Födelsedagar och skendräktighet.

I tisdags fyllde världens bästa Pol hela två år! Det känns som det var förra veckan som vi hämtade hem henne, den där lilla pluttevalpen som vid några veckors ålder var en mäster-manipulatör utan dess like och som redan från början tog en sådan stor plats i vårt hem. Och nu är hon två?! :-O
Det roliga är att många hundraser, de flesta faktiskt, anses som vuxna när de är två år. Enligt mina erfarenheter får man plussa på ett år till när det gäller huskies, jag skulle säga att de vid tre års ålder blir vuxna och mogna och fina men inte innan dess. Och Pol är inget undantag, hon är fortfarande väldigt valpig, sprallig och full med bus och okynne. Men samtidigt så är hon världens finaste lilla tjej. Pol påminner mig så om Exxa samtidigt som hon är sin egen person också. Hon har samma stora personlighet som Exxa, karisman, utstrålningen… hon syns liksom i mängden. Hon har även Exxas skådespelartalanger och vet precis hur hon ska sätta på sig sitt lilla ”sötansikte” för att få sin vilja igenom. Men hon är snällare än vad Exxa var, inte lika viljestark, inte lika egensinnig. Pol vill göra rätt och har ett ganska stort behov av bekräftelse och beröm. Och hon har en tokig sida på ett sätt som ingen av mina andra hundar har haft, när Pol var liten beskrev hennes uppfödare henne som vild och galen och ja, det är fortfarande mycket träffande ord. 😉 Men hon är samtidigt lugn och eftertänksam och rar… En riktig paradox, precis som sin matte.

 


(Instagrambild på när Lova och Pol smaskade tårta i Skåne. Foto av Åsa Kelpiestuds Jakobsson).

 

Idag är det ytterligare en födelsedag hos familjen Olsson/Ericsson för idag är Exxas födelsedag. 10 år skulle hon ha fyllt idag om hon fortfarande hade varit med oss… Jag har slutat undra varför det fortfarande gör så ont att tänka på henne och bara accepterat att det är så som det är. Hon fattas mig fortfarande.

 

Här hemma pågår ytterligare ett fenomen just nu och det är mindre trevligt än födelsedagsfirande; vi misstänker nämligen att Lova är skendräktig. Hon slutade löpa för ca 6-8 veckor sedan och har den senaste veckan betett sig lite underligt. Hon har blivit väldigt ”slickig”, både på sig själv, på Pol men även på mig. Hon lägger sig så tätt intill mig som hon bara kan i soffan eller sängen och riktigt trycker sig mot mig, som att hon inte kan komma nära nog. Hon pendlar också mellan att inte vilja äta alls och att äta massor och hon flämtar mycket, även när hon ligger på balkongen eller framför fläkten. Lova har aldrig varit skendräktig innan och jag har ingen erfarenhet av det men baserat på mina efterforskningar över nätet så är det just skendräktig som hon är. Eller ja, livmodersinflammation kommer förstås också upp på dessa symptom och vi håller extra koll på henne just utifrån det. Men det känns inte så i mitt hjärta, jag är inte orolig för henne på det sättet och inte alls så som jag var när hon betedde sig märkligt precis före Pols första löp om ni kommer ihåg det. Vi försöker aktivera henne lite extra för att se om det går över, hon har inte alls så kraftiga symptom som jag förstått att många andra tikar får så medicin och dylikt känns inte aktuellt. Jag hoppas så att detta ska vara snabbt övergående, både för Lovas och min skull, det är inte sååå mysigt att vakna mitt i natten av att en viss liten dam ligger och slickar mig på ryggen… 🙂

 

 

Minus på kontot, metaforiskt och bokstavligen.

I helgen gick Vaggerydutställningen av stapeln och vi var inte där. Den utställningen ligger mig extra varmt om hjärtat, jag har oerhört fina minnen från just den utställningen och från valpträffarna som vi i Shejrix-familjen brukade ha. På grund av min utmattningsdiagnos så har jag missat den i två år (jag vet att folk som inte är/har varit drabbade inte förstår men det har inte funnits på kartan att kunna åka dit) men nu var det ju dags, nu när jag mår mycket bättre, nu när Lovas uppfödare skulle komma hela vägen från Lycksele, nu när Johan tagit ledigt för att kunna följa med, nu, nu, nuuuuuuuu…
Eh, nej sa Universum och gav både mig och Johan influensa.
Tack. För. Den.

