Det finns inget jag i vi.

Livet den senaste tiden har varit helt galet. Jag har varit igång dygnet runt i stort sett och det märks i både kropp och själ. Det är vanliga jobbet på socialtjänsten, Pol har fyllt 3 år, vi ”änglafirade” Exxa på hennes födelsedag 4/6 och lillasyster Hanna har tagit studenten. Det är födelsedagskalas, vänner som behöver ens tid och uppmärksamhet, tomtvisningar, bankmöten och telefonsamtal med mera och jag sitter dessutom med ett (än så länge) hemligt projekt som typ rör bloggen och som – om jag får till det och allt går igenom – kommer bli något av det största som jag gjort, både i livet och med bloggen/mitt varumärke. Någonstans där emellan ska man tydligen handla, laga mat, städa, sova lite och kanske ge sambon en puss också. Ja jösses…

 

Som tur är finns hundarna. Älsklingsbollarna som tvingar mig att leva i nuet. Häromkvällen hade jag en puls som hette duga och jag hade tusen saker att fixa och for runt hemma som en vettvilling när Lova sa stopp. Hon svansade runt mig som en liten haj, skällde och boffade och vägrade låta sig avspisas. Hejarklacken Pol hjälpte också till även om hon kanske inte hängde med på vad syftet var. Det slutade med att Lova i princip vallade in mig i sovrummet och upp i sängen och efter några minuter insåg jag att det var en oerhört vacker solnedgång på G. Jag öppnade vårt stora fönster på vid gavel och så satte vi oss där och bara tittade, alla tre på rad, tripp trapp trull – jag med en arm om varje hundrygg. Spotify åkte på och så spelade jag ”Take my breath away” med Eva Cassidy på repeat. Och bara var.
Jag vet inte ens hur länge vi satt där, säkert en timme för solnedgången kom och gick och ersattes med en mörk natthimmel och det var den ljuvligaste känslan på länge. Hundarna och jag snuffsade lite på varandra emellanåt, lite pussar och nosduttar delades ut och sakta gick pulsen ner till det normala och jag kunde andas igen, alltså faktiskt andas.

 

Jag har sagt det förr och jag säger det igen – vad vore jag utan mina tjejer?! Förmodligen smått galen och inspärrad någonstans när jag tänker efter… 😉 Nej, nu är det omtag om livet som gäller. Jag är duktig på det i perioder men plötsligt är jag på glid igen utan att jag själv märkt det. Min största svaghet och även min största styrka är min ambitionsnivå; jag är som en pansarvagn som tuffar på mot målet oavsett vilka hinder som ligger framför mig men även en maskin kan bara fungera så länge som det finns bränsle och när det är slut så är det slut och där är jag nu. Jag måste bli bättre på att tanka.

Så ja, omtag som sagt. I morgon har jag unnat mig en extra ledig dag där jag ska bli lite bortskämd med skönhetsbehandlingar samt åka på utflykt med Johan och huskyprinsessorna och bara tanka kärlek från dem. Under kvällen ska vi åka och lämna in hundarna på vårt favoritpensionat och sedan flyger vi till Irland för några dagars semester på tu man hand. Väl hemma igen kommer många ”måsten” ha klarats av vilket innebär att det plötsligt finns utrymme till både vila och nya utmaningar. Nu kör vi!

 


(Instagrambild på älsklingstjejerna).

 

Annonser

När liten blir stor.

Vill ni veta något helt galet kära läsare? Pol fyller snart 3 år. Alltså… va?! :-O

 

Jag står alltid där som ett levande frågetecken när hundarna fyller år med en enda tanke i min skalle: hur är det möjligt?! När blev den där lilla skitvalpen vuxen?

 

Det känns som förra veckan när vi styrde kosan mot Småland och hämtade upp vår lilla valp hos Annika och syster Prala. Ingen av er visste något, knappt några vänner eller familjemedlemmar heller. Pol är min bäst dolda hemlighet ever, nu såhär i efterhand så fattar jag inte att jag lyckades hålla tyst. Men på något sätt så var Pol min och Johans lilla hemlighet och det kändes rätt att få ha första dagen med henne ”ifred” utan att behöva dela med sig. Att detta inlägg och även detta sedan slog besöksrekord… ja, det är ju en annan femma. 🙂

 

