EFIT – ett foto i timmen.

(Inlägget innehåller annonslänk till Doggy)

Detta är ett nytt koncept som jag tänkte köra lite då och då och det innebär precis vad det låter som; ett foto i timmen. Jag får en del frågor om hur vår vardag ser ut med två ”innehuskies” i Göteborg och jag tänkte att detta nya koncept borde ge en väldigt tydlig bild av vad vi hittar på. Tanken är inte ett tillrättalagt inlägg med redigerade systemkamerabilder utan rå verklighet med mobilkamera här och nu. Hoppas ni gillar det! 🙂

Söndag:

 

09.00 Johan vaknar och smyger ut i badrummet. Hundarna och jag sussar fortfarande sött. När Johan kryper ner i sängen igen vaknar hundarna och börjar hoppa omkring och beter sig som små kräk. Lova ger mig mjuka morgonpussar på munnen när jag vaknat till och Johan försöker distrahera Pol under tiden men lillans svartsjukeradar är on fleek och hon pressar sig in mellan mig och Lova och låter sin lilla tunga bearbeta mitt och Lovas ansikte växelvis. ”Inget gos utan Pol” är ledordet!

 

10.00 Johan går på en morgonpromenad med tjejerna medan jag förbereder frukost till oss alla. Då vi har snö är det två glada tjejer med tindrande ögon som kommer in efter promenaden och som sedan kastar sig över maten som två hungriga vargar.

 

11.00 Frukosten är avklarad och vi myser ner oss i soffan alla fyra och hyr ”Det” genom Tivo. Att se skräckfilm när det är ljust ute är perfekt för oss som är lättskrämda…

 

12.00 Hundarna stensover sig igenom filmen medan deras människor sitter som på helspänn. Maken till obehaglig film?!

 

13.00 Hundarna får varsitt ben att tugga på medan vi tvåbenta sitter i soffan och planerar för vår Islandsresa. I slutet på augusti åker vi och blir borta i ca 11-12 dagar, semestern är redan godkänd och klar så nu ska vi ”bara” få ihop vårt reseschema och pricka in var vi ska övernatta i vår Islandsbok (inköpt i Reykjavik under vår förra resa). Enda nackdelen är att tjejerna inte kan följa med…

 

14.00 Vi packar ner selar, bälten och fika och säger sedan till hundarna ”är det några vovvar som vill följa med på utflykt?” Det var det definitivt så vi hoppar alla in i bilen och styr kosan söderut.

 

15.00 Vi anländer vid Tjolöholm slott. Min släkt på mammas sida har faktiskt byggt och bott i slottet så Tjolöholm ligger mig lite extra varmt om hjärtat (varför äger Kungsbacka kommun det nu och inte jag?!?!) och jag gillar att spendera tid där. Vi promenerar runt med hundarna på stigarna som omger slottet, parken och skogen och båda tjejerna är galet glada. Kul!

 

16.00 Vi går ner till rastplatsen vid vattnet och de tvåbenta njuter av en fin solnedgång medan de fyrbenta nosar och klättrar på klippor och tittar på andra hundar. Det känns som att utflyktsmålet är godkänt även av tjejerna…

 

17.00 Hundarna får blötmat från vår sponsor Doggy vid bilen och sedan brummar vi hemåt, lite frusna men nöjda med dagen.

 

18.00 Pol har klätt ut sig enligt senaste kudd-hatt-mode och nu sover hon och Lova medan Johan och jag tar en varm dusch för att värma våra frusna lemmar. Burr!

 

19.00 Johan och jag äter kvällsmat framför en film och petar lite då och då på hundarna för att se om de lever. Jodå, de andas men ingenting vi säger eller gör får en reaktion från någon av dem. Man vet att ens hundar är helt slut när de inte ens orkar tigga, en konst de annars bemästrar till fullo…

 

20.00 Fortfarande inga reaktioner från hundarna utöver att Pol har bytt plats i soffan. De bara sover och sover. Johan och jag ser klart på vår film (”Girls trip” – superrolig!).

