Inget ändras om inget ändras.

Nu har hösten kommit med besked till Göteborg. Sol, regn. Sol, regn. Hundarna är inte så imponerade av väderväxlingarna, Lova lider lite mer av regnet än vad Pol gör för hon gillar inte att bli blöt och slaskig om magen och det är svårt att undvika just nu. Sol går bra, snö går bra men slask och lera – icke! Jag ser lite av Exxas prinsessfasoner i Lova nu när hon blivit lite äldre och det får mig att le. Jag gillar inte heller slask för övrigt.

 

Hösten har för mig alltid varit en tid för förändring och nytänk och år 2017 är inget undantag. Jag har bestämt mig för att våga satsa lite mer på mig själv och en del av detta påverkar såklart bloggen. Ni kommer att märka av förändringarna framöver och jag har flera roliga nyheter gällande bloggen att dela med mig inom kort vilket jag ser fram emot! 🙂

 

En väldigt markant förändring som har skett i mitt privatliv är att jag, efter 4.5 år på socialtjänsten i Östra Göteborg, har sagt upp mig. Jag är otroligt glad över att jag nästan av en slump hittade mitt drömjobb som kommer innebära mindre arbetsbelastning, mindre stress, kortare pendling samt en ännu bättre lön. Det är nästan så att jag får nypa mig i armen ibland för det känns så overkligt… 20 december gör jag min sista dag på mitt nuvarande jobb och sedan tar jag ut semester samt massa övertid som gör att jag får 3 veckors julledighet (hurra!) innan jag påbörjar min nya anställning 8 januari.
Det jag mest hoppas på är att få mer energi över till hundarna; att kunna lägga ännu mera tid på att träna med dem även utanför draget, alltså mer vardagslydnad och tricks som i dagsläget oftast får stryka på foten. Jag vill ge dem så mycket tid som jag bara kan, dels för att de förtjänar det och dels för att vi har så roligt tillsammans vilket såklart även gynnar mig. Win-win.

 


(Bäbis-Pol som själviskt har roffat åt sig flera leksaker på en och samma gång.)

 

Idag har vädergudarna lovat kyla och uppehåll så jag ska ge mig ut på ett dragpass tillsammans med hundarna innan Johan (som jobbar idag) kommer hem. Ikväll ska jag ha tjejkväll här hemma och på söndag blir det utflykt i naturen med huskyprinsessorna. All and all – alla förutsättningar för en riktigt bra helg!
Ta hand om er!

 

Annonser

Fjällsemester dag 5 och 6 – Funäsdalsberget, Flatruet och Njupeskär.

Dag 5 – Funäsdalsberget och Flatruet.

Jag vaknade dag fem med fjärilar i magen för vi hade planerat att göra något som jag kände rejäl skräck över; ta Funäsgondolen upp till toppen av Funäsdalsberget. Gondolen är alltså som en skidlift i form av ”glasboxar” som går från dalen ända upp till berget, ni kan läsa mer om den här. Vi hade stått nedanför och tittat på den dagen innan och redan från marken såg man att lutningen uppför var helt brutal, vissa partier var det nästan 90 graders stigning och jag är dessutom höjdrädd… Behöver jag säga mer?! 😉 Jag ville verkligen inte åka upp men samtidigt ville jag gärna se utsikten från berget, äta lunch vid den berömda ”Toppstugan” och se vad det fanns för vandringsleder som utgick från berget så att skippa den upplevelsen kändes inte som ett alternativ – men fy vad rädd jag var!

 


(Lova i Gondolen, mobilbild tagen av Johan. Notera att detta är precis i början av stigningen…)

 


(Utsikt från Funäsdalsberget. Vyerna, färgerna, ljuset….!)