Hur svårt det än är att förstå hur fort åren har gått så kan jag inte förneka tidens gång när jag tittar på Pol. Något har hänt med henne under år 2018, hon har gått från en ranglig tonåring till att bli en riktig hund. Det låter kanske dumt men ni som vet hur husky-unghundar ser ut förstår vad jag menar… 😉
Hon har på något sätt fyllt ut sin kropp, blivit lite grövre, biffat till sig, fått muskler, växt ikapp sina öron och blivit en riktigt snygg liten dam. Jag trodde att hon skulle få Exxas tunna kropp men nej, Pol är en perfekt blandning av Exxa och Lova; välväxt men elegant. Det är roligt att se. Men det som betyder mest är hennes personlighet, hon är så mjuk och snäll samtidigt som hon är smart och mycket hund att hantera. ”Wild and crazy Pol” skrev hennes uppfödare under en bild på Instagram innan vi köpte henne och ja – de orden är lika sanna 3 år senare…

 

(TBT till när Pol fyllde 1 år. De öronen alltså... 😀 )

 

Frågor om fler flockmedlemmar, copycats i bloggvärlden och hundsemester.

Kommentar från Lina: ”Lite nyfiken på hur du känner inför copycats där ute i bloggvärlden? Finns ju flera hundbloggar som rätt så friskt snor idéer från dig och din blogg… Blir du arg, ledsen, sur, vad? Eller tänker du att du ska ge igen vid lämpligt tillfälle? Du måste inte svara men jag är rätt nyfiken på hur du tänker. Mvh Lina”

Svar: Modig fråga 🙂 Jag vet att det förekommer då flera läsare har uppmärksammat mig på det men i ärlighetens namn så lägger jag inte så mycket energi på det där för det finns ju inget man kan göra åt det. Jag kan – precis som ni tydligen gör – ifrågasätta när folk hävdar att de är ”influencers” och så har de bara några tusen följare på Instagram eller när bloggare hävdar att deras bloggar är såååå himla stora och ändå gapar det tomt ang. kommentarer men ja… Det får stå för dem. Jag tänker att jag uppenbarligen gör något bra när folk stjäl idéer av mig och att deras versioner ändå bara är bleka kopior av min skapelse. 😉
Jag har inga planer på att smutskasta någon eller ge igen, tvärtom. Jag håller på att utveckla bloggen ganska mycket just nu (på ett stadie bakom kulisserna men det kommer snart att börja märkas) och då kan de få chansen att sno fler bra idéer… 😉

 

Kommentar från Anna: ”Jag undrar om ni kommer skaffa barn för att dryga ut flocken? Ni har väl varit ihop ganska länge nu så det borde väl vara dags? 😉 ”

Svar: Hej! Johan och jag är inne på vårt sjätte år tillsammans så jo, det är väl ganska länge. Vi har dock inga planer på barn nu då vi vill bygga hus och gifta oss först. Men om några år kanske om inte mina ägg krympt ihop till små russin då.

 

Kommentar från Madeleine: ”Till Anna: Jag tycker det där var en väldigt okänslig fråga! Tänk om de inte kan? Tänk om de inte vill?
Till Jennie: Jag vill istället fråga så här; O M du och din sambo för in ett barn i er flock, hur tänker ni kring barnet och hundarna? Skulle du lita på att Pol och Lova skulle vara snälla mot barnet? Skulle barnet få hjälpa till med hundarna och skulle du vilja att ert barn växte upp till en ny liten draghundsälskare?”

Svar: Hej! Tack men det är ingen fara. Jag/vi är vana vid att få den frågan. Vad Johan och jag vet så kan vi båda få barn (sedan kan man ju aldrig veta när det väl är dags) men vårt ”problem” är väl mer att vi inte vet om vi vill. När vi pratar om det så säger vi alltid ”kanske någon gång i framtiden” för ingen av oss vill nu eller är redo nu. Vi har så mycket annat vi vill göra. Sedan måste jag säga att för mig personligen så står inte livet och faller med barnfrågan. Många gånger får jag känslan av att folk förknippar barn med lycka och barnlöshet – oavsett om den är vald eller inte – med att man är olycklig och att livet saknar mening. Så känner jag inte alls! Jag behöver inte en viss specifik sak som t ex ett barn för att vara lycklig, för att få en identitet eller för att livet ska ha en mening. Jag är någon även utan barn och jag fyller mitt liv med lycka och mening hela tiden. Både Johan och jag är hyfsat barnkära – en stund – och sedan längtar vi till vårt hem där det är tyst, där man kan sova hur länge man vill och där man kan ha möbler utan syltfläckar så ingen av oss har en biologisk klocka som ringer. Kanske börjar den aldrig ringa. Vi får se.