 

21.00 Hundarna har vaknat men är som två zombies, det enda de vill göra är att gå från soffan till sängen och Johan får truga dem att åtminstone gå med ut och nattkissa. Under tiden så ringer jag min pappa och uppdaterar honom ang operan som vi ska gå på om ca en månad, vi får dock avbryta samtalet då Johan ringer och jag får hjärtat i halsgropen. Johan berättar att Lova haltar på vänster bak och sparkar ut med benet med jämna mellanrum. Jag ber honom vända och komma in igen och väl inne lägger vi Lova i sängen och undersöker hennes tass med ficklampa. Mellan två trampdynor hittar vi den här lilla otäckingen som jag får dra ut med pincett:

 

22.00 De tvåbenta intar sängen och hundarna flyttar surmulet på sig innan de tar sina platser vid våra fötter. Dags att släcka lampan. God natt!

 

Annonser

Vinn en månadsförbrukning av Doggy Professional Grain Free!

(I samarbete med Doggy.se)

 

Just nu har vi en tävling på vår instagram där ni kan vinna en månadsförbrukning av Doggy Professional Grain Free.

Tjejerna äter detta foder som ni säkert vet och de mår toppenbra på detta foder, magarna är i ordning och pälsarna är glansiga och fina. Deras matte är också väldigt nöjd eftersom fodret görs på naturliga råvaror utan tillsatser. Så om ni har gått runt med tankarna på att prova ett nytt foder så har ni chansen att göra det nu, allt ni behöver är ett instagramkonto. Ni hittar mer info om tävlingen här.

 

Morgonrutin: Doggy Dentalsticks.

Inlägget är ett reklamsamarbete med vår sponsor Doggy.

Hemma hos oss finns vissa rutiner och ritualer som måste följas enligt våra vita små diktatorer och den första rutinen är också den viktigaste: ”Morgongott”. I vårt hem börjar nämligen inte dagen innan Lova och Pol har fått varsin Doggy Dentalstick.

Utöver att sticksen främjar en god munhälsa så är de också goda, innehåller vitaminer och fibrer samt är sockerfria och tjejerna älskar dem, helst skulle de väl äta 10 om dagen om de fick men vi försöker hålla oss till den rekommenderade mängden (en om dagen) och tjejerna får alltid varsin direkt på morgonen.

Så fort vi kliver ur sängen rusar hundarna och ställer sig utanför köksdörren och vill att vi ska öppna, Lova behärskar sig ofta med ett dovt (men ack så uppfodrande) skall medan Pol är som ett rådjurskid och hoppar jämfota på stället samtidigt som hon piper av otålighet. Väl inne springer hundarna fram till ”godisskåpet” där vi förvarar hundarnas godis, ben ect och tittar otåligt på oss med blickar som säger ”ööööööööppna”. Jag brukar då fråga ”vill ni ha morgongott?” varpå volymen på skallen och pipen ökar, Pol brukar börja snurra runt och det slutar alltid med att hennes rumpa daskar Lova i ansiktet varpå Lova surmulet puttar till Pol på ändan med nosen, ”se dig för” liksom.

Nästa steg är att ta ut en påse med sticks och så sätter jag mig på huk på golvet medan hundarna cirkulerar runt mig som hungriga hajar, återigen är Lova den kontrollerade av dem medan Pol blir helt tokig, hon försöker alltid kötta ner nosen i påsen och sno åt sig första biten medan elaka matte snöpligen håller igen. (Det ska dock erkännas att det har hänt att Pol blivit så ivrig att hon har knuffat omkull matte så att den tidigare nämnda hamnat med rumpan på golvet… 😉 )

Någonstans här brukar strukturen införas igen (lite monkey business är okej men det får ju finnas gränser) och jag tar fram två sticks och ber hundarna sätta sig. Sällan har två huskies satt sig ner så fort och haft sådan intensiv ögonkontakt som då och så säger jag ”bra, varsågod” varpå hundarna sliter sticksen ur händerna på mig. Ritualen fortsätter med att de springer iväg och tävlar om vem som kan komma först in till vardagsrummet, det är tydligen väldigt viktigt, och det rasslar i parketten när någon av dem slinter i ivern att komma först. Väl inne i vardagsrummet lägger de sig på mattan och tuggar på sina sticks tills det inte ens finns en smula kvar och sedan byter de plats med varandra för att undersöka om den andra kaaaaaaan ha missat en liten smula kanske… Så är dock aldrig fallet.

