Fästingmedel – hur gör ni?

Ja hörrni, nu är sommaren här och med den även de äckliga fästingarna… Jag hatar dem! Finns det något vidrigare?! Känns inte så. Nu är vi ändå ganska förskonade i Kållered, efter en lång skogspromenad kanske tjejerna har varsin som kryper i pälsarna och jag har förstått på andra hundägare i andra delar av Sverige att det är väldigt lite i jämförelse men ändå – äckelpäckel!

 

Så med upptäckten att de små kräken överlevt ännu en vinter så kommer automatiskt även tankarna om fästingmedel. Det är en ren djungel det där och det är svårt att hitta rätt tycker jag för det finns ju för och nackdelar med allt. Det enda som inte är ett alternativ är att inte använda något fästingmedel alls för vill det sig illa så går det ruskigt, otänkbart illa och den risken vill jag inte ta. Så vad ska man använda?
Dessa metoder har jag använt under mina 10 år som hundägare:

 

*Frontlinedroppar. Dessa fick Exxa under sina första två levnadsår men det kändes aldrig bra i magen (gav henne det på rekommendation av veterinär) och till slut lyssnade jag på den känslan och slutade. Efteråt har jag fått veta att mycket forskning tyder på att det är cancerframkallande… Behöver jag säga att detta medel aldrig kommer komma i närheten av Lova eller Pol?
Fördelar: Fungerade väldigt bra rent praktiskt, de få färstingarna som Exxa fick tvärdog. Går snabbt att droppa på.
Nackdelar: Produkten är ett nervgift, vilket känns läskigt. Och så det med cancerrisken då…

*Vitlöksvatten. Detta är ett hemmakok med lite smått och gott (vitlök bland annat) som man kokar, låter svalna, häller på sprayflaska och sedan sprayar hundarnas päls före varje promenad. Efter promenaden borstar man igenom pälsarna noga.
Fördelar: Giftfritt och naturligt. Fungerar ganska bra, hundarna fick ca 3-4 fästingbett var under maj-september förra året.
Nackdelar: Inte ett fullgott skydd, obehagligt att veta att det räcker med ett fästingbett om färstingen bär på sjukdom. Kräver en del inköp och förberedelse. Luktar en del.

*Bravecto. Den omtalade tuggtabletten som ges 1 gång och som sedan skyddar hunden i 3 månader. Lova har fått en sådan tablett vid ett tillfälle sommaren 2015 efter rekommendation av två olika veterinärer.
Fördelar: Fullgott skydd. Enkelt att ge som ”godis” då Lova gillade smaken. Även om produkten inte är fästingavstötande upplevde jag att den hade en sådan effekt då vi inte hittade en enda krypande färsting på Lova under hela våren/sommaren.
Nackdelar: Innehåller gift. Kan ge en del biverkningar, Lova blev dålig i magen under en dag. Är väldigt omtalad, bland annat finns det en Facebookgrupp som heter ”does Bravecto kill dogs?” och som skapar en obehaglig känsla. Många ifrågasätter om tabletten är tillräckligt testad över tid.

 

Av dessa metoder så jag har överlägset mest använt vitlöksvatten/igenomborstning av päls. På något sätt har den känts bäst, kanske på grund av att jag vet att det inte blir några som helst biverkningar, varken stora eller små. Men det går ju inte att komma ifrån att det inte är ett fullgott skydd och jag vet att OM mina hundar skulle få borrelia, tbe eller anaplasma så skulle jag ångra mig. Samtidigt vill jag inte ge ett preparat som ger cancer eller som orsakar något som faktiskt tar livet av mina hundar. Så vad gör man?

 

Vad använder ni läsare för preparat och hur går era tankar kring biverkningar vrs. riskera sjukdomar?

 


(Älsklingarna leker med kompis i rastgården, Lova till vänster och Pol till höger. Bild från vår Instagram).

 

Äventyr i Majorna.

I lördags fick hundarna åka på varsitt äventyr här i Göteborg. Jag var hembjuden till min vän Alexandra (som jag även jobbar med och delar kontor med på jobbet) och hennes son Sigge och bestämde mig för att ta med Pol. Det självklara valet hade kanske varit att ta med Lova iom att hon älskar barn mer än allt annat men dels så löpte hon och dels så kände jag att det vore bra för Pol att komma ut och göra något utan storasyster så därför föll valet på henne. Johan (och Lova) körde oss till Majorna och åkte sedan vidare på ett eget äventyr medan Pol glatt traskade in i byggnaden, hon tittade inte ens efter husse och systeryster… 😉

Vi hade en supermysig dag med Alex och Sigge; vi åt lunch, tog en lång promenad i solen och bara pratade och umgicks, det var en sådan där dag när man bara tankar energi och glädje! Pol och Sigge busade järnet, de är nästan jämngamla (ca 1.5 år) och kom väldigt bra överens. Pol var väldigt försiktig med Sigge, hon lät honom klappa och gosa, de hade dragkamp om leksaker och dessutom fick han ett par rejäla kyssar a la Pol som fick honom att skratta sådär gott som bara barn kan… Jag var väldigt stolt över henne!

