Det här med alla hjärtans dag.

Igår var det den stora kärleksdagen! Hur firade ni läsare alla hjärtans dag? Eller skippade ni det kanske?

 

Jag är lite i valet och kvalet när det gäller sådana ”högtider” för jag tycker att man ska vårda sina relationer (oavsett om det gäller partner, vänner, familj och djur) varje dag och inte på ett visst datum bara för att någon har bestämt det. Samtidigt så är det ju lite gulligt… Svårt. Johan och jag kom undan genom att gå på dejt dagen innan istället och det kan jag varmt rekommendera för det är hur lätt som helst att få bord och bioplatser på en vanlig vardag istället för på alla hjärtans dag. Vi lyxade till det lite extra och körde VIP-bio (finns på Bergakungen här i Göteborg) och det är sååå väärt de extra pengarna. Efter några timmar på stan kom vi hem till två hundar som stensov i sängen, det var knappt att de orkade masa sig ut i hallen för att säga hej…

 

Igår på själva hjärtedagen myste vi bara hemma i soffan framför Bachelor med varsin hund i famnen. Det är det finaste jag kan få; familjetid. Glöm gosedjur, presenter och annat larv, (okej, blommor och choklad uppskattas) det enda jag vill ha är tid. Det är tyvärr något som jag har lärt mig den hårda vägen, tid är en av få saker i livet som inte går att köpa och därför är den så himla värdefull. Så igår, när jag satt lutad mot Johan med en liten Pol i famnen, så tänkte jag bara på hur tacksam jag är att jag har min lilla familj som förgyller mina dagar! ❤

 


(Instagrambild på en kärleksfull Lova)

 

 

Annonser

Nu är vi igång igen… typ.

Nu har saker och ting äntligen börjat rätta till sig lite för oss. Johans fot har börjat fungera igen, mitt diskbråck är något bättre (man får vara glad för det lilla) och hundarna har slutat hosta. Vi är nu i den där fasen där man vill ta igen ”förlorad” tid men visa av erfarenheter så tar vi det lugnt. Vi har börjat gå längre promenader med tjejerna igen och då de inte blivit sämre av detta har vi även kickat igång dragträningen igen så gott det går. Väderförutsättningarna pendlar ju rätt rejält här på västkusten (idag har vi t ex ren isgata) men i helgen snöade det och var allmänt härligt och då passade vi på att ta några turer i skogen. Tjejerna var helt överlyckliga, de har ju samlat på sig en del överskottsenergi under kennelhost-perioden så vi tog det säkra före det osäkra och började med en lång promenad som uppvärmning innan vi gick över till canicrossträningen. Både Pol och Lova gick snabbt in i jobbmode och stretade på bra, vi har två riktiga arbetsmyror och det är så roligt att se!

 

Vi övade också på att byta positioner, alltså att den ena får dra före den andra och tvärtom och det var välbehövligt för Lova HATAR att gå sist och skrek så det ekade i skogen! 🙂 Jag tror att hon fått med sig det under träningar tillsammans med Exxa för hon var likadan och ville alltid vara först och det tillsammans med en vinnarskalle gör ju att det är rena tortyren att behöva vara sist. Får Lova gå i täten så är hon hur nöjd som helst och gör allt hon kan för att behålla den. Pol är mer chill på det sättet, hon föredrar visserligen också att vara först (tänk er den konkurrensen mellan två 1-spann) men hamnar hon där bak behåller hon lugnet och stretar på framåt, tyst och koncentrerad. Heja Potti-Pol!
Efter en kass höst och en tråkig vinter med sjukdomar och skador så är tjejerna på intet sätt i toppkondition men båda tar stora steg framåt vid varje träning och slipper vi bara isgata framöver så kan vad som helst hända i vår. Spännande värre…!

 

(Mobilbild på tjejerna under vilopausen. Det var dock mest de tvåbenta som ville vila… 😉 )

 

2018 – du levererar inte!

Finns det fler personer än jag därute som än så länge inte är imponerade av 2018?!

 

Nyår börjar alltid så bra; man vill lägga det gamla året bakom sig, är pepp inför vad som komma skall (av någon anledning tror man alltid att det är enbart bra saker) och ser på framtiden med tillförsikt. Sedan kommer verkligheten och river sönder ens illusioner och ser dessutom till att trycka ner en lite extra sådär, bara för att.

