Vinn en månadsförbrukning av Doggy Professional Grain Free!

(I samarbete med Doggy.se)

 

Just nu har vi en tävling på vår instagram där ni kan vinna en månadsförbrukning av Doggy Professional Grain Free.

Tjejerna äter detta foder som ni säkert vet och de mår toppenbra på detta foder, magarna är i ordning och pälsarna är glansiga och fina. Deras matte är också väldigt nöjd eftersom fodret görs på naturliga råvaror utan tillsatser. Så om ni har gått runt med tankarna på att prova ett nytt foder så har ni chansen att göra det nu, allt ni behöver är ett instagramkonto. Ni hittar mer info om tävlingen här.

 

Annonser

Vår jul och nyår 2017.

God fortsättning på det nya året kära läsare! Nu är många av er tillbaka i vardagen igen och så även jag då jag efter tre veckors ledighet började mitt nya jobb i måndags. I skrivande stund sitter jag och tittar på alla foton från jul och nyår och bara fånler för mig själv för åh, så bra vi har haft det!

 

20 december var min sista dag på socialtjänsten i Östra Göteborg innan min julledighet och jag lämnade byggnaden med blandade känslor. Östra Göteborg är vår stads mest utsatta stadsdel med grovt missbruk, samsjuklighet, fattigdom, skjutningar ect men där bor också så oerhört många fina människor som jag kommit i kontakt med under mina 4.5 år där. Att säga hejdå till klienter och samarbetspartners var svårt, det blev tårar och presenter och så mycket fina ord att jag nästan ångrade min uppsägning men i slutändan så vet jag att det var rätt beslut, både för mig som person, för min hälsa och för min familj. När jag lämnat mina nycklar och gick ut genom dörrarna så kände jag en oerhörd tyngd lyftas från mina axlar, en tyngd som jag inte ens visste att jag bar på.
Jag ringde Alex (som hade slutat 2.5 vecka tidigare) och babblade medan jag åkte raka vägen hem till Johan (som gick på julledighet dagen innan) och till hundarna och så gick vi en låååång promenad tillsammans. Jag minns inte när mina steg var så lätta sist… När vi kom hem var tjejerna helt slut och gick och la sig i sängen så då gjorde vi tvåbenta oss iordning och åkte till ett julpyntat Kungsbacka för middag och bio. Perfekt dag!

 


(Årets julkort). 

 

Dagarna efter det spenderade vi med att städa, pynta, slå in julklappar, handla och baka inför julen som plötsligt snabbt närmade sig. Dagen innan julafton åkte vi till min hemstad Örby och firade jul med mamma och sedan även med pappa och min styvmamma. Vi hade en sådan himla mysig dag tillsammans, pratade och åt och myste framför brasan. Hundarna älskar att vara i pappas hus, dels för att han har öppen planlösning så de kan springa runt, runt och dels för att det finns en braskamin i vardagsrummet. Framförallt Lova har någon slags onaturlig kärlek för den där kaminen, hon älskar att lägga sig framför den och somna till sprakandet från veden. Det känns väldigt okaraktäristiskt för en polarhund men oh well. 🙂

 


( Exxa – fortfarande så närvarande här hemma! ❤ )

 


(Årets julgran!)

 

Vi var inte hemma förrän sent på natten och vaknade först vid 9-tiden på julaftons morgon. Lova visste att något alldeles särskilt var på gång för hon sprang direkt till julgranen och var redo att öppna sin julstrumpa där och då. Jag tror inte att Pol var lika insatt i vad det var för dag men hon hängde som alltid på Lova, hoppandes och skuttandes som en liten gasell. Vi bara skrattade åt våra tossetjejer. Johan tog med dem ut på promenad och passade på att ringa några god jul-samtal och jag gjorde detsamma under tiden som jag fixade julfrukost och tände massa ljus. När de kom tillbaka in öppnade vi våra paket i julstrumporna (tradition) och hundarna blev helt galet glada av sina enorma leksaksapor som både prasslar och piper. Där hade de att göra en bra stund medan vi tvåbenta åt frukost och började titta på den första julfilmen av många, invirade i fluffiga täcken i varandras armar i soffan.

