Fjällsemester dag 1 och 2 – Funäsdalen och Mittåkläppen.

**Inlägget innehåller reklamlänkar**

Nu är vi hemma igen efter vår fjällsemester och jag kommer berätta om den i några uppdelade inlägg. Tyvärr var nätet inte så samarbetsvilligt så det var svårt att blogga på plats men samtidigt var det himla kul att se att så många av er följde oss via Instastory istället! 🙂

 

Dag 1 – Destination Funäsdalen.
Förra måndagen steg vi upp tiiiiiidigt och hoppade i bilen för att åka till Funäsdalen och Funäsdalen berg & hotell. Resan tog största delen av dagen, ca 11 timmar från Göteborg om jag minns rätt och vi anlände först vid 18-tiden på kvällen. Resan upp gick väldigt bra, de fyrbenta låg bak i sin nya bur från MIM (vi har en MIM Variocage Dubbel XL) och de tvåbenta satt fram och pratade och lyssnade på musik och sjöng för glatta livet. Vi stannade några gånger för att hundarna skulle få uträtta behov och äta/dricka men överlag kändes det inte som att resan tog så lång tid som den faktiskt gjorde.

 


(Instagrambild på flickorna i sin MIM-bur när vi pausade för frukost).

 

Väl framme i charmiga Funäsdalen gick vi en promenad med hundarna och sedan checkade vi in i rum nummer 408. Hotellet var så oerhört mysigt i en lång träbyggnad med grästak, massa röda blommor under fönstren och utsikt över sjön som låg nedanför. Vi var alla ganska trötta efter den långa resan så vi beställde upp middag och åt i sängen framför nya avsnittet av Game of Thrones och hade det allmänt gott. Innan det var läggdags packade vi upp våra väskor samt packade våra ryggsäckar inför det planerade fjälläventyret dagen därpå – bestiga Mittåkläppen.

 


(Vårt rum med sittgrupp och skrivbord. Vi hade även en dubbelsäng (till höger om bilden) samt en garderob (till vänster om bilden).

 


(Badrummet).

 

Dag 2 – Mittåkläppen.
Nästa morgon vaknade vi tidigt och rastade hundarna innan vi gick ner för att äta frukost. Även om en stor del av hotellet är hundvänligt så är matsalen inte det så vi lämnade hundarna med varsin dental stick på rummet. Jag har som princip när jag reser att inte lämna hundarna ensamma på ett nytt ställe första dagen och den håller jag hårt på; hundarna har inte bett om att hamna i en ny miljö där de kanske inte känner sig helt trygga och därför anser jag att vi som ägare får anpassa oss efter dem (därav middagen i sängen) fram till att det syns att hundarna ”bott in sig” lite. När vi gick ner var hundarna lugna och fina, båda låg kvar och fick sina sticks i sängen så vi kunde gå ner och äta med gott samvete. Frukosten var super och från matsalen har man utsikt över sjön som ligger nedanför hotellet med fjällen i bakgrunden så vi kunde inte fått en mer harmonisk start på dagen.

 


(Såhär trött var Pol morgonen därpå…)

 

Mätta och belåtna traskade vi upp till rummet igen, bytte om till vandringskläder, tog hundarna och våra ryggsäckar och tog sedan bilen till Djupdalsvallens säter där vi skulle påbörja vår vandring. Vi hade redan bestämt att vi skulle bestiga berget Mittåkläppen vilket också är en alternativ rutt av Guldtur nummer 7, ni hittar de 30 Guldturerna här. Vägen dit var fantastiskt vacker och vi stannade flera gånger, både för att fota och för att låta renarna springa över vägen. Med risken att låta som en nörd så måste jag erkänna att jag älskar renar, jag har ända sedan barndomen varit intresserad och fascinerad av den samiska kulturen och av rennäringen så när de stod vid vägkanten och tittade på oss så kände jag att jag liksom var… hemma. Ja, det är nog rätt ord. Hemma.

