Just nu.

– har Pol börjat löpa. Detta är hennes andra löp, hittills har hon löpt synligt en gång om året medan Lova alltid löper två gånger. Pol hanterar sitt löp fint, hon verkar inte alls påverkad av det förutom att hon är mer renlig än vad hon brukar vara. Löpet är en levande påminnelse om att hon nu är två år gammal, jag har svårt att få in det i min skalle…?!

– är Pols mamma Tirith i full gång med att valpa. Pols (och Exxas) uppfödare skickade en bild till mig innan idag på en vit liten tikvalp och frågade om det inte var dags för en till. ”Absolut, come to mama” skrev jag tillbaka. När jag visade Johan sa han ”Aldrig i livet, skriv nej, massa nej, bara nej nej nej. Annars lämnar jag dig!”. Jag antar att någon inte riktigt är så sugen på en valp till som jag är, haha. 😀

– har vi en lugn helg framför oss utan några som helst planer. Jag var varit däckad i veckan med halsont och feber så lusten att hitta på något är ungefär -17. Jag vill bara ligga nerbäddad med hundarna i soffan och se på film efter film, vilket är exakt vad vi har gjort idag. Otroligt skönt!

– ser jag fram emot nästa vecka för då händer massa roliga grejer! Bland annat ska Johan och jag åka iväg i tre dagar och fira våra födelsedagar lite i efterskott, längtar! Hundarna ska bo på Mariedahls gård som ”vanligt” (det låter lite dumt att skriva så iom att vi lämnar bort hundarna i genomsnitt en gång om året men ni vet vad jag menar) och det känns så bra att ha hittat ett pensionat där vi vet att tjejerna trivs och blir väl omhändertagna.

– önskar jag er alla en fin helg! Tack för att ni följer oss och för de möjligheter som vi får på grund av det! Jag kommer berätta mer framöver men vill verkligen uttrycka min tacksamhet redan nu. Ni är bäst! ❤

 


(Instagrambild på tokiga Lova). 

 

Annonser

Allt jag kan tänka är kärlek, kärlek.

De ligger i sängen, de där två, tillsammans som alltid. Jag kryper på knä fram till dem och ålar ner mig i en bra position mellan dem, det är trångt men det går. Lova lyfter huvudet och tittar på mig med trötta ögon, Pols svans börjar vifta. Jag rullar lite åt Pols håll, viskar ett mjukt ”hej” och stryker Pol över ryggen. Hon börjar andas häftigt, kryper fram till mitt ansikte och börjar intensivt slicka på all hud som hon kan komma åt. Jag smeker henne över öronen, nynnar lite på en melodi som bara kommer i huvudet och hon lugnar sig direkt. Hon övergår till att pussa mig på näsan, jag viskar att hon inte behöver bli så upphetsad, att hon kan ta det lugnt. Pol kör in sin nos i min nacke under mitt hår, andas ut med ett knorrande ljud innan det rycker till i hennes kropp och hon slumrar till, trygg i att jag finns där. Jag rullar försiktigt över till Lovas sida, fortfarande med Pols varma andedräkt i min nacke. Lovas stadiga blick möter min, jag ler mot henne och viskar att hon är min stora fina tjej. Lova sträcker ut sin nacke och nosar på min kind innan hon låter pussar regna över mitt ansikte, lika mjuka som hon själv är. Jag skrattar tyst och tänker ”kärlek, kärlek” om och om igen i mitt huvud medan jag stryker över hennes huvud. Lova är inte nöjd, hon ålar sig närmare och lägger sitt halvt på min överkropp med huvudet på min axel. Hon är tung men det känns så bra. Samtidigt ligger mina röda lockar fortfarande över Pols ansikte på andra sidan av mig, hon snarkar lätt. Jag andas djupt, känner hur pulsen går ner i det fridfulla som är vi. Utanför hemmets väggar rullar livets hjul på, jag hör avlägsna röster samtidigt som regnet smattrar mot fönsterrutan men det betyder inget. För allt jag kan tänka är kärlek, kärlek.

