Frågor om fler flockmedlemmar, copycats i bloggvärlden och hundsemester.

Kommentar från Lina: ”Lite nyfiken på hur du känner inför copycats där ute i bloggvärlden? Finns ju flera hundbloggar som rätt så friskt snor idéer från dig och din blogg… Blir du arg, ledsen, sur, vad? Eller tänker du att du ska ge igen vid lämpligt tillfälle? Du måste inte svara men jag är rätt nyfiken på hur du tänker. Mvh Lina”

Svar: Modig fråga 🙂 Jag vet att det förekommer då flera läsare har uppmärksammat mig på det men i ärlighetens namn så lägger jag inte så mycket energi på det där för det finns ju inget man kan göra åt det. Jag kan – precis som ni tydligen gör – ifrågasätta när folk hävdar att de är ”influencers” och så har de bara några tusen följare på Instagram eller när bloggare hävdar att deras bloggar är såååå himla stora och ändå gapar det tomt ang. kommentarer men ja… Det får stå för dem. Jag tänker att jag uppenbarligen gör något bra när folk stjäl idéer av mig och att deras versioner ändå bara är bleka kopior av min skapelse. 😉
Jag har inga planer på att smutskasta någon eller ge igen, tvärtom. Jag håller på att utveckla bloggen ganska mycket just nu (på ett stadie bakom kulisserna men det kommer snart att börja märkas) och då kan de få chansen att sno fler bra idéer… 😉

 

Kommentar från Anna: ”Jag undrar om ni kommer skaffa barn för att dryga ut flocken? Ni har väl varit ihop ganska länge nu så det borde väl vara dags? 😉 ”

Svar: Hej! Johan och jag är inne på vårt sjätte år tillsammans så jo, det är väl ganska länge. Vi har dock inga planer på barn nu då vi vill bygga hus och gifta oss först. Men om några år kanske om inte mina ägg krympt ihop till små russin då.

 

Kommentar från Madeleine: ”Till Anna: Jag tycker det där var en väldigt okänslig fråga! Tänk om de inte kan? Tänk om de inte vill?
Till Jennie: Jag vill istället fråga så här; O M du och din sambo för in ett barn i er flock, hur tänker ni kring barnet och hundarna? Skulle du lita på att Pol och Lova skulle vara snälla mot barnet? Skulle barnet få hjälpa till med hundarna och skulle du vilja att ert barn växte upp till en ny liten draghundsälskare?”

Svar: Hej! Tack men det är ingen fara. Jag/vi är vana vid att få den frågan. Vad Johan och jag vet så kan vi båda få barn (sedan kan man ju aldrig veta när det väl är dags) men vårt ”problem” är väl mer att vi inte vet om vi vill. När vi pratar om det så säger vi alltid ”kanske någon gång i framtiden” för ingen av oss vill nu eller är redo nu. Vi har så mycket annat vi vill göra. Sedan måste jag säga att för mig personligen så står inte livet och faller med barnfrågan. Många gånger får jag känslan av att folk förknippar barn med lycka och barnlöshet – oavsett om den är vald eller inte – med att man är olycklig och att livet saknar mening. Så känner jag inte alls! Jag behöver inte en viss specifik sak som t ex ett barn för att vara lycklig, för att få en identitet eller för att livet ska ha en mening. Jag är någon även utan barn och jag fyller mitt liv med lycka och mening hela tiden. Både Johan och jag är hyfsat barnkära – en stund – och sedan längtar vi till vårt hem där det är tyst, där man kan sova hur länge man vill och där man kan ha möbler utan syltfläckar så ingen av oss har en biologisk klocka som ringer. Kanske börjar den aldrig ringa. Vi får se.

Jag är helt övertygad om att Lova och Pol skulle älska att få en bebis att ta hand om! Den bebisen skulle nog vara oerhört omhuldad och beskyddad av sina storasystrar och även om man inte ska lita på någon hund till 100% oavsett hur gudagod den är så skulle jag säga att jag känner att jag kan lita till 99% på mina tjejer.
Barnet skulle absolut få hjälpa till med hundarna och hjälpa till i allmänhet också. Jag vill inte uppfostra en liten skitunge som blir en bortskämd apatisk vuxen. Jag skulle nog över lag försöka uppfostra mitt barn på ett liknande sätt som jag blivit uppfostrad; med massa kärlek, bus, skratt, musik osv men också med ganska strikta regler gällande socker, leksaker ect. Jag skulle skämma bort mitt barn med tid och uppmärksamhet, inte med saker. Min förhoppning är att mitt barn skulle växa upp till en snäll, ärlig, socialt kompetent vuxen som behandlar alla med respekt och som jobbar hårt för sina drömmar och mål. Och ja, självklart hade det varit superkul med en liten mini-musher men det skulle nog komma av sig självt tror jag, jag tvivlar på att någon som växer upp med mig och Johan skulle bli annat än en stor hundälskare! 🙂

 

Kommentar från Sara: Jag undrar om ni har några roliga semesterplaner? Ni som ofta tar med hundarna måste ju ha en del tips gällande det och vad man ska tänka på? Kram! =)

