En liten räv bakom huskyörat…

Tack för alla fina hälsningar här och på Facebook gällande Pol, hon mår fint och vi är såklart oerhört glada och lättade! ❤

 

Dock måste jag dela med mig av något som hände samma kväll som vi var hos veterinären; Jag och Pol satt i soffan och kollade på film medan Lova låg i sängen och sov. Pol utnyttjade väl tillfället att få lite extra gos den dagen iochmed att vi varit så oroliga för henne, man kan aldrig få för mycket uppmärksamhet i Pols värld. Hur som helst, plötsligt hör jag hur Lova hoppar ner från sängen och kommer traskande genom vardagsrummet – och haltar! Att jag inte satte energidrycken i halsen…! Vad är oddsen för att våra två hundar ska börja halta samma dag, särskilt med tanke på att de i vanliga fall är oerhört friska och pigga?!

 

Jag slank ner på golvet och sa väl något i stil med ”Men lilla Bobbo, vad har hänt?” och Lova haltade fram till mig med öronen åt sidorna och ledsna ögon, hela hon utstrålade ynklighet. Hon höll ena tassen i luften och jag tittade på den utan att hitta något onormalt på tassen eller trampdynan, jag fick dessutom bända och böja i lederna hur jag ville utan att hon reagerade.
Balkongdörren stod öppen och jag antar att någon hund gick förbi nedanför för Pol for ut som ett skott och Lova efter – utan att halta ett dugg! Vid det här laget var jag rejält konfundersam så jag gick till köket och öppnade en skinkförpackning, ett ljud som tjejerna känner till väl. Och mycket riktigt, båda kom springande – Lova utan tillstymmelse till haltning – och de fick varsin bit. Jag passade på att koppla Lova och gick ut på gården och sprang lite med henne samtidigt som jag noga studerade hennes steg och hon sprang och rörde sig precis som vanligt. Hm…
Ungefär där slog det mig att även om Lova är världens snällaste, mjukaste och raraste hund så går det inte att förneka att hon är uppfostrad av skådespelerskan Exxa som var en mästare på att fejka än det ena och än det andra för att få som hon ville och jag tror att det var precis det Lova gjorde. Vi la så mycket energi på Pol den dagen och jag tror faktiskt att Lova kände sig lite ignorerad och utanför och hur åtgärdar man det? Jo, man fejkar en skada så att matte blir orolig! 😀 Mycket smart. Lova är så oerhört söt att det är lätt att glömma att det faktiskt lurar en slug liten räv bakom de där fluffiga öronen…

 

Hon har inte haltat sedan den dagen och inte Pol heller efter att hon fick sin spruta så nu är allt frid och fröjd hemma igen som tur är och ordningen är återställd till det normala. Nu gäller det bara att stå ut i två arbetsdagar till för sedan är det semester! 😀 Första veckan kommer gå åt till återhämtning och små utflykter i Göteborg med omnejd och sedan bär det av på familjesemester med Johan och våra prinsessor. Mer om det senare, längtar!

 


(Mobilbild på när flickorna var iväg på semester över påsken och bodde på fint hotell).

 

En förrädisk liten knöl och akutbesök hos veterinären.

För ungefär 1.5 vecka sedan hittade vi en knöl på Pol. Den sitter på höger sida av ryggraden lite ut mot höften, är ca 1 cm i omkrets, rosa, hårlös och med två röda prickar på. Min första tanke var ett bett, hundarna är ju i hundgård på dagarna så självklart råkar de ut för flygfän ibland och vi har även sett bromsbett i rastgården, men när knölen inte minskade eller försvann så började jag bli orolig. För varje dag växte oron och jag började googla på bilder och ramlade snart över ett hemskt litet ord; mastcelltumör.

 

Jag vet att man inte ska måla fan på väggen men när man tidigare har sett en älskling bli attackerad inifrån… ja, det förändrar en som person. Man börjar behandla människor och varelser som en brottsplats där ett brott ännu inte har skett. Man sover med skorna vid sängen och med ett öga öppet utifall att något kommer förändras över natten. Ryggen är alltid lite spänd för man vet att man kan behöva slåss mot något oväntat som kommer från ingenstans. Så hur håller man hjärnan kall och sinnet positivt när man tidigare vandrat till helvetet och tillbaka?