 

Vad är det då som är så hemskt med 2018 undrar kanske ni? Tja, var ska man börja… För det första är hundarna sjuka i kennelhosta som de flesta av er redan vet och även om de fått varsin mild släng så finns sjukdomen ändå där i systemen och innebär vila. Bara det – att man ska få två stycken siberian husky tjejer som dessutom bor inne – att vila är ju skrattretande. Lova och Pol kan inte vila. De vill inte vila. De vill bråka.
Ni skulle se hur de håller på; de sliter i varandra och brottas och knuffas och ger varandra små tjuvnyp och sätter sig på varandra och retas samtidigt som de viftar på svansarna och morrar sådär lekfullt och högljutt samtidigt som deras vilda lekar  gör att de inte har någon styrsel på kropparna vilket leder till att de dunkar in i möbler, välter saker och driver oss tvåbenta till vansinne. Och det tar liksom aldrig slut.

 

Men det löser sig tänker kanske ni nu, kennelhostan kommer snart försvinna  och då kan tjejerna få utlopp för sin energi. Jo tjenare, då kommer nästa grej och det är den här så kallade ”vintern” som vi har i Göteborg i år. Den verkar ha två lägen, först regnar det oavbrutet i några dagar så alla promenadvägar och dragspår förvandlas till en enda stor lervälling och sedan fryser det på så leran stelnar och bildar små bryta-foten-hålor samtidigt som det blir isgata. Kan man promenera med två sjövilda huskies då? Jadå det kan man men man skadar sig, så som Johan har fått erfara eftersom han gjorde illa foten rejält under just en sådan promenad. Tycker hundarna att det är kul? Nej, de vill ha snö eller barmark, inte lervälling eller is som gör att de tar ett steg framåt och två steg bakåt. Och dragträning är ju bara att glömma, samtidigt som vänner i norr glatt lägger upp bilder på slädturer i ett gnistrande vitt landskap.
Kul. Verkligen.

 

Sedan kan jag ju även nämna lite ”småsaker” som att vi spenderade en hel helg hemma med maginfluensa i början av månaden, vi hittade drömtomten (rätt läge, rätt storlek, rätt utsikt, bra pris) men där det visade sig att den tillhörde ett så kallat naturaområde vilket gör nybyggnation omöjligt, jag har skadat en disk i ryggen (dock mycket bättre diagnos än MS som en kvacksalvarläkare trodde och skrämde halvt ihjäl mig med!!) och har så sjukt ont, jag är zombietrött och somnar i princip där jag står och går pga nya jobbet, (som dock är jättekul) jag har utöver ryggen även skadat ett ben så jag haltar för tillfället, Johan har som jag nämnde innan gjort illa sin fot rätt rejält, jag har blivit utslängd från min mail och inte ens säkerhetsfrågorna fungerar och allt detta tillsammans gör att jag bara vill skrika ”NU GER JAG UUUUUUUUUUPP!” och gå och lägga mig i en hög med varma nytvättade kläder och sova i en vecka.

 

Jag vet ju att detta bara är tillfälligheter och att man ska vara tacksam när man lever ett så bra liv som vi (i vanliga fall) faktiskt gör och det ÄR jag så ni får missförstå mig rätt. Jag är bara lite gnällig. En vän sa att jag skulle se detta som en bra sak, att alla tråkigheter som skulle hänt utspritt under året istället bakades ihop till en klump och kom direkt vilket innebär att de resterande 11 månaderna kommer bli fantastiska och är det så, ja då är  jag verkligen supernöjd! Så upp till bevis nu 2018…

 


(Såhär känner jag för dem båda just nu 😀 )

 

Ps. Sorry för depp-inlägg men ni vet ju att detta inte är en rosa fluff-blogg där hundarna alltid sköter sig, vinner alla tävlingar, aldrig blir sjuka eller skadade och aldrig har dåliga dagar. Här är det the good, the bad och the ugly som gäller.
För den sakens skull så innebär det inte att jag motsätter mig sympati så lämna gärna en uppmuntrande kommentar så blir jag glad. Historier om hur hemskt just ditt 2018 har börjat skulle hjälpa också. Ds.

 

Kennelhosta uppdatering.

Först;  tack för alla fina mail, kommentarer och inlägg på FB, ni är världens bästa läsare! ❤

 

Pol mår ganska bra måste jag säga, hennes hosta var värst den dagen som hon började visa symptom, alltså i fredags. Under helgen var hostan minimal och hon är inte allmänpåverkad utan pigg och glad. Förhoppningsvis så räcker det med två veckors vila innan hon är helt på banan igen.

 

Lova började uppvisa symptom i lördags men betydligt mindre än Pol, hon har småhostat och varit lite ”fnysig” men inte mer än så. Hon är i princip som vanligt och är lika piggelin som lillasyster. Dock följer vi veterinärens råd avseende kortare promenader och ingen träning och ja, det är ju smått komplicerat när man har draghundar… 😉 Men det är bara att kämpa på!

