Vinn en månadsförbrukning av Doggy Professional Grain Free!

(I samarbete med Doggy.se)

 

Just nu har vi en tävling på vår instagram där ni kan vinna en månadsförbrukning av Doggy Professional Grain Free.

Tjejerna äter detta foder som ni säkert vet och de mår toppenbra på detta foder, magarna är i ordning och pälsarna är glansiga och fina. Deras matte är också väldigt nöjd eftersom fodret görs på naturliga råvaror utan tillsatser. Så om ni har gått runt med tankarna på att prova ett nytt foder så har ni chansen att göra det nu, allt ni behöver är ett instagramkonto. Ni hittar mer info om tävlingen här.

 

Annonser

Vår jul och nyår 2017.

God fortsättning på det nya året kära läsare! Nu är många av er tillbaka i vardagen igen och så även jag då jag efter tre veckors ledighet började mitt nya jobb i måndags. I skrivande stund sitter jag och tittar på alla foton från jul och nyår och bara fånler för mig själv för åh, så bra vi har haft det!

 

20 december var min sista dag på socialtjänsten i Östra Göteborg innan min julledighet och jag lämnade byggnaden med blandade känslor. Östra Göteborg är vår stads mest utsatta stadsdel med grovt missbruk, samsjuklighet, fattigdom, skjutningar ect men där bor också så oerhört många fina människor som jag kommit i kontakt med under mina 4.5 år där. Att säga hejdå till klienter och samarbetspartners var svårt, det blev tårar och presenter och så mycket fina ord att jag nästan ångrade min uppsägning men i slutändan så vet jag att det var rätt beslut, både för mig som person, för min hälsa och för min familj. När jag lämnat mina nycklar och gick ut genom dörrarna så kände jag en oerhörd tyngd lyftas från mina axlar, en tyngd som jag inte ens visste att jag bar på.
Jag ringde Alex (som hade slutat 2.5 vecka tidigare) och babblade medan jag åkte raka vägen hem till Johan (som gick på julledighet dagen innan) och till hundarna och så gick vi en låååång promenad tillsammans. Jag minns inte när mina steg var så lätta sist… När vi kom hem var tjejerna helt slut och gick och la sig i sängen så då gjorde vi tvåbenta oss iordning och åkte till ett julpyntat Kungsbacka för middag och bio. Perfekt dag!

 


(Årets julkort). 

 

Dagarna efter det spenderade vi med att städa, pynta, slå in julklappar, handla och baka inför julen som plötsligt snabbt närmade sig. Dagen innan julafton åkte vi till min hemstad Örby och firade jul med mamma och sedan även med pappa och min styvmamma. Vi hade en sådan himla mysig dag tillsammans, pratade och åt och myste framför brasan. Hundarna älskar att vara i pappas hus, dels för att han har öppen planlösning så de kan springa runt, runt och dels för att det finns en braskamin i vardagsrummet. Framförallt Lova har någon slags onaturlig kärlek för den där kaminen, hon älskar att lägga sig framför den och somna till sprakandet från veden. Det känns väldigt okaraktäristiskt för en polarhund men oh well. 🙂

 


( Exxa – fortfarande så närvarande här hemma! ❤ )

 


(Årets julgran!)

 

Vi var inte hemma förrän sent på natten och vaknade först vid 9-tiden på julaftons morgon. Lova visste att något alldeles särskilt var på gång för hon sprang direkt till julgranen och var redo att öppna sin julstrumpa där och då. Jag tror inte att Pol var lika insatt i vad det var för dag men hon hängde som alltid på Lova, hoppandes och skuttandes som en liten gasell. Vi bara skrattade åt våra tossetjejer. Johan tog med dem ut på promenad och passade på att ringa några god jul-samtal och jag gjorde detsamma under tiden som jag fixade julfrukost och tände massa ljus. När de kom tillbaka in öppnade vi våra paket i julstrumporna (tradition) och hundarna blev helt galet glada av sina enorma leksaksapor som både prasslar och piper. Där hade de att göra en bra stund medan vi tvåbenta åt frukost och började titta på den första julfilmen av många, invirade i fluffiga täcken i varandras armar i soffan.