Väl framme vid sätern parkerade vi bilen, satte på hundarna selar, draglinor, halsband och ID-brickor och sedan begav vi oss mot berget. Mittåkläppen är ett hajfensformat berg som ligger 1212 meter över havet med en fallhöjd på 340 meter så stigningen är stundtals brutal men utsikten är värd varenda svettdroppe, jag lovar! Vi hade sådan tur med vädret, även om det stundtals samlades mörka moln på himlen så sken solen nästan hela dagen så vi passade på att pausa några gånger och fika lite till hundarnas stora förtret. Fika när vi är på äventyr?! Dumma människor.

 


(Instagrambild på vägen upp till toppen. Och ja, det vita ni ser är snö 😉 )

 


(Tjejernas ID-brickor från våra vänner på Vovven.nu, superbra att ha både på fjället och i vardagen om det skulle hända något! Mitt telefonnummer har på bilden ovan ersatts av pixlar av privata skäl. Ni hittar fler varianter här och just nu har de rea på samtliga modeller så passa på!)

 

Både Lova och Pol var så otroligt duktiga på vägen upp, de stretade på och kändes lika fokuserade gällande att ta sig upp till toppen som jag och Johan var. Vi mötte några personer på väg upp (de flesta med hund/hundar, kul!) men är det någonstans som det finns plats för möte så är det på fjället så vi bara klev åt sidan och väntade på att de andra skulle passera. Smidigt värre.
Väl uppe på toppen satte vi oss bara ner på en sten och beundrade utsikten. Även om vi både fotograferade med systemkameran och mobilerna samt filmade så kändes det helt omöjligt att fånga landskapets skönhet på bild. Man måste liksom ha varit där, andats den friska luften och sett fjällen och bergen sträcka sig hela vägen till Norge för att på riktigt kunna uppskatta hur vackert det faktiskt är…

 


(Lova njuter av utsikten).

 


(Utsikten från Mittåkläppen).

 

Jag vet faktiskt inte hur länge vi satt där, vi fyra, och bara tittade och var. Drack ur våra kåsor, åt kex och frukt, pratade, skrattade och bara myste. Dock såg vi till slut hur det började regna över fjällen mittemot oss så vi bestämde oss för att påbörja nedstigningen med förhoppningen att slippa bli genomblöta och det höll faktiskt hela vägen till bilen, det duggregnade lite när vi gick sista biten genom skogen men inte värre än att det räckte att dra på regnskyddet på kameraryggsäcken. Vi hade regnponchos med oss men de behövde vi inte ens ta fram, så lätt var regnet. Nedstigningen präglades istället av Lova och hennes högljudda protester, Lova kände nämligen att det gick alldeles för sakta på vägen ner och visade sitt missnöje. Högt…

 


(Djupdalsvallens goda våfflor representerar både starten och slutet på Guldtur nummer 7).

 

Väl framme vid bilen bytte vi om till torra kläder och gympaskor och hundarna fick mat (paté) och vatten. I samband med detta ryckte Pol till i sin draglina – som sa ”ritch” och gick sönder. Den höll fortfarande ihop med några trådar så hon kom inte loss (tänk er de tidningsrubrikerna dagen därpå…) men vi insåg snabbt att vi var tvungna att köpa en ny så snart som möjligt. Jag skämtade med Johan om att incidenten påvisar Pols prioriteringar, den draglinan har hållit genom x antal träningar, tävlingar och nu under en hel bergsbestigning men när det är dags för mat efter hennes första fjälläventyr – då brister den. 🙂

Vi var tillbaka i Funäsdalen under tidig kväll och upptäckte två saker: 1. Det finns ingen affär i Funäsdalen som säljer draglinor och 2. Närmsta affär som säljer dessa ligger i Idre, ca 2 timmar bort enkel resa. Jahapp. Det var inget att göra förutom att ändra planerna inför nästa dag och byta ut en vandringsled mot en bilresa till Idre. Det visade sig dock att just Idre hade mer saker att bjuda på än bara en hundsportsaffär, mer om det i nästa inlägg…

 

2-års jubileum!