Svar: Det har vi, både med och utan hundarna. Johan och jag ska till Dublin om en månad (långweekend) för att se Taylor Swift live och uppleva Dublin med omnejd. Det ska bli jättekul! Under sommaren, alltså juni-juli, ska vi jobba men har lite saker inplanerade med hundarna på helgerna, bl a ska vi åka ut till skärgården med dem. I augusti har vi semester från våra jobb och då drar vi till Island i 11-12 dagar (tyvärr utan hundarna, vet inte hur jag ska klara mig utan dem?!) och sedan hoppas vi på att även hinna med några dagars fjällvandring med tjejerna i Funäsdalen. Fullt upp med andra ord.
Det viktigaste att tänka på är att vara förberedd på allt. Tänk om det blir varmt, då ska man ha med kylmatta/halsband ect, om hunden skadar sig behöver man ha med ett första hjälpen-kit, vid fjällvandring kan hunden behöva ha sockar för att skydda tassarna… Ja, du fattar. Så tänk på vilken miljö ni kommer vistas i och vilka ev. faror eller skador som kan uppstå där och packa därefter. Ska du ta med sin hund över gränsen så kolla upp pass, vaccinationer ect, ska ni åka mycket bil kanske du behöver mörklägga bakrutorna och installera en burfläkt osv osv.

 

Kommentar från Anna-Karin och Pelle: ”Jag är nyfiken på hur det går med ert husbygge? Har ni hittat en tomt än? Eller tänker ni att ni ger upp och letar tomt längre bort eller köper färdigt hus? Jag undrar också (om det inte är alltför fult) hur dyrt hus ni tänkt bygga och vad er handpenning är på? Man behöver väl 15% nu för tiden? Hoppas du tycker att frågorna är okej. Jag har inga direkta hundfrågor just nu för du skriver ut allting så noga i bloggen!”

Svar: Hej! Ja du… Det går väl sådär. Vi har letat tomt i 2 år nu och vi letar fortfarande… Köpa färdigt hus är inget alternativ i dagsläget, däremot har vi börjat titta neråt kusten också, alltså inte bara i Kungsbacka utan även i Varberg. Alla mäklare säger att man förr eller senare hittar rätt så det är bara att bita ihop och se tiden an. Men det börjar bli sjukt frustrerande!
Det stämmer att man behöver 15% och nu är det ju nya amorteringskrav också. Dock pratas det om ifall de ska gälla nybyggen eller inte så det kan bli spännande att se. Vi tänker att vi ska försöka göra en del jobb själva och hoppas på att landa någonstans runt 3-4 miljoner exkl. tomt och markarbete. Jag vill inte gå in exakt vad vår handpenning är på men i dagsläget har vi handpenning som täcker ett hus på 4 miljoner så då kan du själv räkna ut vad som minst finns på vårt konto 🙂

 

Kommentar från Stina: Vill gärna fråga en sak, hur visste du att det var dags att säga hej då till Exxa? Jag är så rädd att fatta fel beslut ang min voffsing… Med vänlig hälsning Stina

Svar: Du kommer veta Stina. Din hund kommer tala om det för dig. Titta, lyssna – du kommer inte att missa det. Jag vet inte i vilka omständigheter ni befinner er (sjukdom/ålder?) men våra pälsklingar vet när det är dags och har man bara ett öppet hjärta så kommer du att uppfatta vad din hund vill. Det är så sjukt jobbigt att säga hej då att jag inte ens kan förklara det i ord men en liten ”tröst” i sorgen är när man ändå har känslan att ens hund ville att man skulle släppa taget. Kram! ❤

 


(Systrarna bus).

 

Annonser

Vår jul och nyår 2017.

God fortsättning på det nya året kära läsare! Nu är många av er tillbaka i vardagen igen och så även jag då jag efter tre veckors ledighet började mitt nya jobb i måndags. I skrivande stund sitter jag och tittar på alla foton från jul och nyår och bara fånler för mig själv för åh, så bra vi har haft det!

 

20 december var min sista dag på socialtjänsten i Östra Göteborg innan min julledighet och jag lämnade byggnaden med blandade känslor. Östra Göteborg är vår stads mest utsatta stadsdel med grovt missbruk, samsjuklighet, fattigdom, skjutningar ect men där bor också så oerhört många fina människor som jag kommit i kontakt med under mina 4.5 år där. Att säga hejdå till klienter och samarbetspartners var svårt, det blev tårar och presenter och så mycket fina ord att jag nästan ångrade min uppsägning men i slutändan så vet jag att det var rätt beslut, både för mig som person, för min hälsa och för min familj. När jag lämnat mina nycklar och gick ut genom dörrarna så kände jag en oerhörd tyngd lyftas från mina axlar, en tyngd som jag inte ens visste att jag bar på.
Jag ringde Alex (som hade slutat 2.5 vecka tidigare) och babblade medan jag åkte raka vägen hem till Johan (som gick på julledighet dagen innan) och till hundarna och så gick vi en låååång promenad tillsammans. Jag minns inte när mina steg var så lätta sist… När vi kom hem var tjejerna helt slut och gick och la sig i sängen så då gjorde vi tvåbenta oss iordning och åkte till ett julpyntat Kungsbacka för middag och bio. Perfekt dag!

