Ett nästan-farväl till Exxa — del 1.

Jag har länge funderat på om jag skulle skriva det här inlägget. Man blir så trött av traumatiska händelser och känslan av att behöva berätta om den för alla vänner är knäckande, även om man vet att alla bryr sig och undrar och vill stötta. Jag har alltid varit väldigt tydlig med att detta är Exxas (och numera även Lovas) blogg, att den ska handla om hundarna och absolut inte om mig, att mitt privatliv inte angår någon som inte finns i det. Jag tycker inte om att berätta om mig själv eller mina nära och kära, det är privat och det tillhör bara mig. Detta ändrades en del när Exxa fick cancer för hur skriver man om en sådan livsomvälvande sak utan att blotta sin själ? Jag började tänka på alla fina sms, mail, kommentarer på fb och hänsynsfulla samtal som jag har fått den senaste veckan. Jag tänkte på att jag alltid har delat med mig av allt gällande Exxa i bloggen, både bra och dåliga saker. Jag tänkte på att man kanske kan hjälpa någon annan. Och då kändes det som rätt val. Så här kommer det; ett osammanhängande, förvirrat, känslosamt och blottande inlägg om ett nästan-farväl.

 

Förra måndagen, dvs den 7/1, fick Exxa sin sista cellgiftsdos. Den var i tablettform och hon fick den hemma av mig på kvällen. Egentligen skulle hon haft den precis efter nyår men jag drog ut på det, varför vet jag inte egentligen. En känsla? Under natten började hon kräkas, vilket inte är ovanligt, det har hon gjort tidigare av tabletterna. Men denna gången blev det värre och värre, hon lyckades inte behålla varken mat eller vatten utan allt kom upp igen. Dagen därpå åkte vi till Skara djursjukhus så att hon skulle få dropp. Detta fick hon även på onsdagen, då vi var inne igen eftersom jag tyckte att hon kissade mer än normalt. Ett urinprov visade blod i urinet, samt vita blodkroppar och förhöjt ph-värde och hon fick diagnosen urinvägsinfektion. Det kändes inte rätt i mig och jag upprepade gång på gång att jag tyckte det var så konstigt att detta kom i samband med cellgifterna men upplevde inte att jag fick något större gehör för det, vilket iofs inte är så konstigt eftersom de flesta veterinärer inte kan så mycket om cellgifter, det är ju onkologernas expertområde. Och djurägarnas, vars hund har haft cancer…
Antibiotikan mot urinvägsinfektionen hjälpte inte och Exxa blev sämre, gjorde alltfler försök att kissa utan att lyckas och urinen blev mer rosa än gul. På fredag morgon kissade hon rent blod. Vi fick tid för ultraljud på fredag lunch, jag lämnade Exxa på sjukhuset eftersom jag var tvungen att åka tillbaka till jobbet. Innan jag åkte minns jag att jag frågade vår veterinär Katinka om jag behövde säga hej då till Exxa där och då. Jag vet inte varifrån den frågan kom, det fanns ju inget som helst belägg för den egentligen – kanske hade jag bara en känsla.

 

Under eftermiddagen växte sig den känslan starkare, jag ringde för att fråga när jag kunde hämta henne men fick inget ordentligt svar och jag kände hur oron kom krypande genom kroppen. På vägen hem från jobbet ringde jag Johan och det hjälpte, jag började känna mig lite lugnare då djursjukhuset ringde och jag växlade över. Jag hörde direkt på Katinka att något var fruktansvärt fel. Hon sa att ultraljudet visade att Exxas njurar var i väldigt dåligt skick, hon försökte kissa oavbrutet men det kom bara blod och de visste inte varifrån blodet kom, de tyckte även att Exxa verkade ha ont. Hon sa att det enda alternativet var omedelbar avlivning.

 

Jag vet inte hur jag ska förklara den känslan så att någon annan förstår. Kanske går det inte.
Först blev jag nog oerhört chockad, budskapet gick inte in i huvudet på mig. Det enda jag upprepade (som jag kommer ihåg) var ”men vi har ju precis besegrat cancern…” Efter några minuter förstod jag vad hon sa och började krampgråta och skaka, jag fick stanna bilen för att inte köra i diket. Jag minns bara fragment av samtalet, jag minns att jag bara grät, att jag inte kunde tänka, inte kunde prata och att Katinka bad mig ringa upp efter en stund. Jag minns att jag växlade tillbaka till J, berättade vad som hade hänt, att jag stängde av bilen, tog Lova och gick hem så att hon kunde få sin mat. Jag tror jag gick över lite till autopilot. J som egentligen hade planer i gbg hela helgen ställde in allt och kom hem, jag minns att vi pratade under tiden som han körde, jag minns att Lova sprang runt och letade efter Exxa och jag minns att jag också gjorde det. Resten av den eftermiddagen och kvällen är försänkt i någon slags mörk och barmhärtig dimma. Kanske är det lika bra.