 

Tjejen i receptionen gav mig rådet att bara titta rakt fram i gondolen så det tog jag till mig (efter att ha försäkrat mig om att ingen gondol någonsin hade ramlat ner) och så köpte vi biljetter och traskade till starten med hundarna. Hundarna var välkomna att åka med i gondoler med ojämna nummer så vi kände att de självklart skulle få följa med upp men det var också en oro för mig, jag tänkte mycket på hur de skulle reagera. Det gick dock bra, Pol var lite stressad i början och satt och flämtade men glömde snart av sig för att istället titta på utsikten. Lova satt klistrad vid glasrutan från början till slut, helt fascinerad av hästarna som betade nedanför oss och betedde sig som att hon aldrig gjort annat än flygit genom luften i glaslådor. Himla udda.

 

Vi överlevde iaf luftfärden och traskade upp till utsiktsplatsen som var helt fantastisk, vilken utsikt! Det är en sådan speciell känsla att stå där uppe och se allt från röd/grön/gula vidder och renflockar till blåfärgade berg och snötäckta toppar…
Vi spenderade några timmar på berget och dess leder innan vi klättrade ner till gondolstationen och hann med den sista gondolen med några minuter till godo, puh! Jag blundade den första biten ner men vågade öppna ögonen efter en stund och lyckades både filma och fota under de sista minuterna och även Pol var lugnare på nedvägen så det var skönt. Johan och Lova var helt obrydda precis som på ditvägen, de satt tryckta mot glaset och verkade njuta ohejdat av upplevelsen. Nästa gång ska jag också försöka göra det…

 


(Instagrambild på Lova).

 

Väl nere traskade vi över vägen och ner till hotellet, bytte kläder, packade ryggsäckarna och åkte tillbaka till Flatruet, det var egentligen inte det som vi hade planerat att göra men vi kunde liksom inte hålla oss borta. Den här gången gick vi åt ”‘rätt” håll dvs så som turen går enligt kartan och fick spendera några timmar på vidderna samtidigt som en fantastisk solnedgång började ta form över våra huvuden. Hundarna var otroligt pigga och glada där de stretade på i sina selar framför oss så det var nog inte bara vi tvåbenta som kände av magin som vilar över Flatruet. Då och då sprang vi på några renar och vid ett tillfälle såg vi en annan hundförare på håll men annars var det bara vi. Kan det bli bättre?!

 


(Magiska Flatruet).

 

Efter några timmars vandring vände vi och traskade tillbaka till bilen, tog av hundarna selarna, stretchade dem lite och gav dem mat och vatten. Tjejerna hade verkligen en helt galen aptit under fjällvistelsen men vi hade med oss både vanligt foder och paté så det räckte och blev över som tur var. Medan de stod och åt kom det ut ett par från en husbil som stod parkerad lite längre bort och ville hälsa på hundarna vilket de såklart fick. De var väldigt nyfikna på vår fina ras, ställde mycket frågor osv och det slutade med att de kom fram till att de var sugna på att skaffa en hund igen efter att ha varit utan under några års tid så de skulle kontakta Hundstallet i Stockholm när de kom hem. Jättekul tyckte vi!
Vi är vana vid att få frågor om hundarna, det får vi varje dag här hemma i Göteborg och Funäsdalen var inget undantag. Det som skiljde var dock att många fler gissade rätt på rasen medan vi var där uppe, istället för att få frågan ”vad är det för ras?” så var det många som sa typ ”åh vilka fina huskies, hur gamla är de?” osv. Det är vi mindre vana vid… 😉

 


(Instagrambild på tjejerna innan vi skulle lämna Flatruet för sista gången).

 

Dag 6 – Funäsdalen och Njupeskär.

Denna dagen präglades av vemod då det var vår sista dag i fjällen. Jag är en sån där person som älskar att resa men också att resa hem, sista dagen av en resa brukar jag alltid längta hem till det välbekanta och till hemmets trygga vrå. Det finns dock två undantag; när vi åkte hem från Island (hade inte hundarna väntat hemma hade jag inte hoppat på planet tillbaka till Sverige) och när semestern närmade sig sitt slut nu i Funäsdalen. Vi unnade oss en lugn förmiddag i dalen; gick med hundarna, shoppade lite, inhandlade det obligatoriska vykortet (en tradition på våra semestrar, vi köper ett vykort från platsen och skriver ner allt roligt vi upplevt och sparar det sedan hemma som minne) och liksom insöp alla vyerna ordentligt.