Jag är helt övertygad om att Lova och Pol skulle älska att få en bebis att ta hand om! Den bebisen skulle nog vara oerhört omhuldad och beskyddad av sina storasystrar och även om man inte ska lita på någon hund till 100% oavsett hur gudagod den är så skulle jag säga att jag känner att jag kan lita till 99% på mina tjejer.
Barnet skulle absolut få hjälpa till med hundarna och hjälpa till i allmänhet också. Jag vill inte uppfostra en liten skitunge som blir en bortskämd apatisk vuxen. Jag skulle nog över lag försöka uppfostra mitt barn på ett liknande sätt som jag blivit uppfostrad; med massa kärlek, bus, skratt, musik osv men också med ganska strikta regler gällande socker, leksaker ect. Jag skulle skämma bort mitt barn med tid och uppmärksamhet, inte med saker. Min förhoppning är att mitt barn skulle växa upp till en snäll, ärlig, socialt kompetent vuxen som behandlar alla med respekt och som jobbar hårt för sina drömmar och mål. Och ja, självklart hade det varit superkul med en liten mini-musher men det skulle nog komma av sig självt tror jag, jag tvivlar på att någon som växer upp med mig och Johan skulle bli annat än en stor hundälskare! 🙂

 

Kommentar från Sara: Jag undrar om ni har några roliga semesterplaner? Ni som ofta tar med hundarna måste ju ha en del tips gällande det och vad man ska tänka på? Kram! =)

Svar: Det har vi, både med och utan hundarna. Johan och jag ska till Dublin om en månad (långweekend) för att se Taylor Swift live och uppleva Dublin med omnejd. Det ska bli jättekul! Under sommaren, alltså juni-juli, ska vi jobba men har lite saker inplanerade med hundarna på helgerna, bl a ska vi åka ut till skärgården med dem. I augusti har vi semester från våra jobb och då drar vi till Island i 11-12 dagar (tyvärr utan hundarna, vet inte hur jag ska klara mig utan dem?!) och sedan hoppas vi på att även hinna med några dagars fjällvandring med tjejerna i Funäsdalen. Fullt upp med andra ord.
Det viktigaste att tänka på är att vara förberedd på allt. Tänk om det blir varmt, då ska man ha med kylmatta/halsband ect, om hunden skadar sig behöver man ha med ett första hjälpen-kit, vid fjällvandring kan hunden behöva ha sockar för att skydda tassarna… Ja, du fattar. Så tänk på vilken miljö ni kommer vistas i och vilka ev. faror eller skador som kan uppstå där och packa därefter. Ska du ta med sin hund över gränsen så kolla upp pass, vaccinationer ect, ska ni åka mycket bil kanske du behöver mörklägga bakrutorna och installera en burfläkt osv osv.

 

Kommentar från Anna-Karin och Pelle: ”Jag är nyfiken på hur det går med ert husbygge? Har ni hittat en tomt än? Eller tänker ni att ni ger upp och letar tomt längre bort eller köper färdigt hus? Jag undrar också (om det inte är alltför fult) hur dyrt hus ni tänkt bygga och vad er handpenning är på? Man behöver väl 15% nu för tiden? Hoppas du tycker att frågorna är okej. Jag har inga direkta hundfrågor just nu för du skriver ut allting så noga i bloggen!”

Svar: Hej! Ja du… Det går väl sådär. Vi har letat tomt i 2 år nu och vi letar fortfarande… Köpa färdigt hus är inget alternativ i dagsläget, däremot har vi börjat titta neråt kusten också, alltså inte bara i Kungsbacka utan även i Varberg. Alla mäklare säger att man förr eller senare hittar rätt så det är bara att bita ihop och se tiden an. Men det börjar bli sjukt frustrerande!
Det stämmer att man behöver 15% och nu är det ju nya amorteringskrav också. Dock pratas det om ifall de ska gälla nybyggen eller inte så det kan bli spännande att se. Vi tänker att vi ska försöka göra en del jobb själva och hoppas på att landa någonstans runt 3-4 miljoner exkl. tomt och markarbete. Jag vill inte gå in exakt vad vår handpenning är på men i dagsläget har vi handpenning som täcker ett hus på 4 miljoner så då kan du själv räkna ut vad som minst finns på vårt konto 🙂

 