 

Dagarna gick och knölen ändrades inte. Johan och jag kände och tittade på den varje dag och frågade varandra om den inte hade krympt liiiite med förhoppningen att den andra skulle säga ja, men icke. Jag försökte verkligen vara en sån där cool person som säger ”vi avvaktar” och det funkade i några dagar men sedan gick det inte mer och jag bestämde mig för att ringa veterinären. Jag beskrev knölen för sköterskan som absolut tyckte att vi skulle komma in och gärna så snart som möjligt, inget bra tecken…

 

Natten till i torsdags sov jag väldigt dåligt (trots att Pols uppfödare snällt hade peppat mig kvällen innan) och på morgonen innan jobbet sa jag till Johan (som var ledig tors-fre eftersom han måste jobba nu i helgen) att jag inte hade någon som helst lust att åka till jobbet. Det tog liksom emot och mina morgonrutiner drog ut rejält på tiden… Kanske jag redan då kände på mig att något skulle hända?

 

Vid 9.15 satt jag i ett jobbsamtal och såg att Johan ringde på privata mobilen, jag tyckte att det var lite konstigt (eftersom Johan sällan ringer mig när jag är på jobbet iom att han vet att jag ofta sitter i olika klientmöten eller pratar i telefon) men tänkte inte så mycket mer på det utan fortsatte mitt jobbsamtal. Sedan såg jag att Johan ringde igen varpå jag tänkte att han säkert hade tappat bort sina nycklar igen och ringde för att fråga om jag hade sett dem (sker minst en gång per dag fyi, det är något fel på karlsloken) så jag tryckte bort honom. Men så ringde han igen. Och igen. Sedan kom två sms i rask följd och då började jag bli riktigt orolig och mycket riktigt; Johan skrev att Pol blivit biten av något och betedde sig jättemärkligt och att han var ruskigt orolig och ville att jag skulle ringa upp så fort jag kunde.
Jag avslutade mitt samtal och kastade mig på min mobil och ringde upp med bankande hjärta. Johan berättade att Pol på morgonpromenaden plötsligt hade hoppat rakt upp i luften och sedan runt runt i cirklar samtidigt som hon hade ”letat” efter något på kroppen. Sedan hade hon tagit några steg framåt, börjat vingla, satt sig ner och sedan lagt sig ner på rygg med benen rakt upp. För en liten skrutt som alltid är på språng och som har energi till tusen så är det högst onormalt! När Johan lockade hade hon ställt sig upp och sedan börjat halta rejält med ena frambenet och Johan kunde se att det svullnade upp. Vi tänkte ju såklart båda två samma sak – ormbett – och Johan fick stränga order om att bära Pol samt att ringa veterinären och fråga om vi fick komma tidigare medan jag rusade in till chefen och meddelade att jag var tvungen att åka hem direkt. Sedan blåste jag hem, tror jag halverade tiden som det brukar ta för mig att åka hem från jobbet, samtidigt som jag hade Johan i örat som höll mig uppdaterad på hur det var med Pol.

 

Precis innan jag skulle svänga av avfarten hemåt svängde en bil in framför mig och ni som följt oss länge ”vet” redan vilket regnummer den hade; PYA, som är Exxas mammas namn (och Pols mormor). Då visste jag att det skulle gå bra. Exxa skickar alltid tecken som jag förstår.

 

Väl hemma hämtade jag upp Johan och hundarna och sedan sladdade vi in på Evidensia. Vi fick komma in direkt och veterinären kunde efter en snabb undersökning konstatera att Pol hade blivit stucken av en bålgeting och fått en kraftig reaktion av bettet. Hon fick en kortisonspruta (det uppskattades INTE av fröken!) och vi kände oss väldigt lättade att det inte var ett ormbett. ”Ja, sen var det en knöl som vi skulle undersöka också” sa veterinären och vi kastades tillbaka in i orosbubblan, för ett kort stund hade vi glömt bort den… Dock behövde veterinären bara några sekunder på sig innan han sa att det var en talgkörtel, helt ofarlig och normal. Jag frågade om han var 100% säker och han svarade (helt rätt) att han aldrig kan vara 100% säker gällande något men att han var så säker på att den var ofarlig att det skulle vara slöseri med pengar att ta ett cellprov. Puh! Hej lättnad! 😀
Vi passade också på att prata fästingmedel och han var av samma åsikt som vi; att det är ovanligt mycket fästingar i Göteborg i år och att det är dumt att chansa. Vi diskuterade olika alternativ och fick sedan ett recept på Nexguard som vi valde att testa plus ett recept på kortisontabletter som vi ska ha med oss när vi åker på semester om några veckor. Det var två glada och lättade hundägare och två trötta hundar som lämnade kliniken och åkte hem för att sedan däcka i en hög i soffan tillsammans…

 

Ps. För oss gick det bra den här gången men tänk på att ALLTID kolla upp knölar som ni hittar på era hundar. Enligt veterinären är ca 80% godartade men de som inte är det sprider sig till de inre organen. Hittar man dem i tid och opererar bort all malign vävnad sprider de sig inte och hunden får då leva ett helt vanligt och friskt liv. Väntar man så riskerar man inte bara sin hunds hälsa utan även dess liv. Det är det inte värt! Ds.

