Svaren på era senaste läsarfrågor del 2 (av 3)

Kommentar från Nicole: ”Vad är det bästa och det sämsta med att ha huskies? Tror du att ni kommer skaffa en annan ras i framtiden?”

Svar: Jag börjar med det tråkiga! Det sämsta med att ha huskies är att det är svårt att få ihop hela säcken. Jag anser att en riktigt bra husky är en hund som inte bara är en bra draghund utan som också är duktig på annat samt som fungerar i vardagen t ex gå i koppel. Det ska inte vara en jäkla dragkamp varje gång kopplet kommer fram (när selen kommer fram – ja, det är en annan sak). Men att få ihop den där säcken tar tid och engagemang och det kan vara både jobbigt och krävande i perioder.
Det bästa med att ha huskies är att rasen som sådan är så fantastisk, de allra flesta är underbara, snälla, mjuka, formbara och hårt arbetande hundar! De är ruskigt smarta och man kan använda dem till drag, lydnad, agility, spår ect, det är en mycket mångsidig ras!
Annan ras än husky har jag väldigt svårt att tänka mig att vi kommer skaffa, (jag har tidigare haft två vita Goldens och en Karelisk björnhund) jag tror att när man väl har fastnat för den rasen så är det kört. 🙂

 

033copy(Fina Exxa tränar agility. Något för snabba smidiga Lova…?)

 

Kommentar från Anna: ”Hej! Jag vill veta 1. Är du från gbg och om inte, var växte du upp? 2. Hur var din uppväxt? 3. Har du alltid haft hundar och isf har du alltid haft huskys? 4. Har du alltid vetat att du har velat ha en stor blogg om hundar? 5. Hur ser din familj ut och vad gör dem? 6. Vad gör du om 10 år? 7. Vad ska dina hundar få i julklapp? 8. Vad önskar du dig mest just nu? Kram och god jul i förtid! 😀

Svar:
1. Jag är inte från Göteborg utan är uppvuxen i Örby, en liten ort utanför Varberg.
2. Min uppväxt var jättebra, idyllisk med häst, katt och hund. Dock växte jag upp tidigt pga flertal dödsfall i familjen/släkten, min barndom tog slut vid 12 års ålder.
3. Vi har alltid haft hundar men inte huskies.
4. Haha verkligen inte!
5. Mamma, pappa, storebror och brorson. Mamma var barnmorska innan hon sadlade om till socionom på äldre dagar, idag är hon pensionär. Pappa är snickare och hade eget företag under hela min barndom så jag är uppvuxen på byggarbetsplatser – därav min kärlek till hus. Jag har verkligen världens bästa föräldrar, de har alltid älskat och stöttat mig no matter what. Dock är de väldigt olika varandra, mamma är passionerad, hetsig, temperamentsfull och en riktigt känslomänniska medan pappa är lugn, trygg, strategisk och analyserande. De brukar skämta om att jag är en vällyckad 50/50-blandning av dem. 🙂
6. Oj… Jag hoppas att jag är frisk och lycklig, gift med Johan och kanske har några barn. Förhoppningsvis har jag ett jobb jag gillar samt eget företag. Lova och Pol lever och frodas och kanske har vi även fler hundar då?
7. Ben och slitstarka leksaker.
8. Jag önskar mig mer energi, att problemen med skallen ska försvinna och att vi får en fin jul tillsammans. God jul! 🙂

 

Kommentar från Moa: ”Då måste jag fråga om Johans sida är på gång ännu? 😉 😉 😉 Vad är det bästa och det sämsta med er? Skulle du säga ja om han friade? När ska ni gifta er? Var och hur ser ditt drömbröllop ut? Och när blir det barn? Du får ju tänka på detta Jennie att Lova och Pol snart behöver en lekkompis till samt någon att passa och beskydda, hihi.”

