Hallå Skauuuuune!

Ni som följer oss på Instagram vet redan detta; jag, Johan och hundarna firade påsk i Helsingborg i år. Det var ett oerhört spontant beslut som också blev oerhört lyckat! Johan åkte på att jobba under påskafton och påskdagen och därför gjorde vi inte upp några planer med vänner eller familj, det kändes lite ovärt på något sätt så vi bestämde oss för att ha en lugn påsk i år. Men när helgen närmade sig så började jag ångra mig och fick den där kliande känslan i kroppen ni vet, den som säger ”miljöombyte”. Så jag kollade runt lite, jag ville inte spendera x antal timmar i bilen (säger bara ett ord: påsktrafiken…) men jag ville ändå komma en bit bort från Göteborg och valet föll på Helsingborg. Nästa steg var att hitta ett hundvänligt hotell nära grönområden för att underlätta rastning och valet föll nästan direkt på Elite Hotell Mollberg som ligger på Stortorget med Kärnan-parken precis bakom. Jag frågade Johan om han var sugen på en liten roadtrip och han sa ja direkt så jag ringde hotellet på vinst och förlust och vi var så välkomna. Score.

 

Två dagar senare satt hela familjen i bilen på väg söderut, både jag och Johan var lediga från jobb under skärtorsdagen och långfredagen så det kunde inte ha löst sig bättre. Vi fick också chansen att riktigt prova vår nya bil ”Börnie” som vi köpte veckan innan (en superfin Kia Ceed kombi Eco Premium Edition) så hela resan ner var en dröm, både för oss och hundarna.
Väl framme parkerade vi och gick för att checka in, Lova är van vid att fara och flänga och skötte sig toppen. Pol däremot är lite mindre van vid nya miljöer och var ganska hyper, hon slet och drog i kopplet, ville hälsa på alla och lukta på allt. Tossevalp! Jaja, hon lockar fram många leenden och skratt iaf! 😉

 

(Utsikten från precis utanför vårt hotell).

 


(Utsikten från terassen under Kärnanparken. Vårt hotell är den stora vita byggnaden till vänster).

 

(På väg upp mot Kärnan).

 

Vi fick ett superfint DeLuxe-rum och när jag säger superfint så menar jag så fint att man nästan inte ville kliva på golvet, än mindre släppa lös två vilda huskies där inne, haha. Det stora rummet var L-format med en superstor dubbelsäng, en sittgrupp, garderober, minibar, TV-möbel och en platt-TV på väggen mitt emot sängen. Längs hela långsidan hade vi en fönstervägg med fönster hela vägen ända upp till taket och utsikt över Stortorget och hundarna var heeeeelt fascinerade av detta, jag vet faktiskt inte hur lång tid sammanlagt som de spenderade i sängen framför fönstren och spanade på människorna och hundarna som gick över torget men jag kan säga att det var åtskilliga timmar. Sedan fanns även ett stort badrum helt i marmor med alla bekvämligheter som man kan tänkas behöva så där spenderade vi en hel del tid.
Vi chillade en stund på rummet och sedan åkte vi till en park som låg ca fem minuter bort med bil där vi gick en lång promenad med tjejerna. Både Lova och Pol var superglada, det syntes att även de njöt av att få komma bort lite och undersöka nya och spännande dofter. Våren var betydligt längre kommen i Helsingborg än i kära Götet så hela parken blommade i blått och rosa, otroligt vackert! Vi passade även på att utforska omgivningarna lite och Johan sprang in på Systemet och köpte några öl och lite bubbel innan vi återvände till hotellet.

 
(Vackra Skåne!)

 

(Instagrambild på två glada huskytjejer som älskade två-meters-sängen).

 

(Mobilbild på en nyfiken liten Pol).

 

(Elite kan det här med badrum…)

 

(Hela Skåne stod i blom under vår vistelse).