Kommentar från Stina: Vill gärna fråga en sak, hur visste du att det var dags att säga hej då till Exxa? Jag är så rädd att fatta fel beslut ang min voffsing… Med vänlig hälsning Stina

Svar: Du kommer veta Stina. Din hund kommer tala om det för dig. Titta, lyssna – du kommer inte att missa det. Jag vet inte i vilka omständigheter ni befinner er (sjukdom/ålder?) men våra pälsklingar vet när det är dags och har man bara ett öppet hjärta så kommer du att uppfatta vad din hund vill. Det är så sjukt jobbigt att säga hej då att jag inte ens kan förklara det i ord men en liten ”tröst” i sorgen är när man ändå har känslan att ens hund ville att man skulle släppa taget. Kram! ❤

 


(Systrarna bus).

 

Förändringar, funderingar och frågestund.

Hej kära läsare!

 

Var förra veckan den snabbaste veckan i mannaminne? För mig känns det så. Jag hade en ganska ledsam vecka, främst för att en vän till mig gick bort i cancer, 36 år gammal och efterlämnade man och tre små barn. Jag har både gråtit, lett åt gamla konversationer oss emellan samt omvärderat livet en del. Det har varit svårt att vara som ”vanligt”, både privat och på jobbet. Men som alltid när tråkiga saker händer så tänker jag alltid att jag är så glad och tacksam över alla fina människor och mina fina hundar som finns i mitt liv. Jag orkar allt och klarar allt så länge som ni/de finns! ❤

 

Förra helgen valde jag att spendera all min tid med hundarna och det var så välbehövligt! Vi gick långa promenader i solen, satt i rastgården och filosoferade, chillade på balkongen (okej, hundarna chillade och jag skrev på ett utkast till ett framtida projekt som känns såååå spännande!) och bara var med varandra. Som introvert har jag ett behov av att få stänga världen ute ibland – särskilt med tanke på hur intensiv förrförra veckan och helgen var – och bara vara i nuet och det kunde jag bocka av från listan efter förra helgen. Till nästa gång vill säga… som var denna helgen… 😉

 

Som ni ser på sidan så har det skett lite förändringar; min presentationssida är uppdaterad och våra hundvänliga hotellrecensioner hittar ni under fliken ”Vi tipsar”. De låg tidigare som vanliga inlägg men jag tänkte att det var lättare att hitta dem så här. Tänk att det är 4 år sedan som jag gjorde min första hotellrecension?! Galet. Jag fick en fråga för ett tag sedan varför jag inte lägger upp recensioner avseende de hundvänliga hotell som vi inte har gillat och där är också anledningen; jag vill att den här sidan ska vara positiv och därför tipsar jag bara om guldkornen. Så de vi inte gillat hittar ni inte där, däremot så lämnar jag oftast omdömen på tripadvisor och liknande sidor.

 

Under samma flik fast på en annan sida kommer jag även skriva om vår förra Islandsresa och vår kommande, ni är många som frågat vilket jag kan förstå (Islands turism har gått upp 800% läste jag) men jag känner att det inte riktigt passar in i det format som bloggen har idag och vill därför inte publicera det som ett inlägg. Genom att göra så här kan ni som är intresserade läsa och ni som inte är intresserade slipper scrolla förbi massa text och bilder.

 

Gällande just bloggens format så är det också en het potatis just nu. Facebook blir mer och mer impopulärt och därför har vår blogg ingen sådan enskild sida. Instagram trodde många skulle göra bloggarna onödiga men på grund av t ex den nya algoritmen har Instagram faktiskt tappat i betydelse och nu säger experterna att vi går mot att bloggarna kommer igen starkt och att Instagram istället blir en förlängning och då även jag har trott detta under en period så är vår blogg fortfarande mycket aktuell. Men formatet är en annan sak. Jag tycker mig se att bloggar mer och mer blir ”Lifestyle” alltså att man inte bara skriver om sin nisch utan att man blir mer privat och även delar med sig av familj, hus, recept, tips osv och jag vet inte vad jag tycker… Jag inbillar mig att många av er som läser vår blogg är hundmänniskor och som följer oss utifrån den aspekten? Samtidigt dyker det upp en del frågor av det privata slaget… Svårt. Jag får fortsätta grunna på detta.

 

Jag kommer även köra en frågestund snart då det dykt upp en del funderingar det sista här i kommentarerna och via DM på Instagram så därför tänker jag att jag flaggar för det redan nu. Så har du några frågor så kan du passa på att ställa dem under detta inlägg så kommer svar inom kort! 🙂

 


(Tosse-flickorna).