 

Tjejerna var dessutom anmälda till ytterligare en utställning i måndags i Halland, alltså två dagar senare. Om vi kom iväg på den? Nope. Utöver att vara sjuk och missa chansen till kritiker, eventuella rosetter och ära så innebär det också att man kastar ca 250 kr per hund och utställning i sjön. Man kan ha roligare känner jag sådär lite spontant…

 

Nej usch, det är ingen idé att blogga idag, jag sitter framför datorn invirad i ett täcke så bara min hairbun sticker upp och dricker te som en galning i hopp om att halsen ska kännas lite bättre men det händer inte. Lika bra att krypa ner jämte min man och vovvarna och hoppas på att bli frisk så snart som möjligt istället.

 

Bacillkram till alla fina läsare från en gnällig bloggerska som har sina cranky pants på sig idag (som lite sådär tur i oturen får gumpen att se fantastisk ut, alltid något) 😀

 

(Instagrambild på tjejerna som gör mig glad).

 

Läsarfrågor och svar.

Fråga från Sigrid: ”Grattis till framgången på Instagram! Hur får man så många följare? Det är nog många som vill veta det… 🙂 Jag skulle även vilja veta hur din hundträningsmentalitet ser ut? Hur tränar du dina hundar, med vilka metoder och vilka tankar har du bakom? Finns det saker i er träning som ni behöver förbättra? Kram Sigrid 🙂 ”

 

Svar: Hej Sigrid och tack så mycket! Du kan läsa mer om hur man får följare på Instagram här.

Jag tyckte din fråga om träningsmentalitet var väldigt spännande och jag kommer skriva ett längre inlägg om just det och bara ägna hela texten åt din fråga. Men kort nu så vill jag säga att jag tränar mina hundar med syftet att de ska få motion, att de ska få göra något som de gillar och att vi ska ha roligt tillsammans. Det är något som jag har lärt mig av min vän Ylwa, att alltid satsa på att ha skoj tillsammans som ett team. Hittar man sedan en bra form och väljer att tävla så är det en bonus, går tävlingarna bra så är det ytterligare en bonus. Men för mig är mina hundar lika bra oavsett om vi tävlar eller ej och oavsett hur det går.
Jag tränar alltid hundarna med mjukhet och förståelse, jag tror absolut inte på bestraffningar, hårda ord eller handpåläggning, tvärtom! Det är inte träning för mig, det är att skrämma någon till lydnad och det är absolut inte samma sak som att nå framgångar tillsammans som ett team. Jag litar på mina hundar och de litar på mig – just för att vi vet att vi är uppmärksamma på varandra och för att vi vet att vi ansvarar för varandras välbefinnande, oavsett om vi befinner oss i dragspåren eller på lydnadsplanen. Så vänlighet, belöningar, mjukhet och lyhördhet är min träningsmetod! Kram!

 

 

Fråga från Elsa: ”Hej Jenny! Jag hittade din blogg via hundbloggar på Facebook och tänkte kolla om jag får ställa några frågor? Jag och min pojkvän funderar på att skaffa hund och vi vill i så fall ha en polarhund. Min pojkväns familj har en stuga i fjällen i Norge där vi spenderar mycket tid med att hajka så det känns som en polarhund skulle passa oss. Problemet är att ingen av oss har haft egen hund tidigare och vi är lite oroliga för om vi skulle fixa det ansvaret. Vad skulle du säga är plussidorna och minussidorna med att ha hund? Och att ha huskys? Vi undrar även var vi hittar den rätta hunden för oss? Är det på utställningar, internet, Facebook? Vi har inget nätverk gällande polarhundar så vi vet inte var vi ska börja. Hoppas på svar! Med vänlig hälsning Elsa”

 

Svar: Hej! Vad roligt att du hittade oss och minst lika kul att ni funderar på att skaffa hund! 🙂 Den första hunden är alltid väldigt speciell så det är ju ett stort beslut som man vill ska bli så bra som det bara går. Om ni gillar att vandra och vara ute och röra på er tror jag absolut att en polarhund kan passa.
Plus med att ha hund är främst att du får en ny bästa vän som alltid finns där för dig. För mig har mina hundar även inneburit nya intressen, nya vänner och nya möjligheter och de är det viktigaste i mitt liv. Jag skulle inte byta bort mitt hundliv för allt i hela världen. Minus är att man kan bli ganska bunden och att man plötsligt har en varelse i sitt liv vars behov alltid måste komma före ens egna, precis som en människobebis. För mig har det dock alltid lätt varit värt det!

