För jag vet inte vem jag ska vara utan dig.

Jag har försökt att skriva det här inlägget länge men fingrarna stelnar och ögonen svämmar över av alla tankar och känslor som kommer. Vägen ser olika ut från gång till gång men resultatet blir alltid att jag går från datorn. Men jag känner att jag behöver skriva detta för min egen skull. En dag ska jag skriva ett inlägg som är genomtänkt och som är henne värdigt. Men idag blir det kaos, precis som det är inom mig.

 

Den 18 december miste vi vår älskade Exxa.

 

1,5 vecka tidigare fick hon cellgifter och hon fick ingen större reaktion av dem vilket var väldigt skönt. Hon var trött i någon dag men lika glad som vanligt. Hoppet att hon ännu en gång skulle besegra cancern var stort.

 

På måndag morgon gick jag och Exxa en promenad tillsammans ensamma före jobbet. Jag pratade med henne som vanligt, berättade för henne om min kommande dag och hon travade vid min sida med sin blick fäst i min. Tänk om jag hade vetat att det var vår sista riktiga promenad tillsammans…

 

Under fm messade Johan mig och skrev att han var jätteorolig för Exxa, att hon verkade skör, hängig och att hon hade dålig balans. Jag åkte direkt hem och vi åkte sedan vidare till djursjukhuset. De undersökte Exxa och tog prover på henne men hittade inget fel. Jag borde inte ha nöjt mig med det. Jag om någon vet ju att Exxa aldrig följde normen, att hon aldrig reagerade och fungerade som alla andra. Men å andra sidan så hade det inte hjälpt i slutändan, jag vet ju det. Men det är ändå en tanke som plågar mig.
Exxa fick diagnosen illamående och fick en spruta. Under kvällen piggnade hon till och på tisdagen verkade hon vara på bättringsvägen och vi var så glada. Natten till onsdagen blev hon dock akut sämre. Hon var väldigt trött och hängig, stel i bakbenen, andades snabbare än normalt och ”sa” till mig att hon hade ont. Mina händer sökte sig till hennes mage och underliv och jag visste instinktivt att problemet låg där. Medan Johan ringde djursjukhuset låg jag med Exxa i sängen och höll om henne, som alltid. Hon älskade när vi skedade… Lova kom och satte sig jämte oss och prinsessorna duttade nosarna mot varandra en liten stund. Jag förstod inte då men nu i efterhand har jag insett att det det var i den stunden som de sa hej då…

 

Medan Johan fick prata med veterinären höll jag hela tiden om Exxa, berättade för henne hur duktig hon var och jag lovade att hjälpa henne. Plötsligt slutade hon andas sådär tungt och tittade på mig med helt vakna klara ögon. Vi låg så en bra stund och det är något som jag aldrig kommer att glömma. Jag hörde hennes röst i mitt huvud, precis lika tydligt som jag hörde Johan när han pratade. Alla ni som någonsin har stått ett djur nära vet precis vad jag pratar om.
Jag kände hennes kärlek. Jag kände hennes tacksamhet. Jag kände hennes trygghet – för min skull. Och jag kände att hon inte ville mer.

 

Vi fick åka in akut och Exxa låg i Johans famn medan jag körde med huvudet fullt av tankar. En sak som jag alltid har sagt är att Exxa skulle få ett värdigt slut. När hon fick cancer ville hon kämpa och det fick mig att orka hjälpa henne. Tack vare det fick vi ett år och nio månader extra tillsammans. När cancern kom tillbaka letade jag länge efter tecken på att hon inte orkade mer men hon gav mig inga. Istället sa hon samma sak som förra gången: ”nu kör vi matte”. Denna natten, som visade sig vara vår ödesnatt, sa hon inte att hon ville köra på. Hon hade redan gett upp och hon sa det på ett sätt som jag inte kunde missförstå. Hon bad mig att släppa henne.