 


(Tosse-Pol i rastis).

 

(Ögonen som kan smälta sten och betvinga drakar…)

 

Fästingmedel – hur gör ni?

Ja hörrni, nu är sommaren här och med den även de äckliga fästingarna… Jag hatar dem! Finns det något vidrigare?! Känns inte så. Nu är vi ändå ganska förskonade i Kållered, efter en lång skogspromenad kanske tjejerna har varsin som kryper i pälsarna och jag har förstått på andra hundägare i andra delar av Sverige att det är väldigt lite i jämförelse men ändå – äckelpäckel!

 

Så med upptäckten att de små kräken överlevt ännu en vinter så kommer automatiskt även tankarna om fästingmedel. Det är en ren djungel det där och det är svårt att hitta rätt tycker jag för det finns ju för och nackdelar med allt. Det enda som inte är ett alternativ är att inte använda något fästingmedel alls för vill det sig illa så går det ruskigt, otänkbart illa och den risken vill jag inte ta. Så vad ska man använda?
Dessa metoder har jag använt under mina 10 år som hundägare:

 

*Frontlinedroppar. Dessa fick Exxa under sina första två levnadsår men det kändes aldrig bra i magen (gav henne det på rekommendation av veterinär) och till slut lyssnade jag på den känslan och slutade. Efteråt har jag fått veta att mycket forskning tyder på att det är cancerframkallande… Behöver jag säga att detta medel aldrig kommer komma i närheten av Lova eller Pol?
Fördelar: Fungerade väldigt bra rent praktiskt, de få färstingarna som Exxa fick tvärdog. Går snabbt att droppa på.
Nackdelar: Produkten är ett nervgift, vilket känns läskigt. Och så det med cancerrisken då…

*Vitlöksvatten. Detta är ett hemmakok med lite smått och gott (vitlök bland annat) som man kokar, låter svalna, häller på sprayflaska och sedan sprayar hundarnas päls före varje promenad. Efter promenaden borstar man igenom pälsarna noga.
Fördelar: Giftfritt och naturligt. Fungerar ganska bra, hundarna fick ca 3-4 fästingbett var under maj-september förra året.
Nackdelar: Inte ett fullgott skydd, obehagligt att veta att det räcker med ett fästingbett om färstingen bär på sjukdom. Kräver en del inköp och förberedelse. Luktar en del.

*Bravecto. Den omtalade tuggtabletten som ges 1 gång och som sedan skyddar hunden i 3 månader. Lova har fått en sådan tablett vid ett tillfälle sommaren 2015 efter rekommendation av två olika veterinärer.
Fördelar: Fullgott skydd. Enkelt att ge som ”godis” då Lova gillade smaken. Även om produkten inte är fästingavstötande upplevde jag att den hade en sådan effekt då vi inte hittade en enda krypande färsting på Lova under hela våren/sommaren.
Nackdelar: Innehåller gift. Kan ge en del biverkningar, Lova blev dålig i magen under en dag. Är väldigt omtalad, bland annat finns det en Facebookgrupp som heter ”does Bravecto kill dogs?” och som skapar en obehaglig känsla. Många ifrågasätter om tabletten är tillräckligt testad över tid.

 

Av dessa metoder så jag har överlägset mest använt vitlöksvatten/igenomborstning av päls. På något sätt har den känts bäst, kanske på grund av att jag vet att det inte blir några som helst biverkningar, varken stora eller små. Men det går ju inte att komma ifrån att det inte är ett fullgott skydd och jag vet att OM mina hundar skulle få borrelia, tbe eller anaplasma så skulle jag ångra mig. Samtidigt vill jag inte ge ett preparat som ger cancer eller som orsakar något som faktiskt tar livet av mina hundar. Så vad gör man?

 

Vad använder ni läsare för preparat och hur går era tankar kring biverkningar vrs. riskera sjukdomar?

 


(Älsklingarna leker med kompis i rastgården, Lova till vänster och Pol till höger. Bild från vår Instagram).

 

Födelsedagar och skendräktighet.