 


(Bildlängtan till friskare tider).

 

När pälsklingen blir sjuk.

Igår morse började Pol hosta. Det kom från ingenstans; hon hoppade ner från sängen, gick ut i hallen och drack vatten, kom tillbaka till sängen och sedan började det. Hostan lät konstig, mer grund än djup, som att hon försökte kräkas eller få upp något ur luftstrupen. Vi tänkte att hon kanske satte lite vatten i fel strupe och gav henne lite sallad för att hjälpa henne att kräkas vilket hon också gjorde tillsammans med vitt slem. Hostan lugnade sig och efter att ha konstaterat att hon inte kunde ha ätit något som satt sig på tvären gjorde vi oss i ordning och åkte till Johans jobb. Pol hostade inget i bilen men Johan lovade att kolla till hundarna extra ofta under dagen för säkerhets skull och därför åkte jag till jobbet med ett någorlunda lugnt hjärta. Under dagen messade Johan och jag – ingen hosta – och vi blev mer och mer säkra på att hon bara satte i halsen.

 

Då Johan jobbat lite för mycket den senaste tiden arbetade han endast några timmar i fredags och ringde mig när han och tjejerna skulle gå hemåt. Då var allt fortsatt lugnt men innan de ens hann lämna jobbet började Pol hosta igen, illa dessutom. För mig, som inte var där och kunde se henne, lät det som att hon hostade så att hon hade svårt att andas och jag blev genuint livrädd! Jag sa till Johan att omedelbart ringa veterinären och vi la på. Jag spenderade sedan ca 10 nervösa minuter av min lunchrast med att nervöst sitta vid mitt skrivbord och vänta på att telefonen skulle ringa.

 

När Johan ringde tillbaka hade hostan lugnat sig och veterinären hade rått oss att avvakta iochmed att Pol inte var allmänpåverkad (Johan berättade att hon drog och slet i kopplet, viftade på svansen osv) och även på grund av att hon både hade ätit och bajsat i hundgården. Dock hade veterinären inte gett Johan förslag på vad det kunde vara för fel.
Johan och jag pratade under tiden som han och tjejerna promenerade hem och kom än en gång fram till att hon inte kunde fått i sig något som fastnat i halsen eller i tarmarna iochmed att hostan började hemma där vi har full koll på vad som ligger framme i noshöjd. Vi strök även teorin om vatten i fel strupe eftersom det borde ha avdunstat för länge sedan. När de var ungefär halvvägs hemma slutade Pol att hosta och det höll i sig under hela samtalet, sedan var jag tvungen att börja jobba igen. Efter en stund messade Johan att alla tre låg i sängen och att båda hundarna sov.

 

När jag kom hem började Pol hosta igen efter nästan 4 tysta timmar. Då började jag fundera lite och ringde sedan själv veterinären och tillsammans kom vi fram till diagnosen: Kennelhosta… 😦

 

Det stämmer ju definitivt in på symptomen; hosta som snabbt uppstår, försök till kräkningar som resulterar i vitt skum/slem och hosta som blir värre vid ansträning/upphetsning. Det enda jag funderade på var hur Pol blivit smittad, hon har bara hälsat på två hundar den senaste veckan och de hundarna tillhör samma familj och hostade ingenting men det behöver ju inte betyda att de inte bar på smittan. Veterinären berättade också att Pol kan ha fått det genom att en smittad hund stått här utanför och hostat och att vi sedan kommit gående strax efteråt och passerat den smittade luften. Det bor ju massa hundar här i vårt område så det låter ju inte helt osannolikt… Men himla tråkigt oavsett.

 

Så vad händer nu? Vi har några ofrivilligt lugna veckor framför oss. Vi får pausa dragträningen för båda tjejerna då även Lova uppvisar lätta symptom (suck!) och tänka på att ta det försiktigt med alltför långa promenader och eventuella besök i rastgården (mera suck!). Med tanke på hur mycket energi våra flickor har så vette katten hur detta ska gå men det är ju bara att gilla läget. Både Lova och Pol är självklart vaccinerade så oddsen för att det skulle utvecklas till lunginflammation eller dylikt är ju inte speciellt höga så det får man vara tacksam för. Trist start på året dock…

 


(Lillis… ❤ )

 

 

Vinn en månadsförbrukning av Doggy Professional Grain Free!

(I samarbete med Doggy.se)

 

Just nu har vi en tävling på vår instagram där ni kan vinna en månadsförbrukning av Doggy Professional Grain Free.