 


(Årets julkort). 

 

Dagarna efter det spenderade vi med att städa, pynta, slå in julklappar, handla och baka inför julen som plötsligt snabbt närmade sig. Dagen innan julafton åkte vi till min hemstad Örby och firade jul med mamma och sedan även med pappa och min styvmamma. Vi hade en sådan himla mysig dag tillsammans, pratade och åt och myste framför brasan. Hundarna älskar att vara i pappas hus, dels för att han har öppen planlösning så de kan springa runt, runt och dels för att det finns en braskamin i vardagsrummet. Framförallt Lova har någon slags onaturlig kärlek för den där kaminen, hon älskar att lägga sig framför den och somna till sprakandet från veden. Det känns väldigt okaraktäristiskt för en polarhund men oh well. 🙂

 


( Exxa – fortfarande så närvarande här hemma! ❤ )

 


(Årets julgran!)

 

Vi var inte hemma förrän sent på natten och vaknade först vid 9-tiden på julaftons morgon. Lova visste att något alldeles särskilt var på gång för hon sprang direkt till julgranen och var redo att öppna sin julstrumpa där och då. Jag tror inte att Pol var lika insatt i vad det var för dag men hon hängde som alltid på Lova, hoppandes och skuttandes som en liten gasell. Vi bara skrattade åt våra tossetjejer. Johan tog med dem ut på promenad och passade på att ringa några god jul-samtal och jag gjorde detsamma under tiden som jag fixade julfrukost och tände massa ljus. När de kom tillbaka in öppnade vi våra paket i julstrumporna (tradition) och hundarna blev helt galet glada av sina enorma leksaksapor som både prasslar och piper. Där hade de att göra en bra stund medan vi tvåbenta åt frukost och började titta på den första julfilmen av många, invirade i fluffiga täcken i varandras armar i soffan.

 

Många tycker att vårt julfirande är konstigt. Jag får ofta kommentarer om det, folk frågar varför vi inte firar med våra familjer på julafton. Svaret är ganska enkelt; för oss är julen helig. Vi vill inte hålla på att stressa, sitta fast i jultrafiken, stå och laga mat med svettigt hår och panik i blickarna, känna pressen att allt ska vara så himla perfekt och på ett visst sätt. Vi vill ha det på vårt sätt; vi vill stressa ner, ligga i soffan i julpyjamas, se filmer, äta när vi vill äta och inte när Kalle Anka säger att man ska äta osv. Vi har dessutom ett logistikproblem då mina föräldrar bor ca 45 min bort söderut, halva Johans familj bor ca 5 timmar norröver och den andra halvan ca 5 timmar österut. Hur får man ihop det utan att fara och flyga hela julen? Den dagen vi har hus tänker vi oss att vi bjuder in vänner och familj att fira med oss på ett lugnt och opretentiöst sätt och de som kommer, de kommer helt enkelt. För oss handlar julen inte om stress och press och jag tycker faktiskt synd om vänner och bekanta som upplever det så. Det känns som att man missat poängen lite när julen plötsligt handlar om antalet julklappar eller om vem som har finast griljerad skinka på julbordet och jag tror faktiskt att folks kommentarer avseende vårt sätt att fira mestadels handlar om att de själva kanske önskar att de kunde fira så som vi gör… För det är sinnessjukt skönt! 🙂

 

Anyway, x antal filmer och timmar senare fixade vi ett litet julbord. Varken Johan eller jag är så förtjusta i julmat egentligen, hos oss hittar man inte sill, janssons frestelse eller rödbetssallad utan vi kör istället på revbensspjäll, färdiggriljerad skinka, prinskorv, kokta ägghalvor, köttbullar, potatisgratäng, olika julkorvar samt småplock som ost och kex och nybakat bröd med gott pålägg. Behöver jag säga att hundarna är helt saliga under juldagarna? De får självklart smaka på proteinet (i måttliga mängder) och det brukar sluta med att de ligger nöjda på golvet och rapar av tillfredsställelse. I vanliga fall är vi ganska restriktiva med vad Lova och Pol får smaka på men under högtider hör jag alltid mammas röst i mitt huvud: ”Djuren ska också få känna att det är jul”.

 

Efter maten hade vi julklappsutdelning och hundarna var i sjunde himlen för de fick en hel del leksaker och goda ben. Vi brukar tänka att vi inte ska köpa alltför mycket till dem för vi vill att de ska tycka att de klapparna som de får är roliga så det får inte bli för mycket av det goda men det vi hade köpt gick definitivt hem! Vi fick också en del pressutskick från olika hundföretag precis innan jul så hundarna hade en hel del att smaska på och leka med. Tack för det! 🙂
Johan och jag hade som vanligt sagt att vi inte skulle köpa så mycket till varandra (ingen av oss är egentligen så noga med julklappar och det är roligare att lägga in lite extra pengar på huskontot eller resekontot) men i vanlig ordning blev det ändå en del fint. Jag fick bl a ”Downton Abbey-boxen” med alla säsongerna, böcker som jag önskat mig samt presentkort på kläder/skor så jag var jättenöjd med mina paket!