 

Många tycker att vårt julfirande är konstigt. Jag får ofta kommentarer om det, folk frågar varför vi inte firar med våra familjer på julafton. Svaret är ganska enkelt; för oss är julen helig. Vi vill inte hålla på att stressa, sitta fast i jultrafiken, stå och laga mat med svettigt hår och panik i blickarna, känna pressen att allt ska vara så himla perfekt och på ett visst sätt. Vi vill ha det på vårt sätt; vi vill stressa ner, ligga i soffan i julpyjamas, se filmer, äta när vi vill äta och inte när Kalle Anka säger att man ska äta osv. Vi har dessutom ett logistikproblem då mina föräldrar bor ca 45 min bort söderut, halva Johans familj bor ca 5 timmar norröver och den andra halvan ca 5 timmar österut. Hur får man ihop det utan att fara och flyga hela julen? Den dagen vi har hus tänker vi oss att vi bjuder in vänner och familj att fira med oss på ett lugnt och opretentiöst sätt och de som kommer, de kommer helt enkelt. För oss handlar julen inte om stress och press och jag tycker faktiskt synd om vänner och bekanta som upplever det så. Det känns som att man missat poängen lite när julen plötsligt handlar om antalet julklappar eller om vem som har finast griljerad skinka på julbordet och jag tror faktiskt att folks kommentarer avseende vårt sätt att fira mestadels handlar om att de själva kanske önskar att de kunde fira så som vi gör… För det är sinnessjukt skönt! 🙂

 

Anyway, x antal filmer och timmar senare fixade vi ett litet julbord. Varken Johan eller jag är så förtjusta i julmat egentligen, hos oss hittar man inte sill, janssons frestelse eller rödbetssallad utan vi kör istället på revbensspjäll, färdiggriljerad skinka, prinskorv, kokta ägghalvor, köttbullar, potatisgratäng, olika julkorvar samt småplock som ost och kex och nybakat bröd med gott pålägg. Behöver jag säga att hundarna är helt saliga under juldagarna? De får självklart smaka på proteinet (i måttliga mängder) och det brukar sluta med att de ligger nöjda på golvet och rapar av tillfredsställelse. I vanliga fall är vi ganska restriktiva med vad Lova och Pol får smaka på men under högtider hör jag alltid mammas röst i mitt huvud: ”Djuren ska också få känna att det är jul”.

 

Efter maten hade vi julklappsutdelning och hundarna var i sjunde himlen för de fick en hel del leksaker och goda ben. Vi brukar tänka att vi inte ska köpa alltför mycket till dem för vi vill att de ska tycka att de klapparna som de får är roliga så det får inte bli för mycket av det goda men det vi hade köpt gick definitivt hem! Vi fick också en del pressutskick från olika hundföretag precis innan jul så hundarna hade en hel del att smaska på och leka med. Tack för det! 🙂
Johan och jag hade som vanligt sagt att vi inte skulle köpa så mycket till varandra (ingen av oss är egentligen så noga med julklappar och det är roligare att lägga in lite extra pengar på huskontot eller resekontot) men i vanlig ordning blev det ändå en del fint. Jag fick bl a ”Downton Abbey-boxen” med alla säsongerna, böcker som jag önskat mig samt presentkort på kläder/skor så jag var jättenöjd med mina paket!

 


(Instagrambild på tjejerna i rastis under en eftermiddag med snö och rosa solnedgång). 