I tisdags fyllde världens bästa Pol hela två år! Det känns som det var förra veckan som vi hämtade hem henne, den där lilla pluttevalpen som vid några veckors ålder var en mäster-manipulatör utan dess like och som redan från början tog en sådan stor plats i vårt hem. Och nu är hon två?! :-O
Det roliga är att många hundraser, de flesta faktiskt, anses som vuxna när de är två år. Enligt mina erfarenheter får man plussa på ett år till när det gäller huskies, jag skulle säga att de vid tre års ålder blir vuxna och mogna och fina men inte innan dess. Och Pol är inget undantag, hon är fortfarande väldigt valpig, sprallig och full med bus och okynne. Men samtidigt så är hon världens finaste lilla tjej. Pol påminner mig så om Exxa samtidigt som hon är sin egen person också. Hon har samma stora personlighet som Exxa, karisman, utstrålningen… hon syns liksom i mängden. Hon har även Exxas skådespelartalanger och vet precis hur hon ska sätta på sig sitt lilla ”sötansikte” för att få sin vilja igenom. Men hon är snällare än vad Exxa var, inte lika viljestark, inte lika egensinnig. Pol vill göra rätt och har ett ganska stort behov av bekräftelse och beröm. Och hon har en tokig sida på ett sätt som ingen av mina andra hundar har haft, när Pol var liten beskrev hennes uppfödare henne som vild och galen och ja, det är fortfarande mycket träffande ord. 😉 Men hon är samtidigt lugn och eftertänksam och rar… En riktig paradox, precis som sin matte.

 


(Instagrambild på när Lova och Pol smaskade tårta i Skåne. Foto av Åsa Kelpiestuds Jakobsson).

 

Idag är det ytterligare en födelsedag hos familjen Olsson/Ericsson för idag är Exxas födelsedag. 10 år skulle hon ha fyllt idag om hon fortfarande hade varit med oss… Jag har slutat undra varför det fortfarande gör så ont att tänka på henne och bara accepterat att det är så som det är. Hon fattas mig fortfarande.

 

Här hemma pågår ytterligare ett fenomen just nu och det är mindre trevligt än födelsedagsfirande; vi misstänker nämligen att Lova är skendräktig. Hon slutade löpa för ca 6-8 veckor sedan och har den senaste veckan betett sig lite underligt. Hon har blivit väldigt ”slickig”, både på sig själv, på Pol men även på mig. Hon lägger sig så tätt intill mig som hon bara kan i soffan eller sängen och riktigt trycker sig mot mig, som att hon inte kan komma nära nog. Hon pendlar också mellan att inte vilja äta alls och att äta massor och hon flämtar mycket, även när hon ligger på balkongen eller framför fläkten. Lova har aldrig varit skendräktig innan och jag har ingen erfarenhet av det men baserat på mina efterforskningar över nätet så är det just skendräktig som hon är. Eller ja, livmodersinflammation kommer förstås också upp på dessa symptom och vi håller extra koll på henne just utifrån det. Men det känns inte så i mitt hjärta, jag är inte orolig för henne på det sättet och inte alls så som jag var när hon betedde sig märkligt precis före Pols första löp om ni kommer ihåg det. Vi försöker aktivera henne lite extra för att se om det går över, hon har inte alls så kraftiga symptom som jag förstått att många andra tikar får så medicin och dylikt känns inte aktuellt. Jag hoppas så att detta ska vara snabbt övergående, både för Lovas och min skull, det är inte sååå mysigt att vakna mitt i natten av att en viss liten dam ligger och slickar mig på ryggen… 🙂

 

 

Minus på kontot, metaforiskt och bokstavligen.

I helgen gick Vaggerydutställningen av stapeln och vi var inte där. Den utställningen ligger mig extra varmt om hjärtat, jag har oerhört fina minnen från just den utställningen och från valpträffarna som vi i Shejrix-familjen brukade ha. På grund av min utmattningsdiagnos så har jag missat den i två år (jag vet att folk som inte är/har varit drabbade inte förstår men det har inte funnits på kartan att kunna åka dit) men nu var det ju dags, nu när jag mår mycket bättre, nu när Lovas uppfödare skulle komma hela vägen från Lycksele, nu när Johan tagit ledigt för att kunna följa med, nu, nu, nuuuuuuuu…
Eh, nej sa Universum och gav både mig och Johan influensa.
Tack. För. Den.