 


(Instagrambild på tjejerna i rastis under en eftermiddag med snö och rosa solnedgång). 

 

Juldagarna och mellandagarna gick i samma anda som julafton med långa promenader, god mat och soffläge. Vi passade också på att besöka Lisebergs julmarknad för andra gången den här säsongen, mys på hög nivå. Sedan fick jag och tjejerna roa oss själva några dagar för Johan var tvungen att gå in och jobba några pass innan det var dags att vara nyårsledig.
Vi firade nyår hemma hos Marcus, en av Johans bästa vänner som vi har firat de flesta högtider med sedan vi blev tillsammans. Där fick vi även göra en ny bekantskap i Sofie, en supergullig tjej som vi direkt gillade. Vi lagade 3-rätters och hade en jättetrevlig kväll med massa skratt. Jag har faktiskt inte en enda bild från nyårsafton på maten eller hundarna vilket känns helt fantastiskt för man vet att man haft det bra om man inte ens rört sin telefon.
Vid 12-slaget tittade vi på fyrverkerierna från balkongen och tack och lov var både Lova, Pol och Marcus hund Coster helt obrydda. Över lag sköt folk väldigt lite fyrverkerier i Mölndal (där Marcus bor) och det var väldigt skönt att se. Nyår 2018/19 ska reglerna för privatpersoner tydligen bli hårdare och förhoppningsvis bjuder fler kommuner och stadsdelar på lasershow istället.

 


(Liseberg!)

 

På nyårsafton firade Johan och jag även 5 år tillsammans, helt galet egentligen hur fort tiden har gått. Trots att livet varit ganska galet de senaste åren med tre renoveringar, Exxas  bortgång och sjukdomar så skulle jag inte byta bort livet med Johan för allt i världen. Han är verkligen den bästa sambon och hundpappan som finns! ❤ Vi har en hel del planerat inför 2018, både privat och publikt, och jag ser fram emot att få ta med er alla på resan.

 


( Johan och jag ❤ )

 

Tack för all kärlek och allt stöd under det gångna året! 2018 – here we come!

 

Fästingmedel – hur gör ni?

Ja hörrni, nu är sommaren här och med den även de äckliga fästingarna… Jag hatar dem! Finns det något vidrigare?! Känns inte så. Nu är vi ändå ganska förskonade i Kållered, efter en lång skogspromenad kanske tjejerna har varsin som kryper i pälsarna och jag har förstått på andra hundägare i andra delar av Sverige att det är väldigt lite i jämförelse men ändå – äckelpäckel!

 

Så med upptäckten att de små kräken överlevt ännu en vinter så kommer automatiskt även tankarna om fästingmedel. Det är en ren djungel det där och det är svårt att hitta rätt tycker jag för det finns ju för och nackdelar med allt. Det enda som inte är ett alternativ är att inte använda något fästingmedel alls för vill det sig illa så går det ruskigt, otänkbart illa och den risken vill jag inte ta. Så vad ska man använda?
Dessa metoder har jag använt under mina 10 år som hundägare:

 

*Frontlinedroppar. Dessa fick Exxa under sina första två levnadsår men det kändes aldrig bra i magen (gav henne det på rekommendation av veterinär) och till slut lyssnade jag på den känslan och slutade. Efteråt har jag fått veta att mycket forskning tyder på att det är cancerframkallande… Behöver jag säga att detta medel aldrig kommer komma i närheten av Lova eller Pol?
Fördelar: Fungerade väldigt bra rent praktiskt, de få färstingarna som Exxa fick tvärdog. Går snabbt att droppa på.
Nackdelar: Produkten är ett nervgift, vilket känns läskigt. Och så det med cancerrisken då…

*Vitlöksvatten. Detta är ett hemmakok med lite smått och gott (vitlök bland annat) som man kokar, låter svalna, häller på sprayflaska och sedan sprayar hundarnas päls före varje promenad. Efter promenaden borstar man igenom pälsarna noga.
Fördelar: Giftfritt och naturligt. Fungerar ganska bra, hundarna fick ca 3-4 fästingbett var under maj-september förra året.
Nackdelar: Inte ett fullgott skydd, obehagligt att veta att det räcker med ett fästingbett om färstingen bär på sjukdom. Kräver en del inköp och förberedelse. Luktar en del.

*Bravecto. Den omtalade tuggtabletten som ges 1 gång och som sedan skyddar hunden i 3 månader. Lova har fått en sådan tablett vid ett tillfälle sommaren 2015 efter rekommendation av två olika veterinärer.
Fördelar: Fullgott skydd. Enkelt att ge som ”godis” då Lova gillade smaken. Även om produkten inte är fästingavstötande upplevde jag att den hade en sådan effekt då vi inte hittade en enda krypande färsting på Lova under hela våren/sommaren.
Nackdelar: Innehåller gift. Kan ge en del biverkningar, Lova blev dålig i magen under en dag. Är väldigt omtalad, bland annat finns det en Facebookgrupp som heter ”does Bravecto kill dogs?” och som skapar en obehaglig känsla. Många ifrågasätter om tabletten är tillräckligt testad över tid.