 

Under kvällen bjöd staden på regn och rusk och det passade oss bra för vi hade redan innan bestämt oss för att äta middag på rummet. Jag uppmuntrar ofta folk att resa tillsammans med sina hundar men är också noga med att påpeka att man i så fall får acceptera att man får anpassa sig lite. Att t ex lämna hundarna ensamma i ett okänt hotellrum första kvällen för att gå ut och äta middag är väldigt oschysst och ett stort no-no i min bok! Så för oss blev det middag i sängen framför en film och det var faktiskt hur mysigt som helst. ❤

Vi sov som bäbisar/valpar och vaknade tidigt nästa morgon och eftersom frukostmatsalen var öppen hela fm så hade vi gott om tid på oss att promenera med tjejerna, utforska stan och fotografera. Väl tillbaka på rummet – efter ca två timmar – hoppade båda hundarna upp i sängen och gottade ner sig i täckena (vart köper hotell sina fantastiska sängkläder?!) så Johan och jag kunde med gott samvete gå och njuta av frukostbuffén. Möjligheten fanns att hämta frukost och ta med den upp på rummet men hundarna visade tydligt att de var både trygga och trötta så då kändes det bra i magen att lämna dem en stund.

 


(Lova framför Kärnan).

 


(En trött liten Potti…)

 

(Instagrambild från Kärnanparken en tidig fredagmorgon).
Vi spenderade sedan vår Långfredag med att göra turistgrejer och den främsta var förstås Sofiero Slott. Vilket fantastiskt ställe och dessutom hur hundvänligt som helst! Vi promenerade runt i timmar i deras fantastiska park, tog en glass på en parkbänk i solen och bara hade det gott. Jag kan varmt rekommendera ett besök på slottet för alla hundägare.

 

(Mobilbild på Sofiero Slott).

 

(Mobilbild från Sofieros park).

 

(Mobilbild på Lova framför slottet. Vi försökte få med Pol också men hon var nog för trött för hon vägrade…)

 

Trots att vi hade en del grejer på vår lista att bocka av när vi var nere i Skåne så var det faktiskt otroligt skönt att komma bort lite och det var kul att bli påmind om hur fin stad Helsingborg faktiskt är. Sist jag var där, utöver resor i tjänsten (som inte borde räknas för då jag har bara möten och åker sedan direkt tillbaka till Göteborg igen utan att hinna se/uppleva något) var 2010 när Malle och jag åkte och hälsade på Eva med flock. Det är egentligen helt otroligt att det är sju år sedan, det känns som att det lika gärna kunde vara 70 år sedan, särskilt om jag tittar på hur mitt liv såg ut då i jämförelse med nu. Det var dock en väldigt fin påminnelse och Johan och jag bestämde oss för att åka tillbaka igen någon gång under sommaren, med skillnaden att lägga till lite mer tid så att vi hinner umgås lite med vänner också. Det längtar jag efter!

 

Ps. Detta är en bråkdel av alla bilder som vi tog under våra dagar i Skåne (både med mobilerna och med systemkameran) men jag har försökt att visa bilder på sådant som jag faktiskt skrivit om i texten. Jag kommer visa fler bilder framöver. Hoppas ni tycker det är okej att jag har blandat mobilbilder med systemkamerabilder; vädret var så himla varierande så vi hade inte alltid stora kameran framme och då är det så smidigt att bara plocka fram mobilen. Bilderna blir ju absolut inte lika bra men å andra sidan så speglar de ju verkligen vardagen som den är så jag hoppas att ni har lite glädje av de bilderna också! 🙂 Ds.

 

Äventyr i Majorna.

