra dagar där. Vi klättrade över, runt och bakom vattenfall, red islandshäst, såg varma källor, vulkaner, glaciärer, svarta stränder, glaciärsjöar, utforskade Reykjavik, åt gott, drack gott, sov alldeles för lite och använde ord som ”kolla där”, ”titta” och ”wow” alldeles för mycket. Det var med sorg i hjärtat som vi åkte hem, hade vi inte haft hundarna hemma så hade vi nog blivit kvar där…

 

Det bästa med att komma hem var att få hämta hem hundarna från pensionatet! Under vår resa fick vi återkoppling och bilder på hundarna och det kändes så skönt att veta att de hade det bra! Redan under första dagen på Island kom ett långt sms om att första natten hade gått med bravur (vi flög tiiiiiidigt från Landvetter på måndag morgon och fick därför lämna hundarna redan på söndag kväll) och då föll en sten från mitt hjärta för jag var lite orolig för vad Pol skulle tycka om att sova borta. Men det hade gått hur bra som helst, tjejerna hade varit tysta och lugna och sovit tillsammans så som de brukar i sängen hemma. Ägaren skrev att Lova var väldigt beskyddande gentemot Pol, att hon hela tiden höll sig nära henne och gosade ungefär som ”jag har varit här förr så jag ska ta hand om dig” och det var roligt att höra.
Personalen hade provat att ha tjejerna i varsin uterastgård precis jämte varandra för att se om de uppskattade att ha lite mer utrymme för sig själva en stund men icke; tjejerna hade bara stått bredvid varandra på varsin sida av stängslet så personalen gav snabbt upp den idén och ja, det var nog lika bra. Efter denna insikt bodde de tillsammans hela tiden i ett familjerum och precis som vi hade planerat så fick de alla promenader och vistelser i ridhuset tillsammans. Personalen skickade några bilder på tjejerna när de busade i ridhuset men skrev att vi fick titta noga för hundarna var så snabba att det bara blev vita streck på korten. Jo tjenare, välkomna till min värld.😉

 

När vi hämtade hundarna kom de dundrande nerför korridoren och så hade vi allmänt puss och kram-kalas under några minuter. Lova pep som en liten grisekno och det gör hon sällan så då vet man att hon var väääldigt glad över att få träffa matte och husse igen…❤ Även Pol var helt tokig, klättrade på oss, skulle upp i famnen och myspussas, så himla härligt! Efter några minuters hälsande satte sig Lova och tryckte mot ytterdörren; ”nu ska vi hem!” och ja, det var ju bara att tacka för oss och åka. Sedan spenderade vi hela kvällen i soffan, huller om buller på varandra, trötta men lyckliga. Lyckliga över vår familj, över att få vara tillsammans men också över alla underbara minnen som Island gav oss. Nästa år åker vi dit igen, Johan och jag, men under en lite längre period och med ett helt annat upplägg än den här gången. Längtar redan!!

 

Jag hade tänkt avsluta med att bjuda er på lite bilder från Island men av någon anledning så fungerar inte funktionen där man laddar upp nya bilder på WP ikväll så det får bli en annan dag, förhoppningsvis i morgon. Så länge bjuder jag på en gammal bild på tjejerna och ni som har Instagram kan kolla in några bilder där.

 

a12494833_10153997201339477_2949280066470772046_n
(Lova till vänster, Pol till höger).

 

Lovas status och resfeber.

Förra veckan skrev jag ett inlägg om min oro för Lova efter löpet och vill säga ett varmt tack till alla som hörde av sig här i bloggen, på FB, mail och sms! Jag uppskattar verkligen er omtanke och era goda råd och jag kan med glädje (och en stor portion lättnad) berätta att Lova mår mycket bättre!
Samma dag som Pol slutade löpa började Lova bete sig mer som vanligt igen och dagen därpå såg vi en rejäl skillnad. Ytterligare en dag senare så var hon precis som vanligt vilket innebär att det alltså inte är någon livmodersinflammation på gång utan bara massa hormoner! :-) Tänk ändå så mäktiga hormoner är och vilken påverkan de kan ha på oss varelser och hur omöjliga de är att stoppa… Fascinerande.