Siberian husky är en underbar ras; de är vänliga, mjuka, smarta, hårt arbetande och fantastiska familjehundar. De kräver dock både fysisk och psykisk motion och tenderar att styra hemmet med järntassar om deras ägare inte är så intresserad av uppfostran. Jag skulle säga att om man är villig att sätta sig in i rasen, prata med huskymänniskor med lång erfarenhet av rasen och är medveten om att det inte är en helt ”enkel” ras – ja, då har man alla förutsättningar att bli en bra ägare till en husky.
Du kan läsa mer om att tänka på inför köp av huskyvalp här och om hur det är att köpa och äga en husky här.

Att hitta rätt hund är inte alltid enkelt, precis som inom alla raser så finns det tyvärr en del huskyuppfödare som antingen inte kan så mycket om rasen eller som bara avlar för att tjäna pengar. Här har jag skrivit om lite tips gällande hur man ska tänka. Var kritiska, ställ frågor, jämför, se upp för vissa Blocket-annonser och framför allt; köp från en registrerad kennel! Om valparna inte är registrerade i SKK så hade jag backat rejält! Här kan du se vilka huskykennlar som är registrerande.
Exxa och Pol är från Shejrix Siberians och Lova är från Aslakkgårdens kennel och jag kan varmt rekommendera båda!

 

aaa13718136_10154292599999477_1800015135_o(Systrarna bus!)

 

Fråga från Sara: ”Men åh, jag blir så avundsjuk! Jag vill också åka dit! Förstår att du inte kan berätta massa om resan eftersom bloggen handlar om hundarna men det vore så kul att få lite tips om var, hur, när osv och vilka ställen man bör besöka… Please? =) Himla kul att läsa att hundarna hade haft det så bra, som du skriver så är man ju i upplösningstillstånd när man ska lämna bort dem. Vart lämnar ni dem när ni reser? Kram!”

 

Svar: Ja, Island var verkligen helt fantastiskt! Jag kommer dela med mig av vår reseberättelse ihop med massa tips under fliken ”Vi tipsar”. Där kommer jag även berätta om nästa Islandsresa som vi planerar i höst. Jag kommer säga till i bloggen när hela berättelsen ligger uppe.
Vi lämnar hundarna på Mariedahls hundpensionat som ligger mellan Kållered och Kungsbacka när vi reser. Det ägs av två fantastiska norrländska tjejer som älskar hundar och vi känner oss alltid trygga när vi lämnar hundarna där (Ej sponsrade tyvärr, haha).

 

Fråga från Sara: ”Jättekul att läsa om er träning =) Hade Johan pysslat med drag innan ni träffades? Kram!”

 

Svar: Nej, Johan visste inget om drag och dragträning innan vi träffades. Han hade aldrig ens haft hund innan så när vi blev tillsammans blev det stora förändringar för oss båda, jag bytte ju jobb och stad för hans skull och han blev hundpappa och lärde sig dragträning för min skull. Win-win skulle jag säga för jag trivs som fisken i vattnet i Gbg och Johan är väldigt duktig när han tränar drag med vovvarna! 🙂

 

aaa16265595_10154912874349477_6585678776117509974_n(Instagrambild på Johan och Lova när de tränar canicross).

 

Fråga från Anna: ”Hej Jennie! Hoppas er resa var fantastisk! Tycker det är modigt av dig att du vågar skriva om din rädsla att något ska hända dig och om din oro för hundarna, det är nog många som tänker så men kanske inte så många som faktiskt vågar erkänna det utåt. Känner du en slags skyldighet att prata om sånt iom att du har en så stor blogg? Sen är jag lite nyfiken på vad ni gjorde på er resa? Hälsningar Anna”

 

Svar: Tack! Det var den! 😀
Jag vet inte om jag känner en skyldighet att erkänna det eller prata om det, snarare tvärtom, ibland är det en kamp att bestämma mig för hur personlig jag faktiskt vill vara i bloggen iochmed att den är så välbesökt och iochmed att jag faktiskt inte har en aning om vem som läser. Ibland kan jag känna rädsla inför att lämna ut mig. Men samtidigt så driver jag ju bloggen med ett syfte och med det syftet så ingår det att bibehålla läsarnas/ert intresse och att även låta dem/er lära känna mig som människa och inte bara som Lova och Pols matte. Det är en svår balansgång det där…
Jag måste dock säga att jag får så otroligt mycket stöd och kärlek från mina läsare/er när jag skriver om saker som faktiskt är väldigt personliga – som i det här fallet gällande min rädsla att något ska hända antingen mig och Johan eller hundarna – och det gör att jag ändå vågar blotta mig för er.
Dessutom kan jag känna att klimatet i många bloggar är så himla perfekt och tillrättalagt och så ser inte verkligheten ut! Så om jag genom att blotta mina rädslor och tankar kan bidra till att visa att världen inte alltid är så bra och att livet inte alltid är så enkelt – ja, då känner jag att jag har gjort något bra.

