Fler bakslag.

När det var dags för nästa behandling konstaterade onkologen att Exxa inte längre svarade fullt ut på behandlingen. Nanna sa att efter några behandlingar borde Exxa ha varit i full remission (när cancersymptomen har försvunnit helt) men hon var bara i partial remission (när de bara delvis har försvunnit). Detta innebär kort sagt att hon svarade på behandlingen men inte så bra som hon borde ha gjort och de hundar som inte svarar fullt ut kommer inte att klara av att besegra cancern. Det man gör då är att byta protokoll men för varje gång man byter blir oddsen sämre och det finns endast 4-5 protokoll att testa, efter det finns det inget mer som onkologen kan göra (tänkte skriva ett inlägg om cellgifter nån dag, många som har undrat. Tills dess får ni lightversionen).

 

Jag bröt ihop i undersökningsrummet, bara kramade Exxa med forsande tårar men någonstans inom mig kände jag att loppet inte var kört än. Nanna och jag bestämde oss för att köra på protokoll 1 en gång till och Exxa fick cellgifter i droppform där plus att vi fick med oss i tablettform hem. Detta innebar att Exxa hade 3 veckor på sig att svara fullt ut, om inte var vi tvungna att byta protokoll.

Väl hemma tog jag ett allvarligt snack med Exxa och sa till henne att jag inte klarar mig utan henne och att hon fick ta på sitt ansvar att besegra cancern. Det låter antagligen helt sjukt för utomstående men Exxa VET, vi talar samma språk och förstår varandra. Hon satt helt lugnt framför mig, mötte min blick och gav mig en slick på handen. ”Nu kör vi matte!”

 

Biverkningarna fortsatte med fler diarréperioder, vi hann knappt återhämta oss från den ena innan det var dags för den andra. Kan ärligt säga att mina Mukluks räddade mig där om nätterna när vi for in och ut som skottspolar i kylan, för man har inte mycket tid att klä på sig i en sån situation. Cellgifterna gjorde även Exxa känslig för andra grejer så vi har även besökt Skara djursjukhus x antal gånger för konstiga svullnader mm. En kompis frågade mig hur jag orkade med allt detta och kanske verkar det märkligt men svaret är enkelt – för att jag älskar henne mer än allt annat. Tycker inte man behöver göra det mer komplicerat än det.

 

Det är svårt att beskriva den här tiden för jag vet inte riktigt själv. Man lever liksom i en bubbla där extremt få människor får plats och man är väldigt fokuserad samtidigt som man är livrädd. Jag betraktade inte de veckorna som Exxas sista tid, jag såg dem snarare som en chans för Exxa att visa alla vilken liten kämpe hon är. Självklart snuddade tankarna vid det otänkbara men jag tryckte bort dem igen och fokuserade enbart på Exxas kost, motion och mående. Hade jag inte gjort det hade jag nog blivit galen. Hjärnans överlevnadsstrategier är fantastiska.

Den sista veckan började jag klämma mer intensivt på Exxas körtlar och kände mer och mer att de hade gått ner helt. Man törs liksom inte hoppas och därför känner man efter gång på gång och varje gång kände jag samma sak – ingenting. Men samtidigt är det svårt att avgöra för hur många hundägare vet exakt hur stora ens hundars körtlar är i vanliga fall? Vid halsen sitter dessutom spottkörtlarna precis jämte och försvårar allt. Jag började dock känna mig mer och mer optimistisk (på ett försiktigt sätt) men trots detta var jag illamående av nervositet när det var dags att åka till Jönköping igen för jag visste ju hur oerhört viktig den dagen var…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s