Sedan är tjejerna glada och nöjda och brukar börja leka med någon leksak eller så hoppar de upp i soffan och så roar de sig själva medan vi tvåbenta äter frukost i lugn och ro innan det är dags för morgonpromenad. Perfekt start på dagen!

 


(Instagrambild på Pol och hennes snaskpåsar från Doggy).

 

Vi har blivit Doggy-ambassadörer!

(Reklamsamarbete med Doggy.se)

Nu kan jag äntligen gå ut och berätta att vi blivit ambassadörer för Doggy! 😀

 

Som många av er säkert vet så kan huskies i allmänhet och innehuskies i synnerhet vara lite kräsna när det gäller foder. Inte nog med att fodret ska vara väl sammansatt, så naturligt som möjligt och ha högt proteininnehåll; det ska också smaka så gott att hundarna i fråga inte tröttnar på det efter att nyhetens behag har gått över och man ska kunna se på trampdynor, päls ect att hundarna faktiskt tillgodogör sig fodret och mår bra på det.

 

Jag har många gånger känt att det varit en utmaning att hitta ett foder som uppfyller ovanstående krav och som passar båda mina tjejer. I samtal med en huskyvän så blev jag rekommenderad att prova Doggy Professional Grain Free och efter att ha läst på om märket så började jag fasa in tjejerna på det fodret. Jag märkte snabbt en förbättring; tjejerna åt maten med god aptit, pälsarna blev glansigare och jag upplevde att flickorna även fick en extra dos med energi i dragspåren. Ytterligare en markant skillnad var att Lovas mage inte reagerade på foderbytet för första gången under hennes fem levnadsår. Jag skulle inte säga att hon på något sätt har en känslig mage i allmänhet men magen reagerar när något inte är som det ska, alltså när hon får färstingmedel eller byter foder. Därför har jag inte bytt foder speciellt ofta även om jag ibland har önskat testa något annat, jag har helt enkelt inte velat utsätta Lova för det men efter att ha hört så mycket gott om Doggy Professional Grain Free så tog jag en chansning. Snacka om att den chansningen gick hem…! Lovas mage reagerade ingenting och det gick väldigt bra att fasa över henne till den nya maten, något som jag känner var ett bevis för att jag gjorde rätt val.

 

Med en erfarenhet av cancer i bagaget så är jag extremt noga med vad jag stoppar i mina hundar, jag vill försöka minimera varje risk för sjukdomar och fodret är såklart en jättestor del av den missionen. Doggy Professional innehåller inga onödiga smak- eller färgämnen, utvecklas och tillverkas i Sverige under sträng kontroll av näringsexperter (visste ni att Sverige är ett av länderna som tillämpar de absolut hårdaste kraven gällande fodertillverkning i världen?) och innehåller naturliga råvaror. Samma gäller för deras dentalsticks och belöningsgodis som dessutom är sockerfria vilket jag är sååå nöjd med för genom det minimeras ytterligare en riskfaktor att utveckla sjukdomar. Att hundarna dessutom älskar produkterna är ytterligare en bonus! 😉

 

Med detta som bakgrund så är jag så otroligt glad och tacksam över att ha fått chansen att vara ambassadör för Doggy! Det ska bli så spännande att se vart vår gemensamma resa tar vägen… Tack till alla er på Doggy för att jag och flickorna får vara en del av ert fantastiska team! ❤

 

(Instagrambild på tjejerna ihop med belöningsgodis och dentalsticks från Doggy).

 

Fjällsemester dag 1 och 2 – Funäsdalen och Mittåkläppen.

**Inlägget innehåller reklamlänkar**

Nu är vi hemma igen efter vår fjällsemester och jag kommer berätta om den i några uppdelade inlägg. Tyvärr var nätet inte så samarbetsvilligt så det var svårt att blogga på plats men samtidigt var det himla kul att se att så många av er följde oss via Instastory istället! 🙂

 

Dag 1 – Destination Funäsdalen.
Förra måndagen steg vi upp tiiiiiidigt och hoppade i bilen för att åka till Funäsdalen och Funäsdalen berg & hotell. Resan tog största delen av dagen, ca 11 timmar från Göteborg om jag minns rätt och vi anlände först vid 18-tiden på kvällen. Resan upp gick väldigt bra, de fyrbenta låg bak i sin nya bur från MIM (vi har en MIM Variocage Dubbel XL) och de tvåbenta satt fram och pratade och lyssnade på musik och sjöng för glatta livet. Vi stannade några gånger för att hundarna skulle få uträtta behov och äta/dricka men överlag kändes det inte som att resan tog så lång tid som den faktiskt gjorde.