 

Tjejerna var dessutom anmälda till ytterligare en utställning i måndags i Halland, alltså två dagar senare. Om vi kom iväg på den? Nope. Utöver att vara sjuk och missa chansen till kritiker, eventuella rosetter och ära så innebär det också att man kastar ca 250 kr per hund och utställning i sjön. Man kan ha roligare känner jag sådär lite spontant…

 

Nej usch, det är ingen idé att blogga idag, jag sitter framför datorn invirad i ett täcke så bara min hairbun sticker upp och dricker te som en galning i hopp om att halsen ska kännas lite bättre men det händer inte. Lika bra att krypa ner jämte min man och vovvarna och hoppas på att bli frisk så snart som möjligt istället.

 

Bacillkram till alla fina läsare från en gnällig bloggerska som har sina cranky pants på sig idag (som lite sådär tur i oturen får gumpen att se fantastisk ut, alltid något) 😀

 

(Instagrambild på tjejerna som gör mig glad).

 

Läsarfrågor och svar.

Fråga från Sigrid: ”Grattis till framgången på Instagram! Hur får man så många följare? Det är nog många som vill veta det… 🙂 Jag skulle även vilja veta hur din hundträningsmentalitet ser ut? Hur tränar du dina hundar, med vilka metoder och vilka tankar har du bakom? Finns det saker i er träning som ni behöver förbättra? Kram Sigrid 🙂 ”

 

Svar: Hej Sigrid och tack så mycket! Du kan läsa mer om hur man får följare på Instagram här.

Jag tyckte din fråga om träningsmentalitet var väldigt spännande och jag kommer skriva ett längre inlägg om just det och bara ägna hela texten åt din fråga. Men kort nu så vill jag säga att jag tränar mina hundar med syftet att de ska få motion, att de ska få göra något som de gillar och att vi ska ha roligt tillsammans. Det är något som jag har lärt mig av min vän Ylwa, att alltid satsa på att ha skoj tillsammans som ett team. Hittar man sedan en bra form och väljer att tävla så är det en bonus, går tävlingarna bra så är det ytterligare en bonus. Men för mig är mina hundar lika bra oavsett om vi tävlar eller ej och oavsett hur det går.
Jag tränar alltid hundarna med mjukhet och förståelse, jag tror absolut inte på bestraffningar, hårda ord eller handpåläggning, tvärtom! Det är inte träning för mig, det är att skrämma någon till lydnad och det är absolut inte samma sak som att nå framgångar tillsammans som ett team. Jag litar på mina hundar och de litar på mig – just för att vi vet att vi är uppmärksamma på varandra och för att vi vet att vi ansvarar för varandras välbefinnande, oavsett om vi befinner oss i dragspåren eller på lydnadsplanen. Så vänlighet, belöningar, mjukhet och lyhördhet är min träningsmetod! Kram!

 

 

Fråga från Elsa: ”Hej Jenny! Jag hittade din blogg via hundbloggar på Facebook och tänkte kolla om jag får ställa några frågor? Jag och min pojkvän funderar på att skaffa hund och vi vill i så fall ha en polarhund. Min pojkväns familj har en stuga i fjällen i Norge där vi spenderar mycket tid med att hajka så det känns som en polarhund skulle passa oss. Problemet är att ingen av oss har haft egen hund tidigare och vi är lite oroliga för om vi skulle fixa det ansvaret. Vad skulle du säga är plussidorna och minussidorna med att ha hund? Och att ha huskys? Vi undrar även var vi hittar den rätta hunden för oss? Är det på utställningar, internet, Facebook? Vi har inget nätverk gällande polarhundar så vi vet inte var vi ska börja. Hoppas på svar! Med vänlig hälsning Elsa”

 

Svar: Hej! Vad roligt att du hittade oss och minst lika kul att ni funderar på att skaffa hund! 🙂 Den första hunden är alltid väldigt speciell så det är ju ett stort beslut som man vill ska bli så bra som det bara går. Om ni gillar att vandra och vara ute och röra på er tror jag absolut att en polarhund kan passa.
Plus med att ha hund är främst att du får en ny bästa vän som alltid finns där för dig. För mig har mina hundar även inneburit nya intressen, nya vänner och nya möjligheter och de är det viktigaste i mitt liv. Jag skulle inte byta bort mitt hundliv för allt i hela världen. Minus är att man kan bli ganska bunden och att man plötsligt har en varelse i sitt liv vars behov alltid måste komma före ens egna, precis som en människobebis. För mig har det dock alltid lätt varit värt det!