 


(Vårt underbara hotell).

 

Eftermiddagen spenderades vid vattenfallet Njupeskär men det var något av en besvikelse måste jag säga; trångt, massa folk och inte speciellt imponerande, iaf inte när man upplevt alla vackra vattenfall på Island… 😉 (Jag veeeeeet, ett himla tjat om det där landet alltså!) Jag tror dock att det var fel tid att besöka fallet iom att så många fortfarande hade semester, om vi hade åkt dit nu under hösten istället hade det säkert blivit en helt annorlunda upplevelse. Det fanns några plana stenar snett till vänster om vattenfallet där man säkert hade kunnat sätta eller lägga hundarna och fått fantastiska bilder med fallet som bakgrund men detta var inte ett alternativ för oss den här gången. Att behöva armbåga sig fram förtar en del av upplevelsen måste jag säga…. Så till alla er som vill åka dit, undvik att åka under sommaren!

 

Detta var vår sista upplevelse innan det var dags att checka ut dagen därpå och åka hem och jag kan ärligt säga att det var med sorg i hjärtat. Vi hade en fantastisk vecka i Funäsdalen, inte minst för att vi kände oss så hemma där och vi åkte med känslan av att vi lämnade kvar en liten bit av oss själva på de karga vidderna.

 

Resan hem tog ca 12 timmar pga vägarbeten ect men allt gick bra för oss och hundarna och runt midnatt rullade vi in på vår parkering hemma i Götet. Hundarna piggnade till rejält när de insåg att vi var framme och deras svansar svischade glatt hela vägen till dörren. Väl inne drack de lite vatten och sedan gick Lova tätt följd av Pol raka vägen till sängen, hoppade upp och somnade. Välsignade små pluttar som kan slappna av sådär enkelt. Det var värre för oss tvåbenta så vi roade oss en stund med att gå in på Hemnet.se och leta hus och tomt i Funäsdalen för vi var båda överens om att det får bli en stuga där uppe så fort ekonomin tillåter att vi både bygger hus/har hus och stuga!

 

Tusen tack Funäsfjällen och Funäsdalen berg & hotell för en oförglömlig semester!! ❤ ❤ ❤

 

Fjällsemester dag 3 och 4 – Idre och Flatruet.

Dag 3 – Idre och Nipfjället

När vi vaknade på morgonen dag 3 unnade vi oss en lugn morgon på hotellet, åt frukost ganska länge och fixade till oss lite innan vi satte oss i bilen och styrde kosan mot Idre. Målet var att köpa en ny draglina till Pol eftersom den helt otippat gick sönder dagen innan. (Note to self: Inse det begränsade utbudet och ta med en extra draglina, en extra sele och ett extra halsband när du vistas i norra delarna av Sverige nästa gång!)

 

Även om det inte var det som vi ville göra den dagen så bestämde vi oss för att göra det bästa av det och kollade upp vad Idre hade att erbjuda. På vägen dit stannade vi vid en oerhört mysig rastplats precis vid Klingforsen och hundarna blev helt fascinerade av de små fallen och det öronbedövande ljudet. Jag tyckte det skulle bli en sådan bra fotobakgrund och bad Johan hjälpa mig att ställa upp tjejerna men det var bara att glömma för det enda de ville var att plumsa ner i vattnet. Jag sa något i stil med ”Nej tjejerna, vi ska inte bada idag” varpå Pol började yla och prata om vartannat och vi kunde inte låta bli att skratta för hon såg så himla rolig ut samtidigt som Lova satt bakom henne med öron som gick från spetsade till hängande… 😀 De här tjejerna alltså!

