På västkusten intet nytt…

Det händer inte så mycket här hemma just nu. Jag är fortfarande sjuk, febern har kommit tillbaka och jag känner mig allmänt kass. Det hjälper ju inte att jag varit på jobbet med detta i två veckor heller… Men men, någon gång måste det ju gå över.

 

Som tur är så har vi världens bästa hundar som alltid förstår när matte eller husse är sjuka. ❤ Jag vet inte hur eller varför men jag upplever det som att tjejerna går ner i energi när vi är sjuka, de kräver inte alls lika mycket motion, bus och träning som de gör i vanliga fall. Jag funderar på det är ett gammalt flock/ledarbeteende, att de ser att flockledaren (jag) vilar och att de därför tänker att de också borde vila upp sig inför något och därmed sparar på sin energi…? Eller så är de bara världens mest omtänksamma hundar, who knows. De underlättar verkligen min vardag för tillfället iaf och det är jag så otroligt tacksam för!

 

(Instagrambild på älsklingarna).

 

Minus på kontot, metaforiskt och bokstavligen.

I helgen gick Vaggerydutställningen av stapeln och vi var inte där. Den utställningen ligger mig extra varmt om hjärtat, jag har oerhört fina minnen från just den utställningen och från valpträffarna som vi i Shejrix-familjen brukade ha. På grund av min utmattningsdiagnos så har jag missat den i två år (jag vet att folk som inte är/har varit drabbade inte förstår men det har inte funnits på kartan att kunna åka dit) men nu var det ju dags, nu när jag mår mycket bättre, nu när Lovas uppfödare skulle komma hela vägen från Lycksele, nu när Johan tagit ledigt för att kunna följa med, nu, nu, nuuuuuuuu…
Eh, nej sa Universum och gav både mig och Johan influensa.
Tack. För. Den.

 

Tjejerna var dessutom anmälda till ytterligare en utställning i måndags i Halland, alltså två dagar senare. Om vi kom iväg på den? Nope. Utöver att vara sjuk och missa chansen till kritiker, eventuella rosetter och ära så innebär det också att man kastar ca 250 kr per hund och utställning i sjön. Man kan ha roligare känner jag sådär lite spontant…

 

Nej usch, det är ingen idé att blogga idag, jag sitter framför datorn invirad i ett täcke så bara min hairbun sticker upp och dricker te som en galning i hopp om att halsen ska kännas lite bättre men det händer inte. Lika bra att krypa ner jämte min man och vovvarna och hoppas på att bli frisk så snart som möjligt istället.

 

Bacillkram till alla fina läsare från en gnällig bloggerska som har sina cranky pants på sig idag (som lite sådär tur i oturen får gumpen att se fantastisk ut, alltid något) 😀

 

(Instagrambild på tjejerna som gör mig glad).

 

Hallå Skauuuuune!

Ni som följer oss på Instagram vet redan detta; jag, Johan och hundarna firade påsk i Helsingborg i år. Det var ett oerhört spontant beslut som också blev oerhört lyckat! Johan åkte på att jobba under påskafton och påskdagen och därför gjorde vi inte upp några planer med vänner eller familj, det kändes lite ovärt på något sätt så vi bestämde oss för att ha en lugn påsk i år. Men när helgen närmade sig så började jag ångra mig och fick den där kliande känslan i kroppen ni vet, den som säger ”miljöombyte”. Så jag kollade runt lite, jag ville inte spendera x antal timmar i bilen (säger bara ett ord: påsktrafiken…) men jag ville ändå komma en bit bort från Göteborg och valet föll på Helsingborg. Nästa steg var att hitta ett hundvänligt hotell nära grönområden för att underlätta rastning och valet föll nästan direkt på Elite Hotell Mollberg som ligger på Stortorget med Kärnan-parken precis bakom. Jag frågade Johan om han var sugen på en liten roadtrip och han sa ja direkt så jag ringde hotellet på vinst och förlust och vi var så välkomna. Score.