 


❤ ❤ ❤

Inget ändras om inget ändras.

Nu har hösten kommit med besked till Göteborg. Sol, regn. Sol, regn. Hundarna är inte så imponerade av väderväxlingarna, Lova lider lite mer av regnet än vad Pol gör för hon gillar inte att bli blöt och slaskig om magen och det är svårt att undvika just nu. Sol går bra, snö går bra men slask och lera – icke! Jag ser lite av Exxas prinsessfasoner i Lova nu när hon blivit lite äldre och det får mig att le. Jag gillar inte heller slask för övrigt.

 

Hösten har för mig alltid varit en tid för förändring och nytänk och år 2017 är inget undantag. Jag har bestämt mig för att våga satsa lite mer på mig själv och en del av detta påverkar såklart bloggen. Ni kommer att märka av förändringarna framöver och jag har flera roliga nyheter gällande bloggen att dela med mig inom kort vilket jag ser fram emot! 🙂

 

En väldigt markant förändring som har skett i mitt privatliv är att jag, efter 4.5 år på socialtjänsten i Östra Göteborg, har sagt upp mig. Jag är otroligt glad över att jag nästan av en slump hittade mitt drömjobb som kommer innebära mindre arbetsbelastning, mindre stress, kortare pendling samt en ännu bättre lön. Det är nästan så att jag får nypa mig i armen ibland för det känns så overkligt… 20 december gör jag min sista dag på mitt nuvarande jobb och sedan tar jag ut semester samt massa övertid som gör att jag får 3 veckors julledighet (hurra!) innan jag påbörjar min nya anställning 8 januari.
Det jag mest hoppas på är att få mer energi över till hundarna; att kunna lägga ännu mera tid på att träna med dem även utanför draget, alltså mer vardagslydnad och tricks som i dagsläget oftast får stryka på foten. Jag vill ge dem så mycket tid som jag bara kan, dels för att de förtjänar det och dels för att vi har så roligt tillsammans vilket såklart även gynnar mig. Win-win.

 


(Bäbis-Pol som själviskt har roffat åt sig flera leksaker på en och samma gång.)

 

Idag har vädergudarna lovat kyla och uppehåll så jag ska ge mig ut på ett dragpass tillsammans med hundarna innan Johan (som jobbar idag) kommer hem. Ikväll ska jag ha tjejkväll här hemma och på söndag blir det utflykt i naturen med huskyprinsessorna. All and all – alla förutsättningar för en riktigt bra helg!
Ta hand om er!

 

Fjällsemester dag 5 och 6 – Funäsdalsberget, Flatruet och Njupeskär.

Dag 5 – Funäsdalsberget och Flatruet.

Jag vaknade dag fem med fjärilar i magen för vi hade planerat att göra något som jag kände rejäl skräck över; ta Funäsgondolen upp till toppen av Funäsdalsberget. Gondolen är alltså som en skidlift i form av ”glasboxar” som går från dalen ända upp till berget, ni kan läsa mer om den här. Vi hade stått nedanför och tittat på den dagen innan och redan från marken såg man att lutningen uppför var helt brutal, vissa partier var det nästan 90 graders stigning och jag är dessutom höjdrädd… Behöver jag säga mer?! 😉 Jag ville verkligen inte åka upp men samtidigt ville jag gärna se utsikten från berget, äta lunch vid den berömda ”Toppstugan” och se vad det fanns för vandringsleder som utgick från berget så att skippa den upplevelsen kändes inte som ett alternativ – men fy vad rädd jag var!

 


(Lova i Gondolen, mobilbild tagen av Johan. Notera att detta är precis i början av stigningen…)

 


(Utsikt från Funäsdalsberget. Vyerna, färgerna, ljuset….!)