 

På tal om något helt annat så har vi bara några timmar kvar att njuta av varandras sällskap för inatt/tiiiiiidigt i morgon bitti drar vi till Landvetter för att sedan spendera en vecka utomlands. Hundarna ska vara på Mariedahls hundpensionat, samma som vi ”alltid” använder. Jag skriver alltid inom ”-tecken för vi lämnar ju väldigt sällan bort våra hundar, tvärtom planerar vi ofta resor och utflykter runt dem så att de ska kunna följa med men den här gången går det inte och då är det skönt att ha en reservplan för dem. Lova har varit där flera gånger tidigare och blir alltid lika glad när vi åker dit, redan i bilen börjar hon pipa av glädje och väl framme brukar svansen gå som en liten propeller vilket är skönt att se. För Pol däremot blir det första gången och jag är lite nervös över hur det ska gå. Pol som aldrig spenderat en enda natt utan oss sedan vi hämtade hem henne… Usch och fy.

 

När jag bokade in hundarna på pensionatet pratade jag länge med Jenny (som äger stället) om just detta, att jag var orolig över hur det skulle gå, men Jenny var lugnet själv och fick mig att må betydligt bättre. Hon sa att det nästan alltid går hur bra som helst och att Pol dessutom har en fördel som många andra hundar inte har; en fördel som kallas Lova. Tjejerna ska få bo, sova och rastas tillsammans och de är inbokade i ett rum med rymningssäker rastgård (alla hundrum har egen utgång till en egen utegård men de rymningssäkra rummens utegård har även ett stängslat tak vilket gör att de inte kan klättra upp och över stängslet runt) och det känns bra. Jenny är dessutom från Norrland och har erfarenhet av rasen vilket såklart är ett plus så jag litar på att OM något krånglar så löser hon det, dock har jag svårt att se att det skulle vara något. Lova trivs som sagt bra där och Pol är på många sätt mer självständig än Lova, hon kan t ex gå in och lägga sig i sängen och sova ensam i flera timmar medan Lova oftast föredrar att sova i närheten av mig eller Johan om vi är hemma. De kommer dessutom få mycket motion då de förutom promenader och vistelser i sin utegård även får springa av sig i ridhuset tillsammans, det kommer de gilla! Och sen finns ju massa nya hundkompisar att lära känna och hålla koll på… Men oavsett hur många fördelar som finns så får jag ändå den där känslan i hjärtat av att jag gör något fel som lämnar dem där och den är svår att skaka av sig. Men som Jenny sa till mig: ”Jennie, bara för att du har hundar så innebär det inte att du måste försaka allt för din egen del, du måste ju också kunna få åka bort någon gång ibland och bara vara Jennie och inte Matte-Jennie. Det är ju inte så att du lämnar dina hundar vind för våg stup i kvarten, detta är ett speciellt tillfälle som du ska njuta av och under tiden ska vi ta så väl hand om dina hundbebisar som vi bara kan”.
Hur fint?! Tror inte det är många pensionatägare som pratar i tele i 40 minuter med ägaren när ägaren ringer för att boka.

 

Pensionatet vill även att man lämnar några referenspersoner om det skulle hända något med hundarna, t ex att någon skulle vantrivas så mycket att den hunden inte kan vara kvar och vi kommer lämna flera vänners namn för att vara på säkra sidan men förhoppningsvis (fingers crossed) så kommer det inte behövas. Jag har även bett min mamma ringa pensionatet någon gång under veckan så att hon sedan kan skicka SMS-rapport till mig. Och mamma har även fått tillgång till min sista vilja gällande hundarna om det skulle hända mig och Johan något, det var en lång lista men det viktigare är att hundarna INTE får säras på utan MÅSTE få komma till samma hem och alltid bo tillsammans. Helst vill jag att tjejerna hamnar hos Nicole, Malle eller Ylwa för där vet jag att de skulle ha det bra resten av livet och få lov att både arbeta och mysa inne i soffan, så som de är vana vid här hemma. Mamma skrattade åt mig och påpekade att mina krav gällande hundarna var så många fler än vad som ska hända med mina pengar, grejer, hur jag vill ha min begravning ect och ja, så är det nog… Resten är ju bara fluff. Oviktigheter. Men hundarna måste alltid få ha det bra och vara älskade, annars skulle jag spöka järnet kan jag säga!!

 

Jag inser ju att detta låter helt sjukt men jag tror att alla föräldrar där ute förstår. Man vet aldrig vad som kan hända och man måste planera för det hemska, oavsett hur jobbigt det är och oavsett om det är helt i onödan (vilket man väl allvarligt får hoppas!). Det ÄR jobbigt att lämna sina snuttar, särskilt om man råkar heta ”kontroll” i andranamn, haha. Men – jag ser samtidigt fram emot att få åka iväg såååå mycket att jag inte ens kan förklara det i ord. Den här resan som vi ska på har varit min dröm sedan jag var liten och nu ska den äntligen bli sann! Så bara hundarna har det bra och bara planet inte kraschar så kommer det här bli en helt fantastisk vecka.
Det kommer av förklarliga skäl vara tyst i bloggen under några dagar men jag lovar att berätta allt när ( inte om – när!!😉 ) vi kommer hem!❤

 

aaa13238947_10154144122469477_8154402171012201481_n(Älsklingarna!)