Jag kommer att berätta om vår Islandsresa under fliken ”Vi tipsar”.

 

Fråga från Sara: ”Vad kul att lära sig mer om er och era fina tjejer! De kommer inte få cancer Jennie, du behöver säkerligen inte gå igenom det igen! Ert hus kommer bli så fint, hur kommer det sig att ni är så intresserade och insatta i hus och renovering? Kram! =)”

 

Svar: Tack Sara! Ibland behöver jag höra det där!

Jag är snickardotter och uppvuxen på olika husbyggen så för mig är det ett intresse som har funnits sedan jag var liten. Min pappa och min styvmamma bor i pappas föräldrahem, ett hus som min farfar byggde från grunden till min farmor och honom själv när de gifte sig så det finns i mitt blod. Jag älskar fastigheter, planritningar och renoveringar och om jag får skryta (och det får jag eftersom detta är min blogg tänker jag 😉 ) så har jag talang för det. Jag älskar att gå in i ett renoveringsobjekt och få bilder i mitt huvud hur det skulle kunna se ut eller att sitta och rita och skissa på vårt eget framtida nybygge, för mig är det inte ”jobb” utan snarare något som jag tycker är himla kul och givande. Nu letar vi tomt för fullt och hoppas på att kunna starta vår resa så snart som möjligt!

 

Fråga från Anna: ”Tycker det är starkt att du törs vara öppen med dina rädslor och din oro! Är du flygrädd eller är du rädd att något ska hända dig när ni är utomlands? Var är hundarna medan ni är bortresta?”

 

Svar: Tack snälla! Jag är otroligt flygrädd och även väldigt rädd för att saker ska hända. Jag är en ganska stor kontrollmänniska och tycker inte om att lägga saker i andras händer. Detta kommer låta lite hemskt men jag känner ofta att jag kan eller vet bäst – vilket såklart inte är sant, rent logiskt vet jag ju det – så när jag t ex flyger så önskar jag att jag var piloten för då vet jag att jag skulle vara koncentrerad och uppmärksam och göra ett bra jobb men när jag sitter som passagerare så har jag ingen kontroll. Piloten skulle kunna sitta där framme och klunka vodka t ex och riskera allas liv utan att man har en aning om det och den känslan gillar jag inte. Men så är det ju i livet, man måste lita på att folk i olika yrken kan sitt jobb och gör det bra. Jag har bara inte kommit dit än till 100%. 😉

Vi har hundarna på vårt favoritpensionat när vi inte kan ta med dem.

 

aaa13238947_10154144122469477_8154402171012201481_n(Pol först, tätt följd av Lova i rastgården i Åby).

 

 

Valentines Day – fail och några hemligheter.

Hej från sjuksängen! Det har varit tyst här i bloggen ett tag pga att jag varit helt däckad med feber, förkylning, halsont, huvudvärk och hela konkarongen. Jag blir så sinnessjukt SJUK när jag väl blir sjuk, det är så otroligt orättvist att vissa bara drabbas av lätt nästäppa medan andra (som jag) blir helt sängliggande…

 

Det hela började runt alla hjärtans dag och för en gångs skull hade vi planer utan hundarna. Ni som följt oss länge vet att vi nästan alltid försöker att inkludera hundarna när vi hittar på något; vi väljer hundvänliga hotell, äter på restauranger som välkomnar hundar, väljer utflykter där vi vet att hundarna har behållning av att få följa med – vi gillar att hitta på saker som en familj helt enkelt! Jag vet att vissa tycker det är jättekonstigt och visst får vi höra att ”det är väl bara att lämna hundarna hemma som alla andra gör” och det gör vi självklart ibland också, klart att Johan och jag hittar på saker för att vårda bara oss och vår relation men överlag så är hundarna ofta med av den enkla anledningen att vi gillar att vara med dem. Knäppt va? 😉

 