 

Tjejen i receptionen gav mig rådet att bara titta rakt fram i gondolen så det tog jag till mig (efter att ha försäkrat mig om att ingen gondol någonsin hade ramlat ner) och så köpte vi biljetter och traskade till starten med hundarna. Hundarna var välkomna att åka med i gondoler med ojämna nummer så vi kände att de självklart skulle få följa med upp men det var också en oro för mig, jag tänkte mycket på hur de skulle reagera. Det gick dock bra, Pol var lite stressad i början och satt och flämtade men glömde snart av sig för att istället titta på utsikten. Lova satt klistrad vid glasrutan från början till slut, helt fascinerad av hästarna som betade nedanför oss och betedde sig som att hon aldrig gjort annat än flygit genom luften i glaslådor. Himla udda.

 

Vi överlevde iaf luftfärden och traskade upp till utsiktsplatsen som var helt fantastisk, vilken utsikt! Det är en sådan speciell känsla att stå där uppe och se allt från röd/grön/gula vidder och renflockar till blåfärgade berg och snötäckta toppar…
Vi spenderade några timmar på berget och dess leder innan vi klättrade ner till gondolstationen och hann med den sista gondolen med några minuter till godo, puh! Jag blundade den första biten ner men vågade öppna ögonen efter en stund och lyckades både filma och fota under de sista minuterna och även Pol var lugnare på nedvägen så det var skönt. Johan och Lova var helt obrydda precis som på ditvägen, de satt tryckta mot glaset och verkade njuta ohejdat av upplevelsen. Nästa gång ska jag också försöka göra det…

 


(Instagrambild på Lova).

 

Väl nere traskade vi över vägen och ner till hotellet, bytte kläder, packade ryggsäckarna och åkte tillbaka till Flatruet, det var egentligen inte det som vi hade planerat att göra men vi kunde liksom inte hålla oss borta. Den här gången gick vi åt ”‘rätt” håll dvs så som turen går enligt kartan och fick spendera några timmar på vidderna samtidigt som en fantastisk solnedgång började ta form över våra huvuden. Hundarna var otroligt pigga och glada där de stretade på i sina selar framför oss så det var nog inte bara vi tvåbenta som kände av magin som vilar över Flatruet. Då och då sprang vi på några renar och vid ett tillfälle såg vi en annan hundförare på håll men annars var det bara vi. Kan det bli bättre?!

 


(Magiska Flatruet).

 

Efter några timmars vandring vände vi och traskade tillbaka till bilen, tog av hundarna selarna, stretchade dem lite och gav dem mat och vatten. Tjejerna hade verkligen en helt galen aptit under fjällvistelsen men vi hade med oss både vanligt foder och paté så det räckte och blev över som tur var. Medan de stod och åt kom det ut ett par från en husbil som stod parkerad lite längre bort och ville hälsa på hundarna vilket de såklart fick. De var väldigt nyfikna på vår fina ras, ställde mycket frågor osv och det slutade med att de kom fram till att de var sugna på att skaffa en hund igen efter att ha varit utan under några års tid så de skulle kontakta Hundstallet i Stockholm när de kom hem. Jättekul tyckte vi!
Vi är vana vid att få frågor om hundarna, det får vi varje dag här hemma i Göteborg och Funäsdalen var inget undantag. Det som skiljde var dock att många fler gissade rätt på rasen medan vi var där uppe, istället för att få frågan ”vad är det för ras?” så var det många som sa typ ”åh vilka fina huskies, hur gamla är de?” osv. Det är vi mindre vana vid… 😉

 


(Instagrambild på tjejerna innan vi skulle lämna Flatruet för sista gången).

 

Dag 6 – Funäsdalen och Njupeskär.

Denna dagen präglades av vemod då det var vår sista dag i fjällen. Jag är en sån där person som älskar att resa men också att resa hem, sista dagen av en resa brukar jag alltid längta hem till det välbekanta och till hemmets trygga vrå. Det finns dock två undantag; när vi åkte hem från Island (hade inte hundarna väntat hemma hade jag inte hoppat på planet tillbaka till Sverige) och när semestern närmade sig sitt slut nu i Funäsdalen. Vi unnade oss en lugn förmiddag i dalen; gick med hundarna, shoppade lite, inhandlade det obligatoriska vykortet (en tradition på våra semestrar, vi köper ett vykort från platsen och skriver ner allt roligt vi upplevt och sparar det sedan hemma som minne) och liksom insöp alla vyerna ordentligt.