 

Av dessa metoder så jag har överlägset mest använt vitlöksvatten/igenomborstning av päls. På något sätt har den känts bäst, kanske på grund av att jag vet att det inte blir några som helst biverkningar, varken stora eller små. Men det går ju inte att komma ifrån att det inte är ett fullgott skydd och jag vet att OM mina hundar skulle få borrelia, tbe eller anaplasma så skulle jag ångra mig. Samtidigt vill jag inte ge ett preparat som ger cancer eller som orsakar något som faktiskt tar livet av mina hundar. Så vad gör man?

 

Vad använder ni läsare för preparat och hur går era tankar kring biverkningar vrs. riskera sjukdomar?

 


(Älsklingarna leker med kompis i rastgården, Lova till vänster och Pol till höger. Bild från vår Instagram).

 

Äventyr i Majorna.

I lördags fick hundarna åka på varsitt äventyr här i Göteborg. Jag var hembjuden till min vän Alexandra (som jag även jobbar med och delar kontor med på jobbet) och hennes son Sigge och bestämde mig för att ta med Pol. Det självklara valet hade kanske varit att ta med Lova iom att hon älskar barn mer än allt annat men dels så löpte hon och dels så kände jag att det vore bra för Pol att komma ut och göra något utan storasyster så därför föll valet på henne. Johan (och Lova) körde oss till Majorna och åkte sedan vidare på ett eget äventyr medan Pol glatt traskade in i byggnaden, hon tittade inte ens efter husse och systeryster… 😉

Vi hade en supermysig dag med Alex och Sigge; vi åt lunch, tog en lång promenad i solen och bara pratade och umgicks, det var en sådan där dag när man bara tankar energi och glädje! Pol och Sigge busade järnet, de är nästan jämngamla (ca 1.5 år) och kom väldigt bra överens. Pol var väldigt försiktig med Sigge, hon lät honom klappa och gosa, de hade dragkamp om leksaker och dessutom fick han ett par rejäla kyssar a la Pol som fick honom att skratta sådär gott som bara barn kan… Jag var väldigt stolt över henne!

 

(Bild från vår Instagram på bäbis-Pol och bäbis-Sigge. Sigge är seriöst en av de sötaste ungarna jag någonsin sett och Johan och jag skämtade på vägen hem om att OM vi nu vill/orkar skaffa tvåbenta barn så ska de se ut och vara precis som Siggeleinen!)

 

Under tiden befann sig Johan och Lova i Slottsskogen och umgicks med varandra och fick lite värdefull far-dotter-tid. De promenerade massor, klättrade upp till utkiksplatsen, tittade på alla djuren som var ute och satt på en bänk och njöt av solen. Johan berättade att Lova direkt hoppade upp jämte honom när han satte sig och att han la armen om henne och att de satt där och tittade på djuren och folket – och fick många underliga blickar. Enligt Johan tog det honom en lång stund att lista ut att folk tittade så eftersom Lova satt där precis som en liten människa. För oss är det så normalt att hon gör så, så vi reagerar inte riktigt som andra tydligen gör…
Under eftermiddagen sammanstrålade vi och sedan spenderade vi kvällen framför en bra film. Hundarna var sååå trötta efter sina respektive äventyr, de bara sov och sov och det beteendet höll i sig under hela söndagen också – vilket passade oss perfekt eftersom vi hade en dejt inplanerad (bio och middag). Ibland blir allt sådär lyckat. ❤

 

(Älsklingarna!)

 

 

När man ser andra behandla sina hundar illa.

Det kommer väl inte som en överraskning för alla som läser min blogg att jag den ultimata djurälskaren som älskar mina hundar på ett nästan obehagligt sätt. Jag har mer än en gång blivit beskylld för att bry mig mer om dem än om min partner (inte av Johan dock utan av tidigare pojkvänner/killar jag träffat) och mitt svar har alltid varit ”Ja, det är korrekt, frågor på det?”. För mig är det något helt naturligt och jag skulle aldrig få för mig att såra, kränka eller skada mina fyrbenta bebisar. Och just av den anledningen mår jag så otroligt dåligt när jag ser andra behandla sina hundar illa…

 

Häromdagen hängde jag och tjejerna i vår rastgård. Vi hade varit där ett tag och befann oss i bortre delen (från vägen sett) när Lova och Pol plötsligt rusade till sidan där ingången är. Det betyder alltid bara en sak; andra hundar på ingång. Jag började röra mig mot dem och mycket riktigt, snart ser jag tre människor och fyra hundar komma gående. Först kommer en kille med en hund i vardera hand och efter honom en tjej och ytterligare en kille, samtliga med hundar av ”kamptyp”. En utav de främre hundarna visar tydligt att den blir upphetsad när den får syn på Lova och Pol varpå killen helt sonika bara lyfter hunden i kopplet rakt upp i luften medan han fortsätter att gå. Jag ser att han har strypkoppel på hunden och det tar bara någon sekund innan hunden viltsint börjar sprattla med benen i luften samtidigt som dess andetag blir så väsande att den nästan tjuter men killen bryr sig inte utan bara fortsätter att gå medan hunden hänger där och stryper sig själv i kopplet. Vid det laget har jag hunnit ända fram till stängslet, hela min kropp är spänd, jag känner att jag börjar darra och jag är nära på att skrika rakt ut; då tappar killen den andra hundens koppel, den smiter och springer fram till stängslet och han tvingas sätta ner den första hunden på marken och jag hör hur den kämpar för att andas.