 


(Instagrambild på tjejerna. Notera Lovas min i bakgrunden…)

 

Väl framme i Idre köpte vi en ny draglina och åt sedan lunch på ”Restaurang Lodjuret” som låg i en supergullig byggnad med grästak. Hundarna låg och vilade i bilen medan vi åt vid ett fönsterbord med utsikt över bilen och planerade vad vi skulle hitta på härnäst. Johan hade läst om ett ställe som hette ”Nipfjället” och vi bestämde oss för att åka dit, tror det tog ca 30 minuter från centrala Idre. När vi kom fram var vi helt själva och påbörjade klättringen mot toppen även om dimman låg tät och regnet hängde i luften. Hundarna och jag följde inte med hela vägen upp, dels pga vädret (det blåste rejält!) och dels för att trappstegen slutligen övergår i klippblock så om man ska få med hundar upp till toppen får man bära/lyfta dem den sista biten. Det kändes inte så lockande så jag och tjejerna utforskade omgivningen lite medan Johan klättrade vidare till toppen. Den här dagen var vädret som sämst under hela vår vistelse (tur i oturen kanske) så tyvärr tror jag att Nipfjället var det ställe som imponerade på oss minst under vistelsen och då var det ändå väldigt fint. Vädret gör mycket i fjällen eftersom blå himmel innebär klar sikt och vi såg istället mest mörka moln och tung dimma. Visst har även det sistnämnda en viss skönhet men inte när det samtidigt blåser full storm… 😉

 

(Vägen till Nipfjället, ser ni dimman som ligger tjock över fjällen?)

 


(Mobilbild på Lova framför Nipfjället).

 

Det var två trötta människor och två ännu tröttare hundar som hoppade in i bilen efter nedstigningen, Lova la sig ner och somnade innan vi ens hade startat bilen, haha. Sedan hade vi några timmars bilfärd hem till Funäsdalen, vi funderade på att äta på vägen hem men hittade inget bra ställe och hamnade till slut på Tännäsgården, ca 1 mil från hotellet. Klockan var ca 21 så vi chansade rejält genom att stanna där och mycket riktigt så var köket stängt men ägaren sa att han ändå kunde fixa något åt oss och kom sedan ut med två stora tallrikar med rostbiff, potatissallad och grönsaker och det var gudagott! Där kan man se en stor skillnad mellan norra delarna av Sverige och t ex Göteborg, hade detta skett i vår hemstad hade vi fått gå hem hungriga men i Funäsdalen är alla (som vi träffade) så himla trevliga och omtänksamma. Så borde det vara överallt!

 

Dag 4 – Flatruet.

På morgonen under dag 4 värkte kropparna en del efter allt klättrande men lägligt nog hade vi planerat att ta en lite plattare tur den dagen, nämligen guldtur 27 över ”Flatruet” så vi brummade till startplatsen efter frukost. Vi kom dit i precis rätt tid för enbart några meter från parkeringen vandrade en hjord på säkert 100 renar rakt förbi oss och vi stod bara och stirrade för det var så himla mäktigt! Marken skakade, klockorna klämtade och vissa individer utstötte de där karaktäristiska brölen medan mammorna passade på sina små hoppetossungar som glatt skuttade omkring på långa ben… Att jag inte dog av lycka! Pol var hur duktig som helst, hon satte sig och bara tittade på dem, helt lugnt som om hon aldrig gjort annat. Lova däremot – som i vanliga fall är den vuxna och lugna av våra flickor – flippade fullständigt och hoppade och skällde och slet i linan som en galning.

 

(På vägen till Flatruet).

 

(En del av renflocken. Om foton hade haft ljud är det ungefär här som ni hade hört Lovas avgrundsvrål… Notera ljuset efter att regnmolnen drog förbi, helt otroligt!!)

 

Renarna delade sig i småflockar en bit bort och vi passade på att ta på oss vår packning och sela på hundarna. Då det var en del folk precis vid startplatsen gjorde vi tvärtom mot alla andra och började vandra åt ”fel” håll och det var nog det allra bästa som vi kunde ha gjort. Vi tog oss förbi renarna som delade sig när vi kom så vi kunde gå emellan (föreställ er hundarnas ansiktsuttryck här, total fascination!) och efter en liten stund var vi helt ensamma på vidderna.