 

Efter att ha pratat med veterinären kändes valet väldigt enkelt. Symptomen tydde på en stängd livmoderinflammation som ledde till bukhinneinflammation och det stämmer väl med min känsla att problemet satt i magen och underlivet. Ett ultraljud och en operation hade kanske kunnat rädda henne men jag visste att det var en riskabel operation och en lång rehabilitering. Det hade inneburit att cancerbehandlingen hade fått avbrytas och då hade hon fått spendera sin sista tid med att läka ihop samtidigt som cancern hade börjat sprida sig. Det finns ingen värdighet i det. Och Exxa förtjänade ett fint och rofyllt slut.

 

Jag orkar inte berätta så mycket om slutet för det var hemskt. Men jag hoppas att det inte var det för Exxa. Hon låg i min famn och Johan höll om oss båda bakifrån. Vi pratade och klappade henne hela tiden, talade om för henne hur älskad hon var, hur duktig hon var, att hon inte var ensam. Det sista jag sa till henne var att jag älskade henne. Två andetag senare var hon borta.

 

Jag klarade inte att lämna henne efteråt, jag ville inte lämna henne där. Vi satt kvar med henne tills all värme var borta och hennes kropp blev stel och kall. Jag kunde inte förstå att hon var borta, jag visste det förstås, jag kände ju när hon försvann men jag kunde inte förstå det. Det var Johan som till slut fick mig att släppa taget. Att ta steget över tröskeln och lämna det rummet var något av det värsta som jag någonsin har gjort. Jag lämnade en del av mig själv där som jag aldrig kommer kunna få tillbaka.

 

Dagarna efteråt… jag vet inte ens hur jag ska förklara dem. I mitt huvud är det bara mörker med några få minnesbilder som fladdrar till om jag anstränger mig. Vi firade jul. Det blev ingen god jul men vi försökte och vi hade det nog så bra som vi kunde ha. Vi slog in julklappar, vi besökte Lisebergs julmarknad, vi var på bio och såg nya Hobbit-filmen. Men glädjen fanns inte där.  Vi hade ingen Exxa som sin vana trogen stal och öppnade paketen under granen i förtid, ingen Exxa som spred presentpapperbitar över hela lägenheten, som tiggde julmat och som satt med tindrande ögon framför granen så som hon brukade. Istället hade vi ett halsband med strass hängandes i hallen som om hon fortfarande skulle komma hem och julklappar under granen som hon aldrig skulle få öppna.

 

Utan Johan och Lova hade jag nog blivit galen. Jag tror faktiskt att jag hade gått under fullständigt. De första dagarna låg vi bara på soffan i varandras armar och pratade om Exxa, grät tillsammans, skrattade tillsammans åt alla roliga minnen för att sedan brista i gråt igen över det faktum att vi aldrig mer kommer få skapa nya. Lova låg på oss, alltid redo att slicka bort våra tårar trots att hon också var ledsen och undrande. Älskade lilla sockergris. Och älskade Johan! ❤
Efter några dagar var jag helt slut. Det gjorde fysiskt ont i hela kroppen och hjärtat var tomt. Sorgen blev hela tiden tyngre, sinnet blev mörkare och alla minnen som rasade runt i mitt huvud höll på att ta knäcken på mig då chocken la sig och jag insåg att jag skulle få leva utan henne.

 

Hur?!
Den frågan ekade som ett tyst skrik i mitt huvud.

 

Det är svårt att beskriva en sådan här sorg för utomstående. Ni som känner mig och Exxa, ni vet. För er behöver jag inte förklara. Ni vet hur mycket hon betydde för mig, ni vet hur vårt band såg ut och hur knutna vi var till varandra. Och är – fortfarande.
Andra tycker att det är konstigt. ”Man kan inte älska ett djur så. Man kan inte känna att man mist ett barn när djuret dör. Det var ju bara en hund. Du har ju en till. Det var bäst som skedde.” Människor som inte förstår, som resonerar så – ni kommer aldrig få uppleva den sortens kärlek, den sortens vänskap, den styrka som växer ur något så rent och så sant. Och jag tycker synd om er. Det är mycket mindre synd om mig – för jag har fått uppleva det.