Svar:  Hahaha jag frågade honom om detta och han såg halvt skuldmedveten och halvt skräckslagen ut… Jag ska pusha på!
Det bästa med oss är att vi är väldigt lyckliga tillsammans. Vi kan prata om allt, vi har samma humor och skrattar åt samma saker, vi har massa passion mellan oss men är också bästa vänner, vi stöttar varandra och vill göra varandra så glada som möjligt. Trots att vi har mist Exxa, gjort två tuffa renoveringar, jobbat för mycket och fått leva väldigt flexibelt det sista halvåret pga mitt huvud så kan jag ärligt säga att dessa 3 åren har varit de bästa i mitt liv tack vare Johan. Det låter kanske corny och för bra för att vara sant men jag tror att alla som spenderat mycket tid med oss tillsammans och verkligen sett oss vara tillsammans skulle hålla med om allt jag skrivit ovan. Tror inte jag har en enda vän eller familjemedlem som inte vid något tillfälle sagt ”gud vad ni verkar lyckliga tillsammans!” och ja, det är vi. Så att säga vad som är sämst med oss är svårt… klart att man i ett förhållande alltid kan störa sig på småsaker men de är ju så himla små i jämförelse med allt som är bra.
Om Johan friade till mig skulle jag självklart säga ja! Spontant: jag skulle gifta mig med honom i säck och aska idag med bara hundarna som vittnen. Om jag tänker efter lite och har ett ”normalt” bröllop i åtanke så skulle jag vilja må bra först. Jag vill vara i balans, inte plågas av skallen och ha mer energi än vad jag haft det sista halvåret så då känns bröllop mer avlägset än mitt ”säck och aska-bröllop”, haha.
Drömbröllop… hm, svårt. En del av mig skulle vilja ha ett annorlunda bröllop, t ex att dresscoden var maskerad eller ett annorlunda tema som 1800-tals venetiansk festival med plym-masker eller kläder a la Downton Abbey, det hade varit kul att sticka ut lite. En annan del av mig är mer traditionell och vill ha ett klassiskt prinsessbröllop med bal på slottet. Vi får se vilken del som vinner. Men absolut ett intimt bröllop med god mat, massa bubbel, livemusik och dans till gryningen!
Haha, om jag fick en slant för varje gång någon ställer barnfrågan… Har svarat på den frågan innan men kan svara igen; det är inga barn planerade. Jag har alltid tänkt att om jag skaffar barn så blir det när jag är lite äldre men det kanske jag är nu? 😉 Oavsett så har varken Johan eller jag någon barnlängtan, det finns massa annat vi vill göra först. Jag gillar barn men efter att ha spenderat en stund med dem så inser jag hur mycket jag älskar mina hundar! (och sovmorgon, egentid, egoshopping och att kunna spendera en hel dag framför tvn om jag vill, haha)

 

Kommentar från Sara: ”Vad har ni för smeknamn på Pol? Hon är så fin tycker jag! Lik Exxa! Kram! =)”

Svar: Tack Sara! Tycker också att hon är lik min Exxilutt! ❤ ❤ ❤ Pol heter ju Poledra så tekniskt sett är Pol ett smeknamn… 😉 Men vi kallar henne massa saker som Pol-pol, Poli, Polipumpan, Poli-poli-poli-poli-pumpah, (som i Bolibompa-sången ni vet) Naffe-Pol, Bajsvalpen, Potti, Potti-pol osv. Jag/vi har alltid haft massa smeknamn på våra hundar och de kan alla!

 

065copy(Lilla Pol sover… ZzzzZZzzzZzZzz…)

 

Kommentar från Elisabeth: ”Hej! Jag började läsa din blogg i höstas och är helt fast, jag älskar den och dina fina hundar! Vill önska er en mycket god jul! Tänkte också fråga dig hur det är att röntga huvudet? Jag har fått plötslig huvudvärk och ska få röntga huvudet men är jätterädd och nervös, hur var det för dig? Gick det bra? Tänkte också fråga om du tycker att det är en bra eller dålig idé att köpa hund när man själv mår dåligt? Jag har blivit erbjuden att ta över en grannes hund då deras barn blivit allergiskt mot den, det är en golden på 3 år som jag har träffat en del på gatan och så. Jag vill gärna ha henne men flera vänner har sagt att jag ska tänka mig för innan jag tar på mig mer ansvar eftersom jag fått problem med huvudet och även har en viss problem med ångest. Jag förstår vad de menar men jag har haft hundar tidigare innan jag fick ta bort båda pga ålder för några år sedan, sedan dess har jag inte haft några djur utan bara fokuserat på mig själv. Men jag kan sakna det väldigt mycket men vill såklart inte skaffa om jag inte kan ta hand om den. Men det tror jag att jag kan? Måste ju finnas många där ute som mår dåligt i peroider men som ändå har kvar sina djur? Regniga hälsningar från Elisabeth!”