 


(Instagrambild på flickorna i sin MIM-bur när vi pausade för frukost).

 

Väl framme i charmiga Funäsdalen gick vi en promenad med hundarna och sedan checkade vi in i rum nummer 408. Hotellet var så oerhört mysigt i en lång träbyggnad med grästak, massa röda blommor under fönstren och utsikt över sjön som låg nedanför. Vi var alla ganska trötta efter den långa resan så vi beställde upp middag och åt i sängen framför nya avsnittet av Game of Thrones och hade det allmänt gott. Innan det var läggdags packade vi upp våra väskor samt packade våra ryggsäckar inför det planerade fjälläventyret dagen därpå – bestiga Mittåkläppen.

 


(Vårt rum med sittgrupp och skrivbord. Vi hade även en dubbelsäng (till höger om bilden) samt en garderob (till vänster om bilden).

 


(Badrummet).

 

Dag 2 – Mittåkläppen.
Nästa morgon vaknade vi tidigt och rastade hundarna innan vi gick ner för att äta frukost. Även om en stor del av hotellet är hundvänligt så är matsalen inte det så vi lämnade hundarna med varsin dental stick på rummet. Jag har som princip när jag reser att inte lämna hundarna ensamma på ett nytt ställe första dagen och den håller jag hårt på; hundarna har inte bett om att hamna i en ny miljö där de kanske inte känner sig helt trygga och därför anser jag att vi som ägare får anpassa oss efter dem (därav middagen i sängen) fram till att det syns att hundarna ”bott in sig” lite. När vi gick ner var hundarna lugna och fina, båda låg kvar och fick sina sticks i sängen så vi kunde gå ner och äta med gott samvete. Frukosten var super och från matsalen har man utsikt över sjön som ligger nedanför hotellet med fjällen i bakgrunden så vi kunde inte fått en mer harmonisk start på dagen.

 


(Såhär trött var Pol morgonen därpå…)

 

Mätta och belåtna traskade vi upp till rummet igen, bytte om till vandringskläder, tog hundarna och våra ryggsäckar och tog sedan bilen till Djupdalsvallens säter där vi skulle påbörja vår vandring. Vi hade redan bestämt att vi skulle bestiga berget Mittåkläppen vilket också är en alternativ rutt av Guldtur nummer 7, ni hittar de 30 Guldturerna här. Vägen dit var fantastiskt vacker och vi stannade flera gånger, både för att fota och för att låta renarna springa över vägen. Med risken att låta som en nörd så måste jag erkänna att jag älskar renar, jag har ända sedan barndomen varit intresserad och fascinerad av den samiska kulturen och av rennäringen så när de stod vid vägkanten och tittade på oss så kände jag att jag liksom var… hemma. Ja, det är nog rätt ord. Hemma.

Väl framme vid sätern parkerade vi bilen, satte på hundarna selar, draglinor, halsband och ID-brickor och sedan begav vi oss mot berget. Mittåkläppen är ett hajfensformat berg som ligger 1212 meter över havet med en fallhöjd på 340 meter så stigningen är stundtals brutal men utsikten är värd varenda svettdroppe, jag lovar! Vi hade sådan tur med vädret, även om det stundtals samlades mörka moln på himlen så sken solen nästan hela dagen så vi passade på att pausa några gånger och fika lite till hundarnas stora förtret. Fika när vi är på äventyr?! Dumma människor.

 


(Instagrambild på vägen upp till toppen. Och ja, det vita ni ser är snö 😉 )

 


(Tjejernas ID-brickor från våra vänner på Vovven.nu, superbra att ha både på fjället och i vardagen om det skulle hända något! Mitt telefonnummer har på bilden ovan ersatts av pixlar av privata skäl. Ni hittar fler varianter här och just nu har de rea på samtliga modeller så passa på!)