Anyway, i år hade vi planerat en helkväll på stan; bokat bord på en restaurang, fixat hundvakt i form av farbror Roger (Johans vän som bor nästan granne med oss) och köpt VIP-biljetter till Bergakungens biograf – här skulle dejtas! Men nej, det blev inte riktigt så… Både Johan och jag har kämpat emot en annalkande förkylning ett tag och under förra veckan hade vi en riktig epidemi på jobbet där kollegor antingen varit på plats fast de varit halvdöda eller så har folk varit hemma sjuka. Samma dag som vi skulle ut och fira började jag må kasst, hade ärendegenomgång med min chef i några timmar och rösten blev allt grötigare och ögonen sved så att tårarna rann… Underbart. Slutade med att jag blev hemskickad, kom hem och däckade i sängen i flera timmar tillsammans med hundarna. När Johan kom hem från sitt jobb klagade han på hur sliten han kände sig och sedan hörde vi att även vår hundvakt låg hemma i någon slags influensa – det var ju bara att inse oss besegrade. Vi avbokade middagen och proppade oss fulla med Alvedon innan vi begav oss till bion (vi hade redan köpt biljetterna så de gick inte att lämna tillbaka) i tjocktröjor och raggsockor, romantiskt värre. 😉 Så ja, vi kan ju konstatera att vår alla hjärtans dag inte riktigt blev som vi hade tänkt oss men så blir det ibland här i livet. Eller som Johan sa ”Vi är duktiga på att vårda och fira vår kärlek året runt så vad spelar egentligen just den här dagen för roll?” och det har han väldigt rätt i. Det gillar jag verkligen med vår lilla familj, vi är duktiga på att göra det bästa av varje situation. Sedan skadade det ju inte att jag även fick en stor blombukett… 😀 Pol var heeeeelt fascinerad av den, när jag öppnade pappret runt buketten försökte hon ”hjälpa till” genom att slita i pappret, slicka på blommorna osv och när den stod i vasen på sin plats i vardagsrummet var hon där flera gånger och nappade lite lätt i några blomblad innan hon tröttnade. Tossevovve!

Dagen därpå hade jag hög feber så det var bara att sjukanmäla mig och sedan dess har jag legat däckad. Hemskt. Tur att VAB-ruari snart är slut…

 

copy3
(Instagrambild på bästa familjen!)

 

För att få en lite mer positiv avslutning på det här inlägget tänkte jag bjuda er på några Jennie och Johan-fakta som går i kärlekens tecken:

 

1) Innan Johan och jag blev tillsammans var han betydligt mer intresserad av mig än vad jag var av honom. Den ”livsstilen” som han hade då plus det faktum att det fanns några tjejer runt honom gjorde att jag trodde att han bara var en player. Det skrattar jag gott åt idag för det är det sista Johan är… 😀

 

2) Johan och jag hade kontakt i ca 9 månader innan jag blev intresserad av honom. Våra situationer var inte helt okomplicerade för någon av oss och sedan blev ju Exxa dessutom sjuk så jag slutade faktiskt svara på Johans försök till kontakt där under våren/sommaren 2012, inte med mening faktiskt utan det blev bara så naturligt att jag la all min energi på Exxa och uteslöt allt annat.

 

3) Samma dag som jag fick veta att Exxa hade cancer ringde Johan mig för första gången. Det var sista augusti 2012. Han ringde och sa ”Jag vet att vi inte har hörts på ett tag men idag fick jag en känsla av att jag borde höra av mig till dig och jag har inte kunnat skaka av mig den” och jag berättade allt för honom. Vi pratade i telefon i 5 timmar och det kändes som att det var meningen.

 

4) Efter den dagen pratade vi i telefon varje dag. Vi var båda rädda för att ge oss in i en relation av olika anledningar och Johan fick kämpa en del för att riva ner mina murar. Vi hittade ett sätt att kommunicera gällande våra eller framför allt mina rädslor, varje gång jag kände den känslan sa jag till Johan att ”nu åker löparskorna på” och Johan svarade alltid att ”jag ska bränna de där jävla skorna”. 🙂 En dag där under senhösten 2012 vaknade jag bara upp en morgon, tänkte på Johan och vågade äntligen erkänna för mig själv att jag faktiskt var genuint intresserad av honom. Efter det var det on.

 

5) Johan åkte upp och hälsade på mig direkt efter julen 2012 och vår första dejt varade i 5 dagar. Under de dagarna klargjorde Johan för mig att jag var hans vilket jag glatt accepterade. 6 veckor senare träffade jag hans familj, vi sa att vi älskade varandra för första gången och Johan bad mig att säga upp mig från mitt jobb, sälja mina lägenheter, ta med hundarna och flytta in hos honom. Efter ca 3 månader tillsammans flyttade vi ihop och det har jag aldrig ångrat. Nu är vi inne på vårt 5:e år tillsammans och Johan är den bästa sambon och hundpappan som finns!

 

107copy2( ❤ )

 

I nöd och i lust.

OBS! Varning för ett riktigt gulligull-inlägg!