 

Många tycker att vårt julfirande är konstigt. Jag får ofta kommentarer om det, folk frågar varför vi inte firar med våra familjer på julafton. Svaret är ganska enkelt; för oss är julen helig. Vi vill inte hålla på att stressa, sitta fast i jultrafiken, stå och laga mat med svettigt hår och panik i blickarna, känna pressen att allt ska vara så himla perfekt och på ett visst sätt. Vi vill ha det på vårt sätt; vi vill stressa ner, ligga i soffan i julpyjamas, se filmer, äta när vi vill äta och inte när Kalle Anka säger att man ska äta osv. Vi har dessutom ett logistikproblem då mina föräldrar bor ca 45 min bort söderut, halva Johans familj bor ca 5 timmar norröver och den andra halvan ca 5 timmar österut. Hur får man ihop det utan att fara och flyga hela julen? Den dagen vi har hus tänker vi oss att vi bjuder in vänner och familj att fira med oss på ett lugnt och opretentiöst sätt och de som kommer, de kommer helt enkelt. För oss handlar julen inte om stress och press och jag tycker faktiskt synd om vänner och bekanta som upplever det så. Det känns som att man missat poängen lite när julen plötsligt handlar om antalet julklappar eller om vem som har finast griljerad skinka på julbordet och jag tror faktiskt att folks kommentarer avseende vårt sätt att fira mestadels handlar om att de själva kanske önskar att de kunde fira så som vi gör… För det är sinnessjukt skönt! 🙂

 

Anyway, x antal filmer och timmar senare fixade vi ett litet julbord. Varken Johan eller jag är så förtjusta i julmat egentligen, hos oss hittar man inte sill, janssons frestelse eller rödbetssallad utan vi kör istället på revbensspjäll, färdiggriljerad skinka, prinskorv, kokta ägghalvor, köttbullar, potatisgratäng, olika julkorvar samt småplock som ost och kex och nybakat bröd med gott pålägg. Behöver jag säga att hundarna är helt saliga under juldagarna? De får självklart smaka på proteinet (i måttliga mängder) och det brukar sluta med att de ligger nöjda på golvet och rapar av tillfredsställelse. I vanliga fall är vi ganska restriktiva med vad Lova och Pol får smaka på men under högtider hör jag alltid mammas röst i mitt huvud: ”Djuren ska också få känna att det är jul”.

 

Efter maten hade vi julklappsutdelning och hundarna var i sjunde himlen för de fick en hel del leksaker och goda ben. Vi brukar tänka att vi inte ska köpa alltför mycket till dem för vi vill att de ska tycka att de klapparna som de får är roliga så det får inte bli för mycket av det goda men det vi hade köpt gick definitivt hem! Vi fick också en del pressutskick från olika hundföretag precis innan jul så hundarna hade en hel del att smaska på och leka med. Tack för det! 🙂
Johan och jag hade som vanligt sagt att vi inte skulle köpa så mycket till varandra (ingen av oss är egentligen så noga med julklappar och det är roligare att lägga in lite extra pengar på huskontot eller resekontot) men i vanlig ordning blev det ändå en del fint. Jag fick bl a ”Downton Abbey-boxen” med alla säsongerna, böcker som jag önskat mig samt presentkort på kläder/skor så jag var jättenöjd med mina paket!

 


(Instagrambild på tjejerna i rastis under en eftermiddag med snö och rosa solnedgång). 

 

Juldagarna och mellandagarna gick i samma anda som julafton med långa promenader, god mat och soffläge. Vi passade också på att besöka Lisebergs julmarknad för andra gången den här säsongen, mys på hög nivå. Sedan fick jag och tjejerna roa oss själva några dagar för Johan var tvungen att gå in och jobba några pass innan det var dags att vara nyårsledig.
Vi firade nyår hemma hos Marcus, en av Johans bästa vänner som vi har firat de flesta högtider med sedan vi blev tillsammans. Där fick vi även göra en ny bekantskap i Sofie, en supergullig tjej som vi direkt gillade. Vi lagade 3-rätters och hade en jättetrevlig kväll med massa skratt. Jag har faktiskt inte en enda bild från nyårsafton på maten eller hundarna vilket känns helt fantastiskt för man vet att man haft det bra om man inte ens rört sin telefon.
Vid 12-slaget tittade vi på fyrverkerierna från balkongen och tack och lov var både Lova, Pol och Marcus hund Coster helt obrydda. Över lag sköt folk väldigt lite fyrverkerier i Mölndal (där Marcus bor) och det var väldigt skönt att se. Nyår 2018/19 ska reglerna för privatpersoner tydligen bli hårdare och förhoppningsvis bjuder fler kommuner och stadsdelar på lasershow istället.

 


(Liseberg!)

 

På nyårsafton firade Johan och jag även 5 år tillsammans, helt galet egentligen hur fort tiden har gått. Trots att livet varit ganska galet de senaste åren med tre renoveringar, Exxas  bortgång och sjukdomar så skulle jag inte byta bort livet med Johan för allt i världen. Han är verkligen den bästa sambon och hundpappan som finns! ❤ Vi har en hel del planerat inför 2018, både privat och publikt, och jag ser fram emot att få ta med er alla på resan.