Siberian husky är en underbar ras; de är vänliga, mjuka, smarta, hårt arbetande och fantastiska familjehundar. De kräver dock både fysisk och psykisk motion och tenderar att styra hemmet med järntassar om deras ägare inte är så intresserad av uppfostran. Jag skulle säga att om man är villig att sätta sig in i rasen, prata med huskymänniskor med lång erfarenhet av rasen och är medveten om att det inte är en helt ”enkel” ras – ja, då har man alla förutsättningar att bli en bra ägare till en husky.
Du kan läsa mer om att tänka på inför köp av huskyvalp här och om hur det är att köpa och äga en husky här.

Att hitta rätt hund är inte alltid enkelt, precis som inom alla raser så finns det tyvärr en del huskyuppfödare som antingen inte kan så mycket om rasen eller som bara avlar för att tjäna pengar. Här har jag skrivit om lite tips gällande hur man ska tänka. Var kritiska, ställ frågor, jämför, se upp för vissa Blocket-annonser och framför allt; köp från en registrerad kennel! Om valparna inte är registrerade i SKK så hade jag backat rejält! Här kan du se vilka huskykennlar som är registrerande.
Exxa och Pol är från Shejrix Siberians och Lova är från Aslakkgårdens kennel och jag kan varmt rekommendera båda!

 

aaa13718136_10154292599999477_1800015135_o(Systrarna bus!)

 

Fråga från Sara: ”Men åh, jag blir så avundsjuk! Jag vill också åka dit! Förstår att du inte kan berätta massa om resan eftersom bloggen handlar om hundarna men det vore så kul att få lite tips om var, hur, när osv och vilka ställen man bör besöka… Please? =) Himla kul att läsa att hundarna hade haft det så bra, som du skriver så är man ju i upplösningstillstånd när man ska lämna bort dem. Vart lämnar ni dem när ni reser? Kram!”

 

Svar: Ja, Island var verkligen helt fantastiskt! Jag kommer dela med mig av vår reseberättelse ihop med massa tips under fliken ”Vi tipsar”. Där kommer jag även berätta om nästa Islandsresa som vi planerar i höst. Jag kommer säga till i bloggen när hela berättelsen ligger uppe.
Vi lämnar hundarna på Mariedahls hundpensionat som ligger mellan Kållered och Kungsbacka när vi reser. Det ägs av två fantastiska norrländska tjejer som älskar hundar och vi känner oss alltid trygga när vi lämnar hundarna där (Ej sponsrade tyvärr, haha).

 

Fråga från Sara: ”Jättekul att läsa om er träning =) Hade Johan pysslat med drag innan ni träffades? Kram!”

 

Svar: Nej, Johan visste inget om drag och dragträning innan vi träffades. Han hade aldrig ens haft hund innan så när vi blev tillsammans blev det stora förändringar för oss båda, jag bytte ju jobb och stad för hans skull och han blev hundpappa och lärde sig dragträning för min skull. Win-win skulle jag säga för jag trivs som fisken i vattnet i Gbg och Johan är väldigt duktig när han tränar drag med vovvarna! 🙂

 

aaa16265595_10154912874349477_6585678776117509974_n(Instagrambild på Johan och Lova när de tränar canicross).

 

Fråga från Anna: ”Hej Jennie! Hoppas er resa var fantastisk! Tycker det är modigt av dig att du vågar skriva om din rädsla att något ska hända dig och om din oro för hundarna, det är nog många som tänker så men kanske inte så många som faktiskt vågar erkänna det utåt. Känner du en slags skyldighet att prata om sånt iom att du har en så stor blogg? Sen är jag lite nyfiken på vad ni gjorde på er resa? Hälsningar Anna”

 

Svar: Tack! Det var den! 😀
Jag vet inte om jag känner en skyldighet att erkänna det eller prata om det, snarare tvärtom, ibland är det en kamp att bestämma mig för hur personlig jag faktiskt vill vara i bloggen iochmed att den är så välbesökt och iochmed att jag faktiskt inte har en aning om vem som läser. Ibland kan jag känna rädsla inför att lämna ut mig. Men samtidigt så driver jag ju bloggen med ett syfte och med det syftet så ingår det att bibehålla läsarnas/ert intresse och att även låta dem/er lära känna mig som människa och inte bara som Lova och Pols matte. Det är en svår balansgång det där…
Jag måste dock säga att jag får så otroligt mycket stöd och kärlek från mina läsare/er när jag skriver om saker som faktiskt är väldigt personliga – som i det här fallet gällande min rädsla att något ska hända antingen mig och Johan eller hundarna – och det gör att jag ändå vågar blotta mig för er.
Dessutom kan jag känna att klimatet i många bloggar är så himla perfekt och tillrättalagt och så ser inte verkligheten ut! Så om jag genom att blotta mina rädslor och tankar kan bidra till att visa att världen inte alltid är så bra och att livet inte alltid är så enkelt – ja, då känner jag att jag har gjort något bra.