 

(Bild från vår Instagram på bäbis-Pol och bäbis-Sigge. Sigge är seriöst en av de sötaste ungarna jag någonsin sett och Johan och jag skämtade på vägen hem om att OM vi nu vill/orkar skaffa tvåbenta barn så ska de se ut och vara precis som Siggeleinen!)

 

Under tiden befann sig Johan och Lova i Slottsskogen och umgicks med varandra och fick lite värdefull far-dotter-tid. De promenerade massor, klättrade upp till utkiksplatsen, tittade på alla djuren som var ute och satt på en bänk och njöt av solen. Johan berättade att Lova direkt hoppade upp jämte honom när han satte sig och att han la armen om henne och att de satt där och tittade på djuren och folket – och fick många underliga blickar. Enligt Johan tog det honom en lång stund att lista ut att folk tittade så eftersom Lova satt där precis som en liten människa. För oss är det så normalt att hon gör så, så vi reagerar inte riktigt som andra tydligen gör…
Under eftermiddagen sammanstrålade vi och sedan spenderade vi kvällen framför en bra film. Hundarna var sååå trötta efter sina respektive äventyr, de bara sov och sov och det beteendet höll i sig under hela söndagen också – vilket passade oss perfekt eftersom vi hade en dejt inplanerad (bio och middag). Ibland blir allt sådär lyckat. ❤

 

(Älsklingarna!)

 

 

När man ser andra behandla sina hundar illa.

Det kommer väl inte som en överraskning för alla som läser min blogg att jag den ultimata djurälskaren som älskar mina hundar på ett nästan obehagligt sätt. Jag har mer än en gång blivit beskylld för att bry mig mer om dem än om min partner (inte av Johan dock utan av tidigare pojkvänner/killar jag träffat) och mitt svar har alltid varit ”Ja, det är korrekt, frågor på det?”. För mig är det något helt naturligt och jag skulle aldrig få för mig att såra, kränka eller skada mina fyrbenta bebisar. Och just av den anledningen mår jag så otroligt dåligt när jag ser andra behandla sina hundar illa…

 

Häromdagen hängde jag och tjejerna i vår rastgård. Vi hade varit där ett tag och befann oss i bortre delen (från vägen sett) när Lova och Pol plötsligt rusade till sidan där ingången är. Det betyder alltid bara en sak; andra hundar på ingång. Jag började röra mig mot dem och mycket riktigt, snart ser jag tre människor och fyra hundar komma gående. Först kommer en kille med en hund i vardera hand och efter honom en tjej och ytterligare en kille, samtliga med hundar av ”kamptyp”. En utav de främre hundarna visar tydligt att den blir upphetsad när den får syn på Lova och Pol varpå killen helt sonika bara lyfter hunden i kopplet rakt upp i luften medan han fortsätter att gå. Jag ser att han har strypkoppel på hunden och det tar bara någon sekund innan hunden viltsint börjar sprattla med benen i luften samtidigt som dess andetag blir så väsande att den nästan tjuter men killen bryr sig inte utan bara fortsätter att gå medan hunden hänger där och stryper sig själv i kopplet. Vid det laget har jag hunnit ända fram till stängslet, hela min kropp är spänd, jag känner att jag börjar darra och jag är nära på att skrika rakt ut; då tappar killen den andra hundens koppel, den smiter och springer fram till stängslet och han tvingas sätta ner den första hunden på marken och jag hör hur den kämpar för att andas.

 

Hunden som sprungit fram till stängslet är en brun liten tik och hon visar tydligt hur undergiven hon är, hon nästan släpar rumpan i backen samtidigt som hon frenetiskt försöker slicka på Lova och Pol genom stängslet och det slår mig att hon är otroligt söt och oerhört språksäker. Killen stormar fram, tornar upp över henne, tar ett tag om hennes nacke och sliter/släpar henne bort från stängslet medan hon skriker, kurar ihop sig och så himla tydligt säger ”jag ger mig”. Killen bemöter inte detta alls utan fortsätter att släpa bort henne medan hon skriker när hans andra hund plötsligt attackerar henne och de båda hundarna börjar bråka medan killen sliter i deras koppel, skriker på dem och sparkar på den lilla tiken. Han vrålar även bakåt och tjejen som gick bakom honom kommer springande och tar över den ”hängande” hundens koppel och de drar isär hundarna som lugnar sig samtidigt som de skriker på varandra medan de går uppför backen. Allt detta händer under loppet av 10-20 sekunder och jag bara står där, helt chockad och väldigt väldigt ledsen.