 

Vår jul och nyår 2017.

God fortsättning på det nya året kära läsare! Nu är många av er tillbaka i vardagen igen och så även jag då jag efter tre veckors ledighet började mitt nya jobb i måndags. I skrivande stund sitter jag och tittar på alla foton från jul och nyår och bara fånler för mig själv för åh, så bra vi har haft det!

 

20 december var min sista dag på socialtjänsten i Östra Göteborg innan min julledighet och jag lämnade byggnaden med blandade känslor. Östra Göteborg är vår stads mest utsatta stadsdel med grovt missbruk, samsjuklighet, fattigdom, skjutningar ect men där bor också så oerhört många fina människor som jag kommit i kontakt med under mina 4.5 år där. Att säga hejdå till klienter och samarbetspartners var svårt, det blev tårar och presenter och så mycket fina ord att jag nästan ångrade min uppsägning men i slutändan så vet jag att det var rätt beslut, både för mig som person, för min hälsa och för min familj. När jag lämnat mina nycklar och gick ut genom dörrarna så kände jag en oerhörd tyngd lyftas från mina axlar, en tyngd som jag inte ens visste att jag bar på.
Jag ringde Alex (som hade slutat 2.5 vecka tidigare) och babblade medan jag åkte raka vägen hem till Johan (som gick på julledighet dagen innan) och till hundarna och så gick vi en låååång promenad tillsammans. Jag minns inte när mina steg var så lätta sist… När vi kom hem var tjejerna helt slut och gick och la sig i sängen så då gjorde vi tvåbenta oss iordning och åkte till ett julpyntat Kungsbacka för middag och bio. Perfekt dag!

 


(Årets julkort). 

 

Dagarna efter det spenderade vi med att städa, pynta, slå in julklappar, handla och baka inför julen som plötsligt snabbt närmade sig. Dagen innan julafton åkte vi till min hemstad Örby och firade jul med mamma och sedan även med pappa och min styvmamma. Vi hade en sådan himla mysig dag tillsammans, pratade och åt och myste framför brasan. Hundarna älskar att vara i pappas hus, dels för att han har öppen planlösning så de kan springa runt, runt och dels för att det finns en braskamin i vardagsrummet. Framförallt Lova har någon slags onaturlig kärlek för den där kaminen, hon älskar att lägga sig framför den och somna till sprakandet från veden. Det känns väldigt okaraktäristiskt för en polarhund men oh well. 🙂

 


( Exxa – fortfarande så närvarande här hemma! ❤ )

 


(Årets julgran!)

 

Vi var inte hemma förrän sent på natten och vaknade först vid 9-tiden på julaftons morgon. Lova visste att något alldeles särskilt var på gång för hon sprang direkt till julgranen och var redo att öppna sin julstrumpa där och då. Jag tror inte att Pol var lika insatt i vad det var för dag men hon hängde som alltid på Lova, hoppandes och skuttandes som en liten gasell. Vi bara skrattade åt våra tossetjejer. Johan tog med dem ut på promenad och passade på att ringa några god jul-samtal och jag gjorde detsamma under tiden som jag fixade julfrukost och tände massa ljus. När de kom tillbaka in öppnade vi våra paket i julstrumporna (tradition) och hundarna blev helt galet glada av sina enorma leksaksapor som både prasslar och piper. Där hade de att göra en bra stund medan vi tvåbenta åt frukost och började titta på den första julfilmen av många, invirade i fluffiga täcken i varandras armar i soffan.

 

Många tycker att vårt julfirande är konstigt. Jag får ofta kommentarer om det, folk frågar varför vi inte firar med våra familjer på julafton. Svaret är ganska enkelt; för oss är julen helig. Vi vill inte hålla på att stressa, sitta fast i jultrafiken, stå och laga mat med svettigt hår och panik i blickarna, känna pressen att allt ska vara så himla perfekt och på ett visst sätt. Vi vill ha det på vårt sätt; vi vill stressa ner, ligga i soffan i julpyjamas, se filmer, äta när vi vill äta och inte när Kalle Anka säger att man ska äta osv. Vi har dessutom ett logistikproblem då mina föräldrar bor ca 45 min bort söderut, halva Johans familj bor ca 5 timmar norröver och den andra halvan ca 5 timmar österut. Hur får man ihop det utan att fara och flyga hela julen? Den dagen vi har hus tänker vi oss att vi bjuder in vänner och familj att fira med oss på ett lugnt och opretentiöst sätt och de som kommer, de kommer helt enkelt. För oss handlar julen inte om stress och press och jag tycker faktiskt synd om vänner och bekanta som upplever det så. Det känns som att man missat poängen lite när julen plötsligt handlar om antalet julklappar eller om vem som har finast griljerad skinka på julbordet och jag tror faktiskt att folks kommentarer avseende vårt sätt att fira mestadels handlar om att de själva kanske önskar att de kunde fira så som vi gör… För det är sinnessjukt skönt! 🙂

