Fjällsemester dag 1 och 2 – Funäsdalen och Mittåkläppen.

**Inlägget innehåller reklamlänkar**

Nu är vi hemma igen efter vår fjällsemester och jag kommer berätta om den i några uppdelade inlägg. Tyvärr var nätet inte så samarbetsvilligt så det var svårt att blogga på plats men samtidigt var det himla kul att se att så många av er följde oss via Instastory istället! 🙂

 

Dag 1 – Destination Funäsdalen.
Förra måndagen steg vi upp tiiiiiidigt och hoppade i bilen för att åka till Funäsdalen och Funäsdalen berg & hotell. Resan tog största delen av dagen, ca 11 timmar från Göteborg om jag minns rätt och vi anlände först vid 18-tiden på kvällen. Resan upp gick väldigt bra, de fyrbenta låg bak i sin nya bur från MIM (vi har en MIM Variocage Dubbel XL) och de tvåbenta satt fram och pratade och lyssnade på musik och sjöng för glatta livet. Vi stannade några gånger för att hundarna skulle få uträtta behov och äta/dricka men överlag kändes det inte som att resan tog så lång tid som den faktiskt gjorde.

 


(Instagrambild på flickorna i sin MIM-bur när vi pausade för frukost).

 

Väl framme i charmiga Funäsdalen gick vi en promenad med hundarna och sedan checkade vi in i rum nummer 408. Hotellet var så oerhört mysigt i en lång träbyggnad med grästak, massa röda blommor under fönstren och utsikt över sjön som låg nedanför. Vi var alla ganska trötta efter den långa resan så vi beställde upp middag och åt i sängen framför nya avsnittet av Game of Thrones och hade det allmänt gott. Innan det var läggdags packade vi upp våra väskor samt packade våra ryggsäckar inför det planerade fjälläventyret dagen därpå – bestiga Mittåkläppen.

 


(Vårt rum med sittgrupp och skrivbord. Vi hade även en dubbelsäng (till höger om bilden) samt en garderob (till vänster om bilden).

 


(Badrummet).

 

Dag 2 – Mittåkläppen.
Nästa morgon vaknade vi tidigt och rastade hundarna innan vi gick ner för att äta frukost. Även om en stor del av hotellet är hundvänligt så är matsalen inte det så vi lämnade hundarna med varsin dental stick på rummet. Jag har som princip när jag reser att inte lämna hundarna ensamma på ett nytt ställe första dagen och den håller jag hårt på; hundarna har inte bett om att hamna i en ny miljö där de kanske inte känner sig helt trygga och därför anser jag att vi som ägare får anpassa oss efter dem (därav middagen i sängen) fram till att det syns att hundarna ”bott in sig” lite. När vi gick ner var hundarna lugna och fina, båda låg kvar och fick sina sticks i sängen så vi kunde gå ner och äta med gott samvete. Frukosten var super och från matsalen har man utsikt över sjön som ligger nedanför hotellet med fjällen i bakgrunden så vi kunde inte fått en mer harmonisk start på dagen.

 


(Såhär trött var Pol morgonen därpå…)

 

Mätta och belåtna traskade vi upp till rummet igen, bytte om till vandringskläder, tog hundarna och våra ryggsäckar och tog sedan bilen till Djupdalsvallens säter där vi skulle påbörja vår vandring. Vi hade redan bestämt att vi skulle bestiga berget Mittåkläppen vilket också är en alternativ rutt av Guldtur nummer 7, ni hittar de 30 Guldturerna här. Vägen dit var fantastiskt vacker och vi stannade flera gånger, både för att fota och för att låta renarna springa över vägen. Med risken att låta som en nörd så måste jag erkänna att jag älskar renar, jag har ända sedan barndomen varit intresserad och fascinerad av den samiska kulturen och av rennäringen så när de stod vid vägkanten och tittade på oss så kände jag att jag liksom var… hemma. Ja, det är nog rätt ord. Hemma.

Väl framme vid sätern parkerade vi bilen, satte på hundarna selar, draglinor, halsband och ID-brickor och sedan begav vi oss mot berget. Mittåkläppen är ett hajfensformat berg som ligger 1212 meter över havet med en fallhöjd på 340 meter så stigningen är stundtals brutal men utsikten är värd varenda svettdroppe, jag lovar! Vi hade sådan tur med vädret, även om det stundtals samlades mörka moln på himlen så sken solen nästan hela dagen så vi passade på att pausa några gånger och fika lite till hundarnas stora förtret. Fika när vi är på äventyr?! Dumma människor.