Tjejerna äter detta foder som ni säkert vet och de mår toppenbra på detta foder, magarna är i ordning och pälsarna är glansiga och fina. Deras matte är också väldigt nöjd eftersom fodret görs på naturliga råvaror utan tillsatser. Så om ni har gått runt med tankarna på att prova ett nytt foder så har ni chansen att göra det nu, allt ni behöver är ett instagramkonto. Ni hittar mer info om tävlingen här.

 

Vår jul och nyår 2017.

God fortsättning på det nya året kära läsare! Nu är många av er tillbaka i vardagen igen och så även jag då jag efter tre veckors ledighet började mitt nya jobb i måndags. I skrivande stund sitter jag och tittar på alla foton från jul och nyår och bara fånler för mig själv för åh, så bra vi har haft det!

 

20 december var min sista dag på socialtjänsten i Östra Göteborg innan min julledighet och jag lämnade byggnaden med blandade känslor. Östra Göteborg är vår stads mest utsatta stadsdel med grovt missbruk, samsjuklighet, fattigdom, skjutningar ect men där bor också så oerhört många fina människor som jag kommit i kontakt med under mina 4.5 år där. Att säga hejdå till klienter och samarbetspartners var svårt, det blev tårar och presenter och så mycket fina ord att jag nästan ångrade min uppsägning men i slutändan så vet jag att det var rätt beslut, både för mig som person, för min hälsa och för min familj. När jag lämnat mina nycklar och gick ut genom dörrarna så kände jag en oerhörd tyngd lyftas från mina axlar, en tyngd som jag inte ens visste att jag bar på.
Jag ringde Alex (som hade slutat 2.5 vecka tidigare) och babblade medan jag åkte raka vägen hem till Johan (som gick på julledighet dagen innan) och till hundarna och så gick vi en låååång promenad tillsammans. Jag minns inte när mina steg var så lätta sist… När vi kom hem var tjejerna helt slut och gick och la sig i sängen så då gjorde vi tvåbenta oss iordning och åkte till ett julpyntat Kungsbacka för middag och bio. Perfekt dag!

 


(Årets julkort). 

 

Dagarna efter det spenderade vi med att städa, pynta, slå in julklappar, handla och baka inför julen som plötsligt snabbt närmade sig. Dagen innan julafton åkte vi till min hemstad Örby och firade jul med mamma och sedan även med pappa och min styvmamma. Vi hade en sådan himla mysig dag tillsammans, pratade och åt och myste framför brasan. Hundarna älskar att vara i pappas hus, dels för att han har öppen planlösning så de kan springa runt, runt och dels för att det finns en braskamin i vardagsrummet. Framförallt Lova har någon slags onaturlig kärlek för den där kaminen, hon älskar att lägga sig framför den och somna till sprakandet från veden. Det känns väldigt okaraktäristiskt för en polarhund men oh well. 🙂

 


( Exxa – fortfarande så närvarande här hemma! ❤ )

 


(Årets julgran!)

 

Vi var inte hemma förrän sent på natten och vaknade först vid 9-tiden på julaftons morgon. Lova visste att något alldeles särskilt var på gång för hon sprang direkt till julgranen och var redo att öppna sin julstrumpa där och då. Jag tror inte att Pol var lika insatt i vad det var för dag men hon hängde som alltid på Lova, hoppandes och skuttandes som en liten gasell. Vi bara skrattade åt våra tossetjejer. Johan tog med dem ut på promenad och passade på att ringa några god jul-samtal och jag gjorde detsamma under tiden som jag fixade julfrukost och tände massa ljus. När de kom tillbaka in öppnade vi våra paket i julstrumporna (tradition) och hundarna blev helt galet glada av sina enorma leksaksapor som både prasslar och piper. Där hade de att göra en bra stund medan vi tvåbenta åt frukost och började titta på den första julfilmen av många, invirade i fluffiga täcken i varandras armar i soffan.

 