 
Den sista killen passerar mig med sin hund och kastar några blickar på mig, jag möter hans blick och känner hur hela mina kropp bara kokar och vibrerar, han uppfattar detta då han fortsätter att kasta snabba blickar på mig medan han går mot sina kamrater. Väl uppe i backen ser jag att han säger något till sina vänner för alla tre vänder sig ner mot mig och tittar och jag möter deras blickar utan att vika en tum; jag har antagligen min ”dödsblick” som Johan kallar den – blicken jag bara får när jag är så arg att jag håller på att explodera fullständigt – och min enda tanke är att jag med hela mig vill visa dem hur oacceptabelt deras beteende är.
Alla tre vänder sig om och börjar gå ifrån oss och jag sätter mig på en av bänkarna i rastis, mina ben skakar och jag känner i ärlighetens namn för att gråta. Lova, som alltid vet hur matte mår, kommer springande och sätter sig framför mig, jag lutar mig fram och begraver ansiktet i hennes päls fram tills Pol kommer och svartsjukt tränger sig emellan och ger mig några rejäla kyssar över hela ansiktet. Vi gosar en stund innan vi går hem och all glädje som jag tidigare kände över myset i rastgården är som bortblåst.

 
Under hela promenaden hem funderar jag på vad som precis hände och hur jag borde ha hanterat det. Borde jag ha sagt något? Skrikit? Fotat eller filmat dem? En del av mig tänker att jag kanske inte har någon rätt att lägga mig i men en annan del av mig protesterar och tänker att det är väl precis det som är civilkurage. Men hade det hjälpt? Hade jag då utsatt mina egna hundar för fara iochmed att de kanske hade hämnats genom att bara öppna grinden och släppa in hundarna till mina varpå det kanske hade blivit bråk? Jag vet banne mig inte.

 

Hur hade ni läsare tänkt och gjort? Vad är rätt?

 

(Älsklingarna under en bättre dag i rastgården. Bild från vår Instagram).

 

Bästkusten och övning ger färdighet.

**Bloggsamarbete tillsammans med Kelpiestuds foto**

 

Vi har haft en riktigt härlig vecka! Förra fredagen var jag ledig från jobbet och vaknade till sol, blå himmel och fågelkvitter; tre saker som vi göteborgare inte varit bortskämda med de senaste månaderna och det ville jag självklart utnyttja. Sagt och gjort så hoppade jag i gympaskorna, kopplade hundarna och så begav vi oss ut i skogen. Vi gick längs en väg där det rinner två bäckar, en på vardera sidan av vägen, och de porlade sådär härligt samtidigt som fåglarna kvittrade… Det var så fridfullt! Hundarna gick framför mig i sina flexikoppel, deras svansar viftade konstant, de nosade för fullt, hoppade ner i de små bäckarna och så upp igen och jag kände mig så oerhört glad – som alltid i deras sällskap! ❤ Vi kom hem varma och trötta och hundarna traskade direkt in i sovrummet och somnade rumpa mot rumpa i sängen. Det är ett bra betyg på hur de upplevde dagen.

 

I lördags var även Johan ledig och det fantastiska vädret höll i sig så vi åkte ut till Säröhus hotell och spa och hade en härlig dag tillsammans med hundarna. Särö är över lag väldigt hundvänligt och det innebär förstås att många hundmänniskor söker sig just dit och det är därför ett bra tillfälle att träna hundarna gällande hundmöten. Lova älskar andra hundar och även om hon är väldigt lydig så vill hon gärna hälsa – särskilt nu när hon börjat löpa, haha – så vi tog tillfället i akt att träna på att inte kasta sig över den smala promenadvägen mot mötande hundar. Lova var inte helt nöjd där ett tag för vi mötte många snygga hundpojkar men efter några utbrytningsförsök fogade hon sig och gick surmulet vid min vänstra sida samtidigt som hon kastade långa blickar efter hanhundarna som passerade oss… Livet är inte lätt ibland! 😉 Även Pol fick träna och skötte sig faktiskt fint, hon var mer intresserad av omgivningen med alla nya spännande dofter och verkade tycka att ”äh hundar, det träffar jag ju varje dag hemma”. Vi promenerade i hundarnas takt och de fick stanna och nosa eller klättra på klipporna eller vad de nu kände för att göra. Det är viktigt tycker jag, alltså att komma ihåg att ens hundar behöver promenader som är deras, där husse/matte inte jäktar dem eller bestämmer vart de ska gå utan där hundarna faktiskt själva får avgöra åt vilket håll de vill gå eller när de har nosat färdigt. Efter några timmar så avslutade vi dagen på en brygga där solen höll på att gå ner och sedan brummade vi hemåt, nöjda och glada.