 


(Vårt underbara hotell).

 

Eftermiddagen spenderades vid vattenfallet Njupeskär men det var något av en besvikelse måste jag säga; trångt, massa folk och inte speciellt imponerande, iaf inte när man upplevt alla vackra vattenfall på Island… 😉 (Jag veeeeeet, ett himla tjat om det där landet alltså!) Jag tror dock att det var fel tid att besöka fallet iom att så många fortfarande hade semester, om vi hade åkt dit nu under hösten istället hade det säkert blivit en helt annorlunda upplevelse. Det fanns några plana stenar snett till vänster om vattenfallet där man säkert hade kunnat sätta eller lägga hundarna och fått fantastiska bilder med fallet som bakgrund men detta var inte ett alternativ för oss den här gången. Att behöva armbåga sig fram förtar en del av upplevelsen måste jag säga…. Så till alla er som vill åka dit, undvik att åka under sommaren!

 

Detta var vår sista upplevelse innan det var dags att checka ut dagen därpå och åka hem och jag kan ärligt säga att det var med sorg i hjärtat. Vi hade en fantastisk vecka i Funäsdalen, inte minst för att vi kände oss så hemma där och vi åkte med känslan av att vi lämnade kvar en liten bit av oss själva på de karga vidderna.

 

Resan hem tog ca 12 timmar pga vägarbeten ect men allt gick bra för oss och hundarna och runt midnatt rullade vi in på vår parkering hemma i Götet. Hundarna piggnade till rejält när de insåg att vi var framme och deras svansar svischade glatt hela vägen till dörren. Väl inne drack de lite vatten och sedan gick Lova tätt följd av Pol raka vägen till sängen, hoppade upp och somnade. Välsignade små pluttar som kan slappna av sådär enkelt. Det var värre för oss tvåbenta så vi roade oss en stund med att gå in på Hemnet.se och leta hus och tomt i Funäsdalen för vi var båda överens om att det får bli en stuga där uppe så fort ekonomin tillåter att vi både bygger hus/har hus och stuga!

 

Tusen tack Funäsfjällen och Funäsdalen berg & hotell för en oförglömlig semester!! ❤ ❤ ❤

 

Hipp hipp hurra för Lova!

Igår fyllde världens bästa Lova fem år! Det firade vi rejält med massa gott, hundarna var helt fascinerade av allt det smaskiga och jag tror att de båda – men kanske allra mest Pol 😉 – tänkte att det inte vore så dumt att fira födelsedag varje dag. Min tanke är att vi får skaffa fler hundar framöver så att det blir lite fler bemärkelsedagar att skriva in i kalendern…

 

(Foto av Kelpiestudsfoto).

 

Jag satt igår och tittade på Lova och försökte förstå att hon redan är fem men det var svårt att ta in. Var hon inte en liten valp typ för några månader sedan?! Jag ler när jag tänker tillbaka på ”Vita faran” som vi kallade henne, den där lilla kaxiga terroristvalpen som var heeeeelt galen och som höll oss upptagna från morgon till kväll. Jösses. Och nu är hon världens finaste tjej, min stabila ledare som alltid är så oerhört snäll och lydig och alltid ger järnet oavsett vilken uppgift man ger henne. Självklart tycker alla hundägare att just deras hundar är världens bästa (och så är det ju!) men folk som umgås med oss blir – precis som jag – alltid kära i Lova. Det är något med henne; hennes personlighet, hennes utstrålning och hur hon får andra att må. Lova är en hund som syns och märks utan att behöva be om det eller anstränga sig, hon har helt enkelt ”det där”. Jag kunde inte vara nöjdare med henne än vad jag är och jag är så glad över att det var just jag som fick köpa henne! ❤

 

(Lova som valpis. Foto av Ylwa Snowstreams Malmberg).