 


( Johan och jag ❤ )

 

Tack för all kärlek och allt stöd under det gångna året! 2018 – here we come!

 

Till dig som ämnar skjuta fyrverkerier idag.

(Detta inlägg innehåller reklamlänkar men är inget bloggsamarbete).

 

Idag är det nyårsafton, en riktig festdag för många där ute. Media fokuserar på alla storslagna tillställningar som kommer ske, alla billiga resor till värmen för att fira mer otraditionellt och alla alkoholrelaterade brott som redan börjat begås runt omkring i landet. Men det finns en annan mörk sida av nyår som sällan hamnar på framsidan av löpsedlarna och det är lidandet som denna högtid innebär för så många barn och djur där ute.

 

I morse på morgonpromenaden stod jag och småpratade med en granne en liten stund. Plötsligt smäller det till som fasen bakom huset och vi inser att någon står där bak och skjuter raketer. Grannens hund reagerar inte och hon slänger en likgiltig blick över axeln och säger ”Jaja, barn tycker det är roligt med smällare och min hund bryr sig inte som tur är”. Jag känner hur ilskan börjar koka i mig och försöker hålla mig lugn medan jag berättar om mina tidigare nyår som hundägare för henne.

 

Ni som följt oss länge vet att Exxa blev skrämd under sin första nyårsafton. Några äckliga tonåringar tyckte det var kul att kasta en smällare mot en liten 6-månaders valp och skrattade när hon ryckte till av rädsla. Smällaren landade någon meter ifrån och det ”nöjet” som de vidriga barnen fick av handlingen förstörde min Exxa för livet. Hon, som tidigare under kvällen stod i fönstret och tittade på raketerna, spenderade sin första nyår i min famn, darrandes och flämtandes i panik. Det var början på sex års helvete under mellandagarna fram till några dagar in på det nya året för oss. Oavsett var vi har firat, lugnt hemma hos oss eller på fest hos någon vän, så har jag suttit i min nyårsklänning med en darrande liten husky i knät. Jag kan inte med ord beskriva hur det känns att se någon man älskar vara så fruktansvärt rädd och må så oerhört dåligt och veta att man är helt maktlös. 😦

 

Varje år kring nyår så leder fyrverkerier till sådant stort lidande. Man läser om djur som rymmer i vild panik och blir påkörda, djur vars hjärtan belastas till den grad att deras hjärtan stannar, som får ep-anfall. Man läser om djurägare som spenderar nyår på veterinärkliniker, som måste droga sina djur och som inte kan glädjas åt det nya året på grund av andra människors beslut. Man läser om barn som får synskador, brännskador och som får amputera fingrar och händer. För vad?! Jag vet att världen inte är perfekt och att man inte kan ändra på allt men helt ärligt – 2018 står för dörren och folk tycker fortfarande att det är kul att skjuta raketer?! Det är så sinnessjukt korkat att jag knappt vet vart jag ska ta vägen!

 

Jag bryr mig inte om att du tycker att det hör till nyår att skjuta raketer. Jag bryr mig inte om att dina barn tycker att det är kul. Jag bryr mig inte om att du tycker att det är vackert, att du känner press från vänner eller grannar, att din fest blir mindre lyckad om det inte skjuts en salva som avslutning. Jag_bryr_mig_inte. Jag bryr mig om att oskyldiga varelser, både djur och barn, blir lidande för att vi vuxna – som borde veta bättre – fattar vissa beslut som också får konsekvenser.

 

Jag är nu i en situation att jag har två hundar som är oerhört trygga och som inte alls är rädda för smällare och raketer. Innebär det då att det är okej för mig att skjuta eftersom det inte direkt har en negativ påverkan i mitt liv? Nej, självklart inte! Jag vet hur det känns att sitta där, maktlös och ledsen på nyår och den känslan unnar jag inte min värsta fiende. Därför fortsätter jag att kämpa, att sprida medvetenhet, att dela med mig av min historia med förhoppning om att någon där ute ska lyssna, precis som många andra framstående djurprofiler gör. Därför vill jag uppmana alla där ute som har en blogg, som har Facebook, som har Instagram att skriva om detta. För även om vi inte kan påverka alla så bidrar vi med en otroligt viktig sak; vi ser till att det finns så mycket material och berättelser där ute att de skjutglada personerna inte längre kan gömma sig bakom ord som ”jag visste inte”. Sorry not sorry att behöva påpeka det – men du vet. Du vet. Det är snart 2018 och tack vare att världen konstant blir större så går det inte längre att dra den om rödluvan och tro att det ska vara okej. För det är inte okej. Inte för oss som får leva med konsekvenserna.

