Cancer med stort C. Igen.

 

Jag har bävat för det här inlägget. Tänkt på när jag skulle skriva det eller ens om, hur jag skulle formulera mig, hur det skulle kännas. Men det känns inte alls så svårt som jag trodde.

 

Exxa har fått tillbaka sin lymfcancer.

 

Jag har vetat om det ett tag, sedan vi var på Öland sist. Eller vetat och vetat, ingen biopsi har talat om det för mig. Jag har bara vetat ändå, i magen, i hjärtat. Sett tecknen med mina ögon, känt dem med mina händer. Full av visshet.

 

Förra gången i det här stadiet var jag så fruktansvärt sorgsen, orolig, panikslagen, oförmögen att fungera. Jag kunde inte äta, inte sova, knappt tänka – bara gråta och förbanna ödet.
Denna gången är jag ledsen men lugn. Kanske för att jag har erfarenheter i ryggsäcken nu, kanske för att jag har kunnat bearbeta detta långsamt under hösten, kanske för att jag har bevis svart på vitt för att både Exxa och jag klarar mer än vad man tror. Kanske alltihop. Och kanske för att jag inte är ensam. Men i ärlighetens namn var jag inte det förra gången heller. Jag hade så många vänner som slog sina vingar runt mig och Exxa, som ringde, som messade, som mailade, som frågade när jag behövde prata, bara fanns där när jag behövde vara tyst. Och Johan fanns där, inte som min pojkvän, inte då. Men som någon som snabbt blev kär i mig, som ändrade sig själv och sitt liv för min skull, som förstod min rädsla, min tvekan och min oförmåga att just då tänka på det här med kärlek. Han var en vän under sensommaren och den tidiga hösten som sedan blev min bästa vän och kärleksintresse, som jag spenderade uppemot 8 timmar om dagen i telefon med, som skickade sms och förmanade mig att köra försiktigt till djursjukhuset och som otåligt väntade på svar, som hela tiden frågade, brydde sig, gav av sin tid, sin omsorg och sin kärlek. Så även om det sägs att cancer är en ensam kamp så kände jag det aldrig så. Och det gör jag inte denna gången heller. Jag har så många underbara människor i mitt liv. Och jag har Johan som numera är min sambo. Det känns som om jag är omgiven av människor som orkar för mig så att jag kan orka för Exxa.
Och så ska det bli.

 

I måndags morse packade vi in oss i bilen allihop och åkte till djursjukhuset i Jönköping för en tid med Nanna. Vi hade inte det bästa vädret med tanke på snöstormen dagen innan men vi kom fram ordentligt. Tankarna snurrade, jag hade redan innan bestämt mig för att jag ville satsa på en behandling till men jag visste att det inte var säkert att det skulle gå. Framförallt var det njurvärdena som jag var nervös för, att Nanna skulle säga att de inte var bra nog för att Exxa skulle kunna behandlas en gång till. Och då skulle ju allt vara över.

 

Väl framme fick hundarna rastas och dricka, Exxa såg sig omkring och viftade på svansen vilket ju är ett gott tecken. Johan och jag såg till att Exxa drack ordentligt, om det nu skulle bli så att hon kunde få behandling den dagen… Inomhus fick Exxa väga sig och sedan fick vi vänta på Nanna. Exxa var glad och nyfiken men när hon fick syn på Nanna så mulnade hennes ansikte till och tittade på henne under lugg… ”Du!” Sedan marscherade Exxa in i undersökningsrummet och satte sig precis innanför dörren och blängde. Ers kungliga höghet var inte nöjd kan jag meddela men hon fann sig i att bli undersökt utan protester. Som jag sa till Nanna, jag är övertygad om att Exxa vet att jag gör detta för hennes skull men hennes personlighet är sådan så att hon ändå måste visa sitt missnöje lite. Nanna undersökte Exxa och såg på tungan och kände på körtlarna. Jag frågade om det behövdes en biopsi men Nanna sa nej med motiveringen ”Är det som förra gången så är det som förra gången och då behöver vi inte utsätta Exxa för det”. Makes sense.