 

Både Lova och Pol var så otroligt duktiga på vägen upp, de stretade på och kändes lika fokuserade gällande att ta sig upp till toppen som jag och Johan var. Vi mötte några personer på väg upp (de flesta med hund/hundar, kul!) men är det någonstans som det finns plats för möte så är det på fjället så vi bara klev åt sidan och väntade på att de andra skulle passera. Smidigt värre.
Väl uppe på toppen satte vi oss bara ner på en sten och beundrade utsikten. Även om vi både fotograferade med systemkameran och mobilerna samt filmade så kändes det helt omöjligt att fånga landskapets skönhet på bild. Man måste liksom ha varit där, andats den friska luften och sett fjällen och bergen sträcka sig hela vägen till Norge för att på riktigt kunna uppskatta hur vackert det faktiskt är…

 


(Lova njuter av utsikten).

 


(Utsikten från Mittåkläppen).

 

Jag vet faktiskt inte hur länge vi satt där, vi fyra, och bara tittade och var. Drack ur våra kåsor, åt kex och frukt, pratade, skrattade och bara myste. Dock såg vi till slut hur det började regna över fjällen mittemot oss så vi bestämde oss för att påbörja nedstigningen med förhoppningen att slippa bli genomblöta och det höll faktiskt hela vägen till bilen, det duggregnade lite när vi gick sista biten genom skogen men inte värre än att det räckte att dra på regnskyddet på kameraryggsäcken. Vi hade regnponchos med oss men de behövde vi inte ens ta fram, så lätt var regnet. Nedstigningen präglades istället av Lova och hennes högljudda protester, Lova kände nämligen att det gick alldeles för sakta på vägen ner och visade sitt missnöje. Högt…

 


(Djupdalsvallens goda våfflor representerar både starten och slutet på Guldtur nummer 7).

 

Väl framme vid bilen bytte vi om till torra kläder och gympaskor och hundarna fick mat (paté) och vatten. I samband med detta ryckte Pol till i sin draglina – som sa ”ritch” och gick sönder. Den höll fortfarande ihop med några trådar så hon kom inte loss (tänk er de tidningsrubrikerna dagen därpå…) men vi insåg snabbt att vi var tvungna att köpa en ny så snart som möjligt. Jag skämtade med Johan om att incidenten påvisar Pols prioriteringar, den draglinan har hållit genom x antal träningar, tävlingar och nu under en hel bergsbestigning men när det är dags för mat efter hennes första fjälläventyr – då brister den. 🙂

Vi var tillbaka i Funäsdalen under tidig kväll och upptäckte två saker: 1. Det finns ingen affär i Funäsdalen som säljer draglinor och 2. Närmsta affär som säljer dessa ligger i Idre, ca 2 timmar bort enkel resa. Jahapp. Det var inget att göra förutom att ändra planerna inför nästa dag och byta ut en vandringsled mot en bilresa till Idre. Det visade sig dock att just Idre hade mer saker att bjuda på än bara en hundsportsaffär, mer om det i nästa inlägg…

 

Födelsedagar och skendräktighet.

I tisdags fyllde världens bästa Pol hela två år! Det känns som det var förra veckan som vi hämtade hem henne, den där lilla pluttevalpen som vid några veckors ålder var en mäster-manipulatör utan dess like och som redan från början tog en sådan stor plats i vårt hem. Och nu är hon två?! :-O
Det roliga är att många hundraser, de flesta faktiskt, anses som vuxna när de är två år. Enligt mina erfarenheter får man plussa på ett år till när det gäller huskies, jag skulle säga att de vid tre års ålder blir vuxna och mogna och fina men inte innan dess. Och Pol är inget undantag, hon är fortfarande väldigt valpig, sprallig och full med bus och okynne. Men samtidigt så är hon världens finaste lilla tjej. Pol påminner mig så om Exxa samtidigt som hon är sin egen person också. Hon har samma stora personlighet som Exxa, karisman, utstrålningen… hon syns liksom i mängden. Hon har även Exxas skådespelartalanger och vet precis hur hon ska sätta på sig sitt lilla ”sötansikte” för att få sin vilja igenom. Men hon är snällare än vad Exxa var, inte lika viljestark, inte lika egensinnig. Pol vill göra rätt och har ett ganska stort behov av bekräftelse och beröm. Och hon har en tokig sida på ett sätt som ingen av mina andra hundar har haft, när Pol var liten beskrev hennes uppfödare henne som vild och galen och ja, det är fortfarande mycket träffande ord. 😉 Men hon är samtidigt lugn och eftertänksam och rar… En riktig paradox, precis som sin matte.

