Ett litet ljus i tunneln.

I fredags var vi på djurkliniken igen. Exxa gick gladeligen in och sniffade sig runt i väntrummet men när veterinär Nina öppnade dörren stannade Exxa och vägrade gå in, haha. Hon spände blicken i Nina och jag kunde nästan se henne tänka ”Du…!! Nej tack!”. Vi började skratta och veterinären fick locka och pocka för att min lilla surpuppa ens skulle närma sig henne. Väl inne i rummet satte Exxa sig precis innanför dörren och där skulle hon sitta! Nina och jag pratade lite, jag fick beskriva hur jag upplevde situationen och Nina tog ytterligare en titt på tungan och höll med mig om att den fortfarande såg lika illa ut. Hon ville att Exxa skulle lämna lite blodprover och vi kom överens om att det var bättre att jag väntade i mottagningsrummet just eftersom Exxa är så mammig. Jag hörde ett litet pip efter några minuter men tänkte nej, så lågt skriker inte Exxa, det måste ha varit en annan hund… Men icke, efter ytterligare någon minut hörde jag Nina säga ”vem sitter här inne och väntar?” och sen kom Exxa instörtande och försökte hoppa upp i mitt knä.

 

Nina sa att det skulle ta ca 15 min att analysera proverna så Exxa och jag tog en liten promenad. På håll såg jag en stor skogsdunge som var helt full av vitsippor och rosa och vita körsbärsträd och grönska, det såg såå vackert ut och jag förbannade mig själv för att jag inte hade kameran med mig. Vilken fotoidyll! Men när vi kom fram såg jag massa träkors sticka upp ur blommorna och det visade sig vara en minneslund för djur. Det var otroligt vackert och Exxa och jag gick runt dungen och läste på korsen vad det stod för namn. Inte det smartaste jag har gjort kan jag erkänna eftersom det satte igång massa tankar i skallen. Det slutade med att jag gick där och grät och snörvlade och tänkte på Exxa, om veterinären skulle hitta något allvarligt fel på henne och vad som skulle hända då. Jag sjönk ner på en sten vid en liten bäck och sensitiv som Exxa är så kom hon fram och slickade mig på näsan och då rann ju tårarna ännu mer såklart. Men sedan tog jag mig samman och vi gick tillbaka till kliniken för domen.

 

Proverna såg dock bra ut, enligt dem var tonsillinfektionen borta. Men så var det ju det där med tungan och håglösheten då… Veterinärernas teori var att just tungan ser ut som den gör pga en allergisk reaktion som i sin tur har haft lättare att blossa upp pga tonsillinfektionen. Frågan är ju då vad som orsakade reaktionen och eftersom Exxa inte har ätit något hon inte brukar äta så slog Nina snabbt bort maten som ett alternativ. Frågan kvarstår dock om det är en allergisk reaktion och isf mot vad. Hur som helst så fick vi mer och starkare medicin, kortizontabletter och fortsatta direktiv om vila och observation. Det kan ju vara något slags virus också och det går ju bort av sig självt även om det kan ta lång tid.
Vad det än är så känner jag en väldig lättnad efter att proverna såg bra ut, det innebär att jag nu kan slappna av lite iaf. Självklart stannar lite av oron kvar när veterinärerna inte är säkra på varför tungan ser ut som den gör men just nu så kör vi på som vanligt med alla piller och hoppas på att se en förbättring snart! Jag tror faktiskt att jag mår mycket sämre än vad Exxa gör just nu. Hon är dessutom en mästare på att mjölka situationen för oj, vad det är synd om henne nu, då måste man få bli kliad på magen maaaaaaassor… 🙂

 

Har även fått veta av proverna att alla värden var normala och inga organ eller dylikt var påverkade vilket också känns som en enorm lättnad. Det gör att jag känner mig trygg, att kliniken vill hålla kontakt, få höra hur det går osv. Då bryr man sig om sina patienter!
Jag har även pratat med dem om ögonlysning och hd/ad-röntgen (hur jag nu ska fixa det med tanke på att Exxa måste sövas igen) men det är något som jag kommer vänta med tills efter löpet. Innan vi åkte hem kollade Nina även över Exxa lite, öronen, ögonen, kroppen osv och hon tyckte att allt såg väldigt bra ut och att Exxa var i fint skick och hull vilket kändes skönt att höra. Så kort sagt, det finns fortfarande en del frågor och en del oro men det börjar kännas lite bättre nu iochmed resultatet. Jag längtar efter min vanliga glada, goa och busiga Exxilutt och hoppas att hon snart blir sig själv igen (så att jag också kan bli det istället för den här galna, överspända hönsmamman – även om P säger att han tycker att det är sött).

 

Åter igen, tack för alla fina hälsningar!

Annonser

En reaktion på ”Ett litet ljus i tunneln.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s