 

Anyway, x antal filmer och timmar senare fixade vi ett litet julbord. Varken Johan eller jag är så förtjusta i julmat egentligen, hos oss hittar man inte sill, janssons frestelse eller rödbetssallad utan vi kör istället på revbensspjäll, färdiggriljerad skinka, prinskorv, kokta ägghalvor, köttbullar, potatisgratäng, olika julkorvar samt småplock som ost och kex och nybakat bröd med gott pålägg. Behöver jag säga att hundarna är helt saliga under juldagarna? De får självklart smaka på proteinet (i måttliga mängder) och det brukar sluta med att de ligger nöjda på golvet och rapar av tillfredsställelse. I vanliga fall är vi ganska restriktiva med vad Lova och Pol får smaka på men under högtider hör jag alltid mammas röst i mitt huvud: ”Djuren ska också få känna att det är jul”.

 

Efter maten hade vi julklappsutdelning och hundarna var i sjunde himlen för de fick en hel del leksaker och goda ben. Vi brukar tänka att vi inte ska köpa alltför mycket till dem för vi vill att de ska tycka att de klapparna som de får är roliga så det får inte bli för mycket av det goda men det vi hade köpt gick definitivt hem! Vi fick också en del pressutskick från olika hundföretag precis innan jul så hundarna hade en hel del att smaska på och leka med. Tack för det! 🙂
Johan och jag hade som vanligt sagt att vi inte skulle köpa så mycket till varandra (ingen av oss är egentligen så noga med julklappar och det är roligare att lägga in lite extra pengar på huskontot eller resekontot) men i vanlig ordning blev det ändå en del fint. Jag fick bl a ”Downton Abbey-boxen” med alla säsongerna, böcker som jag önskat mig samt presentkort på kläder/skor så jag var jättenöjd med mina paket!

 


(Instagrambild på tjejerna i rastis under en eftermiddag med snö och rosa solnedgång). 

 

Juldagarna och mellandagarna gick i samma anda som julafton med långa promenader, god mat och soffläge. Vi passade också på att besöka Lisebergs julmarknad för andra gången den här säsongen, mys på hög nivå. Sedan fick jag och tjejerna roa oss själva några dagar för Johan var tvungen att gå in och jobba några pass innan det var dags att vara nyårsledig.
Vi firade nyår hemma hos Marcus, en av Johans bästa vänner som vi har firat de flesta högtider med sedan vi blev tillsammans. Där fick vi även göra en ny bekantskap i Sofie, en supergullig tjej som vi direkt gillade. Vi lagade 3-rätters och hade en jättetrevlig kväll med massa skratt. Jag har faktiskt inte en enda bild från nyårsafton på maten eller hundarna vilket känns helt fantastiskt för man vet att man haft det bra om man inte ens rört sin telefon.
Vid 12-slaget tittade vi på fyrverkerierna från balkongen och tack och lov var både Lova, Pol och Marcus hund Coster helt obrydda. Över lag sköt folk väldigt lite fyrverkerier i Mölndal (där Marcus bor) och det var väldigt skönt att se. Nyår 2018/19 ska reglerna för privatpersoner tydligen bli hårdare och förhoppningsvis bjuder fler kommuner och stadsdelar på lasershow istället.

 


(Liseberg!)

 

På nyårsafton firade Johan och jag även 5 år tillsammans, helt galet egentligen hur fort tiden har gått. Trots att livet varit ganska galet de senaste åren med tre renoveringar, Exxas  bortgång och sjukdomar så skulle jag inte byta bort livet med Johan för allt i världen. Han är verkligen den bästa sambon och hundpappan som finns! ❤ Vi har en hel del planerat inför 2018, både privat och publikt, och jag ser fram emot att få ta med er alla på resan.

 


( Johan och jag ❤ )

 

Tack för all kärlek och allt stöd under det gångna året! 2018 – here we come!

 

Till dig som ämnar skjuta fyrverkerier idag.

