Ett Neuropsykologi-förlåt.

Man verkar hamna på Exxas blogg om man googlar malignt lymfom hund. Helt rätt!

 

Har fått massa frågor om cancer, behandling osv och ska försöka skriva inlägg om det men det får bli när jag har tid. Hoppas att ni förstår.

 

I skrivande stund har Exxis tre behandlingar kvar. När Nanna sa detta till mig höll jag på att trilla av stolen av pur förvåning. Har vi redan kommit så långt? Det känns som att vi precis har börjat slåss mot cancern, men detta innebär ju att om inget förändras inom snar framtid så är vi snart klara. Say what?!

 

Man kan tycka att jag borde vara jätteglad – och det är jag – men samtidigt är jag livrädd för att sluta med behandlingen. Den har liksom varit min trygghet och min valuta, mitt medel för att kunna köpa mig mer tid med Exxa. Och nu är den snart slut… Självklart är det helt jävla fantastiskt att Exxa har överlevt lymfcancer och självklart ska det bli underbart att inte behöva utsätta henne för mer cellgifter, slippa fara och flänga till Jönköping, slippa biverkningarna och börja återuppta vårt ”gamla” liv. Men med tanke på att ca 90-95% av alla hundar får tillbaka sin cancer någon eller t o m några gånger under livet så finns ändå den där förlamande rädslan där. Det är svårt att förklara.

 

Jag sitter och tänker på hur jag har mått genom den här processen. För jävligt är nog en bra beskrivning. Jag har varit fruktansvärt ledsen, deppad, arg, orolig och trött men i ärlighetens namn så tycker jag ändå att jag har klarat av det här ganska bra. Enligt Nanna hänger hela processen mycket på hur mycket ägaren orkar och det är nog väldigt sant. Jag har haft EN dag då jag bröt ihop fullständigt och jag menar verkligen fullständigt och kände att jag höll på att förlora allt som jag håller kärt inklusive Exxilutt. Den dagen var jag helt galen och inte mig själv för fem öre. Nu i efterhand inser jag att det var ganska naturligt att ett halvårs oro, stress och press till slut tog ut sin rätt och att det förmodligen var tämligen oundvikligt med de omständigheterna som rådde just då men samtidigt så känns det ändå inte okej.
Jag önskar att jag kunde be om ursäkt för den dagen men personen det ”drabbade” kommer aldrig att läsa det här för personen i fråga känner inte till Exxas blogg. Men nu har jag slängt ut det i universum – kanske det räcker?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s