 

Två dagar senare satt hela familjen i bilen på väg söderut, både jag och Johan var lediga från jobb under skärtorsdagen och långfredagen så det kunde inte ha löst sig bättre. Vi fick också chansen att riktigt prova vår nya bil ”Börnie” som vi köpte veckan innan (en superfin Kia Ceed kombi Eco Premium Edition) så hela resan ner var en dröm, både för oss och hundarna.
Väl framme parkerade vi och gick för att checka in, Lova är van vid att fara och flänga och skötte sig toppen. Pol däremot är lite mindre van vid nya miljöer och var ganska hyper, hon slet och drog i kopplet, ville hälsa på alla och lukta på allt. Tossevalp! Jaja, hon lockar fram många leenden och skratt iaf! 😉

 

(Utsikten från precis utanför vårt hotell).

 


(Utsikten från terassen under Kärnanparken. Vårt hotell är den stora vita byggnaden till vänster).

 

(På väg upp mot Kärnan).

 

Vi fick ett superfint DeLuxe-rum och när jag säger superfint så menar jag så fint att man nästan inte ville kliva på golvet, än mindre släppa lös två vilda huskies där inne, haha. Det stora rummet var L-format med en superstor dubbelsäng, en sittgrupp, garderober, minibar, TV-möbel och en platt-TV på väggen mitt emot sängen. Längs hela långsidan hade vi en fönstervägg med fönster hela vägen ända upp till taket och utsikt över Stortorget och hundarna var heeeeelt fascinerade av detta, jag vet faktiskt inte hur lång tid sammanlagt som de spenderade i sängen framför fönstren och spanade på människorna och hundarna som gick över torget men jag kan säga att det var åtskilliga timmar. Sedan fanns även ett stort badrum helt i marmor med alla bekvämligheter som man kan tänkas behöva så där spenderade vi en hel del tid.
Vi chillade en stund på rummet och sedan åkte vi till en park som låg ca fem minuter bort med bil där vi gick en lång promenad med tjejerna. Både Lova och Pol var superglada, det syntes att även de njöt av att få komma bort lite och undersöka nya och spännande dofter. Våren var betydligt längre kommen i Helsingborg än i kära Götet så hela parken blommade i blått och rosa, otroligt vackert! Vi passade även på att utforska omgivningarna lite och Johan sprang in på Systemet och köpte några öl och lite bubbel innan vi återvände till hotellet.

 
(Vackra Skåne!)

 

(Instagrambild på två glada huskytjejer som älskade två-meters-sängen).

 

(Mobilbild på en nyfiken liten Pol).

 

(Elite kan det här med badrum…)

 

(Hela Skåne stod i blom under vår vistelse).

 

Under kvällen bjöd staden på regn och rusk och det passade oss bra för vi hade redan innan bestämt oss för att äta middag på rummet. Jag uppmuntrar ofta folk att resa tillsammans med sina hundar men är också noga med att påpeka att man i så fall får acceptera att man får anpassa sig lite. Att t ex lämna hundarna ensamma i ett okänt hotellrum första kvällen för att gå ut och äta middag är väldigt oschysst och ett stort no-no i min bok! Så för oss blev det middag i sängen framför en film och det var faktiskt hur mysigt som helst. ❤

Vi sov som bäbisar/valpar och vaknade tidigt nästa morgon och eftersom frukostmatsalen var öppen hela fm så hade vi gott om tid på oss att promenera med tjejerna, utforska stan och fotografera. Väl tillbaka på rummet – efter ca två timmar – hoppade båda hundarna upp i sängen och gottade ner sig i täckena (vart köper hotell sina fantastiska sängkläder?!) så Johan och jag kunde med gott samvete gå och njuta av frukostbuffén. Möjligheten fanns att hämta frukost och ta med den upp på rummet men hundarna visade tydligt att de var både trygga och trötta så då kändes det bra i magen att lämna dem en stund.