Idag har jag haft en riktig skitdag på jobbet, ni vet en sån där dag när man känner att man förtjänar en medalj för att man lät bli att hugga vissa personer i benet med en gaffel? Japp, en sån dag (jag visste att ni skulle förstå).
Anyway, efter jobbet brummade jag hemåt, ringde Johan, svalde gråten och kom till slut fram till hundgården (vi har ju hundarna i hundgård på Johans jobb) och traskade dit för att hämta tjejerna. Jag försökte vara som vanligt och Pol reagerade inte något nämnvärt – men det går inte att lura Lova. Lova har blivit så som Exxa var.
Lova vet.

 

Jag satte mig på huk för att hälsa och Pol var direkt framme och slafsade runt med sin tunga i mitt ansikte, lika glad och positiv som vanligt, medan Lova stod en bit bort, avvaktande och med ett mycket spänt kroppsspråk. I vanliga fall brukar hundarna syskonbråka lite om uppmärksamheten men inte idag. När Pol var nöjd kom Lova traskande och stannade ungefär 2 mm från mitt ansikte, jag sträckte upp mina händer och grävde in dem i hennes päls medan jag viskade ”Hej Lovisen” varpå Lova började pussa mig, igen och igen och igen… Lova är en typisk husky på så sätt att hon har väldigt mycket integritet, de enda som någonsin får pussar av henne är Pol, Johan någon gång ibland och så jag förstås men hon är överlag ganska återhållsam och det är alltid på hennes villkor men idag är jag övertygad om att hon kände att något var fel för pussarna tog liksom aldrig slut. Hon bara fortsatte och fortsatte tills jag inte längre kunde hålla tillbaka skrattet som började bubbla nere i magen någonstans, dagens egentligen ganska betydelselösa händelser upplöstes och försvann och kvar fanns bara den där himlastormande lyckan över att Lova får vara min. Och jag hennes. ❤ Sedan kom Pol och ville vara med och det fick hon såklart, lilla goa Potti, och så hade vi alla tre en liten mysstund tillsammans innan tjejerna kom på att de alldeles hade glömt bort att syskonbråka så det var de ju tvungna att ta igen, haha.

 

048copy2(Syskonbråk…)

 

Efter att Exxa hade vandrat vidare kände jag ibland att Lova mest var Johans hund. Det har jag även skrivit mer om här. Jag minns att det kunde göra mig lite ledsen. Idag är det något som jag skrattar åt för jag har insett att Lova inte har någon favorit. För henne är flocken viktig, den håller man koll på och beskyddar och ingen gör det bättre än Lova. När vi kom hem idag hade jag svårt att komma till ro. Jag tog ett megasnabbt bad, bytte kläder, testade lite yoga, försökte djupandas, började plocka här hemma – allt medan Lova stod på golvet och blängde på mig. Till slut kröp jag upp i soffan på spikmattan (där Pol redan låg) och Lova hoppade upp jämte mig på två röda sekunder och la sitt huvud på mitt lår och riktigt tryckte ner mitt ben i soffan med sin tyngd samtidigt som hon tittade på mig med en blick som jag tolkade som ”ibland är du bra trög matte”. Och då släppte det. All stress, alla tankar på jobb, klienter, hälsa, allt. Och jag tänkte för mig själv att kärlek vid första ögonkastet verkligen existerar – jag blir lite mer kär varje gång jag tittar på mina hundar! 😉

 

Hur tänker ni läsare om sånt här, är era hundar lika bra terapeuter som mina är?

 

untitledlova(I nöd och lust, Lovisen <3)

 

Happy huskies – happy life!

Just nu pågår det stor tankeverksamhet här hemma. Vi funderar och klurar gällande flera stora inköp, både tomt, ny bil och en kickbike/trehjuling till hundarna. När jag tog upp detta med kickbike eller trehjuling här i bloggen för ett tag sedan fick jag massa bra feedback både här i bloggen och på Facebook och åsikterna för vad man borde köpa var ungefär 50/50 skulle jag säga. Vi lutar åt kickbike just på grund av storleken, som flera av er så klokt påpekade så måste man ju kunna förvara åkdonet på ett bra sätt och så länge som vi bor i lägenhet så är de möjligheterna väldigt begränsade tyvärr. Så med största sannolikhet blir det en lätt men stabil kickbike för både träning och tävling.
Som det är just nu så dragtränar vi hundarna var och en för sig, alltså att jag t ex cyklar med Lova medan Johan canicrosstränar med Pol bakom oss eller tvärtom. Att sätta båda hundarna framför cykeln är inte att tänka på för de är så himla starka och snabba att mina bromsar inte pallar det trycket. Antar att det egentligen är ett lyxproblem men det känns mindre lyxigt när man verkligen vill att de ska stanna och cykeln bara skriker… 😉