 


(Instagrambild på vägen upp till toppen. Och ja, det vita ni ser är snö 😉 )

 


(Tjejernas ID-brickor från våra vänner på Vovven.nu, superbra att ha både på fjället och i vardagen om det skulle hända något! Mitt telefonnummer har på bilden ovan ersatts av pixlar av privata skäl. Ni hittar fler varianter här och just nu har de rea på samtliga modeller så passa på!)

 

Både Lova och Pol var så otroligt duktiga på vägen upp, de stretade på och kändes lika fokuserade gällande att ta sig upp till toppen som jag och Johan var. Vi mötte några personer på väg upp (de flesta med hund/hundar, kul!) men är det någonstans som det finns plats för möte så är det på fjället så vi bara klev åt sidan och väntade på att de andra skulle passera. Smidigt värre.
Väl uppe på toppen satte vi oss bara ner på en sten och beundrade utsikten. Även om vi både fotograferade med systemkameran och mobilerna samt filmade så kändes det helt omöjligt att fånga landskapets skönhet på bild. Man måste liksom ha varit där, andats den friska luften och sett fjällen och bergen sträcka sig hela vägen till Norge för att på riktigt kunna uppskatta hur vackert det faktiskt är…

 


(Lova njuter av utsikten).

 


(Utsikten från Mittåkläppen).

 

Jag vet faktiskt inte hur länge vi satt där, vi fyra, och bara tittade och var. Drack ur våra kåsor, åt kex och frukt, pratade, skrattade och bara myste. Dock såg vi till slut hur det började regna över fjällen mittemot oss så vi bestämde oss för att påbörja nedstigningen med förhoppningen att slippa bli genomblöta och det höll faktiskt hela vägen till bilen, det duggregnade lite när vi gick sista biten genom skogen men inte värre än att det räckte att dra på regnskyddet på kameraryggsäcken. Vi hade regnponchos med oss men de behövde vi inte ens ta fram, så lätt var regnet. Nedstigningen präglades istället av Lova och hennes högljudda protester, Lova kände nämligen att det gick alldeles för sakta på vägen ner och visade sitt missnöje. Högt…

 


(Djupdalsvallens goda våfflor representerar både starten och slutet på Guldtur nummer 7).

 

Väl framme vid bilen bytte vi om till torra kläder och gympaskor och hundarna fick mat (paté) och vatten. I samband med detta ryckte Pol till i sin draglina – som sa ”ritch” och gick sönder. Den höll fortfarande ihop med några trådar så hon kom inte loss (tänk er de tidningsrubrikerna dagen därpå…) men vi insåg snabbt att vi var tvungna att köpa en ny så snart som möjligt. Jag skämtade med Johan om att incidenten påvisar Pols prioriteringar, den draglinan har hållit genom x antal träningar, tävlingar och nu under en hel bergsbestigning men när det är dags för mat efter hennes första fjälläventyr – då brister den. 🙂

Vi var tillbaka i Funäsdalen under tidig kväll och upptäckte två saker: 1. Det finns ingen affär i Funäsdalen som säljer draglinor och 2. Närmsta affär som säljer dessa ligger i Idre, ca 2 timmar bort enkel resa. Jahapp. Det var inget att göra förutom att ändra planerna inför nästa dag och byta ut en vandringsled mot en bilresa till Idre. Det visade sig dock att just Idre hade mer saker att bjuda på än bara en hundsportsaffär, mer om det i nästa inlägg…

 

2-års jubileum!

Kära läsare, kan ni förstå att det nu är TVÅ ÅR SEDAN som vi hämtade hem Pol?! För mig känns det nästan overkligt men hon sitter här jämte mig, ett levande bevis på hur den lilla bajsvalpen vuxit upp till en fin och duktig tjej. Jag minns än idag hur svårt det var att hålla hennes existens hemlig för er, Pol är nog faktiskt den enda hemlighet som jag haft för er under alla år som bloggen funnits när jag tänker efter. Galet! Anledningen till att hon fick vara hemlig var för att det inte var helt självklart att hon skulle komma till oss då Johan inte tyckte att det var rätt tid för oss att skaffa valp. Här kan ni läsa mer om mina tankar kring Pol och om hur Johan till slut insåg att hon var vår valpis.