I lördags fick hundarna åka på varsitt äventyr här i Göteborg. Jag var hembjuden till min vän Alexandra (som jag även jobbar med och delar kontor med på jobbet) och hennes son Sigge och bestämde mig för att ta med Pol. Det självklara valet hade kanske varit att ta med Lova iom att hon älskar barn mer än allt annat men dels så löpte hon och dels så kände jag att det vore bra för Pol att komma ut och göra något utan storasyster så därför föll valet på henne. Johan (och Lova) körde oss till Majorna och åkte sedan vidare på ett eget äventyr medan Pol glatt traskade in i byggnaden, hon tittade inte ens efter husse och systeryster… 😉

Vi hade en supermysig dag med Alex och Sigge; vi åt lunch, tog en lång promenad i solen och bara pratade och umgicks, det var en sådan där dag när man bara tankar energi och glädje! Pol och Sigge busade järnet, de är nästan jämngamla (ca 1.5 år) och kom väldigt bra överens. Pol var väldigt försiktig med Sigge, hon lät honom klappa och gosa, de hade dragkamp om leksaker och dessutom fick han ett par rejäla kyssar a la Pol som fick honom att skratta sådär gott som bara barn kan… Jag var väldigt stolt över henne!

 

(Bild från vår Instagram på bäbis-Pol och bäbis-Sigge. Sigge är seriöst en av de sötaste ungarna jag någonsin sett och Johan och jag skämtade på vägen hem om att OM vi nu vill/orkar skaffa tvåbenta barn så ska de se ut och vara precis som Siggeleinen!)

 

Under tiden befann sig Johan och Lova i Slottsskogen och umgicks med varandra och fick lite värdefull far-dotter-tid. De promenerade massor, klättrade upp till utkiksplatsen, tittade på alla djuren som var ute och satt på en bänk och njöt av solen. Johan berättade att Lova direkt hoppade upp jämte honom när han satte sig och att han la armen om henne och att de satt där och tittade på djuren och folket – och fick många underliga blickar. Enligt Johan tog det honom en lång stund att lista ut att folk tittade så eftersom Lova satt där precis som en liten människa. För oss är det så normalt att hon gör så, så vi reagerar inte riktigt som andra tydligen gör…
Under eftermiddagen sammanstrålade vi och sedan spenderade vi kvällen framför en bra film. Hundarna var sååå trötta efter sina respektive äventyr, de bara sov och sov och det beteendet höll i sig under hela söndagen också – vilket passade oss perfekt eftersom vi hade en dejt inplanerad (bio och middag). Ibland blir allt sådär lyckat. ❤

 

(Älsklingarna!)

 

 

5 frågor som en huskyägare ofta får.

1. ”Vad är detta för ras?”

Ja, detta är den ultimata frågan och därför hamnar den på plats nummer ett. Alternativ på frågan kan vara ”Är detta vita herdehundar?” eller ”Är detta vita schäfrar?”. Jag överdriver inte om jag säger att jag får denna frågan en gång om dagen. Vi bor ju i ett väldigt hundtätt område med många hus och bostäder runt omkring så det blir naturligt så att vi träffar mycket folk när vi är ute och går med hundarna. Det märks tydligt att folk i gemene man inte har stor kännedom om vår ras för det är extremt sällsynt att någon gissar rätt.

2. ”Brukar inte Siberian huskies vara större?”

Klassisk fråga som nästan alltid kommer efter att folk fått reda på att Lova och Pol är huskies. Många blandar ihop Siberian huskies med Alaskan malamutes och tycker därför att tjejerna är onormalt små. Det är även många som har sett filmer med huskies och tyvärr (?) är det nästan alltid showhuskies som används i produktioner vilket såklart leder till att folk tror att alla huskies är sådär fluffiga och kraftiga så då får man förklara skillnaden.
En variant på den här frågan brukar också handla om vikt, att tjejerna ser underviktiga ut och då brukar vi förklara att båda våra tjejer faktiskt väger mer än många andra huskytikar då tjejerna väger ca 21.5 respektive ca 22.5 kilo. De är med andra ord ”rätt rejäla bitar” som vi säger här i Göteborg.

3. ”Brukar inte de ha blå ögon?”