 


(Mobilbild på vackra Särö, vem behöver filter när sådana ställen finns?!)

 

Under söndagen var vädret något sämre, solen var borta och himlen var sådär jämngrå men det regnade iaf inte och därför passade vi på att hänga i rastgården, jag med kameran i handen. Jag går ju en fotokurs för den duktiga fotografen Åsa Jakobsson och efter varje lektion har vi fått uppgifter att göra så det gäller att öva. Jag kan uppleva stunder då jag har en vision i huvudet som inte alls blir som jag tänkt mig när jag tittar på bilderna i kameran och det är ju just för att jag inte har full kontroll över min (ack så dyra) grunka som jag håller i men det håller jag på att ändra på nu. Det känns toppen att få en större förståelse för vad jag faktiskt håller på med och jag märker att jag har börjat uppfatta mina foton annorlunda under de senaste månaderna så även om jag blir frustrerad på mig själv ibland så är det bara att fortsätta öva och förhoppningsvis bli bättre och bättre. 😉 Jag kommer att skriva ett mer utförligt inlägg om kursens innehåll, om uppgifterna och om vad jag har lärt mig för er som är nyfikna så ni får hålla utkik! Ni kan läsa mer om kursen här så länge.

 

Veckan har fortsatt att bjuda på härliga dagar och jag och hundarna har promenerat mycket i naturen tillsammans under eftermiddagarna. Det verkar som att våren är på väg till Göteborg och det känns toppen, jag längtar efter att slippa se våra blöta och leriga dragvägar… (Ormar och fästingar får gärna hålla sig borta också!) Idag har vi njutit av en ledig dag tillsammans med husse och åkte för ovanlighetens skull till rastgården i Åby, där har vi knappt varit sedan vi fick vår fina gård här i vårt bostadsområde så det var kul att uppleva något annorlunda. Även hundarna verkade superglada och sprang runt och nosade och kollade läget en bra stund innan de började jaga varandra och brottas. Som vanligt är de helt slut efter rastgårdsbesöket och ligger i skrivande stund och snarkar i soffan, jag tar det som ett tecken på att det är dags för fredagsmys… 🙂

 

(En glad Polipumpa i rastgården, bild från vår Instagram).

 

 

Mina hundar är den bästa medicinen jag kan få!

Jag får en hel del mail från er läsare och även om det är lika roligt varje gång så finns det mail som träffar rätt i hjärtat och just ett sådant ska jag dela med mig av idag. Detta mail var ganska långt och personen i fråga ville gärna vara anonym men jag har fått tillåtelse att publicera en del av innehållet här i bloggen.

 

”…När jag fick komma in till läkaren så fick jag berätta om mina symptom och blev sjukskriven på fläcken med diagnoserna utmattningssyndrom och depression. Jag fick recept på sömnpiller och antidepressiva piller, de sista blev en väldigt stark sort pga att jag ätit sådant tidigare i perioder och därför är jag ganska resistent mot dem. (Jag har lidit av ångest ända sedan tonåren). Läkaren berättade om biverkningarna och jag blev otroligt chockad över hur kraftiga och vanliga biverkningarna var och jag berättade att jag blev lite rädd eftersom jag har en hund som jag måste orka ta hand om. Psykoser och liknande vet jag inte om jag törs riskera liksom. Läkaren sa att de i sådana här fall brukar rekommendera att man omplacerar hundar för att man ska lägga den energin man har på sig själv i första hand för att bli friskare fortare…”

 

Jag blev så otroligt provocerad när jag läste det här mailet! Om min läkare hade sagt så till mig, särskilt när jag var i den akuta fasen som den här personen faktiskt var när det sades, så hade jag nog bett henne att fara och flyga och krävt en ny läkare! Snacka om att sparka på någon som redan ligger ner…

Jag har aldrig haft en klinisk depression eller dylikt men däremot fick jag diagnosen utmattningssyndrom för 1½ år sedan så jag kan absolut sätta mig in i den här läsarens situation till en stor del. Det är inget jag skäms det minsta över att dela med mig av, jag jobbade helt enkelt alldeles för hårt i alldeles för många timmar om dagen under alldeles för lång tid och till slut orkade inte kroppen mer och jag ”gick in i väggen” som de flesta kallar det till vardags. Jag fick problem med huvudvärk och yrsel, hjärtklappning, fick svårt att äta, sömnsvårigheter i form av upphackad sömn och var så sjukligt trött hela tiden fastän jag spenderade halva dagarna åt att sova. Självklart påverkade detta hela mitt liv utöver en enda sak; mina hundar.