 

Fjällsemester dag 3 och 4 – Idre och Flatruet.

Dag 3 – Idre och Nipfjället

När vi vaknade på morgonen dag 3 unnade vi oss en lugn morgon på hotellet, åt frukost ganska länge och fixade till oss lite innan vi satte oss i bilen och styrde kosan mot Idre. Målet var att köpa en ny draglina till Pol eftersom den helt otippat gick sönder dagen innan. (Note to self: Inse det begränsade utbudet och ta med en extra draglina, en extra sele och ett extra halsband när du vistas i norra delarna av Sverige nästa gång!)

 

Även om det inte var det som vi ville göra den dagen så bestämde vi oss för att göra det bästa av det och kollade upp vad Idre hade att erbjuda. På vägen dit stannade vi vid en oerhört mysig rastplats precis vid Klingforsen och hundarna blev helt fascinerade av de små fallen och det öronbedövande ljudet. Jag tyckte det skulle bli en sådan bra fotobakgrund och bad Johan hjälpa mig att ställa upp tjejerna men det var bara att glömma för det enda de ville var att plumsa ner i vattnet. Jag sa något i stil med ”Nej tjejerna, vi ska inte bada idag” varpå Pol började yla och prata om vartannat och vi kunde inte låta bli att skratta för hon såg så himla rolig ut samtidigt som Lova satt bakom henne med öron som gick från spetsade till hängande… 😀 De här tjejerna alltså!

 


(Instagrambild på tjejerna. Notera Lovas min i bakgrunden…)

 

Väl framme i Idre köpte vi en ny draglina och åt sedan lunch på ”Restaurang Lodjuret” som låg i en supergullig byggnad med grästak. Hundarna låg och vilade i bilen medan vi åt vid ett fönsterbord med utsikt över bilen och planerade vad vi skulle hitta på härnäst. Johan hade läst om ett ställe som hette ”Nipfjället” och vi bestämde oss för att åka dit, tror det tog ca 30 minuter från centrala Idre. När vi kom fram var vi helt själva och påbörjade klättringen mot toppen även om dimman låg tät och regnet hängde i luften. Hundarna och jag följde inte med hela vägen upp, dels pga vädret (det blåste rejält!) och dels för att trappstegen slutligen övergår i klippblock så om man ska få med hundar upp till toppen får man bära/lyfta dem den sista biten. Det kändes inte så lockande så jag och tjejerna utforskade omgivningen lite medan Johan klättrade vidare till toppen. Den här dagen var vädret som sämst under hela vår vistelse (tur i oturen kanske) så tyvärr tror jag att Nipfjället var det ställe som imponerade på oss minst under vistelsen och då var det ändå väldigt fint. Vädret gör mycket i fjällen eftersom blå himmel innebär klar sikt och vi såg istället mest mörka moln och tung dimma. Visst har även det sistnämnda en viss skönhet men inte när det samtidigt blåser full storm… 😉

 

(Vägen till Nipfjället, ser ni dimman som ligger tjock över fjällen?)

 


(Mobilbild på Lova framför Nipfjället).

 

Det var två trötta människor och två ännu tröttare hundar som hoppade in i bilen efter nedstigningen, Lova la sig ner och somnade innan vi ens hade startat bilen, haha. Sedan hade vi några timmars bilfärd hem till Funäsdalen, vi funderade på att äta på vägen hem men hittade inget bra ställe och hamnade till slut på Tännäsgården, ca 1 mil från hotellet. Klockan var ca 21 så vi chansade rejält genom att stanna där och mycket riktigt så var köket stängt men ägaren sa att han ändå kunde fixa något åt oss och kom sedan ut med två stora tallrikar med rostbiff, potatissallad och grönsaker och det var gudagott! Där kan man se en stor skillnad mellan norra delarna av Sverige och t ex Göteborg, hade detta skett i vår hemstad hade vi fått gå hem hungriga men i Funäsdalen är alla (som vi träffade) så himla trevliga och omtänksamma. Så borde det vara överallt!