 

Exxas halskörtlar var svullna och båda bogkörtlarna (förra gången var båda halskörtlarna och ena bogkörteln svullen) men inga körtlar längre bak, tack och lov. Det betyder i praktiken att Exxas cancer finns runt halsregionen men inte i hela kroppen. Halle-fucking-luja! Det togs massa blodprover och sedan fick vi sitta ner och vänta. Och denna väntan alltså… Den psykiska påfrestningen kan ju ta livet av vem som helst. Johan satt och höll om mig och pratade med mig för att få mig att tänka på annat och vi träffade en kvinna vars hund fick strålbehandling för cancer i benet och utbytte erfarenheter med henne vilket också hjälpte. Under tiden låg Exxa, som den coola kund hon är, på en matta på golvet och slappade. Hon vet precis vad som gäller, this ain’t her first rodeo.

 

Nanna kom efter ca en halvtimme och sa att Exxas värden var bra, inklusive njurvärdet! 😀 Det var en oerhörd lättnad, blodvärdena visade att organen i kroppen mådde bra och även njurarna var i bra skick och ingenting talade emot en behandling eller störde en behandling. TJOHO! Inte för att jag fattar hur ett par njurar – som enligt Skara djursjukhus bara är två skal – kan ha så bra värden för det är biologiskt omöjligt men Nanna och jag enades om att Exxa är en mycket speciell hund som inte kan förklaras eller beskrivas och sedan lämnade vi det där.
Nanna gick och förberedde för cellgiftsbehandlingen och Johan och jag tittade på varandra, lyckliga, utmattade och kanske något avtrubbade. Det är svårt att förklara hur det känns men man förstår liksom inte först. Det är inte så att man hoppar av lycka, det gör man sedan. Först är det som att hjärnan är full med sirap eller något annat trögflytande, den hänger inte riktigt med.
Exxa fick cellgifter med en spruta, det gick på några minuter och hon var väldigt duktig, stod och lutade sig mot mig med sin nos i min hand. Sedan fick vi vänta på en efterreaktion som inte kom och därefter rastade Johan Exxa medan jag satt kvar och väntade på instruktioner och recept. Vi fick med oss cellgifter hem som Exxa ska få idag och recept på ett cortizonpreparat som hon ska äta i några veckor. I början av januari ska vi tillbaka för en ny behandling på plats, det verkade även som att vi kan utföra vissa behandlingar i Göteborg genom en kvinna som Nanna känner. Jag passade på att fråga Nanna hur det ser ut med antal behandlingar nu jämfört med för ett år sedan och Nanna sa att de har ökat markant, att trycket är större. Tråkiga nyheter men inte oväntade. Jag skämtade med Nanna och sa att hon säkert kan tacka mig för några klienter eftersom jag har bloggat mycket om Exxas behandling. Nanna sa att hon tycker det är synd att det finns så mycket fördomar och felaktig information gällande hundcancer och jag kan bara hålla med. På så sätt är jag glad över att jag med hjälp av bloggen kan sprida lite kunskap kring detta med hundcancer för det verkar ju inte minska direkt…

 

Innan vi åkte hem tog vi in Lova i väntrummet för att väga henne på deras våg. Det blev inte exakt för lilla fröken hade mycket svårt att sitta still och lyckades bara få upp tre tassar på vågen som då visade 18.5 kilo. Det nöjde vi oss med. 🙂 Hon var väldigt duktig under dagen, det blev ju en del väntande för hennes del men det skötte hon fint. Hon kan när hon vill, vår lilla gris.

 

Väl hemma var båda tjejerna trötta och spenderade eftermiddagen och kvällen i soffan. Exxa är bra på att mjölka situationen när hon är sjuk och skulle såklart ligga på ett av våra duntäcken så vi andra fick åla oss på plats runt henne. Och så skulle hon självklart bli kliad på magen och skällde på mig och Johan när vi slutade. Tokiga hund.