(Detta inlägg innehåller reklamlänkar men är inget bloggsamarbete).

 

Idag är det nyårsafton, en riktig festdag för många där ute. Media fokuserar på alla storslagna tillställningar som kommer ske, alla billiga resor till värmen för att fira mer otraditionellt och alla alkoholrelaterade brott som redan börjat begås runt omkring i landet. Men det finns en annan mörk sida av nyår som sällan hamnar på framsidan av löpsedlarna och det är lidandet som denna högtid innebär för så många barn och djur där ute.

 

I morse på morgonpromenaden stod jag och småpratade med en granne en liten stund. Plötsligt smäller det till som fasen bakom huset och vi inser att någon står där bak och skjuter raketer. Grannens hund reagerar inte och hon slänger en likgiltig blick över axeln och säger ”Jaja, barn tycker det är roligt med smällare och min hund bryr sig inte som tur är”. Jag känner hur ilskan börjar koka i mig och försöker hålla mig lugn medan jag berättar om mina tidigare nyår som hundägare för henne.

 

Ni som följt oss länge vet att Exxa blev skrämd under sin första nyårsafton. Några äckliga tonåringar tyckte det var kul att kasta en smällare mot en liten 6-månaders valp och skrattade när hon ryckte till av rädsla. Smällaren landade någon meter ifrån och det ”nöjet” som de vidriga barnen fick av handlingen förstörde min Exxa för livet. Hon, som tidigare under kvällen stod i fönstret och tittade på raketerna, spenderade sin första nyår i min famn, darrandes och flämtandes i panik. Det var början på sex års helvete under mellandagarna fram till några dagar in på det nya året för oss. Oavsett var vi har firat, lugnt hemma hos oss eller på fest hos någon vän, så har jag suttit i min nyårsklänning med en darrande liten husky i knät. Jag kan inte med ord beskriva hur det känns att se någon man älskar vara så fruktansvärt rädd och må så oerhört dåligt och veta att man är helt maktlös. 😦

 

Varje år kring nyår så leder fyrverkerier till sådant stort lidande. Man läser om djur som rymmer i vild panik och blir påkörda, djur vars hjärtan belastas till den grad att deras hjärtan stannar, som får ep-anfall. Man läser om djurägare som spenderar nyår på veterinärkliniker, som måste droga sina djur och som inte kan glädjas åt det nya året på grund av andra människors beslut. Man läser om barn som får synskador, brännskador och som får amputera fingrar och händer. För vad?! Jag vet att världen inte är perfekt och att man inte kan ändra på allt men helt ärligt – 2018 står för dörren och folk tycker fortfarande att det är kul att skjuta raketer?! Det är så sinnessjukt korkat att jag knappt vet vart jag ska ta vägen!

 

Jag bryr mig inte om att du tycker att det hör till nyår att skjuta raketer. Jag bryr mig inte om att dina barn tycker att det är kul. Jag bryr mig inte om att du tycker att det är vackert, att du känner press från vänner eller grannar, att din fest blir mindre lyckad om det inte skjuts en salva som avslutning. Jag_bryr_mig_inte. Jag bryr mig om att oskyldiga varelser, både djur och barn, blir lidande för att vi vuxna – som borde veta bättre – fattar vissa beslut som också får konsekvenser.

 

Jag är nu i en situation att jag har två hundar som är oerhört trygga och som inte alls är rädda för smällare och raketer. Innebär det då att det är okej för mig att skjuta eftersom det inte direkt har en negativ påverkan i mitt liv? Nej, självklart inte! Jag vet hur det känns att sitta där, maktlös och ledsen på nyår och den känslan unnar jag inte min värsta fiende. Därför fortsätter jag att kämpa, att sprida medvetenhet, att dela med mig av min historia med förhoppning om att någon där ute ska lyssna, precis som många andra framstående djurprofiler gör. Därför vill jag uppmana alla där ute som har en blogg, som har Facebook, som har Instagram att skriva om detta. För även om vi inte kan påverka alla så bidrar vi med en otroligt viktig sak; vi ser till att det finns så mycket material och berättelser där ute att de skjutglada personerna inte längre kan gömma sig bakom ord som ”jag visste inte”. Sorry not sorry att behöva påpeka det – men du vet. Du vet. Det är snart 2018 och tack vare att världen konstant blir större så går det inte längre att dra den om rödluvan och tro att det ska vara okej. För det är inte okej. Inte för oss som får leva med konsekvenserna.