Detta är en typisk följdfråga som kommer när folk fått reda på att våra tjejer är huskyprinsessor. För återigen så är det oftast blåögda (show)huskies man ser på Tv eller på film vilket gör att många tror att alla huskies ser ut så. Folk brukar bli förvånade när vi talar om för dem att det faktiskt är betydligt vanligare med brunögda huskies än blåögda.

4. ”Huskies finns väl bara i Norrland?”

Många tror att slädhundar bara finns i Norrland och ja, med tanke på hur lite snö vi har här nere i jämförelse med de norra delarna av landet så kan jag absolut förstå frågan. Men nu är det ju så att långt ifrån alla dragtränar med sina huskies och alla som dragtränar kör inte släde utan barkmark (som vi än så länge t ex) och då spelar det ingen roll vart man bor med sina huskies. Vår ras är faktiskt väldigt jämnt spridd över landet, ända nere från Skåne och uppåt.

5. ”Har de inte väldigt lite päls?”

Klassiker iochmed bilden av showhuskies som många har på näthinnan. Här brukar vi få förklara två saker, dels att vi har huskies av arbetande typ och dels att de till stor del bor inomhus. Hundar som bor ute får naturligt en tjockare och tätare päls som skydd mot väder och vind medan inomhushundar får mindre päls eftersom de har tillgång till värme hela tiden.

 

Jag tycker att det är roligt när folk ställer frågor och jag gillar att berätta om min fantastiska ras som jag inte skulle vilja byta bort mot allt smör i Småland. Jag har flera gånger fått frågan av er läsare om det inte är jobbigt att utbilda andra och ständigt upprepa samma saker men nej, det är det inte, tvärtom! 🙂 Enda gångerna som det kan vara jobbigt är när folk inte lyssnar eller är väldigt påstridiga.
Det händer inte ofta men visst har det hänt att folk har ifrågasatt min ras eller det som jag har berättat om dem. Om ni är nyfikna kan jag skriva ett inlägg och berätta om de mest galna sakerna som folk har sagt eller påstått? Vissa grejer är rätt skrattretande måste jag säga, jag har tex fått höra att mina hundar minsann inte alls är Siberian huskies eller att det är tur att de är brunögda för alla blåögda huskies blir blinda… 😉

Finns det några huskieägare där ute som känner igen sig? Ni som har andra raser – får ni liknande frågor om just er ras? Berätta gärna i kommentarsfältet här eller på Facebook!

 

(Det kanske inte alltid är så solklart att vi är huskies men att vi är prinsessor kan väl ingen missa?!”

 

Mina hundar är den bästa medicinen jag kan få!

Jag får en hel del mail från er läsare och även om det är lika roligt varje gång så finns det mail som träffar rätt i hjärtat och just ett sådant ska jag dela med mig av idag. Detta mail var ganska långt och personen i fråga ville gärna vara anonym men jag har fått tillåtelse att publicera en del av innehållet här i bloggen.

 

”…När jag fick komma in till läkaren så fick jag berätta om mina symptom och blev sjukskriven på fläcken med diagnoserna utmattningssyndrom och depression. Jag fick recept på sömnpiller och antidepressiva piller, de sista blev en väldigt stark sort pga att jag ätit sådant tidigare i perioder och därför är jag ganska resistent mot dem. (Jag har lidit av ångest ända sedan tonåren). Läkaren berättade om biverkningarna och jag blev otroligt chockad över hur kraftiga och vanliga biverkningarna var och jag berättade att jag blev lite rädd eftersom jag har en hund som jag måste orka ta hand om. Psykoser och liknande vet jag inte om jag törs riskera liksom. Läkaren sa att de i sådana här fall brukar rekommendera att man omplacerar hundar för att man ska lägga den energin man har på sig själv i första hand för att bli friskare fortare…”

 

Jag blev så otroligt provocerad när jag läste det här mailet! Om min läkare hade sagt så till mig, särskilt när jag var i den akuta fasen som den här personen faktiskt var när det sades, så hade jag nog bett henne att fara och flyga och krävt en ny läkare! Snacka om att sparka på någon som redan ligger ner…