 

Jag vet inte riktigt vad icke-hundägare tror och tänker om oss hundnördar men jag får känslan av att de tror att vi tycker att våra hundar är en belastning när vi inte mår bra…? Den tanken får mig nästan att skratta (men bara nästan för det är så himla tragiskt) för enligt mig är det precis tvärtom; mina hundar tar inte min energi, de ger mig energi!

Jag mår aldrig så bra som när jag är med Lova och Pol. Tillvaron med dem är i princip kravlös, de kräver inget av mig som jag inte kan ge. Jag är mig själv med dem, behöver aldrig sätta upp en fasad eller hålla inne några känslor. Det är villkorslös kärlek, det är glädje, det är skratt. Med hundarna är jag i nuet och oroar mig inte för något; gårdagen är glömd och morgondagens finns inte än. Vardagen blir så primitiv på det allra bästa tänkbara sättet och det är en känsla som jag verkligen unnar alla att få känna för den är så otroligt skön! Och så finns det folk där ute – läkare dessutom – som ska vara experter på folks hälsa som tycker att man ska lämna bort sina hundar när man inte mår bra?! För att inte tala om Försäkringskassan som i många fall anser att om man är frisk nog att ta hand om sina djur så är man frisk nog att arbeta heltid också. Jösses…

 

(Finns det något som är så avslappnande som att sitta på en bänk i rastgården och se de här älsklingarna leka? Tror inte det).

 

Jag kan bara tala för mig själv men utöver sjukskrivning så fick jag ingen hjälp från vården när jag drabbades. Jag fick höra att sjukdomstillståndet var för ”komplext” för att jag skulle kunna få råd angående hur man blir frisk. Det enda jag blev erbjuden var tabletter och det tackade jag nej till. Jag fick själv söka information och provade en mängd olika behandlingar, allt från traditionell sjukgymnastik till alternativa metoder som akupunktur och kraniosakral massageterapi och betalade hutlösa pengar i min strävan efter att bli frisk. Vet ni vad som hjälpte mig mest att komma tillbaka? All tid med hundarna.

Jag hade många dagar då jag var så trött att gå en långpromenad med hundarna kändes helt ouppnåeligt men ut kom vi och den själsliga tröttheten minskade direkt. Det fanns många tillfällen då vi dragtränade eller lydnadstränade och jag låg i sängen och skakade efteråt men kände en sådan glädje i hjärtat att det var värt det tusen gånger om. Det var inte alltid enkelt och det tog tid; jag minns t ex dagar då det tog mig flera timmar att klippa klorna på åtta tassar för att hjärnan inte var med men jag gav mig inte, klorna blev klippta på ett korrekt sätt och jag kände mig alldeles euforiskt glad efteråt. (För alla som haft turen att inte blivit drabbade av utmattning så låter detta kanske galet men ni andra förstår garanterat).
Jag skapade ett eget behandlingsprogram som nästan uteslutande bestod av aktiviteter med hundarna; allt från att bara vara tillsammans i en hög i soffan till att susa fram i skogen ihop och precis som med alla andra program så tog det tid att ”hitta rätt” och vissa dagar var mer lyckade än andra – men det fungerade för mig. Sakta men säkert återhämtade jag mig, blev påmind om hur viktigt det är att kunna vara här och nu, lärde mig att prioritera rätt och hittade tillbaka till mig själv igen.

 

Det sägs att det tar åratal att bli sjuk och åratal att bli frisk och jag har fortfarande steg kvar att ta. Men i ärlighetens namn så vågar jag knappt tänka på var jag hade varit idag om det inte vore för mina hundar. De är de bästa läkarna, de bästa terapeuterna och de bästa medicinerna som jag kan få! Alla drabbades resor ser så otroligt olika ut men detta var min väg och den var och är rätt för just mig.

Om det är något jag lärt mig under den här högst ofrivilliga resan så är det hur viktigt det är att tänka och prioritera rätt och under en period så glömde jag det. Jag lät mitt sinne bli uppslukat av att göra ett bra jobb och finnas där för andra och glömde att man måste ta hand om sig själv först. Och när jag gick in i den där beryktade väggen så fick jag även uppleva hur lite hjälp det faktiskt finns att tillgå där ute. Men det är okej. För nu vet jag.
Jag har på ett handfast (eller kanske tassfast) sätt blivit påmind om att det enda jag faktiskt behöver för att må bra är att vara i nuet med två par varma bruna ögon som ser rakt igenom mig, två blöta nosar som trösterikt borrar in sig i min halsgrop och två fluffiga svansar som snurrar som propellrar när de ser mig. Allt annat löser sig.