 

Folk kan säga att de gör vad de vill med sina pengar, att vi lever i ett fritt land och att de har rätt att göra vad de vill. Då svarar jag detta; tänk på att pendeln svingar åt två håll. Du kan hamna i en situation där du eller någon du älskar utsätts för obehag, skada eller fara och då kanske du hade önskat dig mer hänsyn från dina medmänniskor. Så snälla – tänk en extra gång. Jag kan inte tvinga dig men jag ber dig ändå fundera på om några sekunders färgsprak på himlen är värt allt lidande för djur och barn i vårt land?

 

Jag är stolt över att vi stödjer både smällarupproret och Antismällarprojektet!Hundvärlden har kommit långt gällande detta med smällare och raketer men vi är inte i mål ännu. Läs mer om projekten här om du är nyfiken eller vill bidra. Ytterligare en sak som man kan göra är att bojkotta alla affärer som säljer fyrverkerier för om det inte lönar sig för dem så måste de sluta med försäljningen.

 

Till alla er som ändå planerar att skjuta smällare och raketer idag; snälla, snälla SNÄLLA, gör det isf runt tolvslaget och inte under eftermiddagen, kvällen eller morgondagen. För er kanske alla berättelser bara är snyfthistorier men jag försäkrar att för oss som lever eller har levt mitt uppe i det så är det så mycket värre än så. Det är vår verklighet.

 

 

En liten räv bakom huskyörat…

Tack för alla fina hälsningar här och på Facebook gällande Pol, hon mår fint och vi är såklart oerhört glada och lättade! ❤

 

Dock måste jag dela med mig av något som hände samma kväll som vi var hos veterinären; Jag och Pol satt i soffan och kollade på film medan Lova låg i sängen och sov. Pol utnyttjade väl tillfället att få lite extra gos den dagen iochmed att vi varit så oroliga för henne, man kan aldrig få för mycket uppmärksamhet i Pols värld. Hur som helst, plötsligt hör jag hur Lova hoppar ner från sängen och kommer traskande genom vardagsrummet – och haltar! Att jag inte satte energidrycken i halsen…! Vad är oddsen för att våra två hundar ska börja halta samma dag, särskilt med tanke på att de i vanliga fall är oerhört friska och pigga?!

 

Jag slank ner på golvet och sa väl något i stil med ”Men lilla Bobbo, vad har hänt?” och Lova haltade fram till mig med öronen åt sidorna och ledsna ögon, hela hon utstrålade ynklighet. Hon höll ena tassen i luften och jag tittade på den utan att hitta något onormalt på tassen eller trampdynan, jag fick dessutom bända och böja i lederna hur jag ville utan att hon reagerade.
Balkongdörren stod öppen och jag antar att någon hund gick förbi nedanför för Pol for ut som ett skott och Lova efter – utan att halta ett dugg! Vid det här laget var jag rejält konfundersam så jag gick till köket och öppnade en skinkförpackning, ett ljud som tjejerna känner till väl. Och mycket riktigt, båda kom springande – Lova utan tillstymmelse till haltning – och de fick varsin bit. Jag passade på att koppla Lova och gick ut på gården och sprang lite med henne samtidigt som jag noga studerade hennes steg och hon sprang och rörde sig precis som vanligt. Hm…
Ungefär där slog det mig att även om Lova är världens snällaste, mjukaste och raraste hund så går det inte att förneka att hon är uppfostrad av skådespelerskan Exxa som var en mästare på att fejka än det ena och än det andra för att få som hon ville och jag tror att det var precis det Lova gjorde. Vi la så mycket energi på Pol den dagen och jag tror faktiskt att Lova kände sig lite ignorerad och utanför och hur åtgärdar man det? Jo, man fejkar en skada så att matte blir orolig! 😀 Mycket smart. Lova är så oerhört söt att det är lätt att glömma att det faktiskt lurar en slug liten räv bakom de där fluffiga öronen…

 

Hon har inte haltat sedan den dagen och inte Pol heller efter att hon fick sin spruta så nu är allt frid och fröjd hemma igen som tur är och ordningen är återställd till det normala. Nu gäller det bara att stå ut i två arbetsdagar till för sedan är det semester! 😀 Första veckan kommer gå åt till återhämtning och små utflykter i Göteborg med omnejd och sedan bär det av på familjesemester med Johan och våra prinsessor. Mer om det senare, längtar!

 


(Mobilbild på när flickorna var iväg på semester över påsken och bodde på fint hotell).