 

För varje år som Exxa fanns i mitt liv växte vi ihop mer och mer. När jag trodde att vi inte kunde stå varandra närmre så överbevisade hon mig, månad efter månad, år efter år. Relationer kom och gick men huvudrelationen, dvs vår, var den starkaste och den som var mest bestående. Kanske tycker folk att det var fel av mig men det är inget som jag ångrar. Om man inte hittade sin plats i vårt liv så hade man inte där att göra resonerade jag – fram till att Johan kom och ändrade allt. Och jag är så glad att han fick uppleva ett helt år tillsammans med Exxa och att han fick känna den kärlek som hon alltid omslöt sin flock med. Hon gav honom en oerhört stor gåva som jag vet att han verkligen värdesatte. Och gör, fortfarande.

 

Dagarna blev till veckor, veckor till månader. Vi firade nyår och när lanternorna steg mot skyn under tolvslaget där ute i Anneberg hos Markus och Gabby så stod jag hand i hand med Johan, Lova jämte oss, och mina tankar gick till Exxa. Hon som hatade fyrverkerier hade älskat ljusen, tystnaden, friden och glädjen över att spendera kvällen med goda vänner. Den dagen firade även Johan och jag 1 år tillsammans. Vilket år… Johan gick från 0 hundar till 2 hundar, presenterade mig för sin familj efter 6 veckors förhållande, vi flyttade ihop efter tre månader, spenderade en stor del av våren och sommaren med att renovera klart mina båda bostadsrätter och sålde dem för att sedan behöva hantera ett cancerbesked på hösten och slutligen så miste vi vår lilla prinsessa. Vi har älskat, skrattat och gråtit. Vilket år…
Vi började jobba igen efter vår julledighet. Sorgen, som alla sa skulle mattas av, var fortfarande lika stor. Jag lärde mig att kapsla in den för att överhuvudtaget överleva, jag tog alla minnen och känslor och snurrade en järnband runt dem i huvudet och drog åt det så hårt jag bara kunde under dagarna, för att kunna fungera, för att kunna arbeta, för att ens orka gå upp på morgonen. Och så gör jag fortfarande.

 

Att behöva sätta sig i bilen utan henne…
Första promenaden utan henne, där båda händerna var så sjukt tomma…
Första natten utan henne, så tomt och så kallt…
Se hennes leksaker och veta att hon aldrig mer kommer leka med dem…
Att försöka plocka undan halsband, dragsele, det gick inte…
Behöva åka och hämta hennes urna, den är fortfarande ouppackad…
Smärtan…
Tystnaden…
Tomheten.

 

Folk säger att jag är stark, att jag klarat detta så mycket bättre än vad de trodde, att jag måste leva vidare och jag skulle skratta om det inte vore för att det är så tragiskt. Inget av det är sant. Sorgen har inte blivit lättare, jag har bara blivit bättre på att dölja den. Inte för min skull utan för andras. Jag använder mig av en fasad, jag kan le, tillochmed skratta. Men inom mig gråter jag. Och jag är arg. Arg på alla som vill att jag ska vara ”som vanligt”, arg på alla som ställer krav på min tid, min energi, mitt hem. Jag vill bara vara ifred, hantera min sorg och försöka hitta mig själv igen. Självklart vet jag att jag måste börja leva igen men jag vill göra det på mina villkor och när jag själv vill och kan. Och jag tänker inte kompromissa med det, inte för någon. Sedan får folk tycka och tänka vad de vill. Därför är jag så glad över mina vänner, jag har en del som står mig väldigt nära, nästan som syskon. Och tillsammans med dem, oavsett om vi ses eller pratar i telefon, så har jag stunder när jag mår bättre, när jag känner hänsyn, förståelse, kärlek, tålamod och värme. Ni är guld världa allihop!
Jag vet att det finns folk som vill vara i mitt liv men som inte riktigt får just nu. Kanske är jag orättvis men jag försöker verkligen skapa plats och tid, det går bara inte så bra just nu. Kanske blir det lättare – sedan…