 


(Mobilbild på Flatruet).

 

Jag vet inte hur jag ska beskriva den dagen som något annat än helt magisk. Det var helt knäpptyst längs leden, solen sken, himlen var helt blå med små molntussar här och där, snön låg vid på de blå bergstopparna runt oss och vidderna sträckte sig så långt ögat kunde nå i gult, grönt och rött. Jag har sällan sett något så vackert i hela mitt liv, än så länge är det bara Islands natur som kan tävla med detta.
Vi vandrade i flera timmar, stannade ett par gånger och fikade, väjde för några små renflockar och vandrade lite till. Vi pratade knappt med varandra, Johan och jag, det kändes liksom som att beträda helig mark på något sätt och man var alldeles för upptagen med att bara titta och njuta av nuet. Hundarna plöjde på framåt med spetsade öron och såg så glada ut, de var verkligen i sitt rätta element och det gjorde gott i mitt mattehjärta.

 

(Fina lilla Pottipol).

 

Vi var tillbaka vid parkeringen under sen eftermiddag/tidig kväll, (dagarna går så fort på fjället!) vattnade och matade hundarna samt bytte om till varmare kläder. Något som vi la märkte till under vår fjällvistelse var att hundarna verkade ha en aldrig sinande energi fram till att vi kom fram till bilen då båda sjönk ihop som pysande ballonger och bara ville sova. 🙂 På vägen tillbaka till hotellet svängde vi förbi Tännäsgården igen och åt de godaste våfflorna någonsin till kvällsmat; tänk er superfrasiga stora våfflor med vispgrädde, olika sorters sylt, olika sorters sirap och olika sorters toppings. Nom-nom. Semesterkalorier räknas inte har jag hört…

 

Väl tillbaka på hotellet gottade vi ner oss i sängen alla fyra och såg på film och bara myste en stund innan det var dags att släcka lampan för att stiga upp tidigt dagen därpå då en gondolfärd (!) upp till Funäsdalsberget väntade. Precis innan vi somnade viskade Johan till mig ”Vilken helt fantastisk dag det här har varit” och jag log medan jag smekte Lovas ena öra samtidigt som jag lyssnade på Pols snarkningar och kände mig som den rikaste människan i världen. ❤

 

Fjällsemester dag 1 och 2 – Funäsdalen och Mittåkläppen.

**Inlägget innehåller reklamlänkar**

Nu är vi hemma igen efter vår fjällsemester och jag kommer berätta om den i några uppdelade inlägg. Tyvärr var nätet inte så samarbetsvilligt så det var svårt att blogga på plats men samtidigt var det himla kul att se att så många av er följde oss via Instastory istället! 🙂

 

Dag 1 – Destination Funäsdalen.
Förra måndagen steg vi upp tiiiiiidigt och hoppade i bilen för att åka till Funäsdalen och Funäsdalen berg & hotell. Resan tog största delen av dagen, ca 11 timmar från Göteborg om jag minns rätt och vi anlände först vid 18-tiden på kvällen. Resan upp gick väldigt bra, de fyrbenta låg bak i sin nya bur från MIM (vi har en MIM Variocage Dubbel XL) och de tvåbenta satt fram och pratade och lyssnade på musik och sjöng för glatta livet. Vi stannade några gånger för att hundarna skulle få uträtta behov och äta/dricka men överlag kändes det inte som att resan tog så lång tid som den faktiskt gjorde.

 


(Instagrambild på flickorna i sin MIM-bur när vi pausade för frukost).

 

Väl framme i charmiga Funäsdalen gick vi en promenad med hundarna och sedan checkade vi in i rum nummer 408. Hotellet var så oerhört mysigt i en lång träbyggnad med grästak, massa röda blommor under fönstren och utsikt över sjön som låg nedanför. Vi var alla ganska trötta efter den långa resan så vi beställde upp middag och åt i sängen framför nya avsnittet av Game of Thrones och hade det allmänt gott. Innan det var läggdags packade vi upp våra väskor samt packade våra ryggsäckar inför det planerade fjälläventyret dagen därpå – bestiga Mittåkläppen.