Jag har aldrig haft en klinisk depression eller dylikt men däremot fick jag diagnosen utmattningssyndrom för 1½ år sedan så jag kan absolut sätta mig in i den här läsarens situation till en stor del. Det är inget jag skäms det minsta över att dela med mig av, jag jobbade helt enkelt alldeles för hårt i alldeles för många timmar om dagen under alldeles för lång tid och till slut orkade inte kroppen mer och jag ”gick in i väggen” som de flesta kallar det till vardags. Jag fick problem med huvudvärk och yrsel, hjärtklappning, fick svårt att äta, sömnsvårigheter i form av upphackad sömn och var så sjukligt trött hela tiden fastän jag spenderade halva dagarna åt att sova. Självklart påverkade detta hela mitt liv utöver en enda sak; mina hundar.

 

Jag vet inte riktigt vad icke-hundägare tror och tänker om oss hundnördar men jag får känslan av att de tror att vi tycker att våra hundar är en belastning när vi inte mår bra…? Den tanken får mig nästan att skratta (men bara nästan för det är så himla tragiskt) för enligt mig är det precis tvärtom; mina hundar tar inte min energi, de ger mig energi!

Jag mår aldrig så bra som när jag är med Lova och Pol. Tillvaron med dem är i princip kravlös, de kräver inget av mig som jag inte kan ge. Jag är mig själv med dem, behöver aldrig sätta upp en fasad eller hålla inne några känslor. Det är villkorslös kärlek, det är glädje, det är skratt. Med hundarna är jag i nuet och oroar mig inte för något; gårdagen är glömd och morgondagens finns inte än. Vardagen blir så primitiv på det allra bästa tänkbara sättet och det är en känsla som jag verkligen unnar alla att få känna för den är så otroligt skön! Och så finns det folk där ute – läkare dessutom – som ska vara experter på folks hälsa som tycker att man ska lämna bort sina hundar när man inte mår bra?! För att inte tala om Försäkringskassan som i många fall anser att om man är frisk nog att ta hand om sina djur så är man frisk nog att arbeta heltid också. Jösses…

 

(Finns det något som är så avslappnande som att sitta på en bänk i rastgården och se de här älsklingarna leka? Tror inte det).

 

Jag kan bara tala för mig själv men utöver sjukskrivning så fick jag ingen hjälp från vården när jag drabbades. Jag fick höra att sjukdomstillståndet var för ”komplext” för att jag skulle kunna få råd angående hur man blir frisk. Det enda jag blev erbjuden var tabletter och det tackade jag nej till. Jag fick själv söka information och provade en mängd olika behandlingar, allt från traditionell sjukgymnastik till alternativa metoder som akupunktur och kraniosakral massageterapi och betalade hutlösa pengar i min strävan efter att bli frisk. Vet ni vad som hjälpte mig mest att komma tillbaka? All tid med hundarna.

Jag hade många dagar då jag var så trött att gå en långpromenad med hundarna kändes helt ouppnåeligt men ut kom vi och den själsliga tröttheten minskade direkt. Det fanns många tillfällen då vi dragtränade eller lydnadstränade och jag låg i sängen och skakade efteråt men kände en sådan glädje i hjärtat att det var värt det tusen gånger om. Det var inte alltid enkelt och det tog tid; jag minns t ex dagar då det tog mig flera timmar att klippa klorna på åtta tassar för att hjärnan inte var med men jag gav mig inte, klorna blev klippta på ett korrekt sätt och jag kände mig alldeles euforiskt glad efteråt. (För alla som haft turen att inte blivit drabbade av utmattning så låter detta kanske galet men ni andra förstår garanterat).
Jag skapade ett eget behandlingsprogram som nästan uteslutande bestod av aktiviteter med hundarna; allt från att bara vara tillsammans i en hög i soffan till att susa fram i skogen ihop och precis som med alla andra program så tog det tid att ”hitta rätt” och vissa dagar var mer lyckade än andra – men det fungerade för mig. Sakta men säkert återhämtade jag mig, blev påmind om hur viktigt det är att kunna vara här och nu, lärde mig att prioritera rätt och hittade tillbaka till mig själv igen.