 

Folk kan säga att de gör vad de vill med sina pengar, att vi lever i ett fritt land och att de har rätt att göra vad de vill. Då svarar jag detta; tänk på att pendeln svingar åt två håll. Du kan hamna i en situation där du eller någon du älskar utsätts för obehag, skada eller fara och då kanske du hade önskat dig mer hänsyn från dina medmänniskor. Så snälla – tänk en extra gång. Jag kan inte tvinga dig men jag ber dig ändå fundera på om några sekunders färgsprak på himlen är värt allt lidande för djur och barn i vårt land?

 

Jag är stolt över att vår fodersponsor Doggy stödjer både smällarupproret och Antismällarprojektet, så gör även jag. Hundvärlden har kommit långt gällande detta med smällare och raketer men vi är inte i mål ännu. Läs mer om projekten här om du är nyfiken eller vill bidra. Ytterligare en sak som man kan göra är att bojkotta alla affärer som säljer fyrverkerier för om det inte lönar sig för dem så måste de sluta med försäljningen.

 

Till alla er som ändå planerar att skjuta smällare och raketer idag; snälla, snälla SNÄLLA, gör det isf runt tolvslaget och inte under eftermiddagen, kvällen eller morgondagen. För er kanske alla berättelser bara är snyfthistorier men jag försäkrar att för oss som lever eller har levt mitt uppe i det så är det så mycket värre än så. Det är vår verklighet.

 

 

Hormonell obalans, höstmys och influensa.

Ja, som rubriken antyder så råder det hormonell obalans hemma hos oss just nu. Pol löper, har nu nästan slutat blöda och är istället någonstans mellan höglöp och efterlöp. Hon tar det bra förutom att hon är lite ”på” när det gäller Lova, hon vill så himla gärna vara nära sin syster heeeeeela tiden och när Lova inte vill det så piper Pol så ynkligt att det nästan skär i hjärtat. Inte för att det gör någon skillnad egentligen för Pol är ju inte den som ger upp i första taget, hon traskar efter Lova som en liten svans och försöker och försöker… Skam den som ger sig liksom! 😉

 

Det verkar även vara något på gång med Lova, jag har inte sett henne blöda men Johan säger att han har sett tecken. Hon slickar sig mycket, har blivit lite ”vaktig” mot andra hundar på så sätt att hon skäller när vi möter andra hundar på promenad (det brukar hon inte göra i vanliga fall) och hon är även lite sur just nu och svår att göra nöjd. Häromkvällen låg vi i soffan alla fyra och såg på en isländsk kriminalserie och jag försökte få lite gos från Lova men det var kalla handen, hon flyttade på sig och suckade ungefär som att jag var världens jobbigaste matte. Pol uppfattade detta och kom ålandes mot mig så det blev en liten mysstund för oss istället. När jag sedan tittade upp så insåg jag att Lova låg och blängde på oss och när jag säger blängde så menar jag verkligen BLÄNGDE, alltså med en sån där blick som är så sur att man får ont i magen. Så inte nog med att jag inte fick gosa med henne, jag skulle tydligen ge fanken i Pol också… Ja, jösses. Dessa hundar styr våra liv med järntassar.

 


(Systrarna bus!)

 

Ni är flera som har frågat vart vi var när vi var barnlediga sist; vi var på Asia Spa i Varberg. Vi bodde i ett boutiqe-rum i vitt och guld, supermysigt med stort badrum och dusch för två och var där i tre dagar. Spat var helt fantastiskt med massa olika behandlingsformer som ingick i vårt paket (köpte även till massage) och iom att vi valde att åka mitt i veckan så var vi själva nästan hela vistelsen vilket var himmelskt! Att sitta i de varma källorna på morgonen helt ensamma med panoramafönster över Varberg och se solen gå upp över fästningen… Ja, det går nästan inte att beskriva. Det var två glada och utvilade hundägare som checkade ut dag tre! Vi passade på att spendera lite tid i Varberg också; vi besökte fästningen, åt lunch på Mignon Café och promenerade runt i stan innan det var dags att brumma till pensionatet och hämta tjejerna. Det var två glada huskyprinsessor som hysteriskt hoppade och pratade om vartannat när vi kom för att hämta dem på pensionatet, tänk om man alltid fick ett sånt välkomnande?! Vid sådana tillfällen tycker jag lite synd om alla icke-hundägare där ute…