Många tycker att vårt julfirande är konstigt. Jag får ofta kommentarer om det, folk frågar varför vi inte firar med våra familjer på julafton. Svaret är ganska enkelt; för oss är julen helig. Vi vill inte hålla på att stressa, sitta fast i jultrafiken, stå och laga mat med svettigt hår och panik i blickarna, känna pressen att allt ska vara så himla perfekt och på ett visst sätt. Vi vill ha det på vårt sätt; vi vill stressa ner, ligga i soffan i julpyjamas, se filmer, äta när vi vill äta och inte när Kalle Anka säger att man ska äta osv. Vi har dessutom ett logistikproblem då mina föräldrar bor ca 45 min bort söderut, halva Johans familj bor ca 5 timmar norröver och den andra halvan ca 5 timmar österut. Hur får man ihop det utan att fara och flyga hela julen? Den dagen vi har hus tänker vi oss att vi bjuder in vänner och familj att fira med oss på ett lugnt och opretentiöst sätt och de som kommer, de kommer helt enkelt. För oss handlar julen inte om stress och press och jag tycker faktiskt synd om vänner och bekanta som upplever det så. Det känns som att man missat poängen lite när julen plötsligt handlar om antalet julklappar eller om vem som har finast griljerad skinka på julbordet och jag tror faktiskt att folks kommentarer avseende vårt sätt att fira mestadels handlar om att de själva kanske önskar att de kunde fira så som vi gör… För det är sinnessjukt skönt! 🙂

 

Anyway, x antal filmer och timmar senare fixade vi ett litet julbord. Varken Johan eller jag är så förtjusta i julmat egentligen, hos oss hittar man inte sill, janssons frestelse eller rödbetssallad utan vi kör istället på revbensspjäll, färdiggriljerad skinka, prinskorv, kokta ägghalvor, köttbullar, potatisgratäng, olika julkorvar samt småplock som ost och kex och nybakat bröd med gott pålägg. Behöver jag säga att hundarna är helt saliga under juldagarna? De får självklart smaka på proteinet (i måttliga mängder) och det brukar sluta med att de ligger nöjda på golvet och rapar av tillfredsställelse. I vanliga fall är vi ganska restriktiva med vad Lova och Pol får smaka på men under högtider hör jag alltid mammas röst i mitt huvud: ”Djuren ska också få känna att det är jul”.

 

Efter maten hade vi julklappsutdelning och hundarna var i sjunde himlen för de fick en hel del leksaker och goda ben. Vi brukar tänka att vi inte ska köpa alltför mycket till dem för vi vill att de ska tycka att de klapparna som de får är roliga så det får inte bli för mycket av det goda men det vi hade köpt gick definitivt hem! Vi fick också en del pressutskick från olika hundföretag precis innan jul så hundarna hade en hel del att smaska på och leka med. Tack för det! 🙂
Johan och jag hade som vanligt sagt att vi inte skulle köpa så mycket till varandra (ingen av oss är egentligen så noga med julklappar och det är roligare att lägga in lite extra pengar på huskontot eller resekontot) men i vanlig ordning blev det ändå en del fint. Jag fick bl a ”Downton Abbey-boxen” med alla säsongerna, böcker som jag önskat mig samt presentkort på kläder/skor så jag var jättenöjd med mina paket!

 


(Instagrambild på tjejerna i rastis under en eftermiddag med snö och rosa solnedgång). 

 

Juldagarna och mellandagarna gick i samma anda som julafton med långa promenader, god mat och soffläge. Vi passade också på att besöka Lisebergs julmarknad för andra gången den här säsongen, mys på hög nivå. Sedan fick jag och tjejerna roa oss själva några dagar för Johan var tvungen att gå in och jobba några pass innan det var dags att vara nyårsledig.
Vi firade nyår hemma hos Marcus, en av Johans bästa vänner som vi har firat de flesta högtider med sedan vi blev tillsammans. Där fick vi även göra en ny bekantskap i Sofie, en supergullig tjej som vi direkt gillade. Vi lagade 3-rätters och hade en jättetrevlig kväll med massa skratt. Jag har faktiskt inte en enda bild från nyårsafton på maten eller hundarna vilket känns helt fantastiskt för man vet att man haft det bra om man inte ens rört sin telefon.
Vid 12-slaget tittade vi på fyrverkerierna från balkongen och tack och lov var både Lova, Pol och Marcus hund Coster helt obrydda. Över lag sköt folk väldigt lite fyrverkerier i Mölndal (där Marcus bor) och det var väldigt skönt att se. Nyår 2018/19 ska reglerna för privatpersoner tydligen bli hårdare och förhoppningsvis bjuder fler kommuner och stadsdelar på lasershow istället.

 


(Liseberg!)

 

På nyårsafton firade Johan och jag även 5 år tillsammans, helt galet egentligen hur fort tiden har gått. Trots att livet varit ganska galet de senaste åren med tre renoveringar, Exxas  bortgång och sjukdomar så skulle jag inte byta bort livet med Johan för allt i världen. Han är verkligen den bästa sambon och hundpappan som finns! ❤ Vi har en hel del planerat inför 2018, både privat och publikt, och jag ser fram emot att få ta med er alla på resan.

 


( Johan och jag ❤ )

 

Tack för all kärlek och allt stöd under det gångna året! 2018 – here we come!