 

Nu, två år senare, är Pol en självklar del av vår flock. Hon har vuxit upp till en hårt arbetande och fin tjej, alltid full med bus och tokiga upptåg. Hon och Lova är ett fint litet radarpar som vi har stora förhoppningar på i framtiden.
Fina lilla Pol – vilken tur att det var just vi som fick dig!

 


(Pol och hennes syster Prala).

 


(Instagrambild på bäbis-Pol och husse Johan).

 


(Bild från Pols första dag hos oss. Bilderna är klickbara).

 

I morgon kommer första delen av vår fjällresa publiceras i bloggen så ni som är nyfikna får hålla utkik! 🙂

 

Vi är okej och morgondagens roadtrip.

Hej kära läsare!

Jag vill börja med att skriva att Lova och Pol är okej!
Ni har säkert läst att två huskies fick avlivas häromdagen efter att ha blivit glykolförgiftade i en rastgård i Mölndal men tack och lov så var det inte våra tjejer. ❤ Vi har aldrig varit i Lackarebäcks hundrastgård då den ligger utmed väg E20/ vid Bifrostkorset och det var där som detta fruktansvärda skedde (som jag har förstått det är det främst ett hunddagis som använder den rastgården). Dock var vi tidigare mycket i rastgården vid Åby men vi slutade åka dit för ca 1 år sedan efter att ha läst att någon försökt förgifta hundar i Bifrost. Vi kände att vi helt enkelt inte vågade chansa, särskilt inte med tanke på att Åbygården är lite ”lurig” iochmed att det finns en del buskar där man lättare kan gömma förgiftat kött. Så det senaste året har vi enbart gått till ”vår” rastgård som tillhör vårt bostadsområde samt åkt till en i närheten. Båda gårdarna som vi använder är plana och enkla att undersöka innan man släpper in sina hundar, sedan att man ska behöva tänka så alls – ja det är en annan historia… 😦

Jag lider så fruktansvärt mycket med den stackars tjejen som miste båda sina älsklingar på grund av att det finns en människa där ute som är så oerhört sjuk i huvudet att han/hon vill skada andras djur. Jag kan inte i skrift uttrycka vad jag skulle vilja göra med den skyldige men tro mig, jag har planerat in i minsta detalj i mitt huvud vad jag skulle utsätta den personen för om han eller hon korsade mina hundars väg… Äckliga vidriga sjuka människa!!!

 

Det känns konstigt att skriva detta efter ovanstående text men nu till något roligare – i morgon åker vår lilla familj på semester! Idag har vi förberett det sista och nu håller vi på att packa (har tagit en liten paus för att blogga) och det tar sin lilla tid alltså att packa kläder, mat, dryck ect för två personer och två hundar när man ska spendera en vecka i vildmarken. Något kommer vi säkert glömma men det får lösa sig utmed vägen, jag tror att vi fått med oss det viktigaste för att hålla oss varma, hela och (någorlunda) rena iaf.
Surfplattan och kameran är med så om nätet samarbetar kommer jag uppdatera bloggen men främst kommer jag vara aktiv på instagram och instastorys så ni kan hänga med oss där om ni vill! 🙂

 

Ta hand om er och era hundar! ❤

 


(Älsklingarna! Lova till vänster och Pol till höger).

 

Vacationmode.

I fredags gjorde vi sista arbetsdagen på ett tag för nu har vi SEMESTER! 😀

 

Än så länge så har semestern varit underbar; vi har sovit ut, gått långa promenader med hundarna, ätit ute ett par gånger, shoppat, paddlat kanot, tränat, fikat och bara njutit av att få spendera lite extra tid tillsammans som en familj. Nästa vecka blir det en lång roadtrip och det ska bli sååååå skönt att få en paus från allt och alla (utöver Johan och hundarna alltså, jag ska inte åka själv) för jag känner ett stort behov av lite allmän detox och det vet jag redan nu att vår kommande resa kan erbjuda. Längtar!