 


(Vårt rum med sittgrupp och skrivbord. Vi hade även en dubbelsäng (till höger om bilden) samt en garderob (till vänster om bilden).

 


(Badrummet).

 

Dag 2 – Mittåkläppen.
Nästa morgon vaknade vi tidigt och rastade hundarna innan vi gick ner för att äta frukost. Även om en stor del av hotellet är hundvänligt så är matsalen inte det så vi lämnade hundarna med varsin dental stick på rummet. Jag har som princip när jag reser att inte lämna hundarna ensamma på ett nytt ställe första dagen och den håller jag hårt på; hundarna har inte bett om att hamna i en ny miljö där de kanske inte känner sig helt trygga och därför anser jag att vi som ägare får anpassa oss efter dem (därav middagen i sängen) fram till att det syns att hundarna ”bott in sig” lite. När vi gick ner var hundarna lugna och fina, båda låg kvar och fick sina sticks i sängen så vi kunde gå ner och äta med gott samvete. Frukosten var super och från matsalen har man utsikt över sjön som ligger nedanför hotellet med fjällen i bakgrunden så vi kunde inte fått en mer harmonisk start på dagen.

 


(Såhär trött var Pol morgonen därpå…)

 

Mätta och belåtna traskade vi upp till rummet igen, bytte om till vandringskläder, tog hundarna och våra ryggsäckar och tog sedan bilen till Djupdalsvallens säter där vi skulle påbörja vår vandring. Vi hade redan bestämt att vi skulle bestiga berget Mittåkläppen vilket också är en alternativ rutt av Guldtur nummer 7, ni hittar de 30 Guldturerna här. Vägen dit var fantastiskt vacker och vi stannade flera gånger, både för att fota och för att låta renarna springa över vägen. Med risken att låta som en nörd så måste jag erkänna att jag älskar renar, jag har ända sedan barndomen varit intresserad och fascinerad av den samiska kulturen och av rennäringen så när de stod vid vägkanten och tittade på oss så kände jag att jag liksom var… hemma. Ja, det är nog rätt ord. Hemma.

Väl framme vid sätern parkerade vi bilen, satte på hundarna selar, draglinor, halsband och ID-brickor och sedan begav vi oss mot berget. Mittåkläppen är ett hajfensformat berg som ligger 1212 meter över havet med en fallhöjd på 340 meter så stigningen är stundtals brutal men utsikten är värd varenda svettdroppe, jag lovar! Vi hade sådan tur med vädret, även om det stundtals samlades mörka moln på himlen så sken solen nästan hela dagen så vi passade på att pausa några gånger och fika lite till hundarnas stora förtret. Fika när vi är på äventyr?! Dumma människor.

 


(Instagrambild på vägen upp till toppen. Och ja, det vita ni ser är snö 😉 )

 


(Tjejernas ID-brickor från våra vänner på Vovven.nu, superbra att ha både på fjället och i vardagen om det skulle hända något! Mitt telefonnummer har på bilden ovan ersatts av pixlar av privata skäl. Ni hittar fler varianter här och just nu har de rea på samtliga modeller så passa på!)

 

Både Lova och Pol var så otroligt duktiga på vägen upp, de stretade på och kändes lika fokuserade gällande att ta sig upp till toppen som jag och Johan var. Vi mötte några personer på väg upp (de flesta med hund/hundar, kul!) men är det någonstans som det finns plats för möte så är det på fjället så vi bara klev åt sidan och väntade på att de andra skulle passera. Smidigt värre.
Väl uppe på toppen satte vi oss bara ner på en sten och beundrade utsikten. Även om vi både fotograferade med systemkameran och mobilerna samt filmade så kändes det helt omöjligt att fånga landskapets skönhet på bild. Man måste liksom ha varit där, andats den friska luften och sett fjällen och bergen sträcka sig hela vägen till Norge för att på riktigt kunna uppskatta hur vackert det faktiskt är…

 


(Lova njuter av utsikten).