 


(Massagepoolen)

 


(Vårt rum)

 

Förra veckan hade vi avslutningsbrunch på jobbet för mig, min bästa vän/kollega/kontorskamrat Alexandra och vår kära kollega Madde och jag släpade mig dit trots influensa och feber. Man kan ju inte missa sin egen avslutning liksom. I fredags gjorde Alex sin sista dag på jobbet och det var en sorgsen dag för vi inser ju båda vilken lyx det har varit att få dela rum med sin bästa vän i ett år. Det kommer vi förmodligen aldrig att få uppleva igen… Dagen gick så fort också för Alex hade sin Sigge (2 år) med sig så ”Tant Ennie” hade händerna fulla och helt plötsligt var det slut. Vi botade dock sorgen genom att ta en helkväll tillsammans i Majorna! 🙂 Nu har jag 2 veckor kvar på jobbet och sen har jag julledigt med Johan och hundarna i 3 veckor innan det även är dags för mig att gå vidare till ett nytt jobb. Ska bli så oerhört skönt att få lite mindre stress och ansvar och istället få mer energi och mer tid till hundarna, Johan, vännerna, familjen och bloggen. Jag längtar!

 


(Lova under förra årets julledighet)

 

Hundarnas hälsostatus.

Idag har vi varit hos veterinären med både Lova och Pol. Det är inte alltid kul men oftast väldigt nödvändigt och så var fallet även denna gång. Tjejerna fick sina vaccinationer och som vanligt kombinerade vi detta med en hälsostatus. Det är något vi har gjort i flera år och jag rekommenderar varmt er hundägare där ute att göra det samma för man får mycket information på kort tid.

 

En hälsostatus innebär att hundarna blir undersökta; veterinären lyssnar på deras hjärtan, känner igenom deras kroppar efter knölar, svullnader och dylikt, trycker och klämmer på körtlarna, kollar slemhinnorna, ögonen, öronen, munnen och tassarna – alltså allt det som man kan göra utan ett ultraljud eller en röntgen.

 

Till vår glädje var allt tipptopp med båda våra tjejer, allt var som det skulle och veterinären sa att de var friska, starka och verkade pigga och glada. Full pott med andra ord! Detta innebär att deras hypokondriker till matte nu kan slappna av, förhoppningsvis ända till nästa kontroll… 😉

 


(Såhär skoj tyckte Pol det var hos veterinären… 🙂 Lova syns i bakgrunden).

 

Fjällsemester dag 5 och 6 – Funäsdalsberget, Flatruet och Njupeskär.

Dag 5 – Funäsdalsberget och Flatruet.

Jag vaknade dag fem med fjärilar i magen för vi hade planerat att göra något som jag kände rejäl skräck över; ta Funäsgondolen upp till toppen av Funäsdalsberget. Gondolen är alltså som en skidlift i form av ”glasboxar” som går från dalen ända upp till berget, ni kan läsa mer om den här. Vi hade stått nedanför och tittat på den dagen innan och redan från marken såg man att lutningen uppför var helt brutal, vissa partier var det nästan 90 graders stigning och jag är dessutom höjdrädd… Behöver jag säga mer?! 😉 Jag ville verkligen inte åka upp men samtidigt ville jag gärna se utsikten från berget, äta lunch vid den berömda ”Toppstugan” och se vad det fanns för vandringsleder som utgick från berget så att skippa den upplevelsen kändes inte som ett alternativ – men fy vad rädd jag var!

 


(Lova i Gondolen, mobilbild tagen av Johan. Notera att detta är precis i början av stigningen…)

 


(Utsikt från Funäsdalsberget. Vyerna, färgerna, ljuset….!)

 

Tjejen i receptionen gav mig rådet att bara titta rakt fram i gondolen så det tog jag till mig (efter att ha försäkrat mig om att ingen gondol någonsin hade ramlat ner) och så köpte vi biljetter och traskade till starten med hundarna. Hundarna var välkomna att åka med i gondoler med ojämna nummer så vi kände att de självklart skulle få följa med upp men det var också en oro för mig, jag tänkte mycket på hur de skulle reagera. Det gick dock bra, Pol var lite stressad i början och satt och flämtade men glömde snart av sig för att istället titta på utsikten. Lova satt klistrad vid glasrutan från början till slut, helt fascinerad av hästarna som betade nedanför oss och betedde sig som att hon aldrig gjort annat än flygit genom luften i glaslådor. Himla udda.