Kära läsare, kan ni förstå att det nu är TVÅ ÅR SEDAN som vi hämtade hem Pol?! För mig känns det nästan overkligt men hon sitter här jämte mig, ett levande bevis på hur den lilla bajsvalpen vuxit upp till en fin och duktig tjej. Jag minns än idag hur svårt det var att hålla hennes existens hemlig för er, Pol är nog faktiskt den enda hemlighet som jag haft för er under alla år som bloggen funnits när jag tänker efter. Galet! Anledningen till att hon fick vara hemlig var för att det inte var helt självklart att hon skulle komma till oss då Johan inte tyckte att det var rätt tid för oss att skaffa valp. Här kan ni läsa mer om mina tankar kring Pol och om hur Johan till slut insåg att hon var vår valpis.

 

Nu, två år senare, är Pol en självklar del av vår flock. Hon har vuxit upp till en hårt arbetande och fin tjej, alltid full med bus och tokiga upptåg. Hon och Lova är ett fint litet radarpar som vi har stora förhoppningar på i framtiden.
Fina lilla Pol – vilken tur att det var just vi som fick dig!

 


(Pol och hennes syster Prala).

 


(Instagrambild på bäbis-Pol och husse Johan).

 


(Bild från Pols första dag hos oss. Bilderna är klickbara).

 

I morgon kommer första delen av vår fjällresa publiceras i bloggen så ni som är nyfikna får hålla utkik! 🙂

 

Vi är okej och morgondagens roadtrip.

Hej kära läsare!

Jag vill börja med att skriva att Lova och Pol är okej!
Ni har säkert läst att två huskies fick avlivas häromdagen efter att ha blivit glykolförgiftade i en rastgård i Mölndal men tack och lov så var det inte våra tjejer. ❤ Vi har aldrig varit i Lackarebäcks hundrastgård då den ligger utmed väg E20/ vid Bifrostkorset och det var där som detta fruktansvärda skedde (som jag har förstått det är det främst ett hunddagis som använder den rastgården). Dock var vi tidigare mycket i rastgården vid Åby men vi slutade åka dit för ca 1 år sedan efter att ha läst att någon försökt förgifta hundar i Bifrost. Vi kände att vi helt enkelt inte vågade chansa, särskilt inte med tanke på att Åbygården är lite ”lurig” iochmed att det finns en del buskar där man lättare kan gömma förgiftat kött. Så det senaste året har vi enbart gått till ”vår” rastgård som tillhör vårt bostadsområde samt åkt till en i närheten. Båda gårdarna som vi använder är plana och enkla att undersöka innan man släpper in sina hundar, sedan att man ska behöva tänka så alls – ja det är en annan historia… 😦

Jag lider så fruktansvärt mycket med den stackars tjejen som miste båda sina älsklingar på grund av att det finns en människa där ute som är så oerhört sjuk i huvudet att han/hon vill skada andras djur. Jag kan inte i skrift uttrycka vad jag skulle vilja göra med den skyldige men tro mig, jag har planerat in i minsta detalj i mitt huvud vad jag skulle utsätta den personen för om han eller hon korsade mina hundars väg… Äckliga vidriga sjuka människa!!!

 

Det känns konstigt att skriva detta efter ovanstående text men nu till något roligare – i morgon åker vår lilla familj på semester! Idag har vi förberett det sista och nu håller vi på att packa (har tagit en liten paus för att blogga) och det tar sin lilla tid alltså att packa kläder, mat, dryck ect för två personer och två hundar när man ska spendera en vecka i vildmarken. Något kommer vi säkert glömma men det får lösa sig utmed vägen, jag tror att vi fått med oss det viktigaste för att hålla oss varma, hela och (någorlunda) rena iaf.
Surfplattan och kameran är med så om nätet samarbetar kommer jag uppdatera bloggen men främst kommer jag vara aktiv på instagram och instastorys så ni kan hänga med oss där om ni vill! 🙂

 

Ta hand om er och era hundar! ❤

 


(Älsklingarna! Lova till vänster och Pol till höger).

 

Vacationmode.