 


(Lova framför Kärnan).

 


(En trött liten Potti…)

 

(Instagrambild från Kärnanparken en tidig fredagmorgon).
Vi spenderade sedan vår Långfredag med att göra turistgrejer och den främsta var förstås Sofiero Slott. Vilket fantastiskt ställe och dessutom hur hundvänligt som helst! Vi promenerade runt i timmar i deras fantastiska park, tog en glass på en parkbänk i solen och bara hade det gott. Jag kan varmt rekommendera ett besök på slottet för alla hundägare.

 

(Mobilbild på Sofiero Slott).

 

(Mobilbild från Sofieros park).

 

(Mobilbild på Lova framför slottet. Vi försökte få med Pol också men hon var nog för trött för hon vägrade…)

 

Trots att vi hade en del grejer på vår lista att bocka av när vi var nere i Skåne så var det faktiskt otroligt skönt att komma bort lite och det var kul att bli påmind om hur fin stad Helsingborg faktiskt är. Sist jag var där, utöver resor i tjänsten (som inte borde räknas för då jag har bara möten och åker sedan direkt tillbaka till Göteborg igen utan att hinna se/uppleva något) var 2010 när Malle och jag åkte och hälsade på Eva med flock. Det är egentligen helt otroligt att det är sju år sedan, det känns som att det lika gärna kunde vara 70 år sedan, särskilt om jag tittar på hur mitt liv såg ut då i jämförelse med nu. Det var dock en väldigt fin påminnelse och Johan och jag bestämde oss för att åka tillbaka igen någon gång under sommaren, med skillnaden att lägga till lite mer tid så att vi hinner umgås lite med vänner också. Det längtar jag efter!

 

Ps. Detta är en bråkdel av alla bilder som vi tog under våra dagar i Skåne (både med mobilerna och med systemkameran) men jag har försökt att visa bilder på sådant som jag faktiskt skrivit om i texten. Jag kommer visa fler bilder framöver. Hoppas ni tycker det är okej att jag har blandat mobilbilder med systemkamerabilder; vädret var så himla varierande så vi hade inte alltid stora kameran framme och då är det så smidigt att bara plocka fram mobilen. Bilderna blir ju absolut inte lika bra men å andra sidan så speglar de ju verkligen vardagen som den är så jag hoppas att ni har lite glädje av de bilderna också! 🙂 Ds.

 

Hackad blogg…

Tjohoooooo! Bloggen fungerar igen! 😀 Glad tjej här som dock har varit mindre glad den senaste tiden. Min blogg har nämligen blivit hackad.

 
I ungefär två veckors tid har jag varit utestängd från min egen blogg som har funnits på den här plattformen sedan 2009. Jag förstår ärligt talat inte syftet med det, vem gör ens sådant och vad får man ut av det?! Jag har fått höra att jag ändå haft ”tur” eftersom personen i fråga inte har raderat något innehåll så ja, tack för det åtminstone… Jag funderar på om det är samma person som vid ett flertal tillfällen har tagit sin in på min mail under vintern/våren, jag hoppas nästan det så att det inte springer runt flera hackande galningar där ute, jag känner att det räcker med en….
Hur som helst, nu har jag fått tillträde till bloggen igen, jag har bytt lösenord och köpt till ett säkerhetspaket för att undvika att något liknande ska hända igen. Jag kommer även att byta mail så småningom och ha en som endast är kopplad till bloggen men tills jag flaggar för ett byte så är det mailen i sidomenyn som gäller tills vidare.

 

Jag ska passa på nu att ”skriva ikapp mig”, bl a kommer ett inlägg om hundfotograferingskursen som jag har gått och så ska jag berätta om vår lilla roadtrip som startar i morgon förmiddag.
Tills dess – kram på er alla fina läsare! ❤

 

(Instagrambild på en ytterst oimponerad liten tjej…)

 

Äventyr i Majorna.