 

Vi överlevde iaf luftfärden och traskade upp till utsiktsplatsen som var helt fantastisk, vilken utsikt! Det är en sådan speciell känsla att stå där uppe och se allt från röd/grön/gula vidder och renflockar till blåfärgade berg och snötäckta toppar…
Vi spenderade några timmar på berget och dess leder innan vi klättrade ner till gondolstationen och hann med den sista gondolen med några minuter till godo, puh! Jag blundade den första biten ner men vågade öppna ögonen efter en stund och lyckades både filma och fota under de sista minuterna och även Pol var lugnare på nedvägen så det var skönt. Johan och Lova var helt obrydda precis som på ditvägen, de satt tryckta mot glaset och verkade njuta ohejdat av upplevelsen. Nästa gång ska jag också försöka göra det…

 


(Instagrambild på Lova).

 

Väl nere traskade vi över vägen och ner till hotellet, bytte kläder, packade ryggsäckarna och åkte tillbaka till Flatruet, det var egentligen inte det som vi hade planerat att göra men vi kunde liksom inte hålla oss borta. Den här gången gick vi åt ”‘rätt” håll dvs så som turen går enligt kartan och fick spendera några timmar på vidderna samtidigt som en fantastisk solnedgång började ta form över våra huvuden. Hundarna var otroligt pigga och glada där de stretade på i sina selar framför oss så det var nog inte bara vi tvåbenta som kände av magin som vilar över Flatruet. Då och då sprang vi på några renar och vid ett tillfälle såg vi en annan hundförare på håll men annars var det bara vi. Kan det bli bättre?!

 


(Magiska Flatruet).

 

Efter några timmars vandring vände vi och traskade tillbaka till bilen, tog av hundarna selarna, stretchade dem lite och gav dem mat och vatten. Tjejerna hade verkligen en helt galen aptit under fjällvistelsen men vi hade med oss både vanligt foder och paté så det räckte och blev över som tur var. Medan de stod och åt kom det ut ett par från en husbil som stod parkerad lite längre bort och ville hälsa på hundarna vilket de såklart fick. De var väldigt nyfikna på vår fina ras, ställde mycket frågor osv och det slutade med att de kom fram till att de var sugna på att skaffa en hund igen efter att ha varit utan under några års tid så de skulle kontakta Hundstallet i Stockholm när de kom hem. Jättekul tyckte vi!
Vi är vana vid att få frågor om hundarna, det får vi varje dag här hemma i Göteborg och Funäsdalen var inget undantag. Det som skiljde var dock att många fler gissade rätt på rasen medan vi var där uppe, istället för att få frågan ”vad är det för ras?” så var det många som sa typ ”åh vilka fina huskies, hur gamla är de?” osv. Det är vi mindre vana vid… 😉

 


(Instagrambild på tjejerna innan vi skulle lämna Flatruet för sista gången).

 

Dag 6 – Funäsdalen och Njupeskär.

Denna dagen präglades av vemod då det var vår sista dag i fjällen. Jag är en sån där person som älskar att resa men också att resa hem, sista dagen av en resa brukar jag alltid längta hem till det välbekanta och till hemmets trygga vrå. Det finns dock två undantag; när vi åkte hem från Island (hade inte hundarna väntat hemma hade jag inte hoppat på planet tillbaka till Sverige) och när semestern närmade sig sitt slut nu i Funäsdalen. Vi unnade oss en lugn förmiddag i dalen; gick med hundarna, shoppade lite, inhandlade det obligatoriska vykortet (en tradition på våra semestrar, vi köper ett vykort från platsen och skriver ner allt roligt vi upplevt och sparar det sedan hemma som minne) och liksom insöp alla vyerna ordentligt.

 


(Vårt underbara hotell).

 

Eftermiddagen spenderades vid vattenfallet Njupeskär men det var något av en besvikelse måste jag säga; trångt, massa folk och inte speciellt imponerande, iaf inte när man upplevt alla vackra vattenfall på Island… 😉 (Jag veeeeeet, ett himla tjat om det där landet alltså!) Jag tror dock att det var fel tid att besöka fallet iom att så många fortfarande hade semester, om vi hade åkt dit nu under hösten istället hade det säkert blivit en helt annorlunda upplevelse. Det fanns några plana stenar snett till vänster om vattenfallet där man säkert hade kunnat sätta eller lägga hundarna och fått fantastiska bilder med fallet som bakgrund men detta var inte ett alternativ för oss den här gången. Att behöva armbåga sig fram förtar en del av upplevelsen måste jag säga…. Så till alla er som vill åka dit, undvik att åka under sommaren!