 

(Glada vovvar i rastis).

 

Läsarfrågor och svar.

Fråga från Sigrid: ”Grattis till framgången på Instagram! Hur får man så många följare? Det är nog många som vill veta det… 🙂 Jag skulle även vilja veta hur din hundträningsmentalitet ser ut? Hur tränar du dina hundar, med vilka metoder och vilka tankar har du bakom? Finns det saker i er träning som ni behöver förbättra? Kram Sigrid 🙂 ”

 

Svar: Hej Sigrid och tack så mycket! Du kan läsa mer om hur man får följare på Instagram här.

Jag tyckte din fråga om träningsmentalitet var väldigt spännande och jag kommer skriva ett längre inlägg om just det och bara ägna hela texten åt din fråga. Men kort nu så vill jag säga att jag tränar mina hundar med syftet att de ska få motion, att de ska få göra något som de gillar och att vi ska ha roligt tillsammans. Det är något som jag har lärt mig av min vän Ylwa, att alltid satsa på att ha skoj tillsammans som ett team. Hittar man sedan en bra form och väljer att tävla så är det en bonus, går tävlingarna bra så är det ytterligare en bonus. Men för mig är mina hundar lika bra oavsett om vi tävlar eller ej och oavsett hur det går.
Jag tränar alltid hundarna med mjukhet och förståelse, jag tror absolut inte på bestraffningar, hårda ord eller handpåläggning, tvärtom! Det är inte träning för mig, det är att skrämma någon till lydnad och det är absolut inte samma sak som att nå framgångar tillsammans som ett team. Jag litar på mina hundar och de litar på mig – just för att vi vet att vi är uppmärksamma på varandra och för att vi vet att vi ansvarar för varandras välbefinnande, oavsett om vi befinner oss i dragspåren eller på lydnadsplanen. Så vänlighet, belöningar, mjukhet och lyhördhet är min träningsmetod! Kram!

 

 

Fråga från Elsa: ”Hej Jenny! Jag hittade din blogg via hundbloggar på Facebook och tänkte kolla om jag får ställa några frågor? Jag och min pojkvän funderar på att skaffa hund och vi vill i så fall ha en polarhund. Min pojkväns familj har en stuga i fjällen i Norge där vi spenderar mycket tid med att hajka så det känns som en polarhund skulle passa oss. Problemet är att ingen av oss har haft egen hund tidigare och vi är lite oroliga för om vi skulle fixa det ansvaret. Vad skulle du säga är plussidorna och minussidorna med att ha hund? Och att ha huskys? Vi undrar även var vi hittar den rätta hunden för oss? Är det på utställningar, internet, Facebook? Vi har inget nätverk gällande polarhundar så vi vet inte var vi ska börja. Hoppas på svar! Med vänlig hälsning Elsa”

 

Svar: Hej! Vad roligt att du hittade oss och minst lika kul att ni funderar på att skaffa hund! 🙂 Den första hunden är alltid väldigt speciell så det är ju ett stort beslut som man vill ska bli så bra som det bara går. Om ni gillar att vandra och vara ute och röra på er tror jag absolut att en polarhund kan passa.
Plus med att ha hund är främst att du får en ny bästa vän som alltid finns där för dig. För mig har mina hundar även inneburit nya intressen, nya vänner och nya möjligheter och de är det viktigaste i mitt liv. Jag skulle inte byta bort mitt hundliv för allt i hela världen. Minus är att man kan bli ganska bunden och att man plötsligt har en varelse i sitt liv vars behov alltid måste komma före ens egna, precis som en människobebis. För mig har det dock alltid lätt varit värt det!

Siberian husky är en underbar ras; de är vänliga, mjuka, smarta, hårt arbetande och fantastiska familjehundar. De kräver dock både fysisk och psykisk motion och tenderar att styra hemmet med järntassar om deras ägare inte är så intresserad av uppfostran. Jag skulle säga att om man är villig att sätta sig in i rasen, prata med huskymänniskor med lång erfarenhet av rasen och är medveten om att det inte är en helt ”enkel” ras – ja, då har man alla förutsättningar att bli en bra ägare till en husky.
Du kan läsa mer om att tänka på inför köp av huskyvalp här och om hur det är att köpa och äga en husky här.

Att hitta rätt hund är inte alltid enkelt, precis som inom alla raser så finns det tyvärr en del huskyuppfödare som antingen inte kan så mycket om rasen eller som bara avlar för att tjäna pengar. Här har jag skrivit om lite tips gällande hur man ska tänka. Var kritiska, ställ frågor, jämför, se upp för vissa Blocket-annonser och framför allt; köp från en registrerad kennel! Om valparna inte är registrerade i SKK så hade jag backat rejält! Här kan du se vilka huskykennlar som är registrerande.
Exxa och Pol är från Shejrix Siberians och Lova är från Aslakkgårdens kennel och jag kan varmt rekommendera båda!