I fredags gjorde vi sista arbetsdagen på ett tag för nu har vi SEMESTER! 😀

 

Än så länge så har semestern varit underbar; vi har sovit ut, gått långa promenader med hundarna, ätit ute ett par gånger, shoppat, paddlat kanot, tränat, fikat och bara njutit av att få spendera lite extra tid tillsammans som en familj. Nästa vecka blir det en lång roadtrip och det ska bli sååååå skönt att få en paus från allt och alla (utöver Johan och hundarna alltså, jag ska inte åka själv) för jag känner ett stort behov av lite allmän detox och det vet jag redan nu att vår kommande resa kan erbjuda. Längtar!

 

Vi har tagit en ganska kort semesterperiod i år, bara tre veckor, eftersom vi drar på en solresa i vinter (utan hundarna då, buhuuu) och sedan har vi även ytterligare en vecka sparad om vi behöver ta ut de dagarna runt jul eller om vi sparar dem till nästa Islandsresa. Det känns skönt att ha alternativ. 🙂

 


(Instagrambild från gårdagens äventyr, vi spenderade eftermiddagen och delar av kvällen på Stensjön i en kanot och åt sedan middag på Strandrestaurangen, otroligt gott och mysigt!)

 


(Som jag skrev på Instagram häromdagen; ”find your flow and row, row, row”. Sant för både livet och för kanotturer på sjön).

 

Hur är det hos er läsare, fler som har sen semester precis som vi? Oavsett så hoppas jag att er sommar är fantastisk! Tack för att ni följer oss i vått och torrt!

 

En liten räv bakom huskyörat…

Tack för alla fina hälsningar här och på Facebook gällande Pol, hon mår fint och vi är såklart oerhört glada och lättade! ❤

 

Dock måste jag dela med mig av något som hände samma kväll som vi var hos veterinären; Jag och Pol satt i soffan och kollade på film medan Lova låg i sängen och sov. Pol utnyttjade väl tillfället att få lite extra gos den dagen iochmed att vi varit så oroliga för henne, man kan aldrig få för mycket uppmärksamhet i Pols värld. Hur som helst, plötsligt hör jag hur Lova hoppar ner från sängen och kommer traskande genom vardagsrummet – och haltar! Att jag inte satte energidrycken i halsen…! Vad är oddsen för att våra två hundar ska börja halta samma dag, särskilt med tanke på att de i vanliga fall är oerhört friska och pigga?!

 

Jag slank ner på golvet och sa väl något i stil med ”Men lilla Bobbo, vad har hänt?” och Lova haltade fram till mig med öronen åt sidorna och ledsna ögon, hela hon utstrålade ynklighet. Hon höll ena tassen i luften och jag tittade på den utan att hitta något onormalt på tassen eller trampdynan, jag fick dessutom bända och böja i lederna hur jag ville utan att hon reagerade.
Balkongdörren stod öppen och jag antar att någon hund gick förbi nedanför för Pol for ut som ett skott och Lova efter – utan att halta ett dugg! Vid det här laget var jag rejält konfundersam så jag gick till köket och öppnade en skinkförpackning, ett ljud som tjejerna känner till väl. Och mycket riktigt, båda kom springande – Lova utan tillstymmelse till haltning – och de fick varsin bit. Jag passade på att koppla Lova och gick ut på gården och sprang lite med henne samtidigt som jag noga studerade hennes steg och hon sprang och rörde sig precis som vanligt. Hm…
Ungefär där slog det mig att även om Lova är världens snällaste, mjukaste och raraste hund så går det inte att förneka att hon är uppfostrad av skådespelerskan Exxa som var en mästare på att fejka än det ena och än det andra för att få som hon ville och jag tror att det var precis det Lova gjorde. Vi la så mycket energi på Pol den dagen och jag tror faktiskt att Lova kände sig lite ignorerad och utanför och hur åtgärdar man det? Jo, man fejkar en skada så att matte blir orolig! 😀 Mycket smart. Lova är så oerhört söt att det är lätt att glömma att det faktiskt lurar en slug liten räv bakom de där fluffiga öronen…

 

Hon har inte haltat sedan den dagen och inte Pol heller efter att hon fick sin spruta så nu är allt frid och fröjd hemma igen som tur är och ordningen är återställd till det normala. Nu gäller det bara att stå ut i två arbetsdagar till för sedan är det semester! 😀 Första veckan kommer gå åt till återhämtning och små utflykter i Göteborg med omnejd och sedan bär det av på familjesemester med Johan och våra prinsessor. Mer om det senare, längtar!