 

Vi har inte märkt av några biverkningar vilket känns väldigt skönt, kanske är hon möjligtvis lite tröttare än vanligt. Detta är ju nya cellgifter och därför så är det svårt att veta vad man kan förvänta sig, Nanna sa att hon kunde bli lös i magen eller förstoppad men än så länge så fungerar allt som det ska. Körtlarna är redan på väg ner så cellgifterna tar iaf, om någon månad eller två lär det visa sig om hon får complete remission eller inte. Hoppas, hoppas…

 

Så vad händer nu? Vi ska förhoppningsvis kunna leva som vanligt, jag ska försöka att även skriva om annat än cancern, det är ju ingen cancerblogg, det här. Inte egentligen. Mår Exxa bra så ska vi fortsätta med det vi alltid gör, träning, mys, utflykter. Det börjar bli dags att träna drag mer regelbundet med Lova så jag hoppas att Exxa vill och orkar vara med, det tror jag att hon ska göra, är nog snarare matte som är så himla rädd om henne och pjoskar lite för mycket… Får vi en vit vinter kan det nog även bli dragpass tillsammans med Malin och hennes flock, annars får det bli cykel och barmark som vanligt.
Denna gången ska jag försöka ta bättre hand om mig själv också. Det var inte nyttigt att gå flera månader utan mat och sömn förra hösten, tror jag förstörde min kropp ganska mycket där, och inte heller att isolera sig alltför mycket. Den här gången ska jag vakna med glädje varje morgon över att Exxa finns kvar istället för att vakna med rödgråtna ögon över vad jag kan mista. Jag ska skratta och le åt min fina lilla familj och spara alla dyrbara minnen, både i huvudet och på pappper. Jag ska inte lägga mitt liv på is utan vara som vanligt; vi har julbak med vänner inplanerat, julbord, besök på Lisebergs julmarknad, träff med Johans pappa och småsyskon, träff med min familj, träff med vänner, barndop… För att inte glömma vår egen jul som vi ska fira ensamma, hemma i vårt gemensamma hem med våra prinsessor och bara njuta av nästan två lediga veckor tillsammans.

 

Några av er som läser detta vet om det men för de flesta blir det en tråkig överraskning att läsa om det här. Jag är ledsen för det men jag har inte riktigt orkat berätta för alla som jag egentligen vill berätta för. Kanske för att man inte gillar hur det låter när man säger det? Kanske för att man är rädd för att all vänlighet kommer göra att man bryter ihop? Jag vet inte. Men till alla er som bryr er – ni är underbara!

 

Sorgen finns där i hjärtat, absolut. Antagligen större än vad jag vill visa någon annan eller ens mig själv. Men denna gången ska jag inte slösa bort värdefull tid genom att sörja och gråta. Denna gången ska jag vara den absolut bästa matten till Exxa (och Lovi såklart) som jag bara kan vara.
Kanske kan all den energin omvandlas till ett nytt mirakel?
Kanske kan jag hämta hem henne från dödens väntrum ännu en gång?

 

Inte idag och inte utan en kamp!

 

 

Annonser

10 reaktioner på ”Cancer med stort C. Igen.

  1. Jättetråkiga nyheter men underbart att se ett hopp i allt mörker! Här håller vi ett ständigt ökande antal tummar och tassar för finaste Exxilutten. En extra kram från Diva ❤

  2. Vad tråkigt, inte alls vad jag ville läsa. Kämpa på, jag hoppas verkligen att ni får beskedet complete remission i januari. Skönt att höra att ni ändå, allihopa, tvåbenta som fyrbenta verkar vara vid gott mod och vägrar ge upp. Många kramar!

  3. Christopher

    Hej, hittade den här bloggen när jag googlade runt på lymfom cancer.
    Jag har senaste 6 månaderna varit ute och rest i Asien och Australien, vetandes att min far, som har 2 rottweilers varav tiken Hanna har cancer och förmodligen kommer gå bort inom en tid. Den andra är en hane som heter Rasmus, sprudlande av energi och lekfullhet.

    För ett par dagar sen fick jag mail av pappa att Rasmus fått lymfom cancer och att han inte hade många dagar kvar. Igår fick jag ett mail att han avlivades hos veterinären. Lymfarna och bogaran bröstet svullnade upp och det hela gick fort. 9 dagar.

    Jobbigt att vara på andra sidan jorden och veta att den där kalla vintermorgonen när Rasmus och Hanna vinkade av mig på stationen när jag skulle ta tåget till flygplatsen skulle vara sista gången jag fick se Rasmus.

    Jag flyger hem om mindre än 3 veckor och hoppas då få se Hanna och krama om henne massor och vara med familjen och bara umgås.

    Hoppas att det går bra med er hund Exxa! Kunde inte låta bli att dra lite på smilbanden gällande att hon måste visa lite missnöje ibland och sedan läsa situationen ypperligt och lägga sig på duntäcket och få er att klia henne på magen 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s