Svar: Hej och tack snälla du, vad glad jag blir! 🙂 God jul i efterskott till dig också!
Oh din stackare! Jag förstår ju att det är illa eftersom du ska få röntga huvudet… Jag ska vara ärlig mot dig, det var något av det värsta som jag någonsin gjort! Men inte pga själva röntgen utan snarare pga att jag var så fruktansvärt rädd. Johan följde med mig och jag satt och höll krampaktigt i hans hand i väntrummet innan det var min tur. Han fick tyvärr inte följa med in men jag fick en underbar sköterska som stöttade mig hela vägen, hon höll mig i handen, bredde en gosig filt över mig, förklarade allt som skulle hända osv. Jag fick lägga mig på britsen men de kunde inte köra in mig i maskinen eftersom jag skakade så, hela kroppen riktigt ”hoppade” på britsen och eftersom man måste ligga superstilla under röntgen så fick vi vänta en stund. Jag hade gråten i halsen och var helt övertygad om att jag hade en hjärntumör (detta var låååångt innan jag äntligen kunde acceptera hur stressad och utmattad jag faktiskt var) men sköterskan sa till mig att de röntgar X antal personers huvuden om dagen och att de inte såg något farligt i ca 90% av fallen så det var skönt att höra. När jag hade slappnat av körde de in mig i maskinen (bara överkroppen) och så fick jag ligga stilla medan maskinen jobbade, ibland sa en röst i maskinen att jag inte fick svälja under några sekunder men utöver det hördes bara ett surrande ljud. Efter en stund tog de ut mig och sa att de skulle spruta in kontrastvätska i armen och göra ytterligare en röntgen (detta är ingen indikation på att de hittade något första gången utan detta är endast för att göra en fullständig röntgen, man ser nämligen ”mer” om man gör både med kontrast och utan och detta hade min läkare beställt) och så började sköterskan förbereda för detta. Hon förklarade att vätskan kunde bränna lite i halsen eller i ljumskarna men att detta var helt normalt och att det skulle gå över efter några sekunder och efter det fick jag vätskan insprutad och så åkte jag in i maskinen igen. Jag kände inget av vätskan och skulle precis dra en suck av lättnad när reaktionen kom… och satan i gatan vilken reaktion jag fick! Först kände jag vätskan i halsgropen, det kändes som att strupen brann och sedan ”rusade” värmen ner genom hela kroppen ner till magen  och ljumskarna och det kändes som att kroppen brann upp inifrån. Hade inte sköterskan sagt att detta var normalt så hade jag nog flippat sönder men nu visste jag ju så jag låg bara och fokuserade på att andas och efter ca 30 sekunder började värmen försvinna och sedan kändes allt som vanligt igen. Efter röntgen fick jag vila en stund och fick veta att jag skulle få besked av min läkare efter ca en vecka och sedan var allt klart. Jag var ett darrande asplöv efteråt och då överraskade Johan mig genom att ta med mig till Scandinavian Photo där jag fick köpa en proffskamera och ett proffsobjektiv för en liten del av de pengarna som vi hade tjänat på lägenheten och efter det mådde jag mycket bättre! 😉 Sedan fick jag ett samtal av min läkare efter 10 dagar där hon sa att mitt huvud var mycket normalt och att det inte fanns något biologiskt fel på skallen. Detta blir världens längsta svar märker jag men hoppas att du får ut något av min berättelse och känner dig lite lugnad. Det kommer gå bra!
Gällande hunden så kan jag säga att mina hundar varit en otrolig välsignelse när jag mått dåligt så om du har ekonomin för det och någon som passar hunden när du jobbar så skulle jag inte tveka om jag vore du! Men det är nog något som du måste känna själv, följ ditt hjärta men lyssna på magkänslan!

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s