I lördags fick hundarna åka på varsitt äventyr här i Göteborg. Jag var hembjuden till min vän Alexandra (som jag även jobbar med och delar kontor med på jobbet) och hennes son Sigge och bestämde mig för att ta med Pol. Det självklara valet hade kanske varit att ta med Lova iom att hon älskar barn mer än allt annat men dels så löpte hon och dels så kände jag att det vore bra för Pol att komma ut och göra något utan storasyster så därför föll valet på henne. Johan (och Lova) körde oss till Majorna och åkte sedan vidare på ett eget äventyr medan Pol glatt traskade in i byggnaden, hon tittade inte ens efter husse och systeryster… 😉

Vi hade en supermysig dag med Alex och Sigge; vi åt lunch, tog en lång promenad i solen och bara pratade och umgicks, det var en sådan där dag när man bara tankar energi och glädje! Pol och Sigge busade järnet, de är nästan jämngamla (ca 1.5 år) och kom väldigt bra överens. Pol var väldigt försiktig med Sigge, hon lät honom klappa och gosa, de hade dragkamp om leksaker och dessutom fick han ett par rejäla kyssar a la Pol som fick honom att skratta sådär gott som bara barn kan… Jag var väldigt stolt över henne!

 

(Bild från vår Instagram på bäbis-Pol och bäbis-Sigge. Sigge är seriöst en av de sötaste ungarna jag någonsin sett och Johan och jag skämtade på vägen hem om att OM vi nu vill/orkar skaffa tvåbenta barn så ska de se ut och vara precis som Siggeleinen!)

 

Under tiden befann sig Johan och Lova i Slottsskogen och umgicks med varandra och fick lite värdefull far-dotter-tid. De promenerade massor, klättrade upp till utkiksplatsen, tittade på alla djuren som var ute och satt på en bänk och njöt av solen. Johan berättade att Lova direkt hoppade upp jämte honom när han satte sig och att han la armen om henne och att de satt där och tittade på djuren och folket – och fick många underliga blickar. Enligt Johan tog det honom en lång stund att lista ut att folk tittade så eftersom Lova satt där precis som en liten människa. För oss är det så normalt att hon gör så, så vi reagerar inte riktigt som andra tydligen gör…
Under eftermiddagen sammanstrålade vi och sedan spenderade vi kvällen framför en bra film. Hundarna var sååå trötta efter sina respektive äventyr, de bara sov och sov och det beteendet höll i sig under hela söndagen också – vilket passade oss perfekt eftersom vi hade en dejt inplanerad (bio och middag). Ibland blir allt sådär lyckat. ❤

 

(Älsklingarna!)

 

 

När man ser andra behandla sina hundar illa.

Det kommer väl inte som en överraskning för alla som läser min blogg att jag den ultimata djurälskaren som älskar mina hundar på ett nästan obehagligt sätt. Jag har mer än en gång blivit beskylld för att bry mig mer om dem än om min partner (inte av Johan dock utan av tidigare pojkvänner/killar jag träffat) och mitt svar har alltid varit ”Ja, det är korrekt, frågor på det?”. För mig är det något helt naturligt och jag skulle aldrig få för mig att såra, kränka eller skada mina fyrbenta bebisar. Och just av den anledningen mår jag så otroligt dåligt när jag ser andra behandla sina hundar illa…

 