 

Juldagarna och mellandagarna gick i samma anda som julafton med långa promenader, god mat och soffläge. Vi passade också på att besöka Lisebergs julmarknad för andra gången den här säsongen, mys på hög nivå. Sedan fick jag och tjejerna roa oss själva några dagar för Johan var tvungen att gå in och jobba några pass innan det var dags att vara nyårsledig.
Vi firade nyår hemma hos Marcus, en av Johans bästa vänner som vi har firat de flesta högtider med sedan vi blev tillsammans. Där fick vi även göra en ny bekantskap i Sofie, en supergullig tjej som vi direkt gillade. Vi lagade 3-rätters och hade en jättetrevlig kväll med massa skratt. Jag har faktiskt inte en enda bild från nyårsafton på maten eller hundarna vilket känns helt fantastiskt för man vet att man haft det bra om man inte ens rört sin telefon.
Vid 12-slaget tittade vi på fyrverkerierna från balkongen och tack och lov var både Lova, Pol och Marcus hund Coster helt obrydda. Över lag sköt folk väldigt lite fyrverkerier i Mölndal (där Marcus bor) och det var väldigt skönt att se. Nyår 2018/19 ska reglerna för privatpersoner tydligen bli hårdare och förhoppningsvis bjuder fler kommuner och stadsdelar på lasershow istället.

 


(Liseberg!)

 

På nyårsafton firade Johan och jag även 5 år tillsammans, helt galet egentligen hur fort tiden har gått. Trots att livet varit ganska galet de senaste åren med tre renoveringar, Exxas  bortgång och sjukdomar så skulle jag inte byta bort livet med Johan för allt i världen. Han är verkligen den bästa sambon och hundpappan som finns! ❤ Vi har en hel del planerat inför 2018, både privat och publikt, och jag ser fram emot att få ta med er alla på resan.

 


( Johan och jag ❤ )

 

Tack för all kärlek och allt stöd under det gångna året! 2018 – here we come!

 

Till dig som ämnar skjuta fyrverkerier idag.

(Detta inlägg innehåller reklamlänkar men är inget bloggsamarbete).

 

Idag är det nyårsafton, en riktig festdag för många där ute. Media fokuserar på alla storslagna tillställningar som kommer ske, alla billiga resor till värmen för att fira mer otraditionellt och alla alkoholrelaterade brott som redan börjat begås runt omkring i landet. Men det finns en annan mörk sida av nyår som sällan hamnar på framsidan av löpsedlarna och det är lidandet som denna högtid innebär för så många barn och djur där ute.

 

I morse på morgonpromenaden stod jag och småpratade med en granne en liten stund. Plötsligt smäller det till som fasen bakom huset och vi inser att någon står där bak och skjuter raketer. Grannens hund reagerar inte och hon slänger en likgiltig blick över axeln och säger ”Jaja, barn tycker det är roligt med smällare och min hund bryr sig inte som tur är”. Jag känner hur ilskan börjar koka i mig och försöker hålla mig lugn medan jag berättar om mina tidigare nyår som hundägare för henne.

 

Ni som följt oss länge vet att Exxa blev skrämd under sin första nyårsafton. Några äckliga tonåringar tyckte det var kul att kasta en smällare mot en liten 6-månaders valp och skrattade när hon ryckte till av rädsla. Smällaren landade någon meter ifrån och det ”nöjet” som de vidriga barnen fick av handlingen förstörde min Exxa för livet. Hon, som tidigare under kvällen stod i fönstret och tittade på raketerna, spenderade sin första nyår i min famn, darrandes och flämtandes i panik. Det var början på sex års helvete under mellandagarna fram till några dagar in på det nya året för oss. Oavsett var vi har firat, lugnt hemma hos oss eller på fest hos någon vän, så har jag suttit i min nyårsklänning med en darrande liten husky i knät. Jag kan inte med ord beskriva hur det känns att se någon man älskar vara så fruktansvärt rädd och må så oerhört dåligt och veta att man är helt maktlös. 😦

 

Varje år kring nyår så leder fyrverkerier till sådant stort lidande. Man läser om djur som rymmer i vild panik och blir påkörda, djur vars hjärtan belastas till den grad att deras hjärtan stannar, som får ep-anfall. Man läser om djurägare som spenderar nyår på veterinärkliniker, som måste droga sina djur och som inte kan glädjas åt det nya året på grund av andra människors beslut. Man läser om barn som får synskador, brännskador och som får amputera fingrar och händer. För vad?! Jag vet att världen inte är perfekt och att man inte kan ändra på allt men helt ärligt – 2018 står för dörren och folk tycker fortfarande att det är kul att skjuta raketer?! Det är så sinnessjukt korkat att jag knappt vet vart jag ska ta vägen!

