När man ser andra behandla sina hundar illa.

Det kommer väl inte som en överraskning för alla som läser min blogg att jag den ultimata djurälskaren som älskar mina hundar på ett nästan obehagligt sätt. Jag har mer än en gång blivit beskylld för att bry mig mer om dem än om min partner (inte av Johan dock utan av tidigare pojkvänner/killar jag träffat) och mitt svar har alltid varit ”Ja, det är korrekt, frågor på det?”. För mig är det något helt naturligt och jag skulle aldrig få för mig att såra, kränka eller skada mina fyrbenta bebisar. Och just av den anledningen mår jag så otroligt dåligt när jag ser andra behandla sina hundar illa…

 

Häromdagen hängde jag och tjejerna i vår rastgård. Vi hade varit där ett tag och befann oss i bortre delen (från vägen sett) när Lova och Pol plötsligt rusade till sidan där ingången är. Det betyder alltid bara en sak; andra hundar på ingång. Jag började röra mig mot dem och mycket riktigt, snart ser jag tre människor och fyra hundar komma gående. Först kommer en kille med en hund i vardera hand och efter honom en tjej och ytterligare en kille, samtliga med hundar av ”kamptyp”. En utav de främre hundarna visar tydligt att den blir upphetsad när den får syn på Lova och Pol varpå killen helt sonika bara lyfter hunden i kopplet rakt upp i luften medan han fortsätter att gå. Jag ser att han har strypkoppel på hunden och det tar bara någon sekund innan hunden viltsint börjar sprattla med benen i luften samtidigt som dess andetag blir så väsande att den nästan tjuter men killen bryr sig inte utan bara fortsätter att gå medan hunden hänger där och stryper sig själv i kopplet. Vid det laget har jag hunnit ända fram till stängslet, hela min kropp är spänd, jag känner att jag börjar darra och jag är nära på att skrika rakt ut; då tappar killen den andra hundens koppel, den smiter och springer fram till stängslet och han tvingas sätta ner den första hunden på marken och jag hör hur den kämpar för att andas.

 

Hunden som sprungit fram till stängslet är en brun liten tik och hon visar tydligt hur undergiven hon är, hon nästan släpar rumpan i backen samtidigt som hon frenetiskt försöker slicka på Lova och Pol genom stängslet och det slår mig att hon är otroligt söt och oerhört språksäker. Killen stormar fram, tornar upp över henne, tar ett tag om hennes nacke och sliter/släpar henne bort från stängslet medan hon skriker, kurar ihop sig och så himla tydligt säger ”jag ger mig”. Killen bemöter inte detta alls utan fortsätter att släpa bort henne medan hon skriker när hans andra hund plötsligt attackerar henne och de båda hundarna börjar bråka medan killen sliter i deras koppel, skriker på dem och sparkar på den lilla tiken. Han vrålar även bakåt och tjejen som gick bakom honom kommer springande och tar över den ”hängande” hundens koppel och de drar isär hundarna som lugnar sig samtidigt som de skriker på varandra medan de går uppför backen. Allt detta händer under loppet av 10-20 sekunder och jag bara står där, helt chockad och väldigt väldigt ledsen.

 
Den sista killen passerar mig med sin hund och kastar några blickar på mig, jag möter hans blick och känner hur hela mina kropp bara kokar och vibrerar, han uppfattar detta då han fortsätter att kasta snabba blickar på mig medan han går mot sina kamrater. Väl uppe i backen ser jag att han säger något till sina vänner för alla tre vänder sig ner mot mig och tittar och jag möter deras blickar utan att vika en tum; jag har antagligen min ”dödsblick” som Johan kallar den – blicken jag bara får när jag är så arg att jag håller på att explodera fullständigt – och min enda tanke är att jag med hela mig vill visa dem hur oacceptabelt deras beteende är.
Alla tre vänder sig om och börjar gå ifrån oss och jag sätter mig på en av bänkarna i rastis, mina ben skakar och jag känner i ärlighetens namn för att gråta. Lova, som alltid vet hur matte mår, kommer springande och sätter sig framför mig, jag lutar mig fram och begraver ansiktet i hennes päls fram tills Pol kommer och svartsjukt tränger sig emellan och ger mig några rejäla kyssar över hela ansiktet. Vi gosar en stund innan vi går hem och all glädje som jag tidigare kände över myset i rastgården är som bortblåst.

 
Under hela promenaden hem funderar jag på vad som precis hände och hur jag borde ha hanterat det. Borde jag ha sagt något? Skrikit? Fotat eller filmat dem? En del av mig tänker att jag kanske inte har någon rätt att lägga mig i men en annan del av mig protesterar och tänker att det är väl precis det som är civilkurage. Men hade det hjälpt? Hade jag då utsatt mina egna hundar för fara iochmed att de kanske hade hämnats genom att bara öppna grinden och släppa in hundarna till mina varpå det kanske hade blivit bråk? Jag vet banne mig inte.

 

Hur hade ni läsare tänkt och gjort? Vad är rätt?

 

(Älsklingarna under en bättre dag i rastgården. Bild från vår Instagram).