 

Dag 4 – Flatruet.

På morgonen under dag 4 värkte kropparna en del efter allt klättrande men lägligt nog hade vi planerat att ta en lite plattare tur den dagen, nämligen guldtur 27 över ”Flatruet” så vi brummade till startplatsen efter frukost. Vi kom dit i precis rätt tid för enbart några meter från parkeringen vandrade en hjord på säkert 100 renar rakt förbi oss och vi stod bara och stirrade för det var så himla mäktigt! Marken skakade, klockorna klämtade och vissa individer utstötte de där karaktäristiska brölen medan mammorna passade på sina små hoppetossungar som glatt skuttade omkring på långa ben… Att jag inte dog av lycka! Pol var hur duktig som helst, hon satte sig och bara tittade på dem, helt lugnt som om hon aldrig gjort annat. Lova däremot – som i vanliga fall är den vuxna och lugna av våra flickor – flippade fullständigt och hoppade och skällde och slet i linan som en galning.

 

(På vägen till Flatruet).

 

(En del av renflocken. Om foton hade haft ljud är det ungefär här som ni hade hört Lovas avgrundsvrål… Notera ljuset efter att regnmolnen drog förbi, helt otroligt!!)

 

Renarna delade sig i småflockar en bit bort och vi passade på att ta på oss vår packning och sela på hundarna. Då det var en del folk precis vid startplatsen gjorde vi tvärtom mot alla andra och började vandra åt ”fel” håll och det var nog det allra bästa som vi kunde ha gjort. Vi tog oss förbi renarna som delade sig när vi kom så vi kunde gå emellan (föreställ er hundarnas ansiktsuttryck här, total fascination!) och efter en liten stund var vi helt ensamma på vidderna.

 


(Mobilbild på Flatruet).

 

Jag vet inte hur jag ska beskriva den dagen som något annat än helt magisk. Det var helt knäpptyst längs leden, solen sken, himlen var helt blå med små molntussar här och där, snön låg vid på de blå bergstopparna runt oss och vidderna sträckte sig så långt ögat kunde nå i gult, grönt och rött. Jag har sällan sett något så vackert i hela mitt liv, än så länge är det bara Islands natur som kan tävla med detta.
Vi vandrade i flera timmar, stannade ett par gånger och fikade, väjde för några små renflockar och vandrade lite till. Vi pratade knappt med varandra, Johan och jag, det kändes liksom som att beträda helig mark på något sätt och man var alldeles för upptagen med att bara titta och njuta av nuet. Hundarna plöjde på framåt med spetsade öron och såg så glada ut, de var verkligen i sitt rätta element och det gjorde gott i mitt mattehjärta.

 

(Fina lilla Pottipol).

 

Vi var tillbaka vid parkeringen under sen eftermiddag/tidig kväll, (dagarna går så fort på fjället!) vattnade och matade hundarna samt bytte om till varmare kläder. Något som vi la märkte till under vår fjällvistelse var att hundarna verkade ha en aldrig sinande energi fram till att vi kom fram till bilen då båda sjönk ihop som pysande ballonger och bara ville sova. 🙂 På vägen tillbaka till hotellet svängde vi förbi Tännäsgården igen och åt de godaste våfflorna någonsin till kvällsmat; tänk er superfrasiga stora våfflor med vispgrädde, olika sorters sylt, olika sorters sirap och olika sorters toppings. Nom-nom. Semesterkalorier räknas inte har jag hört…

 

Väl tillbaka på hotellet gottade vi ner oss i sängen alla fyra och såg på film och bara myste en stund innan det var dags att släcka lampan för att stiga upp tidigt dagen därpå då en gondolfärd (!) upp till Funäsdalsberget väntade. Precis innan vi somnade viskade Johan till mig ”Vilken helt fantastisk dag det här har varit” och jag log medan jag smekte Lovas ena öra samtidigt som jag lyssnade på Pols snarkningar och kände mig som den rikaste människan i världen. ❤