 

Jag bryr mig inte om att du tycker att det hör till nyår att skjuta raketer. Jag bryr mig inte om att dina barn tycker att det är kul. Jag bryr mig inte om att du tycker att det är vackert, att du känner press från vänner eller grannar, att din fest blir mindre lyckad om det inte skjuts en salva som avslutning. Jag_bryr_mig_inte. Jag bryr mig om att oskyldiga varelser, både djur och barn, blir lidande för att vi vuxna – som borde veta bättre – fattar vissa beslut som också får konsekvenser.

 

Jag är nu i en situation att jag har två hundar som är oerhört trygga och som inte alls är rädda för smällare och raketer. Innebär det då att det är okej för mig att skjuta eftersom det inte direkt har en negativ påverkan i mitt liv? Nej, självklart inte! Jag vet hur det känns att sitta där, maktlös och ledsen på nyår och den känslan unnar jag inte min värsta fiende. Därför fortsätter jag att kämpa, att sprida medvetenhet, att dela med mig av min historia med förhoppning om att någon där ute ska lyssna, precis som många andra framstående djurprofiler gör. Därför vill jag uppmana alla där ute som har en blogg, som har Facebook, som har Instagram att skriva om detta. För även om vi inte kan påverka alla så bidrar vi med en otroligt viktig sak; vi ser till att det finns så mycket material och berättelser där ute att de skjutglada personerna inte längre kan gömma sig bakom ord som ”jag visste inte”. Sorry not sorry att behöva påpeka det – men du vet. Du vet. Det är snart 2018 och tack vare att världen konstant blir större så går det inte längre att dra den om rödluvan och tro att det ska vara okej. För det är inte okej. Inte för oss som får leva med konsekvenserna.

 

Folk kan säga att de gör vad de vill med sina pengar, att vi lever i ett fritt land och att de har rätt att göra vad de vill. Då svarar jag detta; tänk på att pendeln svingar åt två håll. Du kan hamna i en situation där du eller någon du älskar utsätts för obehag, skada eller fara och då kanske du hade önskat dig mer hänsyn från dina medmänniskor. Så snälla – tänk en extra gång. Jag kan inte tvinga dig men jag ber dig ändå fundera på om några sekunders färgsprak på himlen är värt allt lidande för djur och barn i vårt land?

 

Jag är stolt över att vår fodersponsor Doggy stödjer både smällarupproret och Antismällarprojektet, så gör även jag. Hundvärlden har kommit långt gällande detta med smällare och raketer men vi är inte i mål ännu. Läs mer om projekten här om du är nyfiken eller vill bidra. Ytterligare en sak som man kan göra är att bojkotta alla affärer som säljer fyrverkerier för om det inte lönar sig för dem så måste de sluta med försäljningen.

 

Till alla er som ändå planerar att skjuta smällare och raketer idag; snälla, snälla SNÄLLA, gör det isf runt tolvslaget och inte under eftermiddagen, kvällen eller morgondagen. För er kanske alla berättelser bara är snyfthistorier men jag försäkrar att för oss som lever eller har levt mitt uppe i det så är det så mycket värre än så. Det är vår verklighet.

 

 

Morgonrutin: Doggy Dentalsticks.

Inlägget är ett reklamsamarbete med vår sponsor Doggy.

Hemma hos oss finns vissa rutiner och ritualer som måste följas enligt våra vita små diktatorer och den första rutinen är också den viktigaste: ”Morgongott”. I vårt hem börjar nämligen inte dagen innan Lova och Pol har fått varsin Doggy Dentalstick.

