Jag minns 2012 som om det vore igår.

Hundfolk i allmänhet och huskyfolk i synnerhet är väldigt duktiga på det här med nyårskrönikor, årsredovisningar, nya målbilder osv, det vimlar av sådana inlägg på bloggar och hemsidor. Alla verkar ha planer och drömmar inför det nya året. Det har inte jag.

 

Inför 2012 fanns det tankar, drömmar, planer, mål och visioner. Vi skulle träna mer agility, vi skulle tävla mer, vi skulle vinna SM igen och jag skulle gripa de möjligheter som kom min väg, jobba mindre, satsa mer på mig själv. 2012 skulle bli möjligheternas år… Men det blir inte alltid som man har tänkt sig.

 

Istället blev 2012 på många sätt det värsta året i mitt liv. Det blev året då allt som kunde gå fel gick fel, året då allt vändes upp och ned och ställdes på sin spets, året då allt förändrades, året då jag miste mer än vad jag trodde att jag skulle orka med, året då jag slet ut mig själv fullständigt. Och det blev året då Exxa fick lymfcancer.

 

Jag känner inte att jag har levt under största delen av 2012. Jag har ätit precis så mycket som man måste för att orka sätta den ena foten framför den andra. Jag har sovit så mycket som man måste för att orka hålla ögonen öppna under dagarna. Jag har jobbat, jag har pratat, jag har träffat folk – men jag har inte levt, jag har existerat. Livsviljan och gnistan rann ur mig den dagen som Exxa blev sjuk. Jag har aldrig upplevt ett år då jag har känt mig så distanserad från allt inklusive mig själv och den jag egentligen är – kanske för att Exxa är en sådan stor del av den jag egentligen är.

 

Det skulle vara så lätt att bli bitter, att känna sig som ett offer, att önska att 2012 aldrig hade hänt. Men så känner jag inte.

På många sätt är jag tacksam för det här året. Jag har lärt mig att man kan vara hur stark som helst när man inte har något annat val, jag har lärt mig att inte ta en enda person eller ett enda ögonblick för givet, jag har lärt mig att det är vägen man vandrar på som är viktig och inte slutdestinationen. Och hur ska jag inte kunna vara tacksam över ett år som har låtit mig och Exxa slåss tillsammans sida vid sida och som låtit oss besegra en sådan respektabel fiende som cancer?

 

2012 var inte bara ett år med förluster, det var även ett år med vinster. Exxa överlevde helt mirakulöst och jag har fått x antal bonusdagar med henne. Lova kom in i våra liv. Jag har fått uppleva stor kärlek som kom helt oväntat, precis som den bästa kärleken alltid gör har jag hört. Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv, om mina medmänniskor, om livet. Jag går ur året så mycket starkare än när jag gick in.
Ibland behöver man mörker för att tydligare kunna se stjärnorna.

 

Jag har så otroligt många fina människor i mitt liv och många av dem har stöttat mig och Exxa extra mycket under det här året. Marlene, Mari, Fia, Ylwa, Malin, Karin, Elin, Daniel, A-K, Tina, Annika, A-S, Jesper, Jenny, Johan – the list goes on and on och ni vet vilka ni är. Jag är så tacksam över att ha er i mitt liv! ❤

 

Inför 2013 lovar jag inget och gör inte upp några planer. Jag har inga storslagna drömmar eller projekt som jag vill genomföra. Under 2013 vill jag bara leva i nuet och ha det bra. Jag vill ladda batterierna och hitta tillbaka till mig själv igen, ett steg i taget. Jag vill att Exxa ska få fortsätta att vara cancerfri. Jag vill att Lova ska få växa upp till en fin liten hund. Jag vill att livet ska se ut ungefär som det gör just nu. Och om det inte är för mycket begärt så vill jag gärna slippa uppleva förluster under det här året för nu orkar jag inte mer krångel. Så 2013 – please be good to me.

 

(Tänk så rolig rubriken hade varit om jag faktiskt hade skrivit klart detta inlägget den 1:a…)

 

DSC_0048copyLovisen.

392copyExxisen.

Annonser

5 reaktioner på ”Jag minns 2012 som om det vore igår.

  1. Förstår dig och tänker precis som du inte sätta upp några speciella mål utan mer ta dagarna som dom kommer. 2012 skulle bli precis som för dig, det där sjukt bra året med massa framgångar, tävlingar och utveckling inom hundträning och hos mig själv. Fasen så fel det blev. Men nu är det nytt år, o jag hoppas med hela mitt hjärta att detta år blir bättre för både dig och Exxa och SÅKLART för din nya lilla stjärna Lova 🙂

  2. Hej, Sebbe är född den 28:september om jag inte har helt fel. Han har bott hos oss cirka 2 veckor. Dock inte lika framåt när det kommer till människor men det börjar arta sig. Med oss är det full rulle och han börjar intressera sig för människor ute. När det kommer besök är han inte den som tar första steget fram, tur han har en hjälpande hand av min schäfer som är väldigt framåt. Han är väldigt fäst vid henne. 🙂 Vad väger din ungefär? Kul att hittat någon som är i ungefär samma ålder och se dennes utveckling, vad är dina planer med henne? 🙂

  3. Sofia

    Hejsan!
    Blev sååå glad över att hitta din blogg! Jag & min sambo är spekulanter på en Husky tik på 5 månader. Jag är dock orolig för allt mellan himmel och jord. Ska hon trivas hos oss? Räcker jag till? Kommer jag bli en bra Husky ägare? osv osv. Jag vill bara att damen ska få det bästa. Skriv gärna tillbaka till mig om du har lust att snacka Husky och lugna en brud på 23 år som aldrig tycks lära sig att slappna av 😛 Jag kommer dock med all sannorlikhet älska hunden av hela mitt hjärta. läst allt jag kommit över om Husky och min sambo har även haft 2 st förut. Så vad Husky är för slags hund är vi medvetna om. Bara jag som inte kan låta bli att tänka ”OM”…
    mvh Sofia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s