 

Bortgjord så in i Norden!

Hej kära läsare! Ni skriver ofta i era kommentarer, mail ect att en av anledningarna till att ni gillar min blogg är för att den känns äkta och för att jag inte skönmålar saker som många andra bloggare gör. Det är en sådan otroligt fin komplimang att få som bloggare och jag tänkte därför förstärka den bilden ytterligare genom att berätta vad som hände häromkvällen.

 

Johan och jag håller ju på att renovera som ni vet och vi har som ”regel” att hundarna ska få rasa av sig i rastgården minst en gång om dagen. Häromdagen körde vi två pass i lägenheten och därför blev det vanliga promenader med hundarna men efter kvällsmaten bestämde vi oss för att knalla bort. Det var en sådan fin kväll; halvmånen lyste, mörkret hade sakta börjat falla och det luktade sådär underbart som det bara gör när hösten är på väg, en blandning av brända löv, jord, och naturlig friskhet… Ja, jag får väl erkänna att jag kände mig smått lyrisk (vilket säkert påverkade mitt beteende).

 

Vi delade på hundarna, Johan selade på Pol och körde ett canicross-pass till rastgården en väg och Lova och jag promenerade/intervallsprang dit en annan väg. Tyvärr kom Lova och jag dit först och eftersom det var tomt gick vi in och jag släppte lös Lova. Vi busade lite, jag kastade lite leksaker, sparkade boll osv och Lova tyckte det var kul en stund men sedan tröttnade hon och ville nosa. Jag spejade efter Johan och Pol men de syntes inte till så jag satte i hörlurarna och började lyssna på Spotify och det var här det började gå fel…

 

Ni kanske inte vet detta om mig men jag älskar musik och mitt humör styrs ganska mycket av vilken sorts musik jag lyssnar på. Jag satte på en spellista och plötsligt började ”All about that bass” spelas i mina hörlurar och jag fick tokfnatt! Det var som sagt en sådan fin kväll, jag kände mig så glad, lättad över att Lova mår bättre (mer om det i ett annat inlägg) och så kom då den där låten och jag blev så himla pepp så jag gjorde vad alla respektabla vuxna gör i den situationen…

… Jag började töntdansa. Jag vet att ni nu får en bild i era huvuden hur detta såg ut men nej, det var sååå mycket värre än ni tror. Tänk er Carlton-dansen från ”Fresh Prince i Bel Air” (kolla youtube om ni inte har sett den) – på stereoider – där har ni hur Jennie Ericsson såg ut den kvällen samtidigt som jag släppte ut diverse ”tjo-ljud”.

 

Så jag dansar och hoppar och slänger med armarna och tjo-ar samtidigt som jag tittar på Lova där hon går runt och nosar i bortre delen av rastgården när jag plötsligt blir medveten om en rörelse i ögonvrån. Jag vänder mig om och rycker till; vid grinden står en ung kille med en Labrador i koppel jämte sig och GAPSKRATTAR!

 

Jag rycker ur lurarna ur öronen och vill bara sjunka genom jorden när han står där och skrattar men som vanligt så är jorden osammarbetsvillig och vägrar att sluka mig hel. Jag tvingar fram ett leende och säger hej, killen säger tjenare och frågar om han och hans hund Daniel får komma in. Jag får fram att Lova löper (stor fet lögn men jag vill ju bara att han ska GÅÅÅÅÅ) och han ler och säger ”Okej, då får vi gå hem istället men tack för att du gjorde min kväll” och sedan börjar han skratta igen och går därifrån. Alltså… hrm… ja… varsågod eller vad säger man? (Jag hör sedan honom skratta ända tills han viker runt hörnet av ett hus och försvinner). Pinsamt.

 

Någon minut senare kom Johan och Pol joggandes uppför backen till rastis och jag berättade såklart att för Johan som också tyckte att det var väldigt roligt. Han har ju sett mig töntdansa så han vet hur det ser ut.😉 Och då kunde jag också skratta åt det, känslan av pinsamhet försvann och jag började känna att ”jaja, jag bjuder väl på det då”. Det får man ju faktiskt göra ibland, livet blir roligare då.