 


(Instagrambild på när Lova och Pol smaskade tårta i Skåne. Foto av Åsa Kelpiestuds Jakobsson).

 

Idag är det ytterligare en födelsedag hos familjen Olsson/Ericsson för idag är Exxas födelsedag. 10 år skulle hon ha fyllt idag om hon fortfarande hade varit med oss… Jag har slutat undra varför det fortfarande gör så ont att tänka på henne och bara accepterat att det är så som det är. Hon fattas mig fortfarande.

 

Här hemma pågår ytterligare ett fenomen just nu och det är mindre trevligt än födelsedagsfirande; vi misstänker nämligen att Lova är skendräktig. Hon slutade löpa för ca 6-8 veckor sedan och har den senaste veckan betett sig lite underligt. Hon har blivit väldigt ”slickig”, både på sig själv, på Pol men även på mig. Hon lägger sig så tätt intill mig som hon bara kan i soffan eller sängen och riktigt trycker sig mot mig, som att hon inte kan komma nära nog. Hon pendlar också mellan att inte vilja äta alls och att äta massor och hon flämtar mycket, även när hon ligger på balkongen eller framför fläkten. Lova har aldrig varit skendräktig innan och jag har ingen erfarenhet av det men baserat på mina efterforskningar över nätet så är det just skendräktig som hon är. Eller ja, livmodersinflammation kommer förstås också upp på dessa symptom och vi håller extra koll på henne just utifrån det. Men det känns inte så i mitt hjärta, jag är inte orolig för henne på det sättet och inte alls så som jag var när hon betedde sig märkligt precis före Pols första löp om ni kommer ihåg det. Vi försöker aktivera henne lite extra för att se om det går över, hon har inte alls så kraftiga symptom som jag förstått att många andra tikar får så medicin och dylikt känns inte aktuellt. Jag hoppas så att detta ska vara snabbt övergående, både för Lovas och min skull, det är inte sååå mysigt att vakna mitt i natten av att en viss liten dam ligger och slickar mig på ryggen… 🙂

 

 

Det kom ett bud…

** Detta inlägg innehåller reklam**

 

… och knackade på dörren förra veckan och det var från våra vänner på Doggy! Jag visste om budet sedan tidigare men hade ingen aning om att de hade lagt ner så mycket tid på inslagningen, produkterna kom i en superfin trälåda inslagen i cellofan och de hade t o m skrivit ett fint brev till Lova och Pol… Hur gulligt?! Tjejerna har mumsat både mat och godis och ben i x antal dagar nu och är om möjligt ännu mer bortskämda än förut. 😉 Tusen tack Doggy!

 

 

Annars då? Jag har äntligen frisknat till efter förkylningen från helvetet, jag blir så sinnessjukt sjuk nu för tiden (efter utmattningen) och så är jag lite dum och går och jobbar samtidigt. Inte bra, jag vet, men det är svårt att vara hemma i sängen när man jobbar på socialtjänsten…
Vi pratar också mycket semester här hemma, vad vi ska göra och när. Johan och jag har semester i augusti men har sparat två veckor var eftersom vi funderar på att åka på en eller kanske t o m två resor i höst. Vi har länge pratat om Island i september men nu har vi börjat fundera på att åka till våren istället (när snön kommer i september/oktober så stänger Island ”the ring road” och det är den vi vill åka runt hela ön) och istället ta en solresa till hösten/vintern. Svårt. I augusti blir det iaf familjemys för hela slanten, vart vi än åker så tänker vi ta med hundarna och det innebär såklart lite mer planering, något som vi mer än gärna gör för att slippa vara utan våra bäbisar. Johan är inne på att åka till ett hundvänligt hotell på Gotland och utforska ön och jag vill hyra husbil och åka till Norge och fjällvandra, alternativt mest hänga här i Göteborg och ta kortare roadtrips. Vi får se vad det blir. 🙂

 

Och just det… Gissa vilken liten tossemaja som fyller hela TVÅ ÅR i morgon?! Här får ni en ledtråd:

 

(Jag!! 😀 )