 

Detta var vår sista upplevelse innan det var dags att checka ut dagen därpå och åka hem och jag kan ärligt säga att det var med sorg i hjärtat. Vi hade en fantastisk vecka i Funäsdalen, inte minst för att vi kände oss så hemma där och vi åkte med känslan av att vi lämnade kvar en liten bit av oss själva på de karga vidderna.

 

Resan hem tog ca 12 timmar pga vägarbeten ect men allt gick bra för oss och hundarna och runt midnatt rullade vi in på vår parkering hemma i Götet. Hundarna piggnade till rejält när de insåg att vi var framme och deras svansar svischade glatt hela vägen till dörren. Väl inne drack de lite vatten och sedan gick Lova tätt följd av Pol raka vägen till sängen, hoppade upp och somnade. Välsignade små pluttar som kan slappna av sådär enkelt. Det var värre för oss tvåbenta så vi roade oss en stund med att gå in på Hemnet.se och leta hus och tomt i Funäsdalen för vi var båda överens om att det får bli en stuga där uppe så fort ekonomin tillåter att vi både bygger hus/har hus och stuga!

 

Tusen tack Funäsfjällen och Funäsdalen berg & hotell för en oförglömlig semester!! ❤ ❤ ❤

 

Fjällsemester dag 1 och 2 – Funäsdalen och Mittåkläppen.

**Inlägget innehåller reklamlänkar**

Nu är vi hemma igen efter vår fjällsemester och jag kommer berätta om den i några uppdelade inlägg. Tyvärr var nätet inte så samarbetsvilligt så det var svårt att blogga på plats men samtidigt var det himla kul att se att så många av er följde oss via Instastory istället! 🙂

 

Dag 1 – Destination Funäsdalen.
Förra måndagen steg vi upp tiiiiiidigt och hoppade i bilen för att åka till Funäsdalen och Funäsdalen berg & hotell. Resan tog största delen av dagen, ca 11 timmar från Göteborg om jag minns rätt och vi anlände först vid 18-tiden på kvällen. Resan upp gick väldigt bra, de fyrbenta låg bak i sin nya bur från MIM (vi har en MIM Variocage Dubbel XL) och de tvåbenta satt fram och pratade och lyssnade på musik och sjöng för glatta livet. Vi stannade några gånger för att hundarna skulle få uträtta behov och äta/dricka men överlag kändes det inte som att resan tog så lång tid som den faktiskt gjorde.

 


(Instagrambild på flickorna i sin MIM-bur när vi pausade för frukost).

 

Väl framme i charmiga Funäsdalen gick vi en promenad med hundarna och sedan checkade vi in i rum nummer 408. Hotellet var så oerhört mysigt i en lång träbyggnad med grästak, massa röda blommor under fönstren och utsikt över sjön som låg nedanför. Vi var alla ganska trötta efter den långa resan så vi beställde upp middag och åt i sängen framför nya avsnittet av Game of Thrones och hade det allmänt gott. Innan det var läggdags packade vi upp våra väskor samt packade våra ryggsäckar inför det planerade fjälläventyret dagen därpå – bestiga Mittåkläppen.

 


(Vårt rum med sittgrupp och skrivbord. Vi hade även en dubbelsäng (till höger om bilden) samt en garderob (till vänster om bilden).

 


(Badrummet).

 

Dag 2 – Mittåkläppen.
Nästa morgon vaknade vi tidigt och rastade hundarna innan vi gick ner för att äta frukost. Även om en stor del av hotellet är hundvänligt så är matsalen inte det så vi lämnade hundarna med varsin dental stick på rummet. Jag har som princip när jag reser att inte lämna hundarna ensamma på ett nytt ställe första dagen och den håller jag hårt på; hundarna har inte bett om att hamna i en ny miljö där de kanske inte känner sig helt trygga och därför anser jag att vi som ägare får anpassa oss efter dem (därav middagen i sängen) fram till att det syns att hundarna ”bott in sig” lite. När vi gick ner var hundarna lugna och fina, båda låg kvar och fick sina sticks i sängen så vi kunde gå ner och äta med gott samvete. Frukosten var super och från matsalen har man utsikt över sjön som ligger nedanför hotellet med fjällen i bakgrunden så vi kunde inte fått en mer harmonisk start på dagen.