Men ser jag honom på gatan framöver så vänder jag och går åt andra hållet, haha!😀

 

Har ni läsare gjort något som ni tyckte var riktigt pinsamt någon gång och vill ni berätta?

 

124copy3
(Bild på Lova när hon busar med kompisarna Tyra och Freja som bor hos mina kollegor Johanna och Yvonne).

 

Man ska aldrig ropa hej och oro för Lova.

Jahaja, den senaste veckan har inte blivit alls som vi hade tänkt oss. Vi hade en liten minitripp med några vänner inplanerad där vi skulle tälta tillsammans men på grund av renoveringen och hantverkare fick vi ställa in. Allt som har kunnat krångla har krånglat den senaste veckan och det gör att man blir helt dränerad på energi… Men nu är vi någorlunda på banan igen, iaf när det gäller renoveringen.

 

Vi har även varit (och är) lite oroliga för Lova. Hon har precis löpt som ni vet och slutade blöda för ca 8-9 dagar sedan. Dagen efter hon slutade började Pol istället så de har precis gått om varandra. I vanliga fall när Lova slutar blöda brukar hon gå tillbaka till sitt vanliga jag, den lite mer krävande och gnälliga Lova försvinner och vår normala glada Bobbo kommer tillbaka – men inte den här gången. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men något är inte som det ska. Lova känns loj och lite nere, inte alls sådär pigg och glad som hon alltid är annars. Hon äter lika mycket som vanligt men på andra tider, hon vill varken ha frukost eller lunch utan äter istället all mat under eftermiddag och kväll. Hon dricker inte mer än normalt – tror jag – men hon kissar lite mer, precis som hon gjorde när hon hade sin blödning. Hon sover lite mer än vanligt och flåsar lite ibland. Hon är onormalt klängig på Pol och på oss, hon vill vara nära och nästan på oss… Nej, något är inte som det ska. Dock märks detta mest av inomhus, på promenader eller i rastgården är Lova precis som vanligt, springer och busar och leker med Pol.

 

Min största skräck är ju självklart att detta ska vara början på en livmodersinflammation, en av fyra tikar får det (precis som cancer faktiskt) och det är ju en mycket allvarlig sjukdom. Jag har inga bra erfarenheter av det heller eftersom det var det som Exxa fick på slutet och trots att vi uppsökte djursjukhuset direkt när vi kände att något var fel så visade alla deras prover och undersökningar ingenting – INGENTING – men det var ändå det det var. Sista dagen blev symptomen så pass tydliga att de visade sig på proverna. Så jag är självklart livrädd för att det ska bli likadant med Lova, alla hundar reagerar ju olika och uppvisar olika symptom på samma tillstånd/sjukdom och det skrämmer mig. Men om man ska försöka vara objektiv och enbart titta på symptomen så känns det inte så troligt. Dessutom är det ju extremt tidigt efter löpet, livmodersinflammation brukar uppstå 1-3 månader efter löpet och detta är ju bara lite drygt en vecka efter.

 

En annan möjlighet är skendräktighet där symptomen stämmer in lite mer än livmodersinflammation men jag har ingen erfarenhet av det alls så jag vet inte riktigt vad jag ska titta efter men någon ”valp” har Lova inte adopterat och hon bäddar inte eller verkar göra sig redo för ”valpning” heller.

 

En tredje möjlighet är att detta är något hormoniellt, Pol började som sagt blöda dagen efter Lova slutade så det flyger definitivt omkring massa hormoner här hemma för tillfället. Och kvinnor/tikar blir ju väldigt påverkade av varandra, kvinnor som bor tillsammans brukar t ex oftast få samma menscykel och även väninnor som umgås mycket och det är ju inget som man själv kan påverka utan det är just hormonerna som styr – tänk så stark biologin kan vara. Dessutom är det sommar, varmt, vårt område är väldigt hundtätt så det springer runt både andra löptikar och snygga hanar… Allt sånt kan ju också påverka. Lovas uppfödare Sofia var mest inne på något hormoniellt och min vän Ylwa (som fött upp och äger Lovas pappa Io) föreslog löpdepression, något som också känns ganska troligt. Det är en sådan skön känsla att ha hundkunniga vänner som uppfödare och som man kan vända sig till för att bolla och även jag lutar mer åt deras funderingar än ett fysiskt tillstånd. Men det är ju bara att fortsätta hålla koll på Lova och vänta och se.

 

017copy(ÄlsklingsBobbo❤ )