En förrädisk liten knöl och akutbesök hos veterinären.

För ungefär 1.5 vecka sedan hittade vi en knöl på Pol. Den sitter på höger sida av ryggraden lite ut mot höften, är ca 1 cm i omkrets, rosa, hårlös och med två röda prickar på. Min första tanke var ett bett, hundarna är ju i hundgård på dagarna så självklart råkar de ut för flygfän ibland och vi har även sett bromsbett i rastgården, men när knölen inte minskade eller försvann så började jag bli orolig. För varje dag växte oron och jag började googla på bilder och ramlade snart över ett hemskt litet ord; mastcelltumör.

 

Jag vet att man inte ska måla fan på väggen men när man tidigare har sett en älskling bli attackerad inifrån… ja, det förändrar en som person. Man börjar behandla människor och varelser som en brottsplats där ett brott ännu inte har skett. Man sover med skorna vid sängen och med ett öga öppet utifall att något kommer förändras över natten. Ryggen är alltid lite spänd för man vet att man kan behöva slåss mot något oväntat som kommer från ingenstans. Så hur håller man hjärnan kall och sinnet positivt när man tidigare vandrat till helvetet och tillbaka?

 

Dagarna gick och knölen ändrades inte. Johan och jag kände och tittade på den varje dag och frågade varandra om den inte hade krympt liiiite med förhoppningen att den andra skulle säga ja, men icke. Jag försökte verkligen vara en sån där cool person som säger ”vi avvaktar” och det funkade i några dagar men sedan gick det inte mer och jag bestämde mig för att ringa veterinären. Jag beskrev knölen för sköterskan som absolut tyckte att vi skulle komma in och gärna så snart som möjligt, inget bra tecken…

 

Natten till i torsdags sov jag väldigt dåligt (trots att Pols uppfödare snällt hade peppat mig kvällen innan) och på morgonen innan jobbet sa jag till Johan (som var ledig tors-fre eftersom han måste jobba nu i helgen) att jag inte hade någon som helst lust att åka till jobbet. Det tog liksom emot och mina morgonrutiner drog ut rejält på tiden… Kanske jag redan då kände på mig att något skulle hända?

 

Vid 9.15 satt jag i ett jobbsamtal och såg att Johan ringde på privata mobilen, jag tyckte att det var lite konstigt (eftersom Johan sällan ringer mig när jag är på jobbet iom att han vet att jag ofta sitter i olika klientmöten eller pratar i telefon) men tänkte inte så mycket mer på det utan fortsatte mitt jobbsamtal. Sedan såg jag att Johan ringde igen varpå jag tänkte att han säkert hade tappat bort sina nycklar igen och ringde för att fråga om jag hade sett dem (sker minst en gång per dag fyi, det är något fel på karlsloken) så jag tryckte bort honom. Men så ringde han igen. Och igen. Sedan kom två sms i rask följd och då började jag bli riktigt orolig och mycket riktigt; Johan skrev att Pol blivit biten av något och betedde sig jättemärkligt och att han var ruskigt orolig och ville att jag skulle ringa upp så fort jag kunde.
Jag avslutade mitt samtal och kastade mig på min mobil och ringde upp med bankande hjärta. Johan berättade att Pol på morgonpromenaden plötsligt hade hoppat rakt upp i luften och sedan runt runt i cirklar samtidigt som hon hade ”letat” efter något på kroppen. Sedan hade hon tagit några steg framåt, börjat vingla, satt sig ner och sedan lagt sig ner på rygg med benen rakt upp. För en liten skrutt som alltid är på språng och som har energi till tusen så är det högst onormalt! När Johan lockade hade hon ställt sig upp och sedan börjat halta rejält med ena frambenet och Johan kunde se att det svullnade upp. Vi tänkte ju såklart båda två samma sak – ormbett – och Johan fick stränga order om att bära Pol samt att ringa veterinären och fråga om vi fick komma tidigare medan jag rusade in till chefen och meddelade att jag var tvungen att åka hem direkt. Sedan blåste jag hem, tror jag halverade tiden som det brukar ta för mig att åka hem från jobbet, samtidigt som jag hade Johan i örat som höll mig uppdaterad på hur det var med Pol.

 

Precis innan jag skulle svänga av avfarten hemåt svängde en bil in framför mig och ni som följt oss länge ”vet” redan vilket regnummer den hade; PYA, som är Exxas mammas namn (och Pols mormor). Då visste jag att det skulle gå bra. Exxa skickar alltid tecken som jag förstår.

 

Väl hemma hämtade jag upp Johan och hundarna och sedan sladdade vi in på Evidensia. Vi fick komma in direkt och veterinären kunde efter en snabb undersökning konstatera att Pol hade blivit stucken av en bålgeting och fått en kraftig reaktion av bettet. Hon fick en kortisonspruta (det uppskattades INTE av fröken!) och vi kände oss väldigt lättade att det inte var ett ormbett. ”Ja, sen var det en knöl som vi skulle undersöka också” sa veterinären och vi kastades tillbaka in i orosbubblan, för ett kort stund hade vi glömt bort den… Dock behövde veterinären bara några sekunder på sig innan han sa att det var en talgkörtel, helt ofarlig och normal. Jag frågade om han var 100% säker och han svarade (helt rätt) att han aldrig kan vara 100% säker gällande något men att han var så säker på att den var ofarlig att det skulle vara slöseri med pengar att ta ett cellprov. Puh! Hej lättnad! 😀
Vi passade också på att prata fästingmedel och han var av samma åsikt som vi; att det är ovanligt mycket fästingar i Göteborg i år och att det är dumt att chansa. Vi diskuterade olika alternativ och fick sedan ett recept på Nexguard som vi valde att testa plus ett recept på kortisontabletter som vi ska ha med oss när vi åker på semester om några veckor. Det var två glada och lättade hundägare och två trötta hundar som lämnade kliniken och åkte hem för att sedan däcka i en hög i soffan tillsammans…

 

Ps. För oss gick det bra den här gången men tänk på att ALLTID kolla upp knölar som ni hittar på era hundar. Enligt veterinären är ca 80% godartade men de som inte är det sprider sig till de inre organen. Hittar man dem i tid och opererar bort all malign vävnad sprider de sig inte och hunden får då leva ett helt vanligt och friskt liv. Väntar man så riskerar man inte bara sin hunds hälsa utan även dess liv. Det är det inte värt! Ds.

 


(Tosse-Pol i rastis).

 

(Ögonen som kan smälta sten och betvinga drakar…)

 

Annonser

8 reaktioner på ”En förrädisk liten knöl och akutbesök hos veterinären.

  1. Usch… det var en ömsom riktigt obehaglig läsning. Ja du vet ju, jag förstår rädslan och känslan av att alltid vara i beredskap, sova med ena ögat öppet för man vet ju aldrig..

    Så lättad och glad att det slutade väl ❤️

    1. Jag förstår precis, du har ju haft liknande erfarenheter… 😦 Jag hoppas så att både du och jag får uppleva många år med glada, friska och skadefria hundar! ❤

  2. **SIGRID**

    Fy vilket läskigt inlägg, jag satt med klappande hjärta igenom typ halva innan du skrev det om Exxa ❤ Jag tycker det är jättebra att du tar upp detta med knölar för det känns som att många ignorerar dem och tänker att det säkert inte är farligt. Men man vet ju inte! Jag håller med om att det absolut inte är värt att chansa. Lova och Pol måste vara glada att de har en sådan engagerad och smart matte! Hoppas ni har en fin helg och att ni vilar upp er efter den här pärsen nu! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s