Utöver att sticksen främjar en god munhälsa så är de också goda, innehåller vitaminer och fibrer samt är sockerfria och tjejerna älskar dem, helst skulle de väl äta 10 om dagen om de fick men vi försöker hålla oss till den rekommenderade mängden (en om dagen) och tjejerna får alltid varsin direkt på morgonen.

Så fort vi kliver ur sängen rusar hundarna och ställer sig utanför köksdörren och vill att vi ska öppna, Lova behärskar sig ofta med ett dovt (men ack så uppfodrande) skall medan Pol är som ett rådjurskid och hoppar jämfota på stället samtidigt som hon piper av otålighet. Väl inne springer hundarna fram till ”godisskåpet” där vi förvarar hundarnas godis, ben ect och tittar otåligt på oss med blickar som säger ”ööööööööppna”. Jag brukar då fråga ”vill ni ha morgongott?” varpå volymen på skallen och pipen ökar, Pol brukar börja snurra runt och det slutar alltid med att hennes rumpa daskar Lova i ansiktet varpå Lova surmulet puttar till Pol på ändan med nosen, ”se dig för” liksom.

Nästa steg är att ta ut en påse med sticks och så sätter jag mig på huk på golvet medan hundarna cirkulerar runt mig som hungriga hajar, återigen är Lova den kontrollerade av dem medan Pol blir helt tokig, hon försöker alltid kötta ner nosen i påsen och sno åt sig första biten medan elaka matte snöpligen håller igen. (Det ska dock erkännas att det har hänt att Pol blivit så ivrig att hon har knuffat omkull matte så att den tidigare nämnda hamnat med rumpan på golvet… 😉 )

Någonstans här brukar strukturen införas igen (lite monkey business är okej men det får ju finnas gränser) och jag tar fram två sticks och ber hundarna sätta sig. Sällan har två huskies satt sig ner så fort och haft sådan intensiv ögonkontakt som då och så säger jag ”bra, varsågod” varpå hundarna sliter sticksen ur händerna på mig. Ritualen fortsätter med att de springer iväg och tävlar om vem som kan komma först in till vardagsrummet, det är tydligen väldigt viktigt, och det rasslar i parketten när någon av dem slinter i ivern att komma först. Väl inne i vardagsrummet lägger de sig på mattan och tuggar på sina sticks tills det inte ens finns en smula kvar och sedan byter de plats med varandra för att undersöka om den andra kaaaaaaan ha missat en liten smula kanske… Så är dock aldrig fallet.

Sedan är tjejerna glada och nöjda och brukar börja leka med någon leksak eller så hoppar de upp i soffan och så roar de sig själva medan vi tvåbenta äter frukost i lugn och ro innan det är dags för morgonpromenad. Perfekt start på dagen!

 


(Instagrambild på Pol och hennes snaskpåsar från Doggy).

 

Varför vardagslydnad är viktigt för mig.

I helgen var jag och hundarna med om en situation där det blev väldigt uppenbart varför det är viktigt med vardagslydnad.

 

Göteborg bjöd under söndagen på snö, strålande sol och blå himmel och tjejerna och jag begav oss därför ut på en lång promenad med siktet mot skogen. Vi har en slinga som man kan gå där man korsar den ”stora” vägen i Kållered, traskar rakt upp för en låååång krokig backe med villor på båda sidorna och när deras bostadsområde tar slut så tar skogen med sina mjuka stigar vid. Hundarna älskar att gå där och vet precis vad jag menar när jag säger ”tjejerna, ska vi gå till skoooogen” och igår var inget undantag, både Lova och Pol viftade på svansarna och dansade runt mig när jag skulle koppla dem och var allmänt tokiga. Efter att ha kopplat dem och byltat på mig sju lager kläder gav vi oss av.