 

Lova är den bästa draghunden jag har haft. Nu har jag ju bara haft tre stycken så det låter kanske konstigt att säga så men i vår träning så ser jag ju hennes prestation och den är grym! Lova är som en liten pansarvagn; hon är både snabb och stark, kräver att få ligga först, (om hon inte får det så blir hon helt tokig) lyssnar väldigt bra på kommandon och gör alltid sitt bästa. Jag känner mig väldigt trygg och säker med henne men trots detta blir jag alltid förundrad över hur snabb och duktig hon faktiskt är. Ska man se det rent dragmässigt så är det lite ”synd” att hon hamnat hos oss och inte hos någon som är i position att t ex tävla i 4-spann med släde för det tror jag att hon hade klarat med bravur. Men vem vet, det har ju kommit klasser för 2-spann och det har vi ju ett nu så vi får se vad framtiden utvisar.

 

Pol visar också stor potential i dragspåren och jag tänker alltid på Exxa när vi tränar henne för de är så lika; Exxa var supersnabb och det är Pol också, hon jobbar självständigt och har en dragskalle som heter duga. Precis som Lova så vill Pol vara först så ni kan ju föreställa er protesterna i Kålleredsskogarna för så länge som de inte tränas ihop med neckline så är det ju alltid någon som måste vara sist… 😀 Men det är bara i början tack och lov, sedan går hunden som är sist in i ”jaga-mode” och missnöjet får stå tillbaka för koncentrationen istället. Pol är ju lite lättare i kroppen än vad Lova är och är därför heller inte riktigt lika stark men det tar hon igen med arbetsvilja istället och stretar på och det är sååå härligt att se. Jag är väldigt bortskämd eftersom alla mina hundar har kunnat axla rollen som ledarhund och jag är så himla stolt över mina tjejer!
Bjuder slutligen på en bild från ett pass under förra veckan, Johan och Lova!

 

aaa16265595_10154912874349477_6585678776117509974_n

( Instagrambild på Lova och husse Johan, man ser på Lovas ansikte hur mycket hon älskar att träna ❤ )

 

Julen, mellandagarna och de där satans fyrverkerierna…

Julen är redan över och mellandagarna är här… Känns lite ledsamt att tiden kring jul går så himla snabbt. Dock har vår jul varit toppen på alla sätt, vi har myst hemma tillsammans med hundarna, ätit massa god mat och sett på massa bra filmer. Johan och jag har som tradition att se de stora filmserierna kring jul, alltså filmer som Sagan om Ringen, Hobbit-filmerna, alla Harry Potter-filmerna osv och så blandar vi dem med julfilmer. I år såg vi även en ny julfilm som heter ”En underbar jävla jul” och vi skrattade så vi grät, den var klart sevärd! (Jag är dessutom släkt med Helena Bergström som både är med i filmen samt har skrivit den så det var lite extra kul). Jag tror även att hundarna har haft det riktigt bra, de har tuggat på sina ben, lekt med sina leksaker, fått smaka på massa god mot och busat i rastgården – bara massa mys med andra ord.
Julafton kom tyvärr utan att ta med sig snön hit till Göteborg men det var å andra sidan det enda som saknades så då får man ju vara nöjd. Jag såg att jag hade fått en kommentar om vad jag fick i julklapp; förutom att vi ska åka på spa så fick jag en dunväst med fuskpäls (som ska med till Island), böcker, hårprodukter, fluffiga innetofflor med pälsfoder osv, så himla nöjd!! 🙂 Av mig fick Johan bl a en keps som han hade önskat sig, en mössa, böcker och den bästa klappen av dem alla; ett spel till vår ps4 som vi köpte samma dag som vi köpte vår nya dator som heter ”call of duty” och kom ut i november. Behöver jag skriva att han blev sjukt glad tro? 😀 (Score!) Kändes så roligt att få ge honom något som han inte hade önskat sig men som jag visste att han så himla gärna ville ha! Och hundarna fick leksaker och ben, precis som alla andra år.

 

dsc_6033copyliten(Lova på julaftons morgon, redo för sin julstrumpa!)