 

Jag sover inte bra sedan hon vandrade vidare. I skrivande stund är det 3 månader och två dagar sedan och under denna tiden har jag upplevt tre nätter som jag inte har drömt om henne. Tre.
Drömmarna ser väldigt olika ut. Vissa är hemska, jag drömmer att hon är skadad, ensam, hungrig. Att hon skriker efter mig. Att jag skriker efter henne men vi kan inte nå varandra och när jag vaknar är jag kallsvettig och orolig. Men de flesta är helt annorlunda. De flesta är vackra och harmoniska. Jag drömmer att vi går jämte varandra ute på ”vårt” ställe på Särö. Jag drömmer att vi tränar drag tillsammans och att hon ”skrattar” högt medan hon springer, något som får mig bak på cykeln att också brista i skratt. Jag drömmer att vi jagar vågor vid en sjö tillsammans, att hon och Lova busar med mig och Johan, att vi sitter på berget på Kinnekulle och tittar ut över nejden tillsammans, jag med armen om hennes rygg. Och så den bästa drömmen, som jag har haft iaf 10 gånger; jag drömmer att jag går ensam genom en skog. Det är varmt, solens strålar silas genom lövverket. Jag kommer ur skogen och kliver ut på en blommande äng som är cirkelformad med skog runt om, jag stannar och ser mig omkring. Plötsligt ser jag en rörelse på andra sidan ängen, en gråvit husky kommer tassande. Vi båda stannar och tittar på varandra med sökande blickar tills vi känner igen varandra. Då jublar vi båda och springer mot varandra, jag med fladdrande hår, hon med öppen mun och bakåtstrukna öron, så som hon alltid såg ut när hon var riktigt glad. Vi når fram till varandra och tumlar ner bland blommorna tillsammans, hon slickar min näsa och jag smeker hennes lite för stora öron. Det är vi igen.
Och när jag vaknar så är jag hjärtskärande ledsen och vill tillbaka. Jag vill stanna på den underbara platsen, med henne. För jag vet ju, att jag aldrig kommer få se henne komma ut från skogsgläntan och springa mot mig…

 

Under de första dagarna tänkte jag oerhört mycket på döden eller kanske framförallt livet efter döden. För första gången i mitt liv led jag av att inte vara troende. Jag ville så gärna veta att det finns ett liv efter detta, att Exxa fortfarande fanns kvar, att hon vakade över mig. När så Johan, på den tredje dagen, hörde Exxa tassa runt i köket medan Lova och jag var i sovrummet så bara vällde känslorna fram. Först tvivel. Men Johan är inte den som överdriver och jag vet att han menar det han säger. Sedan ett försiktigt hopp. Glädje över att vårt band inte hade brustit. Sedan ilska, varför i helvete visade hon sig för Johan men inte för mig?! Slutligen sorg, sorg över att behöva undra alls, sorg över att hon inte fanns där, sorg över att inte kunna röra vid henne. Allt detta upprepades flera gånger för Johan fortsatte att höra henne ett par gånger till, men inte jag. Tills en dag…

 

