Mina hundar är den bästa medicinen jag kan få!

Jag får en hel del mail från er läsare och även om det är lika roligt varje gång så finns det mail som träffar rätt i hjärtat och just ett sådant ska jag dela med mig av idag. Detta mail var ganska långt och personen i fråga ville gärna vara anonym men jag har fått tillåtelse att publicera en del av innehållet här i bloggen.

 

”…När jag fick komma in till läkaren så fick jag berätta om mina symptom och blev sjukskriven på fläcken med diagnoserna utmattningssyndrom och depression. Jag fick recept på sömnpiller och antidepressiva piller, de sista blev en väldigt stark sort pga att jag ätit sådant tidigare i perioder och därför är jag ganska resistent mot dem. (Jag har lidit av ångest ända sedan tonåren). Läkaren berättade om biverkningarna och jag blev otroligt chockad över hur kraftiga och vanliga biverkningarna var och jag berättade att jag blev lite rädd eftersom jag har en hund som jag måste orka ta hand om. Psykoser och liknande vet jag inte om jag törs riskera liksom. Läkaren sa att de i sådana här fall brukar rekommendera att man omplacerar hundar för att man ska lägga den energin man har på sig själv i första hand för att bli friskare fortare…”

 

Jag blev så otroligt provocerad när jag läste det här mailet! Om min läkare hade sagt så till mig, särskilt när jag var i den akuta fasen som den här personen faktiskt var när det sades, så hade jag nog bett henne att fara och flyga och krävt en ny läkare! Snacka om att sparka på någon som redan ligger ner…

Jag har aldrig haft en klinisk depression eller dylikt men däremot fick jag diagnosen utmattningssyndrom för 1½ år sedan så jag kan absolut sätta mig in i den här läsarens situation till en stor del. Det är inget jag skäms det minsta över att dela med mig av, jag jobbade helt enkelt alldeles för hårt i alldeles för många timmar om dagen under alldeles för lång tid och till slut orkade inte kroppen mer och jag ”gick in i väggen” som de flesta kallar det till vardags. Jag fick problem med huvudvärk och yrsel, hjärtklappning, fick svårt att äta, sömnsvårigheter i form av upphackad sömn och var så sjukligt trött hela tiden fastän jag spenderade halva dagarna åt att sova. Självklart påverkade detta hela mitt liv utöver en enda sak; mina hundar.

 

Jag vet inte riktigt vad icke-hundägare tror och tänker om oss hundnördar men jag får känslan av att de tror att vi tycker att våra hundar är en belastning när vi inte mår bra…? Den tanken får mig nästan att skratta (men bara nästan för det är så himla tragiskt) för enligt mig är det precis tvärtom; mina hundar tar inte min energi, de ger mig energi!

Jag mår aldrig så bra som när jag är med Lova och Pol. Tillvaron med dem är i princip kravlös, de kräver inget av mig som jag inte kan ge. Jag är mig själv med dem, behöver aldrig sätta upp en fasad eller hålla inne några känslor. Det är villkorslös kärlek, det är glädje, det är skratt. Med hundarna är jag i nuet och oroar mig inte för något; gårdagen är glömd och morgondagens finns inte än. Vardagen blir så primitiv på det allra bästa tänkbara sättet och det är en känsla som jag verkligen unnar alla att få känna för den är så otroligt skön! Och så finns det folk där ute – läkare dessutom – som ska vara experter på folks hälsa som tycker att man ska lämna bort sina hundar när man inte mår bra?! För att inte tala om Försäkringskassan som i många fall anser att om man är frisk nog att ta hand om sina djur så är man frisk nog att arbeta heltid också. Jösses…

 

(Finns det något som är så avslappnande som att sitta på en bänk i rastgården och se de här älsklingarna leka? Tror inte det).