 


(Utsikten från Mittåkläppen).

 

Jag vet faktiskt inte hur länge vi satt där, vi fyra, och bara tittade och var. Drack ur våra kåsor, åt kex och frukt, pratade, skrattade och bara myste. Dock såg vi till slut hur det började regna över fjällen mittemot oss så vi bestämde oss för att påbörja nedstigningen med förhoppningen att slippa bli genomblöta och det höll faktiskt hela vägen till bilen, det duggregnade lite när vi gick sista biten genom skogen men inte värre än att det räckte att dra på regnskyddet på kameraryggsäcken. Vi hade regnponchos med oss men de behövde vi inte ens ta fram, så lätt var regnet. Nedstigningen präglades istället av Lova och hennes högljudda protester, Lova kände nämligen att det gick alldeles för sakta på vägen ner och visade sitt missnöje. Högt…

 


(Djupdalsvallens goda våfflor representerar både starten och slutet på Guldtur nummer 7).

 

Väl framme vid bilen bytte vi om till torra kläder och gympaskor och hundarna fick mat (paté) och vatten. I samband med detta ryckte Pol till i sin draglina – som sa ”ritch” och gick sönder. Den höll fortfarande ihop med några trådar så hon kom inte loss (tänk er de tidningsrubrikerna dagen därpå…) men vi insåg snabbt att vi var tvungna att köpa en ny så snart som möjligt. Jag skämtade med Johan om att incidenten påvisar Pols prioriteringar, den draglinan har hållit genom x antal träningar, tävlingar och nu under en hel bergsbestigning men när det är dags för mat efter hennes första fjälläventyr – då brister den. 🙂

Vi var tillbaka i Funäsdalen under tidig kväll och upptäckte två saker: 1. Det finns ingen affär i Funäsdalen som säljer draglinor och 2. Närmsta affär som säljer dessa ligger i Idre, ca 2 timmar bort enkel resa. Jahapp. Det var inget att göra förutom att ändra planerna inför nästa dag och byta ut en vandringsled mot en bilresa till Idre. Det visade sig dock att just Idre hade mer saker att bjuda på än bara en hundsportsaffär, mer om det i nästa inlägg…

 

2-års jubileum!

Kära läsare, kan ni förstå att det nu är TVÅ ÅR SEDAN som vi hämtade hem Pol?! För mig känns det nästan overkligt men hon sitter här jämte mig, ett levande bevis på hur den lilla bajsvalpen vuxit upp till en fin och duktig tjej. Jag minns än idag hur svårt det var att hålla hennes existens hemlig för er, Pol är nog faktiskt den enda hemlighet som jag haft för er under alla år som bloggen funnits när jag tänker efter. Galet! Anledningen till att hon fick vara hemlig var för att det inte var helt självklart att hon skulle komma till oss då Johan inte tyckte att det var rätt tid för oss att skaffa valp. Här kan ni läsa mer om mina tankar kring Pol och om hur Johan till slut insåg att hon var vår valpis.

 

Nu, två år senare, är Pol en självklar del av vår flock. Hon har vuxit upp till en hårt arbetande och fin tjej, alltid full med bus och tokiga upptåg. Hon och Lova är ett fint litet radarpar som vi har stora förhoppningar på i framtiden.
Fina lilla Pol – vilken tur att det var just vi som fick dig!

 


(Pol och hennes syster Prala).

 


(Instagrambild på bäbis-Pol och husse Johan).

 


(Bild från Pols första dag hos oss. Bilderna är klickbara).

 

I morgon kommer första delen av vår fjällresa publiceras i bloggen så ni som är nyfikna får hålla utkik! 🙂

 

Vi är okej och morgondagens roadtrip.

Hej kära läsare!