 


(Mobilbild på när flickorna var iväg på semester över påsken och bodde på fint hotell).

 

DIY: Hemmagjord uteleksak för hundar i alla storlekar.

Nu när sommaren och värmen är här så tänkte jag ge er ett diy-tips på hur man gör en hemmagjord uteleksak till era hundar. Det är hur enkelt som helst, kräver inte mycket material och jag kan nästan garantera att era hundar kommer gilla den. Lova och Pol har en i hundgården och den är poppis! 🙂 Såhär ser den ut:

 

 

 

Meningen är förstås att man fyller flaskorna med lite godis och att hundarna sedan ska slå på flaskorna med tassen för att få dem att snurra så att godiset sakta men säkert ramlar ut. Lova ääääääälskar den här leksaken och slår på flaskorna som ett riktigt proffs! 😀

 

Så vad behöver man? Några brädbitar (längd beror på hur stor hund du har och hur stor stomme du behöver bygga), en rundstav att hänga flaskorna på, några rendiskade och tomma PET-flaskor, en borr, en såg, sandpapper/slippapper samt hammare och spik.
Man kan bygga på lite olika sätt, som ni kan se på bilderna nedan. Notera att bilderna är ritade av ett riktigt proffs… 😉

 


(Som på bilden ovan).

 


(En fyrkantig variant).

 


(En variant som är förstärkt på sidorna).

 

En förrädisk liten knöl och akutbesök hos veterinären.

För ungefär 1.5 vecka sedan hittade vi en knöl på Pol. Den sitter på höger sida av ryggraden lite ut mot höften, är ca 1 cm i omkrets, rosa, hårlös och med två röda prickar på. Min första tanke var ett bett, hundarna är ju i hundgård på dagarna så självklart råkar de ut för flygfän ibland och vi har även sett bromsbett i rastgården, men när knölen inte minskade eller försvann så började jag bli orolig. För varje dag växte oron och jag började googla på bilder och ramlade snart över ett hemskt litet ord; mastcelltumör.

 

Jag vet att man inte ska måla fan på väggen men när man tidigare har sett en älskling bli attackerad inifrån… ja, det förändrar en som person. Man börjar behandla människor och varelser som en brottsplats där ett brott ännu inte har skett. Man sover med skorna vid sängen och med ett öga öppet utifall att något kommer förändras över natten. Ryggen är alltid lite spänd för man vet att man kan behöva slåss mot något oväntat som kommer från ingenstans. Så hur håller man hjärnan kall och sinnet positivt när man tidigare vandrat till helvetet och tillbaka?

 

Dagarna gick och knölen ändrades inte. Johan och jag kände och tittade på den varje dag och frågade varandra om den inte hade krympt liiiite med förhoppningen att den andra skulle säga ja, men icke. Jag försökte verkligen vara en sån där cool person som säger ”vi avvaktar” och det funkade i några dagar men sedan gick det inte mer och jag bestämde mig för att ringa veterinären. Jag beskrev knölen för sköterskan som absolut tyckte att vi skulle komma in och gärna så snart som möjligt, inget bra tecken…

 

Natten till i torsdags sov jag väldigt dåligt (trots att Pols uppfödare snällt hade peppat mig kvällen innan) och på morgonen innan jobbet sa jag till Johan (som var ledig tors-fre eftersom han måste jobba nu i helgen) att jag inte hade någon som helst lust att åka till jobbet. Det tog liksom emot och mina morgonrutiner drog ut rejält på tiden… Kanske jag redan då kände på mig att något skulle hända?