Jag kommer att berätta om vår Islandsresa under fliken ”Vi tipsar”.

 

Fråga från Sara: ”Vad kul att lära sig mer om er och era fina tjejer! De kommer inte få cancer Jennie, du behöver säkerligen inte gå igenom det igen! Ert hus kommer bli så fint, hur kommer det sig att ni är så intresserade och insatta i hus och renovering? Kram! =)”

 

Svar: Tack Sara! Ibland behöver jag höra det där!

Jag är snickardotter och uppvuxen på olika husbyggen så för mig är det ett intresse som har funnits sedan jag var liten. Min pappa och min styvmamma bor i pappas föräldrahem, ett hus som min farfar byggde från grunden till min farmor och honom själv när de gifte sig så det finns i mitt blod. Jag älskar fastigheter, planritningar och renoveringar och om jag får skryta (och det får jag eftersom detta är min blogg tänker jag 😉 ) så har jag talang för det. Jag älskar att gå in i ett renoveringsobjekt och få bilder i mitt huvud hur det skulle kunna se ut eller att sitta och rita och skissa på vårt eget framtida nybygge, för mig är det inte ”jobb” utan snarare något som jag tycker är himla kul och givande. Nu letar vi tomt för fullt och hoppas på att kunna starta vår resa så snart som möjligt!

 

Fråga från Anna: ”Tycker det är starkt att du törs vara öppen med dina rädslor och din oro! Är du flygrädd eller är du rädd att något ska hända dig när ni är utomlands? Var är hundarna medan ni är bortresta?”

 

Svar: Tack snälla! Jag är otroligt flygrädd och även väldigt rädd för att saker ska hända. Jag är en ganska stor kontrollmänniska och tycker inte om att lägga saker i andras händer. Detta kommer låta lite hemskt men jag känner ofta att jag kan eller vet bäst – vilket såklart inte är sant, rent logiskt vet jag ju det – så när jag t ex flyger så önskar jag att jag var piloten för då vet jag att jag skulle vara koncentrerad och uppmärksam och göra ett bra jobb men när jag sitter som passagerare så har jag ingen kontroll. Piloten skulle kunna sitta där framme och klunka vodka t ex och riskera allas liv utan att man har en aning om det och den känslan gillar jag inte. Men så är det ju i livet, man måste lita på att folk i olika yrken kan sitt jobb och gör det bra. Jag har bara inte kommit dit än till 100%. 😉

Vi har hundarna på vårt favoritpensionat när vi inte kan ta med dem.

 

aaa13238947_10154144122469477_8154402171012201481_n(Pol först, tätt följd av Lova i rastgården i Åby).

 

 

Valentines Day – fail och några hemligheter.

Hej från sjuksängen! Det har varit tyst här i bloggen ett tag pga att jag varit helt däckad med feber, förkylning, halsont, huvudvärk och hela konkarongen. Jag blir så sinnessjukt SJUK när jag väl blir sjuk, det är så otroligt orättvist att vissa bara drabbas av lätt nästäppa medan andra (som jag) blir helt sängliggande…

 

Det hela började runt alla hjärtans dag och för en gångs skull hade vi planer utan hundarna. Ni som följt oss länge vet att vi nästan alltid försöker att inkludera hundarna när vi hittar på något; vi väljer hundvänliga hotell, äter på restauranger som välkomnar hundar, väljer utflykter där vi vet att hundarna har behållning av att få följa med – vi gillar att hitta på saker som en familj helt enkelt! Jag vet att vissa tycker det är jättekonstigt och visst får vi höra att ”det är väl bara att lämna hundarna hemma som alla andra gör” och det gör vi självklart ibland också, klart att Johan och jag hittar på saker för att vårda bara oss och vår relation men överlag så är hundarna ofta med av den enkla anledningen att vi gillar att vara med dem. Knäppt va? 😉

 