Jag vill börja med att skriva att Lova och Pol är okej!
Ni har säkert läst att två huskies fick avlivas häromdagen efter att ha blivit glykolförgiftade i en rastgård i Mölndal men tack och lov så var det inte våra tjejer. ❤ Vi har aldrig varit i Lackarebäcks hundrastgård då den ligger utmed väg E20/ vid Bifrostkorset och det var där som detta fruktansvärda skedde (som jag har förstått det är det främst ett hunddagis som använder den rastgården). Dock var vi tidigare mycket i rastgården vid Åby men vi slutade åka dit för ca 1 år sedan efter att ha läst att någon försökt förgifta hundar i Bifrost. Vi kände att vi helt enkelt inte vågade chansa, särskilt inte med tanke på att Åbygården är lite ”lurig” iochmed att det finns en del buskar där man lättare kan gömma förgiftat kött. Så det senaste året har vi enbart gått till ”vår” rastgård som tillhör vårt bostadsområde samt åkt till en i närheten. Båda gårdarna som vi använder är plana och enkla att undersöka innan man släpper in sina hundar, sedan att man ska behöva tänka så alls – ja det är en annan historia… 😦

Jag lider så fruktansvärt mycket med den stackars tjejen som miste båda sina älsklingar på grund av att det finns en människa där ute som är så oerhört sjuk i huvudet att han/hon vill skada andras djur. Jag kan inte i skrift uttrycka vad jag skulle vilja göra med den skyldige men tro mig, jag har planerat in i minsta detalj i mitt huvud vad jag skulle utsätta den personen för om han eller hon korsade mina hundars väg… Äckliga vidriga sjuka människa!!!

 

Det känns konstigt att skriva detta efter ovanstående text men nu till något roligare – i morgon åker vår lilla familj på semester! Idag har vi förberett det sista och nu håller vi på att packa (har tagit en liten paus för att blogga) och det tar sin lilla tid alltså att packa kläder, mat, dryck ect för två personer och två hundar när man ska spendera en vecka i vildmarken. Något kommer vi säkert glömma men det får lösa sig utmed vägen, jag tror att vi fått med oss det viktigaste för att hålla oss varma, hela och (någorlunda) rena iaf.
Surfplattan och kameran är med så om nätet samarbetar kommer jag uppdatera bloggen men främst kommer jag vara aktiv på instagram och instastorys så ni kan hänga med oss där om ni vill! 🙂

 

Ta hand om er och era hundar! ❤

 


(Älsklingarna! Lova till vänster och Pol till höger).

 

Vacationmode.

I fredags gjorde vi sista arbetsdagen på ett tag för nu har vi SEMESTER! 😀

 

Än så länge så har semestern varit underbar; vi har sovit ut, gått långa promenader med hundarna, ätit ute ett par gånger, shoppat, paddlat kanot, tränat, fikat och bara njutit av att få spendera lite extra tid tillsammans som en familj. Nästa vecka blir det en lång roadtrip och det ska bli sååååå skönt att få en paus från allt och alla (utöver Johan och hundarna alltså, jag ska inte åka själv) för jag känner ett stort behov av lite allmän detox och det vet jag redan nu att vår kommande resa kan erbjuda. Längtar!

 

Vi har tagit en ganska kort semesterperiod i år, bara tre veckor, eftersom vi drar på en solresa i vinter (utan hundarna då, buhuuu) och sedan har vi även ytterligare en vecka sparad om vi behöver ta ut de dagarna runt jul eller om vi sparar dem till nästa Islandsresa. Det känns skönt att ha alternativ. 🙂

 


(Instagrambild från gårdagens äventyr, vi spenderade eftermiddagen och delar av kvällen på Stensjön i en kanot och åt sedan middag på Strandrestaurangen, otroligt gott och mysigt!)

 


(Som jag skrev på Instagram häromdagen; ”find your flow and row, row, row”. Sant för både livet och för kanotturer på sjön).

 

Hur är det hos er läsare, fler som har sen semester precis som vi? Oavsett så hoppas jag att er sommar är fantastisk! Tack för att ni följer oss i vått och torrt!