Häromdagen hängde jag och tjejerna i vår rastgård. Vi hade varit där ett tag och befann oss i bortre delen (från vägen sett) när Lova och Pol plötsligt rusade till sidan där ingången är. Det betyder alltid bara en sak; andra hundar på ingång. Jag började röra mig mot dem och mycket riktigt, snart ser jag tre människor och fyra hundar komma gående. Först kommer en kille med en hund i vardera hand och efter honom en tjej och ytterligare en kille, samtliga med hundar av ”kamptyp”. En utav de främre hundarna visar tydligt att den blir upphetsad när den får syn på Lova och Pol varpå killen helt sonika bara lyfter hunden i kopplet rakt upp i luften medan han fortsätter att gå. Jag ser att han har strypkoppel på hunden och det tar bara någon sekund innan hunden viltsint börjar sprattla med benen i luften samtidigt som dess andetag blir så väsande att den nästan tjuter men killen bryr sig inte utan bara fortsätter att gå medan hunden hänger där och stryper sig själv i kopplet. Vid det laget har jag hunnit ända fram till stängslet, hela min kropp är spänd, jag känner att jag börjar darra och jag är nära på att skrika rakt ut; då tappar killen den andra hundens koppel, den smiter och springer fram till stängslet och han tvingas sätta ner den första hunden på marken och jag hör hur den kämpar för att andas.

 

Hunden som sprungit fram till stängslet är en brun liten tik och hon visar tydligt hur undergiven hon är, hon nästan släpar rumpan i backen samtidigt som hon frenetiskt försöker slicka på Lova och Pol genom stängslet och det slår mig att hon är otroligt söt och oerhört språksäker. Killen stormar fram, tornar upp över henne, tar ett tag om hennes nacke och sliter/släpar henne bort från stängslet medan hon skriker, kurar ihop sig och så himla tydligt säger ”jag ger mig”. Killen bemöter inte detta alls utan fortsätter att släpa bort henne medan hon skriker när hans andra hund plötsligt attackerar henne och de båda hundarna börjar bråka medan killen sliter i deras koppel, skriker på dem och sparkar på den lilla tiken. Han vrålar även bakåt och tjejen som gick bakom honom kommer springande och tar över den ”hängande” hundens koppel och de drar isär hundarna som lugnar sig samtidigt som de skriker på varandra medan de går uppför backen. Allt detta händer under loppet av 10-20 sekunder och jag bara står där, helt chockad och väldigt väldigt ledsen.

 
Den sista killen passerar mig med sin hund och kastar några blickar på mig, jag möter hans blick och känner hur hela mina kropp bara kokar och vibrerar, han uppfattar detta då han fortsätter att kasta snabba blickar på mig medan han går mot sina kamrater. Väl uppe i backen ser jag att han säger något till sina vänner för alla tre vänder sig ner mot mig och tittar och jag möter deras blickar utan att vika en tum; jag har antagligen min ”dödsblick” som Johan kallar den – blicken jag bara får när jag är så arg att jag håller på att explodera fullständigt – och min enda tanke är att jag med hela mig vill visa dem hur oacceptabelt deras beteende är.
Alla tre vänder sig om och börjar gå ifrån oss och jag sätter mig på en av bänkarna i rastis, mina ben skakar och jag känner i ärlighetens namn för att gråta. Lova, som alltid vet hur matte mår, kommer springande och sätter sig framför mig, jag lutar mig fram och begraver ansiktet i hennes päls fram tills Pol kommer och svartsjukt tränger sig emellan och ger mig några rejäla kyssar över hela ansiktet. Vi gosar en stund innan vi går hem och all glädje som jag tidigare kände över myset i rastgården är som bortblåst.

 
Under hela promenaden hem funderar jag på vad som precis hände och hur jag borde ha hanterat det. Borde jag ha sagt något? Skrikit? Fotat eller filmat dem? En del av mig tänker att jag kanske inte har någon rätt att lägga mig i men en annan del av mig protesterar och tänker att det är väl precis det som är civilkurage. Men hade det hjälpt? Hade jag då utsatt mina egna hundar för fara iochmed att de kanske hade hämnats genom att bara öppna grinden och släppa in hundarna till mina varpå det kanske hade blivit bråk? Jag vet banne mig inte.

 

Hur hade ni läsare tänkt och gjort? Vad är rätt?

 

(Älsklingarna under en bättre dag i rastgården. Bild från vår Instagram).