 

Hunden som sprungit fram till stängslet är en brun liten tik och hon visar tydligt hur undergiven hon är, hon nästan släpar rumpan i backen samtidigt som hon frenetiskt försöker slicka på Lova och Pol genom stängslet och det slår mig att hon är otroligt söt och oerhört språksäker. Killen stormar fram, tornar upp över henne, tar ett tag om hennes nacke och sliter/släpar henne bort från stängslet medan hon skriker, kurar ihop sig och så himla tydligt säger ”jag ger mig”. Killen bemöter inte detta alls utan fortsätter att släpa bort henne medan hon skriker när hans andra hund plötsligt attackerar henne och de båda hundarna börjar bråka medan killen sliter i deras koppel, skriker på dem och sparkar på den lilla tiken. Han vrålar även bakåt och tjejen som gick bakom honom kommer springande och tar över den ”hängande” hundens koppel och de drar isär hundarna som lugnar sig samtidigt som de skriker på varandra medan de går uppför backen. Allt detta händer under loppet av 10-20 sekunder och jag bara står där, helt chockad och väldigt väldigt ledsen.

 
Den sista killen passerar mig med sin hund och kastar några blickar på mig, jag möter hans blick och känner hur hela mina kropp bara kokar och vibrerar, han uppfattar detta då han fortsätter att kasta snabba blickar på mig medan han går mot sina kamrater. Väl uppe i backen ser jag att han säger något till sina vänner för alla tre vänder sig ner mot mig och tittar och jag möter deras blickar utan att vika en tum; jag har antagligen min ”dödsblick” som Johan kallar den – blicken jag bara får när jag är så arg att jag håller på att explodera fullständigt – och min enda tanke är att jag med hela mig vill visa dem hur oacceptabelt deras beteende är.
Alla tre vänder sig om och börjar gå ifrån oss och jag sätter mig på en av bänkarna i rastis, mina ben skakar och jag känner i ärlighetens namn för att gråta. Lova, som alltid vet hur matte mår, kommer springande och sätter sig framför mig, jag lutar mig fram och begraver ansiktet i hennes päls fram tills Pol kommer och svartsjukt tränger sig emellan och ger mig några rejäla kyssar över hela ansiktet. Vi gosar en stund innan vi går hem och all glädje som jag tidigare kände över myset i rastgården är som bortblåst.

 
Under hela promenaden hem funderar jag på vad som precis hände och hur jag borde ha hanterat det. Borde jag ha sagt något? Skrikit? Fotat eller filmat dem? En del av mig tänker att jag kanske inte har någon rätt att lägga mig i men en annan del av mig protesterar och tänker att det är väl precis det som är civilkurage. Men hade det hjälpt? Hade jag då utsatt mina egna hundar för fara iochmed att de kanske hade hämnats genom att bara öppna grinden och släppa in hundarna till mina varpå det kanske hade blivit bråk? Jag vet banne mig inte.

 

Hur hade ni läsare tänkt och gjort? Vad är rätt?

 

(Älsklingarna under en bättre dag i rastgården. Bild från vår Instagram).

 

Bästkusten och övning ger färdighet.

**Bloggsamarbete tillsammans med Kelpiestuds foto**

 

Vi har haft en riktigt härlig vecka! Förra fredagen var jag ledig från jobbet och vaknade till sol, blå himmel och fågelkvitter; tre saker som vi göteborgare inte varit bortskämda med de senaste månaderna och det ville jag självklart utnyttja. Sagt och gjort så hoppade jag i gympaskorna, kopplade hundarna och så begav vi oss ut i skogen. Vi gick längs en väg där det rinner två bäckar, en på vardera sidan av vägen, och de porlade sådär härligt samtidigt som fåglarna kvittrade… Det var så fridfullt! Hundarna gick framför mig i sina flexikoppel, deras svansar viftade konstant, de nosade för fullt, hoppade ner i de små bäckarna och så upp igen och jag kände mig så oerhört glad – som alltid i deras sällskap! ❤ Vi kom hem varma och trötta och hundarna traskade direkt in i sovrummet och somnade rumpa mot rumpa i sängen. Det är ett bra betyg på hur de upplevde dagen.