 

Det sägs att det tar åratal att bli sjuk och åratal att bli frisk och jag har fortfarande steg kvar att ta. Men i ärlighetens namn så vågar jag knappt tänka på var jag hade varit idag om det inte vore för mina hundar. De är de bästa läkarna, de bästa terapeuterna och de bästa medicinerna som jag kan få! Alla drabbades resor ser så otroligt olika ut men detta var min väg och den var och är rätt för just mig.

Om det är något jag lärt mig under den här högst ofrivilliga resan så är det hur viktigt det är att tänka och prioritera rätt och under en period så glömde jag det. Jag lät mitt sinne bli uppslukat av att göra ett bra jobb och finnas där för andra och glömde att man måste ta hand om sig själv först. Och när jag gick in i den där beryktade väggen så fick jag även uppleva hur lite hjälp det faktiskt finns att tillgå där ute. Men det är okej. För nu vet jag.
Jag har på ett handfast (eller kanske tassfast) sätt blivit påmind om att det enda jag faktiskt behöver för att må bra är att vara i nuet med två par varma bruna ögon som ser rakt igenom mig, två blöta nosar som trösterikt borrar in sig i min halsgrop och två fluffiga svansar som snurrar som propellrar när de ser mig. Allt annat löser sig.

 

(Glada vovvar i rastis).

 

Fanmail när den är som bäst.

Under åren som bloggare så har jag fått en del fina saker av läsare; porträtt, teckningar, fotokollage osv och jag blir lika glad varje gång. Man blir ödmjuk av det faktum att det finns människor där ute som vill lägga sin tid och energi på att göra något fint! Porträttet på Pol från Johanna ligger mig lite extra varmt om hjärtat och häromdagen skickade en instagramföljare en bild på hundarna som hon hade ritat som jag tyckte var helt fantastisk så den ska också upp vid blogghörnan. Ser ni vem som är vem?

 

16002908_10154852129069477_9079931274979244106_n2

 

Självklart är det prinsessan Pol till vänster med sina långa ögonfransar och minst lika långa öron och drottning Lova till höger med sina vänliga ögon och kronan på huvudet. Hur fin var inte den här bilden?!

 

På tal om Instagram så är vi snart uppe i 12.000 följare! 😀 Det känns helt otroligt att det finns så många människor där ute som vill följa oss och särskilt med tanke på att jag i princip var sist i Sverige med att skaffa ett konto där…
Som jag har sagt många gånger förut; det är NI som läser bloggen och följer oss som gör att det är roligt att hålla på med sociala medier och det är tack vare ER som möjligheter presenteras för oss som vi aldrig hade fått annars så tack, tack, TACK alla läsare! ❤

I morgon är det dags för nyårsresumé här i bloggen, både från 2016 och inför 2017. Det känns som att det kommer hända stora saker det här året…

 

Att en sådan liten sak kan skapa så mycket drama…

Ja som rubriken antyder så hade vi en dramatisk kväll här hemma igår.

 

Nu när renovringsobjektet är klart och snart ska byta ägare har vi börjat titta lite på vårt eget hem med mer kritiska ögon. Att säga att vi trivs här är en överdrift, vi vill ju ha hus och stora ytor men under tiden får man ju göra så gott man kan. En möbel som jag har stört mig på i evigheter är Johans gamla fåtölj, den är stor och allmänt klumpig, fläckig och ful och dess förmåga att suga åt sig hundhår ska vi inte tala om… Så igår bestämde vi oss för att leta reda på lite energi och så åkte vi till tippen med massa skräp, inklusive fåtöljen. Det var sååå skönt att bli av med massa skräp!