Anyway, i år hade vi planerat en helkväll på stan; bokat bord på en restaurang, fixat hundvakt i form av farbror Roger (Johans vän som bor nästan granne med oss) och köpt VIP-biljetter till Bergakungens biograf – här skulle dejtas! Men nej, det blev inte riktigt så… Både Johan och jag har kämpat emot en annalkande förkylning ett tag och under förra veckan hade vi en riktig epidemi på jobbet där kollegor antingen varit på plats fast de varit halvdöda eller så har folk varit hemma sjuka. Samma dag som vi skulle ut och fira började jag må kasst, hade ärendegenomgång med min chef i några timmar och rösten blev allt grötigare och ögonen sved så att tårarna rann… Underbart. Slutade med att jag blev hemskickad, kom hem och däckade i sängen i flera timmar tillsammans med hundarna. När Johan kom hem från sitt jobb klagade han på hur sliten han kände sig och sedan hörde vi att även vår hundvakt låg hemma i någon slags influensa – det var ju bara att inse oss besegrade. Vi avbokade middagen och proppade oss fulla med Alvedon innan vi begav oss till bion (vi hade redan köpt biljetterna så de gick inte att lämna tillbaka) i tjocktröjor och raggsockor, romantiskt värre. 😉 Så ja, vi kan ju konstatera att vår alla hjärtans dag inte riktigt blev som vi hade tänkt oss men så blir det ibland här i livet. Eller som Johan sa ”Vi är duktiga på att vårda och fira vår kärlek året runt så vad spelar egentligen just den här dagen för roll?” och det har han väldigt rätt i. Det gillar jag verkligen med vår lilla familj, vi är duktiga på att göra det bästa av varje situation. Sedan skadade det ju inte att jag även fick en stor blombukett… 😀 Pol var heeeeelt fascinerad av den, när jag öppnade pappret runt buketten försökte hon ”hjälpa till” genom att slita i pappret, slicka på blommorna osv och när den stod i vasen på sin plats i vardagsrummet var hon där flera gånger och nappade lite lätt i några blomblad innan hon tröttnade. Tossevovve!

Dagen därpå hade jag hög feber så det var bara att sjukanmäla mig och sedan dess har jag legat däckad. Hemskt. Tur att VAB-ruari snart är slut…

 

copy3
(Instagrambild på bästa familjen!)

 

För att få en lite mer positiv avslutning på det här inlägget tänkte jag bjuda er på några Jennie och Johan-fakta som går i kärlekens tecken:

 

1) Innan Johan och jag blev tillsammans var han betydligt mer intresserad av mig än vad jag var av honom. Den ”livsstilen” som han hade då plus det faktum att det fanns några tjejer runt honom gjorde att jag trodde att han bara var en player. Det skrattar jag gott åt idag för det är det sista Johan är… 😀

 

2) Johan och jag hade kontakt i ca 9 månader innan jag blev intresserad av honom. Våra situationer var inte helt okomplicerade för någon av oss och sedan blev ju Exxa dessutom sjuk så jag slutade faktiskt svara på Johans försök till kontakt där under våren/sommaren 2012, inte med mening faktiskt utan det blev bara så naturligt att jag la all min energi på Exxa och uteslöt allt annat.

 

3) Samma dag som jag fick veta att Exxa hade cancer ringde Johan mig för första gången. Det var sista augusti 2012. Han ringde och sa ”Jag vet att vi inte har hörts på ett tag men idag fick jag en känsla av att jag borde höra av mig till dig och jag har inte kunnat skaka av mig den” och jag berättade allt för honom. Vi pratade i telefon i 5 timmar och det kändes som att det var meningen.

 

4) Efter den dagen pratade vi i telefon varje dag. Vi var båda rädda för att ge oss in i en relation av olika anledningar och Johan fick kämpa en del för att riva ner mina murar. Vi hittade ett sätt att kommunicera gällande våra eller framför allt mina rädslor, varje gång jag kände den känslan sa jag till Johan att ”nu åker löparskorna på” och Johan svarade alltid att ”jag ska bränna de där jävla skorna”. 🙂 En dag där under senhösten 2012 vaknade jag bara upp en morgon, tänkte på Johan och vågade äntligen erkänna för mig själv att jag faktiskt var genuint intresserad av honom. Efter det var det on.

 

5) Johan åkte upp och hälsade på mig direkt efter julen 2012 och vår första dejt varade i 5 dagar. Under de dagarna klargjorde Johan för mig att jag var hans vilket jag glatt accepterade. 6 veckor senare träffade jag hans familj, vi sa att vi älskade varandra för första gången och Johan bad mig att säga upp mig från mitt jobb, sälja mina lägenheter, ta med hundarna och flytta in hos honom. Efter ca 3 månader tillsammans flyttade vi ihop och det har jag aldrig ångrat. Nu är vi inne på vårt 5:e år tillsammans och Johan är den bästa sambon och hundpappan som finns!

 

107copy2( ❤ )