 

Det var verkligen en helt fantastisk dag och vi njöt av tystnaden och det fina vädret medan vi traskade på uppför backen. När vi skulle passera ett av husen på vänster sida, alltså motsatt från oss, så ser jag att deras hund är i trädgården och ungefär samtidigt får den syn på oss och börjar skälla. Både Lova och Pol bröstade upp sig lite och sträckte sina koppel till max, Lova gav ifrån sig ett mörkt skall och Pol ”boffade” lite sådär som hon gör ibland. I samma veva ramlar min telefon ur min ficka och ner i snön och headsetet trasslar sig i hundarnas koppel. Som att inte det räcker så hör jag plötsligt att en bil kommer upp för backen bakom oss i bra fart och då vägen är väldigt smal (två bilar kan t ex inte mötas) så vet jag redan att vi på något sätt måste flytta oss ur vägen och att jag också måste se till att hundarna inte gör något ryck mot hunden på andra sidan vägen så att jag halkar i snön och kanske tappar dem eller släpas med samtidigt som bilen kommer. Jag hinner notera att vi har ett dike till höger om oss samt en liten upphöjd stenhylla och säger ”bil” till hundarna samtidigt som jag pekar varpå båda två flyger upp på platån och parkerar sina små rumpor och jag hinner kliva ner i diket lagom till bilen swishar förbi och försvinner över krönet. Den främmande hunden skäller fortfarande vilt från andra sidan när jag tittar upp på tjejerna som båda lugnt sitter kvar och möter min blick. De får båda massa beröm; Lova tar emot det utan att göra någon större affär av orden, hon vet att hon är duktig och Pol börjar glatt vifta på svansen och lägger öronen bakåt och vill ha en puss och där och då påminner hon mig så oerhört mycket om Exxa… Sedan hoppar båda ner och vi kan fortsätta vår promenad uppför backen och in i skogen.

 

Jag vet att många polarhundsägare inte håller på så mycket med vardagslydnad och jag kan förstå varför. Har man 40 hundar så kan man inte träna alla till att gå fint i koppel ect och kanske har man då heller inte det behovet. Jag förstår. Men för mig, som har två stycken och som bor i Göteborg, kan vardagslydnad faktiskt vara det som avgör om jag och hundarna klarar oss oskadda ur vissa situationer eller inte.

 

Just detta med bilar tycker jag är oerhört läskigt för här i Göteborg är folk så himla stressade hela tiden och kör därför som dårar, även på små vägar, parkeringsplatser ect. Som hundägare måste man vara på helspänn hela tiden för det går tyvärr inte att lita på att alla bilförarna ska se upp och sakta ner när de ser en hund för de flesta gör inte det. De bara kör. Jag har därför varit oerhört noggrann när det gäller att träna hundarna i trafiken; de kan kommandon som ”håll dig på kanten” alternativt ”höger/vänster kant” och även ”nu kommer bilen” alternativt ”bil”. Lova och Pol vet att då gäller det att gå på trottoaren nära matte eller husse och inte ens tänka tanken på att skutta ner på vägen eller försöka hälsa på en hund på andra sidan. Jag måste säga att tjejerna är oerhört duktiga på kommandon och lyssnar väldigt bra, sedan blir det såklart mer utmanande om vi är på ett nytt ställe och det dessutom finns hundar eller andra djur i närheten. Därför var upplevelsen igår så klockren; att de lyssnade och följde mitt kommando utan att tveka trots att de var upphetsade över snön och över att den främmande hunden tokskällde på andra sidan vägen. Då kände jag verkligen att jag hade lyckats och det var en väldigt skön känsla!

 


(Instagrambild på de vandrande reklampelarna för lydnad och gott uppförande… )

 

Hur gör ni andra som har hund och ibland vistas i biltäta miljöer, har ni några särskilda kommandon eller knep som ni tar till? Dela gärna med er!

Hormonell obalans, höstmys och influensa.