 

I lördags var även Johan ledig och det fantastiska vädret höll i sig så vi åkte ut till Säröhus hotell och spa och hade en härlig dag tillsammans med hundarna. Särö är över lag väldigt hundvänligt och det innebär förstås att många hundmänniskor söker sig just dit och det är därför ett bra tillfälle att träna hundarna gällande hundmöten. Lova älskar andra hundar och även om hon är väldigt lydig så vill hon gärna hälsa – särskilt nu när hon börjat löpa, haha – så vi tog tillfället i akt att träna på att inte kasta sig över den smala promenadvägen mot mötande hundar. Lova var inte helt nöjd där ett tag för vi mötte många snygga hundpojkar men efter några utbrytningsförsök fogade hon sig och gick surmulet vid min vänstra sida samtidigt som hon kastade långa blickar efter hanhundarna som passerade oss… Livet är inte lätt ibland! 😉 Även Pol fick träna och skötte sig faktiskt fint, hon var mer intresserad av omgivningen med alla nya spännande dofter och verkade tycka att ”äh hundar, det träffar jag ju varje dag hemma”. Vi promenerade i hundarnas takt och de fick stanna och nosa eller klättra på klipporna eller vad de nu kände för att göra. Det är viktigt tycker jag, alltså att komma ihåg att ens hundar behöver promenader som är deras, där husse/matte inte jäktar dem eller bestämmer vart de ska gå utan där hundarna faktiskt själva får avgöra åt vilket håll de vill gå eller när de har nosat färdigt. Efter några timmar så avslutade vi dagen på en brygga där solen höll på att gå ner och sedan brummade vi hemåt, nöjda och glada.

 


(Mobilbild på vackra Särö, vem behöver filter när sådana ställen finns?!)

 

Under söndagen var vädret något sämre, solen var borta och himlen var sådär jämngrå men det regnade iaf inte och därför passade vi på att hänga i rastgården, jag med kameran i handen. Jag går ju en fotokurs för den duktiga fotografen Åsa Jakobsson och efter varje lektion har vi fått uppgifter att göra så det gäller att öva. Jag kan uppleva stunder då jag har en vision i huvudet som inte alls blir som jag tänkt mig när jag tittar på bilderna i kameran och det är ju just för att jag inte har full kontroll över min (ack så dyra) grunka som jag håller i men det håller jag på att ändra på nu. Det känns toppen att få en större förståelse för vad jag faktiskt håller på med och jag märker att jag har börjat uppfatta mina foton annorlunda under de senaste månaderna så även om jag blir frustrerad på mig själv ibland så är det bara att fortsätta öva och förhoppningsvis bli bättre och bättre. 😉 Jag kommer att skriva ett mer utförligt inlägg om kursens innehåll, om uppgifterna och om vad jag har lärt mig för er som är nyfikna så ni får hålla utkik! Ni kan läsa mer om kursen här så länge.

 

Veckan har fortsatt att bjuda på härliga dagar och jag och hundarna har promenerat mycket i naturen tillsammans under eftermiddagarna. Det verkar som att våren är på väg till Göteborg och det känns toppen, jag längtar efter att slippa se våra blöta och leriga dragvägar… (Ormar och fästingar får gärna hålla sig borta också!) Idag har vi njutit av en ledig dag tillsammans med husse och åkte för ovanlighetens skull till rastgården i Åby, där har vi knappt varit sedan vi fick vår fina gård här i vårt bostadsområde så det var kul att uppleva något annorlunda. Även hundarna verkade superglada och sprang runt och nosade och kollade läget en bra stund innan de började jaga varandra och brottas. Som vanligt är de helt slut efter rastgårdsbesöket och ligger i skrivande stund och snarkar i soffan, jag tar det som ett tecken på att det är dags för fredagsmys… 🙂

 

(En glad Polipumpa i rastgården, bild från vår Instagram).

 

 

Mina hundar är den bästa medicinen jag kan få!

Jag får en hel del mail från er läsare och även om det är lika roligt varje gång så finns det mail som träffar rätt i hjärtat och just ett sådant ska jag dela med mig av idag. Detta mail var ganska långt och personen i fråga ville gärna vara anonym men jag har fått tillåtelse att publicera en del av innehållet här i bloggen.

 

”…När jag fick komma in till läkaren så fick jag berätta om mina symptom och blev sjukskriven på fläcken med diagnoserna utmattningssyndrom och depression. Jag fick recept på sömnpiller och antidepressiva piller, de sista blev en väldigt stark sort pga att jag ätit sådant tidigare i perioder och därför är jag ganska resistent mot dem. (Jag har lidit av ångest ända sedan tonåren). Läkaren berättade om biverkningarna och jag blev otroligt chockad över hur kraftiga och vanliga biverkningarna var och jag berättade att jag blev lite rädd eftersom jag har en hund som jag måste orka ta hand om. Psykoser och liknande vet jag inte om jag törs riskera liksom. Läkaren sa att de i sådana här fall brukar rekommendera att man omplacerar hundar för att man ska lägga den energin man har på sig själv i första hand för att bli friskare fortare…”

 

Jag blev så otroligt provocerad när jag läste det här mailet! Om min läkare hade sagt så till mig, särskilt när jag var i den akuta fasen som den här personen faktiskt var när det sades, så hade jag nog bett henne att fara och flyga och krävt en ny läkare! Snacka om att sparka på någon som redan ligger ner…

Jag har aldrig haft en klinisk depression eller dylikt men däremot fick jag diagnosen utmattningssyndrom för 1½ år sedan så jag kan absolut sätta mig in i den här läsarens situation till en stor del. Det är inget jag skäms det minsta över att dela med mig av, jag jobbade helt enkelt alldeles för hårt i alldeles för många timmar om dagen under alldeles för lång tid och till slut orkade inte kroppen mer och jag ”gick in i väggen” som de flesta kallar det till vardags. Jag fick problem med huvudvärk och yrsel, hjärtklappning, fick svårt att äta, sömnsvårigheter i form av upphackad sömn och var så sjukligt trött hela tiden fastän jag spenderade halva dagarna åt att sova. Självklart påverkade detta hela mitt liv utöver en enda sak; mina hundar.