 

Vi har tagit en ganska kort semesterperiod i år, bara tre veckor, eftersom vi drar på en solresa i vinter (utan hundarna då, buhuuu) och sedan har vi även ytterligare en vecka sparad om vi behöver ta ut de dagarna runt jul eller om vi sparar dem till nästa Islandsresa. Det känns skönt att ha alternativ. 🙂

 


(Instagrambild från gårdagens äventyr, vi spenderade eftermiddagen och delar av kvällen på Stensjön i en kanot och åt sedan middag på Strandrestaurangen, otroligt gott och mysigt!)

 


(Som jag skrev på Instagram häromdagen; ”find your flow and row, row, row”. Sant för både livet och för kanotturer på sjön).

 

Hur är det hos er läsare, fler som har sen semester precis som vi? Oavsett så hoppas jag att er sommar är fantastisk! Tack för att ni följer oss i vått och torrt!

 

En liten räv bakom huskyörat…

Tack för alla fina hälsningar här och på Facebook gällande Pol, hon mår fint och vi är såklart oerhört glada och lättade! ❤

 

Dock måste jag dela med mig av något som hände samma kväll som vi var hos veterinären; Jag och Pol satt i soffan och kollade på film medan Lova låg i sängen och sov. Pol utnyttjade väl tillfället att få lite extra gos den dagen iochmed att vi varit så oroliga för henne, man kan aldrig få för mycket uppmärksamhet i Pols värld. Hur som helst, plötsligt hör jag hur Lova hoppar ner från sängen och kommer traskande genom vardagsrummet – och haltar! Att jag inte satte energidrycken i halsen…! Vad är oddsen för att våra två hundar ska börja halta samma dag, särskilt med tanke på att de i vanliga fall är oerhört friska och pigga?!

 

Jag slank ner på golvet och sa väl något i stil med ”Men lilla Bobbo, vad har hänt?” och Lova haltade fram till mig med öronen åt sidorna och ledsna ögon, hela hon utstrålade ynklighet. Hon höll ena tassen i luften och jag tittade på den utan att hitta något onormalt på tassen eller trampdynan, jag fick dessutom bända och böja i lederna hur jag ville utan att hon reagerade.
Balkongdörren stod öppen och jag antar att någon hund gick förbi nedanför för Pol for ut som ett skott och Lova efter – utan att halta ett dugg! Vid det här laget var jag rejält konfundersam så jag gick till köket och öppnade en skinkförpackning, ett ljud som tjejerna känner till väl. Och mycket riktigt, båda kom springande – Lova utan tillstymmelse till haltning – och de fick varsin bit. Jag passade på att koppla Lova och gick ut på gården och sprang lite med henne samtidigt som jag noga studerade hennes steg och hon sprang och rörde sig precis som vanligt. Hm…
Ungefär där slog det mig att även om Lova är världens snällaste, mjukaste och raraste hund så går det inte att förneka att hon är uppfostrad av skådespelerskan Exxa som var en mästare på att fejka än det ena och än det andra för att få som hon ville och jag tror att det var precis det Lova gjorde. Vi la så mycket energi på Pol den dagen och jag tror faktiskt att Lova kände sig lite ignorerad och utanför och hur åtgärdar man det? Jo, man fejkar en skada så att matte blir orolig! 😀 Mycket smart. Lova är så oerhört söt att det är lätt att glömma att det faktiskt lurar en slug liten räv bakom de där fluffiga öronen…

 

Hon har inte haltat sedan den dagen och inte Pol heller efter att hon fick sin spruta så nu är allt frid och fröjd hemma igen som tur är och ordningen är återställd till det normala. Nu gäller det bara att stå ut i två arbetsdagar till för sedan är det semester! 😀 Första veckan kommer gå åt till återhämtning och små utflykter i Göteborg med omnejd och sedan bär det av på familjesemester med Johan och våra prinsessor. Mer om det senare, längtar!

 


(Mobilbild på när flickorna var iväg på semester över påsken och bodde på fint hotell).

 

Minus på kontot, metaforiskt och bokstavligen.

I helgen gick Vaggerydutställningen av stapeln och vi var inte där. Den utställningen ligger mig extra varmt om hjärtat, jag har oerhört fina minnen från just den utställningen och från valpträffarna som vi i Shejrix-familjen brukade ha. På grund av min utmattningsdiagnos så har jag missat den i två år (jag vet att folk som inte är/har varit drabbade inte förstår men det har inte funnits på kartan att kunna åka dit) men nu var det ju dags, nu när jag mår mycket bättre, nu när Lovas uppfödare skulle komma hela vägen från Lycksele, nu när Johan tagit ledigt för att kunna följa med, nu, nu, nuuuuuuuu…
Eh, nej sa Universum och gav både mig och Johan influensa.
Tack. För. Den.