Ja, som rubriken antyder så råder det hormonell obalans hemma hos oss just nu. Pol löper, har nu nästan slutat blöda och är istället någonstans mellan höglöp och efterlöp. Hon tar det bra förutom att hon är lite ”på” när det gäller Lova, hon vill så himla gärna vara nära sin syster heeeeeela tiden och när Lova inte vill det så piper Pol så ynkligt att det nästan skär i hjärtat. Inte för att det gör någon skillnad egentligen för Pol är ju inte den som ger upp i första taget, hon traskar efter Lova som en liten svans och försöker och försöker… Skam den som ger sig liksom! 😉

 

Det verkar även vara något på gång med Lova, jag har inte sett henne blöda men Johan säger att han har sett tecken. Hon slickar sig mycket, har blivit lite ”vaktig” mot andra hundar på så sätt att hon skäller när vi möter andra hundar på promenad (det brukar hon inte göra i vanliga fall) och hon är även lite sur just nu och svår att göra nöjd. Häromkvällen låg vi i soffan alla fyra och såg på en isländsk kriminalserie och jag försökte få lite gos från Lova men det var kalla handen, hon flyttade på sig och suckade ungefär som att jag var världens jobbigaste matte. Pol uppfattade detta och kom ålandes mot mig så det blev en liten mysstund för oss istället. När jag sedan tittade upp så insåg jag att Lova låg och blängde på oss och när jag säger blängde så menar jag verkligen BLÄNGDE, alltså med en sån där blick som är så sur att man får ont i magen. Så inte nog med att jag inte fick gosa med henne, jag skulle tydligen ge fanken i Pol också… Ja, jösses. Dessa hundar styr våra liv med järntassar.

 


(Systrarna bus!)

 

Ni är flera som har frågat vart vi var när vi var barnlediga sist; vi var på Asia Spa i Varberg. Vi bodde i ett boutiqe-rum i vitt och guld, supermysigt med stort badrum och dusch för två och var där i tre dagar. Spat var helt fantastiskt med massa olika behandlingsformer som ingick i vårt paket (köpte även till massage) och iom att vi valde att åka mitt i veckan så var vi själva nästan hela vistelsen vilket var himmelskt! Att sitta i de varma källorna på morgonen helt ensamma med panoramafönster över Varberg och se solen gå upp över fästningen… Ja, det går nästan inte att beskriva. Det var två glada och utvilade hundägare som checkade ut dag tre! Vi passade på att spendera lite tid i Varberg också; vi besökte fästningen, åt lunch på Mignon Café och promenerade runt i stan innan det var dags att brumma till pensionatet och hämta tjejerna. Det var två glada huskyprinsessor som hysteriskt hoppade och pratade om vartannat när vi kom för att hämta dem på pensionatet, tänk om man alltid fick ett sånt välkomnande?! Vid sådana tillfällen tycker jag lite synd om alla icke-hundägare där ute…

 


(Massagepoolen)

 


(Vårt rum)

 

Förra veckan hade vi avslutningsbrunch på jobbet för mig, min bästa vän/kollega/kontorskamrat Alexandra och vår kära kollega Madde och jag släpade mig dit trots influensa och feber. Man kan ju inte missa sin egen avslutning liksom. I fredags gjorde Alex sin sista dag på jobbet och det var en sorgsen dag för vi inser ju båda vilken lyx det har varit att få dela rum med sin bästa vän i ett år. Det kommer vi förmodligen aldrig att få uppleva igen… Dagen gick så fort också för Alex hade sin Sigge (2 år) med sig så ”Tant Ennie” hade händerna fulla och helt plötsligt var det slut. Vi botade dock sorgen genom att ta en helkväll tillsammans i Majorna! 🙂 Nu har jag 2 veckor kvar på jobbet och sen har jag julledigt med Johan och hundarna i 3 veckor innan det även är dags för mig att gå vidare till ett nytt jobb. Ska bli så oerhört skönt att få lite mindre stress och ansvar och istället få mer energi och mer tid till hundarna, Johan, vännerna, familjen och bloggen. Jag längtar!

 


(Lova under förra årets julledighet)