 

aaa13718136_10154292599999477_1800015135_o(Systrarna bus!)

 

Fråga från Sara: ”Men åh, jag blir så avundsjuk! Jag vill också åka dit! Förstår att du inte kan berätta massa om resan eftersom bloggen handlar om hundarna men det vore så kul att få lite tips om var, hur, när osv och vilka ställen man bör besöka… Please? =) Himla kul att läsa att hundarna hade haft det så bra, som du skriver så är man ju i upplösningstillstånd när man ska lämna bort dem. Vart lämnar ni dem när ni reser? Kram!”

 

Svar: Ja, Island var verkligen helt fantastiskt! Jag kommer dela med mig av vår reseberättelse ihop med massa tips under fliken ”Vi tipsar”. Där kommer jag även berätta om nästa Islandsresa som vi planerar i höst. Jag kommer säga till i bloggen när hela berättelsen ligger uppe.
Vi lämnar hundarna på Mariedahls hundpensionat som ligger mellan Kållered och Kungsbacka när vi reser. Det ägs av två fantastiska norrländska tjejer som älskar hundar och vi känner oss alltid trygga när vi lämnar hundarna där (Ej sponsrade tyvärr, haha).

 

Fråga från Sara: ”Jättekul att läsa om er träning =) Hade Johan pysslat med drag innan ni träffades? Kram!”

 

Svar: Nej, Johan visste inget om drag och dragträning innan vi träffades. Han hade aldrig ens haft hund innan så när vi blev tillsammans blev det stora förändringar för oss båda, jag bytte ju jobb och stad för hans skull och han blev hundpappa och lärde sig dragträning för min skull. Win-win skulle jag säga för jag trivs som fisken i vattnet i Gbg och Johan är väldigt duktig när han tränar drag med vovvarna! 🙂

 

aaa16265595_10154912874349477_6585678776117509974_n(Instagrambild på Johan och Lova när de tränar canicross).

 

Fråga från Anna: ”Hej Jennie! Hoppas er resa var fantastisk! Tycker det är modigt av dig att du vågar skriva om din rädsla att något ska hända dig och om din oro för hundarna, det är nog många som tänker så men kanske inte så många som faktiskt vågar erkänna det utåt. Känner du en slags skyldighet att prata om sånt iom att du har en så stor blogg? Sen är jag lite nyfiken på vad ni gjorde på er resa? Hälsningar Anna”

 

Svar: Tack! Det var den! 😀
Jag vet inte om jag känner en skyldighet att erkänna det eller prata om det, snarare tvärtom, ibland är det en kamp att bestämma mig för hur personlig jag faktiskt vill vara i bloggen iochmed att den är så välbesökt och iochmed att jag faktiskt inte har en aning om vem som läser. Ibland kan jag känna rädsla inför att lämna ut mig. Men samtidigt så driver jag ju bloggen med ett syfte och med det syftet så ingår det att bibehålla läsarnas/ert intresse och att även låta dem/er lära känna mig som människa och inte bara som Lova och Pols matte. Det är en svår balansgång det där…
Jag måste dock säga att jag får så otroligt mycket stöd och kärlek från mina läsare/er när jag skriver om saker som faktiskt är väldigt personliga – som i det här fallet gällande min rädsla att något ska hända antingen mig och Johan eller hundarna – och det gör att jag ändå vågar blotta mig för er.
Dessutom kan jag känna att klimatet i många bloggar är så himla perfekt och tillrättalagt och så ser inte verkligheten ut! Så om jag genom att blotta mina rädslor och tankar kan bidra till att visa att världen inte alltid är så bra och att livet inte alltid är så enkelt – ja, då känner jag att jag har gjort något bra.

Jag kommer att berätta om vår Islandsresa under fliken ”Vi tipsar”.

 

Fråga från Sara: ”Vad kul att lära sig mer om er och era fina tjejer! De kommer inte få cancer Jennie, du behöver säkerligen inte gå igenom det igen! Ert hus kommer bli så fint, hur kommer det sig att ni är så intresserade och insatta i hus och renovering? Kram! =)”

 

Svar: Tack Sara! Ibland behöver jag höra det där!