Jag satt i soffan med Lova, Johan var i badrummet. Ett ljud fångade min uppmärksamhet och jag stängde av Tvn. I hallen hörde jag det karaktäristiska ljudet av hennes tassar mot golvet. Jag kände igen tempot och jag kände igen själva lätet, eftersom hon avskydde att klippa klorna var de alltid lite för långa och därför hörde man alltid när hon kom. Ljudet fortsatte och fortsatte, för mig var det länge men förmodligen handlade det inte om mer än några sekunder. Alla små känselhår på min ryggrad ställde sig upp och jag kände den där isande känslan i kroppen, alla som har haft den vet precis vad jag pratar om. Både jag och Lova (!) stelnade till och stirrade spänt mot dörröppningen… tills ljudet plötsligt dog ut och ingen Exxa kom. Jag grät av besvikelse den kvällen och funderade på om jag verkligen var vid mina sinnes fulla bruk eller om alla hästarna var på grönbete.
Men den natten kände jag henne. Johan och jag sover oftast panna mot panna och Lova vid våra fötter, när Exxa fanns så låg hon oftast högre upp i sängen, gärna så nära som möjligt. Den natten vaknade jag av att jag kände hennes kropp mot min, hon låg i en huskysnurra bakom min rygg och värmde mitt ryggslut, så som hon gjort så många gånger förut. Jag blev klarvaken och sträckte bak handen efter henne, fortfarande tvivlande och därmed även smått besatt efter ”bevis”. Men min hand famnade bara luften.
Morgonen därpå berättade Johan att han hade drömt om en hundhimmel, en magisk plats. Där fanns ett stort hus som var helt öppet, där inne fanns soffor och kuddar och matskålar med massa gott i. På ena sidan huset var det ständig sommar, på andra sidan ständig vinter så att hundarna själva kunde få välja vart de ville vara. Han såg massa hundar där, även andra huskies men ingen Exxa. Jag berättade om min upplevelse under natten och Johan log och sa: ”Då var det ju inte konstigt att jag inte såg Exxa. Hon var ju här”.  Och då blev allting väldigt klart för mig.

 

Du finns fortfarande här. Du har inte lämnat mig.

 

Du och jag vandrade på en

tunn tråd tillsammans – efter cancern.
Jag visste ju det. Men jag trodde aldrig att jag skulle få se den brista.

J

ag ser ditt ansikte i mitt sinne och jag trodde aldrig att det skulle sluta så här.

Jag kände dig lika väl som mig själv och utan dig är jag alldeles ensam nu.
Jag kan inte andas utan dig.
Men jag måste.
Det är svårt att kämpa när kampen inte är rättvis.
De sa att vi aldrig skulle klara det.
Tillsammans blev vi starka av saker som de aldrig förstod.
De var större, starkare, visare – men vi var snabba och aldrig rädda.
Det var våra livs kamp och i slutändan stod vi där som segrare.
Jag finner mig själv, förlorad i våra minnen.
Som så många gånger förut. De är så många.
Och alla vägar leder mig till dig.
De säger att du är borta nu, att vår magi inte finns kvar.
De säger att jag mår bra, men det gör jag inte.
Inte alls.
Jag är inte längre Jennie-Exxa utan bara Jennie.
Vilsen.
Tiden flyger inte, den står bara still.
Jag vill vara mig själv igen men jag hittar mig inte.
Jag vet inte om jag någonsin gör det.
För jag är inte längre hel, du tog en bit av mig med dig.
En dag kanske jag kan titta på dina foton och le.
Men inte idag, idag är det bara mörker och kanske några drakar.
Jag saknar allt med dig och livet känns svårt.

 

För jag vet inte vem jag ska vara utan dig.

 

392copy

Exxa
2007-2013

För alltid saknad.
För alltid älskad.

 

 

Annonser

8 reaktioner på ”För jag vet inte vem jag ska vara utan dig.

  1. Vill skriva så mycket till svar men vet inte vad. Mer än beklagar sorgen och jag vet hur du känner dig och vad du går genom. Tror folk på tåget tror jag är galen för tårarna rinner helt hysteriskt under tiden jag läste ditt inlägg. Miste min golden för två år och två månader sedan, men saknar henne fortfarande något så fruktansvärt. Men ibland kommer hon på besök. Ibland för att kolla vad man gör, sova lite i sängen, tigga något som hon tyckte var riktigt gott eller det jag mest är tacksam för att hon var bredvid mig och börja pipa. Tillslut förstod jag att det var hon så stannade och frågade vad det var hon ville. Sekunderna senare kom där en väldigt aggressiv hund runt hörnan. Så hade inte Tessan fått mig att stanna hade den hunden tagit min lilla papillon i en tugga. Så de lämnar aldrig vår sida helt…