 

J kom och jag försökte dra ut på det hemska som skulle ske men vid 22.30 åkte vi in till Skara. Vi satt i bilen utanför en stund och jag undrade om mina ben skulle bära mig men med J´s hand i min så gick det på något sätt.
Avlivningsrummet var kalt, kallt och tråkigt, jag höll på att få panik där inne och fick tvinga mig själv att andas lugnt för att inte börja hyperventilera. Efter några minuter kom Exxilutt, hon hade fått smärtstillande och morfin och var väldigt trött och vinglig, ögonen gick nästan i kors på henne. Hon såg liten och sjuk ut, inte alls som min Exxa. Men när hon fick syn på mig började svansen vifta och hon slickade mig på handen och helt plötsligt så kändes hon som min igen.
Vi satt med henne i ca en halvtimme, talade om för henne hur fin hon var, hur duktig hon varit, hur älskad hon är. Jag satt och försökte bränna in hennes utseende på min näthinna men såg ingenting för tårarna som forsade, jag ville slänga mig över hennes kropp och bara skrika ut sorgen men ville inte att det skulle bli hennes sista minne av mig så jag försökte hålla mig lugn men jag vet inte hur bra jag lyckades. Det hela kändes så overkligt och smärtsamt verkligt på samma gång.

 

Plötsligt knackade det på dörren och veterinären kom in och sa att hon behövde prata med oss innan det var för sent. Hon sa att det fanns mycket med Exxas sjukdomsbild som ingen av veterinärerna förstod, att de hade diskuterat Exxa hela dagen och hela kvällen, att det var något som inte stämde och att hon inte kände sig 100% bekväm med att avliva Exxa den kvällen. Hon frågade om vin skulle chansa på att Exxa överlevde natten så att de kunde göra ytterligare tester och undersökningar dagen därpå.
Jag förstod inte mycket om jag ska vara helt ärlig, jag har en känsla av att jag satt med öppen mun och bara stirrade på veterinär Evgenia som en idiot. Under loppet av bara några timmar har jag fått världens chock, blivit utsatt för den största sorgen i hela mitt liv, sagt hej då till min älskade lilla plutt – för att sedan få höra att hon kanske inte längre ska dö. Där och då fick min hjärna nog och det tog mig säkert en timme innan jag kunde börja tänka någorlunda klart igen. Den enda tanken som jag minns med klarhet är att jag inte ville att Exxa skulle lida, det kändes som det allra viktigaste. J och jag diskuterade detta, både oss emellan och med Evgenia i ca 2 timmar. Till slut kom vi fram till att vi ville chansa och vänta till dagen därpå men att om de ansåg att Exxa blev sämre under natten så skulle de ringa så fick vi komma in igen.
Sköterskan kom för att hämta Exxis och vi kramade och pussade på henne en sista gång – för den kvällen/natten åtminstone. Det sista jag sa till Exxa var ”nu har vi fått ytterligare en chans så nu ser du till att ta den och så skärper du dig för mattes skull för matte klarar sig inte utan dig”. Exxa tittade på mig med lite oklara ögon och jag log mot henne för jag visste att hon förstod.

 

Exxa förstår alltid.

 

206copylitenpn
Exxas systerson Nelwyn och en vacker, vältränad, frisk och lycklig Exxilutt…

 

 

Annonser

7 reaktioner på ”Ett nästan-farväl till Exxa — del 1.

  1. Det är overkligt svårt att förstå om man inte har upplevt det själv, hur fruktansvärt det är och hur alla tankar och känslor svävar omkring i ett mörker… har inte haft hund med cancer men med mycket kraftig epilepsi och var tvungen att låta honom somna in knappt 3 år gammal. Vi tänker på Er och skickar många styrkekramar och måååånga sibbepussar!!

  2. Fy vad mycket hemskheter ni har fått gå igenom! Vi kämpade mot sjukdomar för ett år sedan och det är väldigt påfrestande. Hoppas att Exxa klarar sig ur det här nu och kan bli bra igen. Att ta farväl är det värsta man kan genomlida.
    Tankar till er!

  3. åh tårarna trycker när jag läser detta. Fy så fruktansvärt, vilken styrka du har inom dig ändå! Håller tummar, tassar ja allt för att hon ska gå att räddas!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s