 

På annandagen åkte vi hem till Örby och firade jul med min familj. Pappas hus var så himla fint pyntat och vi hade en supermysig dag och kväll. Lova är väldigt svag för min styvmor Mona och svansade runt henne största delen av dagen (kanske för att det alltid är Mona som lagar maten, haha) medan Pol hade siktet på pappa, oj vad hon flirtade med honom! När vi satt vid matsalsbordet och åt la hon upp hakan på bordet och spände sina små tindrande ögon i pappa samtidigt som hon viftade med ögonfransarna och snurrade på svansen, den hunden vet hur man tigger! Pappa menade på att hon måste ha lärt sig det någonstans men jag har verkligen ingen aaaaaaaaning om vad han pratade om… 😉
Jag vet faktiskt inte riktigt vart dagen tog vägen, det var mitt i natten när vi åkte hem. Men det är ofta så hos min familj, vi pratar och äter och pratar lite till och vips så har det gått 12 timmar. Pappa hade som vanligt sagt att de inte ville ha några julklappar men vi ville ändå ge dem något så vi bestämde oss för att spela pappa ett spratt. För några år sedan fick han åldersdiabetes men det är inget som han direkt vill kännas vid eller vill ta på något större allvar så Johan kom på idén att vi skulle ge dem två presentkorgar, en riktig och en fejk. Den riktiga var full med dricka, godis, julmat, kakor, frukt, ja ni vet en sådan där klassisk julkorg helt enkelt medan den som var fejk var full med sockerfria produkter som steviasocker, sockerfria chokladkakor, sockerfria kakor ect. Vi gav fejkkorgen först och pappas reaktion var oslagbar, han stirrade på produkterna med stora ögon, försökte hämta sig och klämde artigt fram ett ”jaha, tackar tackar” och då kunde vi inte hålla oss länge utan gick och hämtade den riktiga korgen (som vi hade gömt i en stor påse i hallen) och den korgen mottogs betydligt bättre och med några rejäla skratt. Något som lockade till ännu mera skratt var att pappa och Mona hade haft samma tankar så utöver en superfin ”vanlig” gemensam julklapp så fick även vi en julkorg med massa gotta i och t o m champagne som ska drickas på nyår. Kunde inte bli bättre!

 

I onsdags började Johan jobba igen (buhu) medan jag är ledig till efter årsskiftet. Känns helt galet att det är nyårsafton i morgon?! Har ni några roliga planer? Vi ska fira tillsammans med några goda vänner hemma hos dem, ska bli så himla mysigt! Vi ska ha knytkalas och vår familj ska stå för förrätt och efterrätt som jag ska börja fixa med idag. Det är inte det lättaste att hitta mat som ska passa sju personer men jag tror faktiskt att vi har lyckats väldigt bra; vår familj kommer bjuda på frasiga minipizzasnurror och en god sallad till förrätt och vitchokladmousse med bär och kardemummaströssel till efterrätt, nom nom…

 

15727284_10154805226334477_7445539103738015199_n
(Instagrambild på en jultrött Pol).

 

Självklart ska hundarna följa med och fira nyår, det är lite tradition för min del ända sedan Exxa kom in i mitt liv 2007. Ni som följt oss länge vet att några äckliga tonårskillar kastade en smällare mot Exxa under hennes första nyår och även om den inte träffade henne så blev hon väldigt rädd och det satt i under hela hennes liv. Så alla mina nyårsaftnar fick anpassas efter henne, jag har varit på fester uppklädd till tänderna med partners och vänner där Exxa varit jämte mig eller legat i mitt knä hela kvällen och jag har firat hemma hos antingen mig själv eller hos vänner på landet där vi knappt hört några smällare; det spelade ingen roll, hon mådde lika dåligt ändå. Så alla ni där ute med nyårsrädda hundar, jag lider med er för jag vet hur jobbigt det är! Och det är ju inte bara på nyår heller eftersom det finns idioter där ute som börjar skjuta redan runt jul (fast det är olagligt) ända fram till mitten av januari. Jag förstår ärligt talat inte grejen, hur kan några sekunder av färger på himlen vara värt allt det lidande som x antal tusen djur känner i samband med det?! Nej, usch säger jag bara! Jag förstår inte hur affärer som Hornbach och Ö&B kan sälja både husdjurstillbehör och fyrverkerier, är inte det höjden av hyckleri?
Vår situation idag är lite annorlunda då varken Lova eller Pol bryr sig om fyrverkerierna men bara för att mina hundar inte är rädda så innebär ju inte det att det nu är fritt fram för oss att skjuta fyrverkerier, man får ju tänka på alla andra också. Så vi kommer tända tomtebloss vid tolvslaget precis som alla andra år, det är djurvänligt, billigare och minst lika mysigt som fyrverkerier!

 
Slutligen vill jag passa på att ge en eloge till alla affärer som väljer att bojkotta fyrverkeriförsäljning trots att de förlorar en stor inkomst på det: Bauhaus, Clas Ohlson, City Gross, COOP, Dollarstore, ICA Maxi, Jula, Plantagen, Rusta, Willys med flera, heja er!