Jag är snickardotter och uppvuxen på olika husbyggen så för mig är det ett intresse som har funnits sedan jag var liten. Min pappa och min styvmamma bor i pappas föräldrahem, ett hus som min farfar byggde från grunden till min farmor och honom själv när de gifte sig så det finns i mitt blod. Jag älskar fastigheter, planritningar och renoveringar och om jag får skryta (och det får jag eftersom detta är min blogg tänker jag 😉 ) så har jag talang för det. Jag älskar att gå in i ett renoveringsobjekt och få bilder i mitt huvud hur det skulle kunna se ut eller att sitta och rita och skissa på vårt eget framtida nybygge, för mig är det inte ”jobb” utan snarare något som jag tycker är himla kul och givande. Nu letar vi tomt för fullt och hoppas på att kunna starta vår resa så snart som möjligt!

 

Fråga från Anna: ”Tycker det är starkt att du törs vara öppen med dina rädslor och din oro! Är du flygrädd eller är du rädd att något ska hända dig när ni är utomlands? Var är hundarna medan ni är bortresta?”

 

Svar: Tack snälla! Jag är otroligt flygrädd och även väldigt rädd för att saker ska hända. Jag är en ganska stor kontrollmänniska och tycker inte om att lägga saker i andras händer. Detta kommer låta lite hemskt men jag känner ofta att jag kan eller vet bäst – vilket såklart inte är sant, rent logiskt vet jag ju det – så när jag t ex flyger så önskar jag att jag var piloten för då vet jag att jag skulle vara koncentrerad och uppmärksam och göra ett bra jobb men när jag sitter som passagerare så har jag ingen kontroll. Piloten skulle kunna sitta där framme och klunka vodka t ex och riskera allas liv utan att man har en aning om det och den känslan gillar jag inte. Men så är det ju i livet, man måste lita på att folk i olika yrken kan sitt jobb och gör det bra. Jag har bara inte kommit dit än till 100%. 😉

Vi har hundarna på vårt favoritpensionat när vi inte kan ta med dem.

 

aaa13238947_10154144122469477_8154402171012201481_n(Pol först, tätt följd av Lova i rastgården i Åby).

 

 

Missförstånd och ett stort kliv framåt.

Häromdagen hände en sådan himla tokig grej! Johan kom hem helt upphetsad och det tog en liten stund innan han kunde lugna sig och berätta att när han var på väg hem från gymmet så fick han syn på Lova som var ute och gick. Hans första tanke var ”åh där är Lova” men den tanken övergick snabbt i ”vem fasen är den där killen som är ute och går med Lova” och slutligen ”det där är MIN hund, nu jäklar…!”. Puls, ilska, beskyddarinstinkter – ja, ni fattar.

 

När han kom lite närmare så insåg han dock att det inte alls var Lova som var ute och gick utan Grimm (en vit wolfdog) och hans husse. Jag kan förstå misstaget för Grimm är faktiskt väldigt lik Lova men jag tyckte ändå att det var ganska roligt för Grimm är betydligt högre och kraftigare fast å andra sidan så kanske man inte tänker så logiskt i ”stundens hetta” när man tror att en främling är ute och går med ens hund… 🙂 Dessutom är det oftast Grimms matte som är ute med honom, tror att det bidrog ytterligare till förvirringen.

 

Även om vi längtar efter hus så måste jag erkänna att fördelen med att bo i ett bostadsområde är att tjejerna har massa hundkompisar här. Vi kan aldrig gå ut på en enda promenad utan att springa på någon hund och hundägare som vi känner och prinsessorna blir lika glada varje gång. Detta gör också att de ibland får leka med andra hundar i rastgården, det är så smidigt att träffas ute på promenader och låta hundarna lära känna varandra innan de får leka fritt i rastis, på så sätt minimerar vi risken att det blir bråk. Johan är duktig på att känna igen ägarna och kan deras namn och var de jobbar ect. Jag däremot skulle inte kunna peka ut någon av ägarna i en vittneslinje ens om mitt liv hängde på det men jag kan banne mig deras hundars namn, ålder och favoritgodis. 😉 Jag har fått höra att det säger en del av mig som person men det tar jag som en komplimang för det tyder ju på att jag har koll på vad som är viktigt här i livet – hundar! 🙂

 

Nu ska jag avrunda här för det är dags för fredagsmys; filmen är i DVD:n, ljusen är tända, hundarna har gottat ner sig i soffan och Johan står i köket och fixar ryggbiff med bea, nom nom. I morgon väntar en utflykt tillsammans med hundarna och på eftermiddagen kör vi killkväll och tjejkväll på varsitt håll i några timmar innan vi sammanstrålar hemma hos oss. På söndag ska vi till Husknuten och titta på massa modulhus, det blir ett stort steg framåt mot husbygge för oss att få titta, undersöka och prata med säljare för att se vilka företag som tilltalar oss mest, känns superspännande! Hoppas ni får en fin helg kära läsare!

 

329copy3(Instagrambild på flickorna och en annan hundkompis, Maja!)