 


(Såhär trött var Pol morgonen därpå…)

 

Mätta och belåtna traskade vi upp till rummet igen, bytte om till vandringskläder, tog hundarna och våra ryggsäckar och tog sedan bilen till Djupdalsvallens säter där vi skulle påbörja vår vandring. Vi hade redan bestämt att vi skulle bestiga berget Mittåkläppen vilket också är en alternativ rutt av Guldtur nummer 7, ni hittar de 30 Guldturerna här. Vägen dit var fantastiskt vacker och vi stannade flera gånger, både för att fota och för att låta renarna springa över vägen. Med risken att låta som en nörd så måste jag erkänna att jag älskar renar, jag har ända sedan barndomen varit intresserad och fascinerad av den samiska kulturen och av rennäringen så när de stod vid vägkanten och tittade på oss så kände jag att jag liksom var… hemma. Ja, det är nog rätt ord. Hemma.

Väl framme vid sätern parkerade vi bilen, satte på hundarna selar, draglinor, halsband och ID-brickor och sedan begav vi oss mot berget. Mittåkläppen är ett hajfensformat berg som ligger 1212 meter över havet med en fallhöjd på 340 meter så stigningen är stundtals brutal men utsikten är värd varenda svettdroppe, jag lovar! Vi hade sådan tur med vädret, även om det stundtals samlades mörka moln på himlen så sken solen nästan hela dagen så vi passade på att pausa några gånger och fika lite till hundarnas stora förtret. Fika när vi är på äventyr?! Dumma människor.

 


(Instagrambild på vägen upp till toppen. Och ja, det vita ni ser är snö 😉 )

 


(Tjejernas ID-brickor från våra vänner på Vovven.nu, superbra att ha både på fjället och i vardagen om det skulle hända något! Mitt telefonnummer har på bilden ovan ersatts av pixlar av privata skäl. Ni hittar fler varianter här och just nu har de rea på samtliga modeller så passa på!)

 

Både Lova och Pol var så otroligt duktiga på vägen upp, de stretade på och kändes lika fokuserade gällande att ta sig upp till toppen som jag och Johan var. Vi mötte några personer på väg upp (de flesta med hund/hundar, kul!) men är det någonstans som det finns plats för möte så är det på fjället så vi bara klev åt sidan och väntade på att de andra skulle passera. Smidigt värre.
Väl uppe på toppen satte vi oss bara ner på en sten och beundrade utsikten. Även om vi både fotograferade med systemkameran och mobilerna samt filmade så kändes det helt omöjligt att fånga landskapets skönhet på bild. Man måste liksom ha varit där, andats den friska luften och sett fjällen och bergen sträcka sig hela vägen till Norge för att på riktigt kunna uppskatta hur vackert det faktiskt är…

 


(Lova njuter av utsikten).

 


(Utsikten från Mittåkläppen).

 

Jag vet faktiskt inte hur länge vi satt där, vi fyra, och bara tittade och var. Drack ur våra kåsor, åt kex och frukt, pratade, skrattade och bara myste. Dock såg vi till slut hur det började regna över fjällen mittemot oss så vi bestämde oss för att påbörja nedstigningen med förhoppningen att slippa bli genomblöta och det höll faktiskt hela vägen till bilen, det duggregnade lite när vi gick sista biten genom skogen men inte värre än att det räckte att dra på regnskyddet på kameraryggsäcken. Vi hade regnponchos med oss men de behövde vi inte ens ta fram, så lätt var regnet. Nedstigningen präglades istället av Lova och hennes högljudda protester, Lova kände nämligen att det gick alldeles för sakta på vägen ner och visade sitt missnöje. Högt…

 


(Djupdalsvallens goda våfflor representerar både starten och slutet på Guldtur nummer 7).

 

Väl framme vid bilen bytte vi om till torra kläder och gympaskor och hundarna fick mat (paté) och vatten. I samband med detta ryckte Pol till i sin draglina – som sa ”ritch” och gick sönder. Den höll fortfarande ihop med några trådar så hon kom inte loss (tänk er de tidningsrubrikerna dagen därpå…) men vi insåg snabbt att vi var tvungna att köpa en ny så snart som möjligt. Jag skämtade med Johan om att incidenten påvisar Pols prioriteringar, den draglinan har hållit genom x antal träningar, tävlingar och nu under en hel bergsbestigning men när det är dags för mat efter hennes första fjälläventyr – då brister den. 🙂

Vi var tillbaka i Funäsdalen under tidig kväll och upptäckte två saker: 1. Det finns ingen affär i Funäsdalen som säljer draglinor och 2. Närmsta affär som säljer dessa ligger i Idre, ca 2 timmar bort enkel resa. Jahapp. Det var inget att göra förutom att ändra planerna inför nästa dag och byta ut en vandringsled mot en bilresa till Idre. Det visade sig dock att just Idre hade mer saker att bjuda på än bara en hundsportsaffär, mer om det i nästa inlägg…