Liten blir stor.

Lova har på många sätt varit en väldigt krävande valp. När hon var liten bet hon sönder allt som hon kunde lägga tassarna på, det kunde vara små saker som vantar och mössor men även större saker som prydnadskuddar, mattor och dyra flexikoppel som klantiga matte eller husse hade missat att hänga upp. Hon förde ständigt oväsen, antingen tillsammans med Exxa eller på egen hand, allt från små pip till skrik när hon inte fick som hon ville. Energi hade hon till tusen, det gick knappt att göra henne trött och vissa dagar höll hon på att ta knäcken på oss allihop. Gå fint i koppel var det inte ta om, ”här ska dras” verkade vara hennes motto. Och separationsångest har hon alltid haft, något som vi försökt träna bort genom korta stunder i ensamhet utan någon större framgång. Det sista problemet har sedan ”löst sig själv”, dels pga att jag alltid har med mina hundar överallt och dels på grund av att Lova och jämnåriga Luna fann varandra redan som valpar och kunde spendera dagarna tillsammans i hundgården på husses jobb. Men som alltid när saker löser sig själva utan jobb så kommer de tillbaka och bits i rumpan.

 

003copy
Lova i hundrastgården, full fart som vanligt!

 

Förra veckan fick vi så sent som kvällen/natten innan veta att Luna inte skulle vara på jobbet i tre dagars tid. När det blivit så innan har Johan bytt pass för att kunna vara med Lova tills jag kom hem men det gick ju inte nu med så kort varsel (vi brukar skämta om att det blir enkelt för oss att skaffa barn för vi tänker redan som småbarnsföräldrar, haha). Vi löste det genom att jag tidigt dagen därpå, åkte och köpte massa ben, märgben, leksaker, aktiveringsleksaker, köttbullar och leverpastej, något som hon faktiskt inte har fått innan. Sedan tillbaka till Johans jobb och lämnade allt och vi bestämde att han skulle hålla extra noga koll på henne under dagen och ge henne något nytt att leka med eller tugga på med korta intervaller. Kan dock erkänna att vi var väldigt nervösa båda två, jag satt i bilen på väg till mitt jobb och förbannade mig själv för att vi inte hade tränat mer och hårdare på det här med att vara ensam. Jag hade rejäl ångest under dagen och Johan och jag messade regelbundet under arbetsdagen, jag kunde inte riktigt släppa tanken på hur Lova mådde och såg framför mig hur hon satt vid dörren med slokande öron och ljusbruna bedrövade ögon som kastade bönande blickar…

 

men så blev det inte alls. Lilla vita faran förvånade oss alla genom att bete sig som om hon inte gjort annat än varit ensam i hundgården! Hon tuggade ben, lekte med sina leksaker, grävde, sov samt spenderade en hel del tid med att sola på kojans tak! 🙂 Det måste vara en engångsföreteelse sa vi, i morgon kommer det gå åt skogen – men icke. Hon var lika cool dagen därpå. Och dagen därpå! Vet inte vem som var mest chockad; jag, Johan eller Mackan (som fick ställa upp och fylla en aktiveringsleksak med leverpastej ett par gånger) men faktum kvarstod, Lova klarade det hur bra som helst. Sista dagen iddes hon knappt komma till grinden och hälsa på mig när jag skulle hämta henne, hon var alltför upptagen med att ligga på trädäcket och sola…

 

008copy

 

009copy

 

Koppelträningen har också gått framåt med rejäla kliv det sista, det är främst Johan som tränat med henne men även jag ser fördelarna med att kunna gå lugnt och fint även om man är en husky. Vi slet länge med det utan att få de resultaten som vi ville ha men de senaste månaderna har det hänt något. Lova går nu mycket fint i koppel, även med slakt koppel och lyssnar fint när man pratar med henne. Självklart har hon dagar när det är så svårt och det finns så många hundar ute och hon bara vill leka men de dagarna är betydligt färre nu. Det var dessutom oerhört länge sedan som hon bet sönder något (utöver leksaker som ska dödas) och hon är inte alls så pipig som hon var innan. Kan man kanske dra slutsatsen att vår lilla busgris håller på att bli vuxen? Usch… det känns jobbigt. Vi pratade om henne i bilen häromdagen och jag sa till Johan ”kan du fatta att hon blir två år i september?” och vi båda tittade på varandra och skakade förbryllat på våra huvuden. Det känns helt sjukt att den där lilla vita bollen nu är en stor och vacker vuxen tik som har en stor arbetsmoral och som alltid vill göra rätt. Dessutom är hon det snällaste på fyra ben som finns och ger oss så mycket kärlek och så många skratt varje dag. Vår lilla grisekno… ❤

 

016copy
Bus!

 

Nu närmar sig Ånnaboda med stormsteg. På onsdag kväll brummar Lova och jag hem till Malin och har tjejkväll, det ska bli sååå roligt för det är evigheter sedan. Dagen därpå blir det till att masa sig upp i ottan och spendera några timmar i bilen tills utställningen börjar kl 09.00. Jag ser verkligen fram emot att få träffa långväga vänner och att få spendera massa tid med bästa Malin, sen får vi väl se vad domaren tycker om en liten huskyprinsessa som är vit och dessutom fäller… Men det är mindre viktigt! 🙂

 

019copy
Lova är liiiiite för otålig för att vänta på att Husse ska kasta pinnen…

 

 

Annonser

En reaktion på ”Liten blir stor.

  1. Tina

    Jag vet flera som sagt om just sina tikar att när de blir två, DÅ blir de ”stora” och fokuserade. Och hon närmar sig ju tvåårsstrecket, lilla griseknoen. ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s