 

Tjejerna var dessutom anmälda till ytterligare en utställning i måndags i Halland, alltså två dagar senare. Om vi kom iväg på den? Nope. Utöver att vara sjuk och missa chansen till kritiker, eventuella rosetter och ära så innebär det också att man kastar ca 250 kr per hund och utställning i sjön. Man kan ha roligare känner jag sådär lite spontant…

 

Nej usch, det är ingen idé att blogga idag, jag sitter framför datorn invirad i ett täcke så bara min hairbun sticker upp och dricker te som en galning i hopp om att halsen ska kännas lite bättre men det händer inte. Lika bra att krypa ner jämte min man och vovvarna och hoppas på att bli frisk så snart som möjligt istället.

 

Bacillkram till alla fina läsare från en gnällig bloggerska som har sina cranky pants på sig idag (som lite sådär tur i oturen får gumpen att se fantastisk ut, alltid något) 😀

 

(Instagrambild på tjejerna som gör mig glad).

 

Hallå Skauuuuune!

Ni som följer oss på Instagram vet redan detta; jag, Johan och hundarna firade påsk i Helsingborg i år. Det var ett oerhört spontant beslut som också blev oerhört lyckat! Johan åkte på att jobba under påskafton och påskdagen och därför gjorde vi inte upp några planer med vänner eller familj, det kändes lite ovärt på något sätt så vi bestämde oss för att ha en lugn påsk i år. Men när helgen närmade sig så började jag ångra mig och fick den där kliande känslan i kroppen ni vet, den som säger ”miljöombyte”. Så jag kollade runt lite, jag ville inte spendera x antal timmar i bilen (säger bara ett ord: påsktrafiken…) men jag ville ändå komma en bit bort från Göteborg och valet föll på Helsingborg. Nästa steg var att hitta ett hundvänligt hotell nära grönområden för att underlätta rastning och valet föll nästan direkt på Elite Hotell Mollberg som ligger på Stortorget med Kärnan-parken precis bakom. Jag frågade Johan om han var sugen på en liten roadtrip och han sa ja direkt så jag ringde hotellet på vinst och förlust och vi var så välkomna. Score.

 

Två dagar senare satt hela familjen i bilen på väg söderut, både jag och Johan var lediga från jobb under skärtorsdagen och långfredagen så det kunde inte ha löst sig bättre. Vi fick också chansen att riktigt prova vår nya bil ”Börnie” som vi köpte veckan innan (en superfin Kia Ceed kombi Eco Premium Edition) så hela resan ner var en dröm, både för oss och hundarna.
Väl framme parkerade vi och gick för att checka in, Lova är van vid att fara och flänga och skötte sig toppen. Pol däremot är lite mindre van vid nya miljöer och var ganska hyper, hon slet och drog i kopplet, ville hälsa på alla och lukta på allt. Tossevalp! Jaja, hon lockar fram många leenden och skratt iaf! 😉

 

(Utsikten från precis utanför vårt hotell).

 


(Utsikten från terassen under Kärnanparken. Vårt hotell är den stora vita byggnaden till vänster).

 

(På väg upp mot Kärnan).

 

Vi fick ett superfint DeLuxe-rum och när jag säger superfint så menar jag så fint att man nästan inte ville kliva på golvet, än mindre släppa lös två vilda huskies där inne, haha. Det stora rummet var L-format med en superstor dubbelsäng, en sittgrupp, garderober, minibar, TV-möbel och en platt-TV på väggen mitt emot sängen. Längs hela långsidan hade vi en fönstervägg med fönster hela vägen ända upp till taket och utsikt över Stortorget och hundarna var heeeeelt fascinerade av detta, jag vet faktiskt inte hur lång tid sammanlagt som de spenderade i sängen framför fönstren och spanade på människorna och hundarna som gick över torget men jag kan säga att det var åtskilliga timmar. Sedan fanns även ett stort badrum helt i marmor med alla bekvämligheter som man kan tänkas behöva så där spenderade vi en hel del tid.
Vi chillade en stund på rummet och sedan åkte vi till en park som låg ca fem minuter bort med bil där vi gick en lång promenad med tjejerna. Både Lova och Pol var superglada, det syntes att även de njöt av att få komma bort lite och undersöka nya och spännande dofter. Våren var betydligt längre kommen i Helsingborg än i kära Götet så hela parken blommade i blått och rosa, otroligt vackert! Vi passade även på att utforska omgivningarna lite och Johan sprang in på Systemet och köpte några öl och lite bubbel innan vi återvände till hotellet.

