Biopsin.

Två dagar efter samtalet med veterinären i Mariestad var det dags för biopsin. Under de dagarna var det fullständigt kaos i mitt huvud men på onsdagen blev allt väldigt klart. Jag satte in Exxa bak i bilen, hoppade in själv – och blev sittande. Jag kunde inte få mig själv att starta bilen, jag ville inte göra biopsin, jag ville gå hem med Exxa och fortsätta leva i lycklig förnekelse. Men jag visste ju att det var omöjligt.

Väl framme på Vadsbokliniken där veterinär Olle Eriksson jobbar fick jag en fruktansvärt dålig känsla, panik blandat med en enorm sorg. Tårarna forsade så fort jag hade satt in ena foten i väntrummet och jag kunde inte få dem att sluta. Inte blev det bättre när vi fick träffa Olle, jag ska inte lämna ut alltför mycket men jag kan säga så mycket som att Exxa ville inte hälsa på honom och hon vill i vanliga fall hälsa på ALLA. Olle undersökte henne och sa att han hade sett liknande prickar på hundtungor tidigare men han visste inte vad det hade varit för de ägarna hade inte gjort någon biopsi. Han kände även på hudförändringarna på Exxas huvud och sa att han ville ta en biopsi även där då huden var förtjockad. Jag hade massa frågor men hann inte ställa dem innan Exxa plötsligt lutade sig tungt mot mig, det visade sig att han redan hade givit henne en insomningsspruta. Jag upplevde det som väldigt respektlöst, det är inte riskfritt att söva en hund och man vill självklart få hinna säga till sin hund att man älskar den innan den somnar. Den chansen fick inte jag. Han bad mig lämna rummet, jag sa att jag ville vara kvar men han slängde i princip ut mig i väntrummet. Där satt jag och krampgrät i ca 25 minuter innan Olle sa att det var klart. Jag fick gå in på kontoret och i korridoren kom Exxa vinglande. Hon blödde från munnen, hon blödde från huvudet och såg väldigt liten och ynklig ut, hon tog sig fram till mig och sjönk sedan ihop i min famn. Jag frågade Olle vad som skulle hända efter biopsin, han sa att jag skulle få svar efter en vecka och sedan ville han att vi skulle gå eftersom kliniken stängde. Där fick jag nog. Jag satte mig resolut på golvet och sa att jag inte tänkte gå innan jag hade fått svar på alla mina frågor, kanske inte så trevligt av mig men jag behövde få mer kött på benen innan vi åkte därifrån. Säga vad man vill om Olle som veterinär men jag kommer alltid vara tacksam över att han, som veterinär nummer 14 (!!), sa att det kunde vara cancer.

På vägen hem ringde jag P och sedan Malle och försökte spekulera och resonera. Det hjälper att sysselsätta hjärnan när man vet att man står med halva kroppen i elden, när man kan få ett besked som kommer förändra hela livet mot ens vilja. Jag sysselsatte mitt huvud genom att googla. Detta fortsatte jag med i ca 5-8 timmar om dagen (eller rättare sagt natten) i två veckor…
Dagen efter biopsin vaknade jag med sprängande migrän och en visshet i magen. Jag visste att jag skulle mista min Exxilutt. Och jag bröt ihop inombords.

Jag minns inte mycket av de två veckorna som det tog att få svar. Jag minns att pappa tvingade mig att träffa en läkare som sjukskrev mig under loppet av några minuter, jag minns att jag inte kunde äta eller sova, jag minns att jag grät konstant, att jag googlade som en galning. Men det jag minns tydligast är den fruktansvärda känslan man får när man bara går och väntar på att bilan ska falla. Varje gång telefonen ringer får man hjärtat i halsgropen, kroppen börjar skaka och man vill inte svara fast samtidigt så vet man att man måste få veta. Man går runt med panik i kroppen, man kan inte sitta still, man är dödstrött men vill inte somna för då går man miste om värdefull tid. Jag kan nog inte förklara det bättre än så.

Efter en vecka fick jag svar på biopsin men blev inte klokare då svaret var motsägelsefullt, det visade både aktiva cancerceller och aktiva eosofolita celler. Det labbet brukar göra då är att se vilka celler som är övervägande, i Exxas fall var det 50/50. I praktiken innebär det att det kunde vara cancer men det kunde även vara allergi eller en autoimmun sjukdom. Så proverna fick skickas till REST-labbet i England för vidare analys vilket innebar ytterligare en veckas helvete.

Jag har nog aldrig uppskattat Exxa så tidigare. Vi låg i timmar, ibland dagar i sängen eller i soffan tillsammans och jag försökte insupa hur hon doftar, hur hennes päls känns mot mina fingertoppar, hur hennes bröstkorg höjs och sänks när hon andas. Jag tror att vi alla kan bli bättre på att uppskatta de små sakerna i vardagen när det gäller de vi älskar. Jag ska aldrig mer ta Exxa för given.

Annonser

2 reaktioner på ”Biopsin.

  1. Fy va hemskt! Måste varit riktigt jobbigt för er!
    Och den där jävla veterinären skulle det va skott pengar på fy va dåligt.
    Har ni fått svar nu va det visade sig vara för något?
    Många kramar till er ❤

  2. Mona Krantz

    Kram på er! Sitter här med tår fylda ögon, för står hur du känner dig. Har varit med om liknande, denna väntan på svar är hämsk. Hoppas verkeligen att de kommer fram till det positiva.
    Kram Mona

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s