 

Men – det var en här hemma som inte var lika nöjd med idén och det var Lova. Hon älskar den där hemska fåtöljen, det är hennes favoritplats i hela vårt hem så hon genomled tydligen ett stort trauma när den åkte ut… När vi kom hem och hundarna fick gå in i vardagsrummet (vi har dem i hallen och sovrummet när vi ensamhetstränar) så stannade Lova i dörröppningen, helt chockad, och bara stirrade. Där hennes älsklingsfåtölj tidigare stod fanns nu bara ett stort hål. Herregud. Lova sprang fram och började nosa där fåtöljen brukade stå, tittade sig omkring med panik i blicken, började leta igenom lägenheten men icke, älsklingen hade flugit sin kos. Ojojoj vad ledsen hon blev! Ni skulle ha sett henne, öronen åkte bakåt och hon tittade på mig och Johan som om vi hade krossat hennes hjärta. Först skrattade vi lite åt det, kramade Lova och lovade henne en ny fåtölj och tänkte väl att ”jaja det går väl över”. Hah. Det gjorde det INTE!

 

Kvällen kom och vi fixade mat, tände lite ljus och satte på en julfilm (Love the Coopers, riktigt bra!) och tänkte ha en mysig kväll. Pol var helt med på planerna, hoppade upp i soffan och gottade in sig jämte mig och Johan. Lova däremot hade andra planer och de involverade att straffa sina hemska och elaka ägare. Hon traskade runt och anka-vankade, pep, pratade, försökte mucka gräl med Pol, ja allt hon kunde komma på för att störa oss. Till slut fick vi säga till henne på skarpen att sluta fåna sig och vad svarar hon på det? Jo, hon lägger sig ner – precis där fåtöljen brukade stå – och blänger. Non stop. Varje gång vi tittade ner på henne så låg hon kvar, i en ganska obekväm ställning dessutom, och blängde. Tänk om de där blickarna hade kunnat döda alltså… Om hon ville ge oss dåligt samvete så kan jag säga att hon verkligen lyckades. Jösses. 😦

 

aaaa15355633_10154734062439477_2841855675748007098_n
(Ögon som kan betvinga drakar ❤ Bild från vår Instagram).

 

Idag stack vi iväg efter frukost och tömde förrådet borta i renoveringsobjektet och sedan drog vi vidare till IKEA för att köpa en ny fåtölj till Lova. Vi hittade direkt den vi ville ha och kånkade glada i hågen hem den för att blidka vårt lilla Lova-lamm. Tror ni att hon gillade den? Icke. När den var ihopbyggd stirrade hon skeptiskt från oss till den och vi uppmuntrade henne att hoppa upp vilket hon gjorde men hela hennes ansikte sa bara en sak: ”Vad är det här för äckligt och vart är min fåtölj?!”. Sedan gick hon och la sig i sängen, haha. Pol gillade den iaf så det är ju alltid något. Jag och Johan gillar den också men jag antar att våra åsikter inte räknas i det här hushållet… 😉

 

mellby-fatolj-gra__0405491_pe574691_s4
(Bild på det lilla äcklet, också känd som Mellby. Bild från ikea.se)

 

Dålig matte och första julkänslan.

I fredags hade jag en sån där dag där jag kände mig som världens sämsta matte. Jag var ledig från jobbet och bestämde mig för att promenera bort till rastgården med hundarna så att de skulle få busa fritt en stund, något vi gör flera gånger i veckan och som brukar gå hur bra som helst. Men icke den dagen…Båda hundarna var helt tokiga, så fort vi kom ut genom ytterdörren så började de hoppa på bakbenen, slet och drog så jag höll på att halka omkull x antal gånger, händerna blev helt illröda och värkte av att jag försökte hålla kvar kopplen… ja, jösses. Jag förmanade och förmanade men jag pratade definitivt för döva öron och deras beteende blev bara värre och värre. Jag provade allt jag kunde komma på; lockade och pockade, pep med pipleksaken i fickan, höll dem i strama koppel, i långa koppel, provade att vända om och tillfälligt gå tillbaka i samma spår men ingenting fungerade, jag kände mig verkligen helt värdelös. Till slut fick jag nog och sa till hundarna ”Nej, nu blir det inte rastgården idag bara för att ni beter er såhär” och så vände vi och gick hem, jag med en klump i halsen, en Pol som hoppande som en liten fölunge på grönbete i ena handen och en surmulen Lova i den andra handen. Epic fail.