 
(Vackra Skåne!)

 

(Instagrambild på två glada huskytjejer som älskade två-meters-sängen).

 

(Mobilbild på en nyfiken liten Pol).

 

(Elite kan det här med badrum…)

 

(Hela Skåne stod i blom under vår vistelse).

 

Under kvällen bjöd staden på regn och rusk och det passade oss bra för vi hade redan innan bestämt oss för att äta middag på rummet. Jag uppmuntrar ofta folk att resa tillsammans med sina hundar men är också noga med att påpeka att man i så fall får acceptera att man får anpassa sig lite. Att t ex lämna hundarna ensamma i ett okänt hotellrum första kvällen för att gå ut och äta middag är väldigt oschysst och ett stort no-no i min bok! Så för oss blev det middag i sängen framför en film och det var faktiskt hur mysigt som helst. ❤

Vi sov som bäbisar/valpar och vaknade tidigt nästa morgon och eftersom frukostmatsalen var öppen hela fm så hade vi gott om tid på oss att promenera med tjejerna, utforska stan och fotografera. Väl tillbaka på rummet – efter ca två timmar – hoppade båda hundarna upp i sängen och gottade ner sig i täckena (vart köper hotell sina fantastiska sängkläder?!) så Johan och jag kunde med gott samvete gå och njuta av frukostbuffén. Möjligheten fanns att hämta frukost och ta med den upp på rummet men hundarna visade tydligt att de var både trygga och trötta så då kändes det bra i magen att lämna dem en stund.

 


(Lova framför Kärnan).

 


(En trött liten Potti…)

 

(Instagrambild från Kärnanparken en tidig fredagmorgon).
Vi spenderade sedan vår Långfredag med att göra turistgrejer och den främsta var förstås Sofiero Slott. Vilket fantastiskt ställe och dessutom hur hundvänligt som helst! Vi promenerade runt i timmar i deras fantastiska park, tog en glass på en parkbänk i solen och bara hade det gott. Jag kan varmt rekommendera ett besök på slottet för alla hundägare.

 

(Mobilbild på Sofiero Slott).

 

(Mobilbild från Sofieros park).

 

(Mobilbild på Lova framför slottet. Vi försökte få med Pol också men hon var nog för trött för hon vägrade…)

 

Trots att vi hade en del grejer på vår lista att bocka av när vi var nere i Skåne så var det faktiskt otroligt skönt att komma bort lite och det var kul att bli påmind om hur fin stad Helsingborg faktiskt är. Sist jag var där, utöver resor i tjänsten (som inte borde räknas för då jag har bara möten och åker sedan direkt tillbaka till Göteborg igen utan att hinna se/uppleva något) var 2010 när Malle och jag åkte och hälsade på Eva med flock. Det är egentligen helt otroligt att det är sju år sedan, det känns som att det lika gärna kunde vara 70 år sedan, särskilt om jag tittar på hur mitt liv såg ut då i jämförelse med nu. Det var dock en väldigt fin påminnelse och Johan och jag bestämde oss för att åka tillbaka igen någon gång under sommaren, med skillnaden att lägga till lite mer tid så att vi hinner umgås lite med vänner också. Det längtar jag efter!

 

Ps. Detta är en bråkdel av alla bilder som vi tog under våra dagar i Skåne (både med mobilerna och med systemkameran) men jag har försökt att visa bilder på sådant som jag faktiskt skrivit om i texten. Jag kommer visa fler bilder framöver. Hoppas ni tycker det är okej att jag har blandat mobilbilder med systemkamerabilder; vädret var så himla varierande så vi hade inte alltid stora kameran framme och då är det så smidigt att bara plocka fram mobilen. Bilderna blir ju absolut inte lika bra men å andra sidan så speglar de ju verkligen vardagen som den är så jag hoppas att ni har lite glädje av de bilderna också! 🙂 Ds.