Läsarfråga om oro.

”Hej på er familjen Exxa! Jag är en singeltjej på 26 år och köpte min första husky för några veckor sedan, hon är idag snart 3 månader. Vi bor i lägenhet i en ganska stor stad och jag jobbar på en pizzeria som ligger i byggnaden jämte min lägenhetsbyggnad. Jag har än så länge med min valp som ligger i en bur på kontoret medan jag jobbar men jag får inte ha med henne tills hon blivit stor enligt chefen. Så nu undrar jag hur jag ska må bra av att lämna henne ensam hemma sen? Jag kommer ju självklart gå ut med henne på mina raster men så fort jag lämnar henne så mår jag dåligt. När går det över? Jag mår jättedåligt av detta och har rejäl separationsångest för min egen del. Snälla kan du hjälpa? Kram Johanna.”

 

Svar: Hej Johanna! Jösses, du väljer då också rätt person att fråga, jag är drottningen av oro. 🙂
Jag kommer så väl ihåg första gången jag lämnade Exxa själv, jag gick då ner i trappuppgången och väntade några minuter för att ensamhetsträna henne och satt i trappan och mådde skit, särskilt när jag hörde hur hon skrek. Första gången som jag och min dåvarande sambo gick på bio sedan vi köpt Exxa hade jag ångest genom hela filmen och föreställde mig att hon skulle ligga död på hallgolvet när vi kom hem, haha. För att inte tala om när vi åkte utomlands och våra familjer gemensamt skulle passa Exxa, då ringde jag hem flera gånger om dagen och fick en mobilräkning på flera tusen kronor… 🙂 Jag vet precis hur det känns!

24-aug-2007-035copy.jpgEn liiiiiten Exxilutt.
 

Jag tror att problemet ligger mest hos oss själva, vi älskar våra små pluttar så mycket och oroar oss ständigt, tror det blir en slags mamma-barn-grej. Har vänner som t ex berättade att när de fick barn så vågade de inte sova på flera veckor eftersom de var rädda att barnet skulle kvävas under natten av en filt eller en kudde (känns också igen för övrigt). Men jag tror att det är viktigt att komma ihåg att en hund inte är ett barn. Exxa är min bebis – absolut! – men hon är inte mitt barn. Hundar har sina instinkter och är ruskigt bra på att överleva i de mest otroliga situationer så nog ska de klara sig själva hemma i en lägenhet några timmar.

 

img-2-062copy.jpgTugg tugg…
 

Det man kan göra är att se till att det inte finns något som hunden kan skada sig på när man själv inte är där. Ha inga sladdar framme utan stoppa in dem i något ikearör eller göm dem, plocka upp allt från golvet som en liten valpmun vill bita i, se till att det finns mat och vatten, att alla leksaker är säkra och inte lämnar ett spår med små plastsaker efter att valpen har bitit sönder den, stäng av alla apparater utifall att det skulle börja åska så att blixten inte slår ner, köp ett optiskt brandlarm, be dina grannar ringa dig om de hör något ovanligt ljud från ditt hem… mer än så kan man inte göra (vad jag kommer på nu iaf).
Det viktigaste är att man har den känslan när man sätter nyckeln i låset och lämnar hunden, att man har gjort allt man kan för att hunden ska ha det bra och inte skada sig. Har man den känslan så släpper oron tycker jag.

 

Sedan är det självklart en tidsfråga, jag har mycket lättare för att lämna Exxa nu än vad jag hade när hon var valp. Man vänjer sig och oron sjunker sakta men säkert undan. Visst saknar jag henne när jag är ifrån henne, tänker på henne, undrar hur hon har det och längtar hem till henne – men jag sitter inte och har ångest och ont i magen som jag hade i början. Tro mig, det kommer att bli lättare!
Sedan kan jag villigt erkänna att jag har ångest över den dagen då Exxa ska börja bo ute i en hundgård om dagarna. Tänk om hon blir stucken av en geting i munnen och den svullnar upp så som den gjorde en gång när hon var liten och knappt kunde andas? Tänk om hon blir biten av en orm? Tänk om någon sabotör släpper ut henne och hon sticker iväg och aldrig mer kommer hem? Tänk om hon blir stulen? Ja, du hör ju… Får bli övervakningskameror hemma hos oss tror jag! 🙂

Annonser

2 reaktioner på ”Läsarfråga om oro.

  1. Jag kan ärligt intyga att det inte går över, varken med åren eller antalet hundar! Igår vred jag mig i ångest medan valparna hundgårdstränade ett par timmar. Huvaligen det var helt fruktansvärt!! Så rätt som det var, började de leka och hade det skitbra istället. Så det är väl ändå en slags tröst, att detta är värst för oss själva – inte för valparna 😛
    Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s