En vanlig dag hos onkologen.

Fick en fråga på mailen om hur en behandlinsdag ser ut för Exxa. Antar att jag har varit lite oklar där, my bad. Såhär ser våra dagar i Jönköping ut på ett ungefär:

 

Vi får alltid tid på morgonen runt kl 09 vilket innebär att vi får åka från Götene runt klockan 07. Väl framme rastar jag alltid Exxa och ser till att hon dricker lite vatten (detta är bra för cellgifterna) innan vi traskar in på djursjukhuset. Det första vi gör är att väga Exxa eftersom cellgiftsdosen baseras på hundens vikt. Exxa hatar att väga sig och morrar alltid surt när jag tvingar upp henne på vågen och sedan sitter hon där och blänger på mig. Före vi började behandlingen vägde Exxa 17 kg, i skrivande stund väger hon 16.1. Hon har alltså inte gått ner mycket alls trots alla diarréperioder, något som är väldigt otypiskt för en hund med cancer. Sedan är det dags att anmäla sig i kassan och sen är det bara att sitta ner och vänta på att en djursjukvårdare ska komma och hämta oss.

 

Jag tror personalen tycker att Exxa och jag är ett lustigt litet radarpar. Exxa har lätt för att slappna av överallt och lägger sig nästan direkt på golvet men jag inbillar mig att hon ändå behöver lite mattegos och därför ligger jag alltid på golvet med henne. Strunt samma om golvet är kallt eller smutsigt, det finns tvättmaskin! En djursjukvårdare påpekade detta en gång, att de flesta hundägare sitter på en stol eller en bänk och läser en tidning eller ser på tv medan de väntar och att jag är den enda som crawlar runt på golvet med min vovve. Exxas namn har de koll på, jag kallas för ”crawlingstjejen” eller ”vargtjejen” eftersom jag tydligen har vargögon. Eh…tack…?

 

Efter att ha blivit hämtade blir vi visade till ett undersökningsrum där djursjukvårdaren frågar lite om Exxas hälsa. Sedan tas ett blodprov och detta gör man eftersom man måste veta att alla värden är bra, är de inte det måste man justera dosen alt skjuta upp behandlingen några dagar. Provet brukar oftast tas på britsen, något som Exxa hatar! Hon går till dörren och sätter sig med ryggen mot den och blänger på mig så det slutar alltid med att jag får lyfta upp henne och bära henne till britsen och Exxa reagerar alltid på samma sätt; morrprotest! Jag blir alltid lika full i skratt när djursjukvårdaren frågar om det behövs en munkorg. Jag förstår frågan och med tanke på att det nästan alltid är en ny person så känner han/hon inte Exxa och vet inte att hon är världens snällaste men jag vet ju att hon aldrig skulle bita mig och därför törs jag lägga kinden mot hennes nos när jag lyfter upp henne. Det hade jag ju aldrig riskerat om jag trodde att hon skulle bita mig. Så jag får alltid förklara att det är Exxas sätt att prata, hon morrar när hon är sur, när hon är glad, när hon busar, osv. Det är bara sån hon är och hon delar det beteendet med flera av sina syskon har jag hört… 🙂
När provet är klart sätts det in en kanyl i Exxas ben som får sitta kvar under hela besöket. Och sedan väntar vi. Och väntar. Och väntar. Efter X antal minuter kommer onkologen Nanna in, ibland har hon redan provsvaren, ibland inte. Har hon inte dem får vi vänta lite till. Hon klämmer sedan på Exxas körtlar, tittar på hennes tunga och på hudförändringarna på huvudet och kollar läget lite. Sedan får vi vänta på att det ska bli dags för behandling.

 

Behandlingen ser olika ut beroende på vad det är för slags cellgift Exxa får just den dagen, det är alltså inte samma varje gång. Några gånger har det varit en injektion, någon gång tabletter men oftast har det varit dropp som Exxa har fått genom kanylen i benet. När det är dropp ringer Nanna till ”det vanliga” sjukhuset och beställer det och sedan får vi hämta det där. Detta tar mellan 1.5 – 3 timmar. Rätt segt med andra ord. När det gäller cellgifter är säkerhet a och o så man får hämta det i en särskild låda och måste vara väldigt försiktig. Tillbaka till djursjukhuset där dosen förbereds. När Exxa har fått dropp har jag fått ta på mig skyddskläder och hjälpa till, minns att jag kände mig väldigt obekväm första gången. Nu är det nästan en vana. Vad hjälper jag då till med? Inte mycket alls, jag sitter och håller om Exxa. Tabletter och injektion går snabbt, dropp tar ca 5 minuter. Exxa tycker inte om att sitta på britsen när hon får droppet så vi brukar hamna på golvet precis framför dörren istället, haha.

 

Efter behandlingen får vi vänta kvar i ca 1 timme för att se så att Exxa inte får någon reaktion på giftet. Därför sitter kanylen kvar, för att man ska kunna ge medicin om det skulle behövas. Sedan träffar vi Nanna igen, pratar lite, får en ny tid, tar ut kanylen och sedan är det dags att ”cleara” med försäkringsbolaget innan vi äntligen får åka hem. Vi är alltså där en hel dag, plus att vi har 2 timmars bilresa hem. Väl hemma brukar både Luttan och jag vara dödströtta men det är ändå en skön känsla för att man vet att man är ett steg närmare målet (förhoppningsvis).

 

Foto: Daniel Ström.
Lite redigerad av mig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s