 

Jag vet inte riktigt vad icke-hundägare tror och tänker om oss hundnördar men jag får känslan av att de tror att vi tycker att våra hundar är en belastning när vi inte mår bra…? Den tanken får mig nästan att skratta (men bara nästan för det är så himla tragiskt) för enligt mig är det precis tvärtom; mina hundar tar inte min energi, de ger mig energi!

Jag mår aldrig så bra som när jag är med Lova och Pol. Tillvaron med dem är i princip kravlös, de kräver inget av mig som jag inte kan ge. Jag är mig själv med dem, behöver aldrig sätta upp en fasad eller hålla inne några känslor. Det är villkorslös kärlek, det är glädje, det är skratt. Med hundarna är jag i nuet och oroar mig inte för något; gårdagen är glömd och morgondagens finns inte än. Vardagen blir så primitiv på det allra bästa tänkbara sättet och det är en känsla som jag verkligen unnar alla att få känna för den är så otroligt skön! Och så finns det folk där ute – läkare dessutom – som ska vara experter på folks hälsa som tycker att man ska lämna bort sina hundar när man inte mår bra?! För att inte tala om Försäkringskassan som i många fall anser att om man är frisk nog att ta hand om sina djur så är man frisk nog att arbeta heltid också. Jösses…

 

(Finns det något som är så avslappnande som att sitta på en bänk i rastgården och se de här älsklingarna leka? Tror inte det).

 

Jag kan bara tala för mig själv men utöver sjukskrivning så fick jag ingen hjälp från vården när jag drabbades. Jag fick höra att sjukdomstillståndet var för ”komplext” för att jag skulle kunna få råd angående hur man blir frisk. Det enda jag blev erbjuden var tabletter och det tackade jag nej till. Jag fick själv söka information och provade en mängd olika behandlingar, allt från traditionell sjukgymnastik till alternativa metoder som akupunktur och kraniosakral massageterapi och betalade hutlösa pengar i min strävan efter att bli frisk. Vet ni vad som hjälpte mig mest att komma tillbaka? All tid med hundarna.

Jag hade många dagar då jag var så trött att gå en långpromenad med hundarna kändes helt ouppnåeligt men ut kom vi och den själsliga tröttheten minskade direkt. Det fanns många tillfällen då vi dragtränade eller lydnadstränade och jag låg i sängen och skakade efteråt men kände en sådan glädje i hjärtat att det var värt det tusen gånger om. Det var inte alltid enkelt och det tog tid; jag minns t ex dagar då det tog mig flera timmar att klippa klorna på åtta tassar för att hjärnan inte var med men jag gav mig inte, klorna blev klippta på ett korrekt sätt och jag kände mig alldeles euforiskt glad efteråt. (För alla som haft turen att inte blivit drabbade av utmattning så låter detta kanske galet men ni andra förstår garanterat).
Jag skapade ett eget behandlingsprogram som nästan uteslutande bestod av aktiviteter med hundarna; allt från att bara vara tillsammans i en hög i soffan till att susa fram i skogen ihop och precis som med alla andra program så tog det tid att ”hitta rätt” och vissa dagar var mer lyckade än andra – men det fungerade för mig. Sakta men säkert återhämtade jag mig, blev påmind om hur viktigt det är att kunna vara här och nu, lärde mig att prioritera rätt och hittade tillbaka till mig själv igen.

 

Det sägs att det tar åratal att bli sjuk och åratal att bli frisk och jag har fortfarande steg kvar att ta. Men i ärlighetens namn så vågar jag knappt tänka på var jag hade varit idag om det inte vore för mina hundar. De är de bästa läkarna, de bästa terapeuterna och de bästa medicinerna som jag kan få! Alla drabbades resor ser så otroligt olika ut men detta var min väg och den var och är rätt för just mig.

Om det är något jag lärt mig under den här högst ofrivilliga resan så är det hur viktigt det är att tänka och prioritera rätt och under en period så glömde jag det. Jag lät mitt sinne bli uppslukat av att göra ett bra jobb och finnas där för andra och glömde att man måste ta hand om sig själv först. Och när jag gick in i den där beryktade väggen så fick jag även uppleva hur lite hjälp det faktiskt finns att tillgå där ute. Men det är okej. För nu vet jag.
Jag har på ett handfast (eller kanske tassfast) sätt blivit påmind om att det enda jag faktiskt behöver för att må bra är att vara i nuet med två par varma bruna ögon som ser rakt igenom mig, två blöta nosar som trösterikt borrar in sig i min halsgrop och två fluffiga svansar som snurrar som propellrar när de ser mig. Allt annat löser sig.

 

(Glada vovvar i rastis).