 

Vid 9.15 satt jag i ett jobbsamtal och såg att Johan ringde på privata mobilen, jag tyckte att det var lite konstigt (eftersom Johan sällan ringer mig när jag är på jobbet iom att han vet att jag ofta sitter i olika klientmöten eller pratar i telefon) men tänkte inte så mycket mer på det utan fortsatte mitt jobbsamtal. Sedan såg jag att Johan ringde igen varpå jag tänkte att han säkert hade tappat bort sina nycklar igen och ringde för att fråga om jag hade sett dem (sker minst en gång per dag fyi, det är något fel på karlsloken) så jag tryckte bort honom. Men så ringde han igen. Och igen. Sedan kom två sms i rask följd och då började jag bli riktigt orolig och mycket riktigt; Johan skrev att Pol blivit biten av något och betedde sig jättemärkligt och att han var ruskigt orolig och ville att jag skulle ringa upp så fort jag kunde.
Jag avslutade mitt samtal och kastade mig på min mobil och ringde upp med bankande hjärta. Johan berättade att Pol på morgonpromenaden plötsligt hade hoppat rakt upp i luften och sedan runt runt i cirklar samtidigt som hon hade ”letat” efter något på kroppen. Sedan hade hon tagit några steg framåt, börjat vingla, satt sig ner och sedan lagt sig ner på rygg med benen rakt upp. För en liten skrutt som alltid är på språng och som har energi till tusen så är det högst onormalt! När Johan lockade hade hon ställt sig upp och sedan börjat halta rejält med ena frambenet och Johan kunde se att det svullnade upp. Vi tänkte ju såklart båda två samma sak – ormbett – och Johan fick stränga order om att bära Pol samt att ringa veterinären och fråga om vi fick komma tidigare medan jag rusade in till chefen och meddelade att jag var tvungen att åka hem direkt. Sedan blåste jag hem, tror jag halverade tiden som det brukar ta för mig att åka hem från jobbet, samtidigt som jag hade Johan i örat som höll mig uppdaterad på hur det var med Pol.

 

Precis innan jag skulle svänga av avfarten hemåt svängde en bil in framför mig och ni som följt oss länge ”vet” redan vilket regnummer den hade; PYA, som är Exxas mammas namn (och Pols mormor). Då visste jag att det skulle gå bra. Exxa skickar alltid tecken som jag förstår.

 

Väl hemma hämtade jag upp Johan och hundarna och sedan sladdade vi in på Evidensia. Vi fick komma in direkt och veterinären kunde efter en snabb undersökning konstatera att Pol hade blivit stucken av en bålgeting och fått en kraftig reaktion av bettet. Hon fick en kortisonspruta (det uppskattades INTE av fröken!) och vi kände oss väldigt lättade att det inte var ett ormbett. ”Ja, sen var det en knöl som vi skulle undersöka också” sa veterinären och vi kastades tillbaka in i orosbubblan, för ett kort stund hade vi glömt bort den… Dock behövde veterinären bara några sekunder på sig innan han sa att det var en talgkörtel, helt ofarlig och normal. Jag frågade om han var 100% säker och han svarade (helt rätt) att han aldrig kan vara 100% säker gällande något men att han var så säker på att den var ofarlig att det skulle vara slöseri med pengar att ta ett cellprov. Puh! Hej lättnad! 😀
Vi passade också på att prata fästingmedel och han var av samma åsikt som vi; att det är ovanligt mycket fästingar i Göteborg i år och att det är dumt att chansa. Vi diskuterade olika alternativ och fick sedan ett recept på Nexguard som vi valde att testa plus ett recept på kortisontabletter som vi ska ha med oss när vi åker på semester om några veckor. Det var två glada och lättade hundägare och två trötta hundar som lämnade kliniken och åkte hem för att sedan däcka i en hög i soffan tillsammans…

 

Ps. För oss gick det bra den här gången men tänk på att ALLTID kolla upp knölar som ni hittar på era hundar. Enligt veterinären är ca 80% godartade men de som inte är det sprider sig till de inre organen. Hittar man dem i tid och opererar bort all malign vävnad sprider de sig inte och hunden får då leva ett helt vanligt och friskt liv. Väntar man så riskerar man inte bara sin hunds hälsa utan även dess liv. Det är det inte värt! Ds.

 


(Tosse-Pol i rastis).

 

(Ögonen som kan smälta sten och betvinga drakar…)