 

Jag kan bara tala för mig själv men utöver sjukskrivning så fick jag ingen hjälp från vården när jag drabbades. Jag fick höra att sjukdomstillståndet var för ”komplext” för att jag skulle kunna få råd angående hur man blir frisk. Det enda jag blev erbjuden var tabletter och det tackade jag nej till. Jag fick själv söka information och provade en mängd olika behandlingar, allt från traditionell sjukgymnastik till alternativa metoder som akupunktur och kraniosakral massageterapi och betalade hutlösa pengar i min strävan efter att bli frisk. Vet ni vad som hjälpte mig mest att komma tillbaka? All tid med hundarna.

Jag hade många dagar då jag var så trött att gå en långpromenad med hundarna kändes helt ouppnåeligt men ut kom vi och den själsliga tröttheten minskade direkt. Det fanns många tillfällen då vi dragtränade eller lydnadstränade och jag låg i sängen och skakade efteråt men kände en sådan glädje i hjärtat att det var värt det tusen gånger om. Det var inte alltid enkelt och det tog tid; jag minns t ex dagar då det tog mig flera timmar att klippa klorna på åtta tassar för att hjärnan inte var med men jag gav mig inte, klorna blev klippta på ett korrekt sätt och jag kände mig alldeles euforiskt glad efteråt. (För alla som haft turen att inte blivit drabbade av utmattning så låter detta kanske galet men ni andra förstår garanterat).
Jag skapade ett eget behandlingsprogram som nästan uteslutande bestod av aktiviteter med hundarna; allt från att bara vara tillsammans i en hög i soffan till att susa fram i skogen ihop och precis som med alla andra program så tog det tid att ”hitta rätt” och vissa dagar var mer lyckade än andra – men det fungerade för mig. Sakta men säkert återhämtade jag mig, blev påmind om hur viktigt det är att kunna vara här och nu, lärde mig att prioritera rätt och hittade tillbaka till mig själv igen.

 

Det sägs att det tar åratal att bli sjuk och åratal att bli frisk och jag har fortfarande steg kvar att ta. Men i ärlighetens namn så vågar jag knappt tänka på var jag hade varit idag om det inte vore för mina hundar. De är de bästa läkarna, de bästa terapeuterna och de bästa medicinerna som jag kan få! Alla drabbades resor ser så otroligt olika ut men detta var min väg och den var och är rätt för just mig.

Om det är något jag lärt mig under den här högst ofrivilliga resan så är det hur viktigt det är att tänka och prioritera rätt och under en period så glömde jag det. Jag lät mitt sinne bli uppslukat av att göra ett bra jobb och finnas där för andra och glömde att man måste ta hand om sig själv först. Och när jag gick in i den där beryktade väggen så fick jag även uppleva hur lite hjälp det faktiskt finns att tillgå där ute. Men det är okej. För nu vet jag.
Jag har på ett handfast (eller kanske tassfast) sätt blivit påmind om att det enda jag faktiskt behöver för att må bra är att vara i nuet med två par varma bruna ögon som ser rakt igenom mig, två blöta nosar som trösterikt borrar in sig i min halsgrop och två fluffiga svansar som snurrar som propellrar när de ser mig. Allt annat löser sig.

 

(Glada vovvar i rastis).

 

Annonser

10 reaktioner på ”Mina hundar är den bästa medicinen jag kan få!

  1. Elisabeth

    Jag håller med om detta till fullo… Min hund är enda anledningen att jag lever idag… Jag har haft flera depressioner under mitt liv sedan jag var liten och miste mina två syskon i en bilolycka under en sådan period… Jag tänkte på självmord varje dag… Men så fanns min hund där och behövde mig… Idag mår jag ganska bra och det är endast på grund av honom och inte på grund av läkare och tabletter och så vidare… De löser inget… Jag är så tacksam över min fina hund som är mattes bebis 🙂

    1. Gud vad hemskt, jag beklagar verkligen!! Otroligt att du ändå mår ganska bra idag! ❤ Och förstår precis hur du menar med din hund, jag känner samma för mina! ❤ Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s