 
Det är en sådan hemsk känsla som jag tror att alla hundägare kan känna igen; den där känslan av att man har misslyckats som ägare, att man borde gjort något annorlunda och att alla andra verkar lyckas så mycket bättre än en själv (för sjäääääälvklart möter vi under samma promenad x antal hundekipage där hunden går fot eller t o m lös precis jämte sin ägare och beter sig som en vandrande reklampelare för lydighet…) Usch. Men vid sådana tillfällen så tycker jag att det är viktigt att man påminner sig själv om alla gånger som man gjort något bra. Många polarhundar kan inte ens gå i koppel, än mindre fint och det kan mina – oftast, haha. 🙂

 

329copy3(”Imma boop you… BOOP!” 🙂 Flickorna och deras vän Maja).

 

Den här helgen har vovvarna och jag varit ensamma hemma då Johan har varit i Kalmar och besökt sin familj där, jag valde att stanna hemma och hade faktiskt en riktigt bra helg utan Johan. Jag och hundarna städade massor, ni vet såna där tråkiga sysslor som att putsa fönster, dammtorka, bädda rent ect och sedan fick vi upp all julbelysning inne och ute, julgardiner osv. T o m julgranen kom upp fast jag klädde den bara med själva ljusslingan, glitter och kulor vill jag göra tillsammans med Johan så det fick vänta. Blev så otroligt fint hemma när vi var klara men så höll vi igång halva fredagen och hela söndagen också så konstigt vore väl annars 🙂 Under lördagen åkte vi hem till min vän Tina och julbakade, fullt kaos med två vuxna, två hundar och tre barn men det var helt underbart mysigt! Hundarna blev så otroligt glada när jag parkerade bilen utanför Tinas hus, jag hade varit med dem i rastgården på förmiddagen (för den dagen skötte de sig och fick gå dit, haha) för att de skulle vara sådär lite lagom trötta men det var helt som bortblåst när vi kom fram, båda hundarna pep och tjöt och kunde inte komma in fort nog! Väl inne fick minstingen Villard (2 år) sig några rejäla kyssar av hundarna men som alltid tog han det bra, skrattade lite gulligt och tultade sedan efter Lova och Pol som vid det laget redan bekantade sig med Tina och Markus soffa. Jag känner mig nästan alltid stolt över mina hundar men främst när de är runt barn för de är så himla fina med dem… Proud mama.

 
Efter några timmars bakning åt Tinas man Markus middag med barnen och då passade Tina och jag på att promenera med hundarna och bara öste på med girltalk. Det behöver man ibland. Vi gjorde även ett stopp i rastgården som tillhör Tinas område (Mölndals stad tror på det här med rastgårdar alltså!) och hundarna tyckte det var kul med en ”ny” inhägnad att utforska så vi hängde där en stund innan vi traskade vidare.
Väl hemma var hundarna helt slut, de bara däckade i sängen och svarade inte på tilltal. Först när jag gjorde kvällsmat och satte mig i soffan framför en film kom Lova tassande och ville vara med medan lillis fortsatte att sova i sängen resten av kvällen. Tossepol. 🙂

 

Har ni läsare börjat få julkänslor ännu? Lite drygt 3 veckor kvar…

 

069copy(Bild från förra julen. Detta var Pols första jul och hon var helt fascinerad av granen och julklapparna.)