  2. Alla hund/djurägare kommer inte att få uppleva den relationen eller det band likt det som du o Exxa hade. Endast ett fåtal bildar en sådan relation, jag tror ofta det är när man gått igenom väldigt mycket med sin hund och tillsammans blir starkare även i motgångar. Jag känner igen mig själv väldigt mycket i dina tankar, även om min älskade räv inte är borta eller sjuk så gör bara tanken så ont att jag skjuter den långt långt ifrån mig. Utan honom skulle jag gå under, även om jag nu har fått en ny liten stjärna.
    Har även en god vän som fick ta bort sin själsfrände, en tollarhane, förra året. Det var nästan som att höra hennes ord när jag läste det du skrev. Hon sa att en del av henne dog där tillsammans med Forró. Hon var ett vrak i flera veckor, hon har fortfarande jättesvårt att acceptera att han är borta trots att han gick bort i somras. Flera gånger har hon även berättat att det känns som att Forro har ”hälsat på” henne i olika former.
    Det är aldrig lätt att släppa taget om någon som står en väldigt nära, som blivit en del av ens hjärta. Jag tror aldrig att det kommer att gå att släppa taget, men jag tror att man lär sig att på något vis leva med den sanningen om att ens älskade vän gått vidare, att man ses på andra sidan när man själv väl ska vandra vidare.

    En stor kram till dig, Lova o Johan.

  3. Tårarna bara rinner…….
    Bara de som haft en sådan vän vet vad du menar, tror jag. Det är en del av dig som försvunnit som inte går att ersätta. Det är klart det gör ont, det är som det ska vara. Motsatsen, den som inte sörjer eller saknar sin vän, då är något fel. Du kommer alltid att sakna henne, den som säger något annat ljuger. Smärtan kommer däremot dämpas, på något sätt överlever man. Vid något tillfälle övergår sorgen allt mer till tacksamhet, över att man fick dela en kort tid av sitt liv med en sån fantastisk individ. De är få förunnat att få uppleva detta. Ingen kommer någonsin att kunna ersätta Exxa. Hon har sin alldeles egna särskilda plats i ditt hjärta. Nya vänner kommer, precis som Lova, de hittar sina egna nya platser i hjärtats vrår. Men Exxas plats kommer alltid att finnas där den kan ingen ta ifrån dig eller henne. Sköt om dig vännen. Låt det ta tid men försök att glädjas av det som finns runt omkring dig när du kan. Så småningom blir de ljusa stunderna fler och fler. Exxa lever alltid kvar genom dig. ❤

  4. christer sundqvist

    Samma här som Ylwa skriver…..jag har själv mist en hund pga sjukdom för några år sedan…vet precis hur det känns …drömmer om Jack fortfarande fast det är sju år sedan…ibland i drömmarna pratar vi med varandra…

  5. Förstår hur du känner och tårarna rinner när man läser om erat starka band och kärlek. Jag & min sambo fick ta beslutet att låta vår första hund somna in knappt 3 år gammal och trots att det är 10 år sen nu så är saknaden många gånger väldigt stor och smärtsam. Massor med kramar och pussar till er från oss och tjejgänget här i norr ❤

  6. Dom tassar med oss, och lämnar oss aldrig helt. Vi har både hundar och katter som besöker oss ibland för att kolla läget, vår dvärgpapegoja dog dagen innan jul och han hälsar oss välkommen hem nästan varje dag trots att han inte finns i fysisk form. Vi trodde de första veckorna att vi blivit vrickade och kanske behövde söka hjälp. Men inte ens kärleken till en lite fågel är oviktig. Kärleken till våra djur är den ärligaste och riktigaste kärleken, den skall vi vårda och vara rädda om. Jag är glad att just ni fick ha Exxa hos er så att hon fick er kärlek och omvårdnad. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s